Dagens ord

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Kreativt kaos

Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också:

Bra om vikten av att vidga perspektivet

Bra om vikten av att vidga perspektivet

Det är inte skolan som har problem, det är hela samhället. Och innan vi inser det kommer inte skolan att bli bättre.

 

Läs Lotta Olssons text i DN om att de politiska partierna borde göra annat än att försöka hitta snabba och enkla lösningar på problem i skolan som är så mycket mer komplicerade. Själv är jag otroligt trött på ogenomtänkta förslag och till och med reformer, som inte ger någon som helst effekt. Betyg, eller ett omdöme som skickas med betygen, som handlar om elevens ordning och uppförande är ett sådant.

Läs också:

Frustrationen

Frustrationen

Jag hoppas att Metta Fjelkners utredning om ordning och reda kom till fler slutsatser än att ett ordningsomdöme ska bifogas betyget. Om skolorna vill. En sådan liten detalj, som troligen ger minimal effekt. Vi skriver redan omdömen, diskuterar ordning och reda på utvecklingssamtal. Med vissa diskuterar vi det dagligen.

Det diskuterades flitigt på Twitter under gårdagen efter Jan Björklunds utspel om det som media snabbt kallade ordningsbetyg, som skulle vara en ”skarp information till föräldrarna”. I princip alla i mitt flöde, där det finns många lärare, var överens om att detta är ett förslag som endast skrapar på ytan. Som så ofta när det gäller Björklunds och Alliansens skolpolitik ska tilläggas. Ännu en obduktion, ett papper i betygskuvertet. Jag hoppas sannerligen att elev och föräldrar får ”skarp information” tidigare än så.

Alla ser ordningsproblem, men förkastar de förslag som ges, så sammanfattade en politiker i flödet diskussionen och det känns lite symptomatiskt. En enkel lösning på ett komplext problem och lärare förväntas jubla. Att dessutom göra intyget frivilligt ger riksdagspolitiker ännu en chans att skylla på kommunerna, hade ni bara infört vårt ordningsomdöme, så skulle ordningsproblemen vara lösta. Sipp sippelipp, som min mattelärare på gymnasiet alltid sa när hon ville visa hur enkelt ett matematiskt problem gick att lösa.

Så vad är lösningen? Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att det är mer komplext än vad diskussionen om ordning och reda vill låta påskina. Det jag vet är att elever inte alltid har en god arbetsmiljö i skolan. Jag vet också att nya grupper, t.e.x. i år sex, ofta har fler problem med ordning och reda. Jag har däremot endast haft en nia där problemen fortfarande fanns kvar. I den klassen fanns ett antal elever som störde och det de hade gemensamt var att deras föräldrar inte kunde förstå att så var fallet. Jag vill absolut inte skylla allt på föräldrarna, det vore också för enkelt, men min erfarenhet säger mig att det krävs att skolan och hemmet jobbar tillsammans, för att en lösning ska hittas.

Bästa sättet att nå lugn i de grupper jag undervisat är att hinna med eleverna. Många stör för att de behöver hjälp med den uppgift de håller på med. Det är också viktigt att jag som lärare hinner prata med mina elever och lära känna dem. Många kanske behöver få lov att t.ex. ta ett varv till sitt skåp under lektionen för att kunna hålla sig lugna, andra kanske helst sitter längst bak för att få överblicka, andra vill gärna sitta själva. Genom att lära mig saker om mina elever kan jag som lärare hjälpa dem att hitta lugn. Små grupper get inte automatiskt studiero, men det är bra mycket större chans att en grupp på drygt 20 elever nå ordnig och reda än i en på drygt 30.

Två lärare i klassrummet kan också vara en lösning. Många elever behöver omedelbar respons, något de inte kan få och det behöver de lära sig, men mer hjäp än en lärare kan ge i en stor klass är våra elever värda att få. Inte bara de som ständigt kräver den. Ordning och reda blir det när förutsättningarna finns, inte när ett extra papper läggs i betygskuvertet. Möjligen kan någon elev skärpa sig av rädsla att få ett dåligt omdöme, men är det den känslan vi vill uppnå.

Ett ordningsomdöme bygger på en skolverklighet där alla förutsätningar för ordning och reda finns, men där eleverna har valt att skita i det. All skuld läggs på individen, vilket är ett mycket märkligt sätt att tänka. Som om det bara handlar om att välja att skärpa sig.

Förslag som detta gör mig vansinnigt frustrerad.

Läs också:

Det börjar pirra

Det börjar pirra

Hängde på biblioteket idag, som ligger i anslutning till gymnasieskolan jag snart ska återvända till. Det känns i hela kroppen att det kommer att bli kanon. Träffade på min nygamla chef, enhetschefen, skolbibliotekarien som tyvärr ska sluta, några kollegor, en av administratörerna och en vaktmästare. Allt känns så rätt.

Det blev några timmars skrivande och det känns som om det börjar flyta på lite. Första utkastet behöver inte vara perfekt direkt, men det gäller att hitta en bra nivå, en lagom personlig ton, balans mellan instruktioner och övningar, samt en logisk följd.

Träffade min käre make vid lunch och sprang då på en elev som jag hade förra året och kommer att undervisa även i höst. Hen var sådär härligt, pirrigt nervös inför skolstarten och det smittade av sig. Jag är alltid lite nervös då jag träffar nya kollegor och elever. Inte så mycket som i början av min lärarkarriär, men det pirrar allt i magen. Jag känner en del blivande kollegor lite, men jag har inte jobbat nära dem tidigare. Lägg där till sisådär 150 elever.

Vi diskuterade rädslor under lunchen och konstaterade att alla säkert har någon. Makens rädsla var att inte ses som kompetent nog, jag är mer rädd för att inte bli omtyckt. Andra kanske oroar sig för att göra fel.

På tisdag smäller det, men tills dess ska jag försöka få lite ordning på vårt kaotiska hus.

Läs också:

Smyger igång

Smyger igång

Har ägnat dagen åt första kapitlet i läroboken jag ska skriva under året. Det kommer inte att bli det inledande kapitlet, men det första jag skriver. Deadline är på måndag, men pga flyttfix (fotografering om en dryg vecka) har jag inte hunnit göra mer än att tänka. Dagen började trögt, det var svårt att hitta rätt ton, men efter några timmar började det kännas som om jag var på gång. Det är lång väg till färdig bok dock, men jag gillar processen.

På tisdag är det dags för nytt jobb. Eller i alla fall nygammalt. För första gången ska jag vara ”riktig” gymnasielärare och undervisa i svenska 1, 2 och 3, men jag ska tillbaka till samma gymnasieskola där jag jobbat sju år på Introduktionsprogrammen. Tanken är att jag ska jobba 85% och ha en dag att ägna åt skrivandet, men frågan är om jag kan stå emot om det dyker upp timmar på mitt gamla program.

Jag är riktigt, riktigt taggat för att börja jobba igen. Därmed inte sagt att jag inte hade kunnat tänka mig att ha sommarledigt ett bra tag till.

Läs också:

Kanske okej att blicka bakåt

Kanske okej att blicka bakåt

Jan Björklund talar om katederundervisning, men den här bilden som delades på Twitter visar att det fanns vettiga tankar redan 1899. Förutom att det kanske inte är smidigt att kalla elever trögtänkta, så finns det en tanke om att lärare inte alls ska tala, utan lära sina elever att göra det. Helt enkelt lära elever att lära, inte trycka i dem kunskap som kanske går över huvudet på dem.

BkZq1uMIgAAqx3h

Läs också:

Bokrelaterat jobb

Bokrelaterat jobb

Jag jobbar lite fortfarande, men inte med mitt vanliga skoljobb. Istället läser jag kursplanen för svenska i år 9 med fokus på kunskapskraven för E och dessutom Svenska 1 för att ha lite bättre koll. Det handlar om ett nytt bokprojekt och på torsdag drar jag till Liber i Stockholm för att dra upp riktlinjerna lite bättre. Vi har spånat förut mina blivande redaktörer och jag, men nu är det på riktigt. Vägen från idé till finansierat projekt är lång, men nu blir det åka av. Eftersom jag faktiskt lyckades säga nej till en extra kurs i höst (ja, ni läste rätt, jag sa nej för kanske första gången i mitt lärarliv) inleder jag läsåret med att jobba 85%. Det kan plocka på lite, men i så fall med stödtimmar av något slag, ingen hel kurs.

Idag har jag också varvat mitt eget bokplanerande med att korrläsa några kapitel av en fantastiskt bra bok om läxor som kommer i höst. Den kommer att skapa debatt vill jag lova och själv blir jag enormt inspirerad till att dels minska de läxor jag ger ännu mer och dels till att skriva blogginlägg. Läs mer om boken Läxfritt – för en likvärdig skola av Pernilla Alm här.

Efter den här veckan blir det semester på typ heltid även för mig. Det där med att släppa bokskrivandet helt kommer dock inte att bli aktuellt, men jag mår bra över att gå och fundera över skrivande och därmed också över min egen undervisning. Läroboksskrivandet kan vara den absolut bästa fortbildningen jag fått någonsin.

Läs också:

Dubbla känslor

Dubbla känslor

Har varit på nygamla jobbet och avslutat mitt nuvarande. En dag som denna blir det så tydligt att vissa personer kommer vara svårt att skiljas från. Kollegor som verkligen gjort det här till ett bra år, trots sättet jag fick jobbet på och mina ibland dubbla känslor.

Det ska bli riktigt kul att få grotta ner mig i gymnasiets svenskkurser och förhoppningsvis behöver jag inte hoppa omkring så mycket mer. Nu har jag dessutom två arbetsplatser jag kan trivas på.

Men först en lång ledighet!

Läs också:

Hundratals kramar

Hundratals kramar

Det här är inte min skola. Tack gode gud för det. Även i en ganska så vanlig högstadieskola finns dock tendenserna, elever som är arga på allt och alla, de som skriker könsord, de som tycker sig kunna sätta sina egna regler, de som slutat lyssna och de som sitter fast vid sina mobiltelefoner. Men det finns nog ingen elev av alla de hundratals, kanske tusentals, jag mött som inte har någon glimt i ögat kvar, något att bygga på.

Idag har jag sagt hejdå till de fyra klasser jag delat vardagen med under året som gått. Fantastiska ungar allihopa, men med mer eller mindre goda förutsättningar att lyckas i skolan. Några grät för att jag ska sluta och menade att de nu aldrig skulle klara engelskan. Jag kramade dem och försökte övertyga dem om att det jobb de gjort under året handlade om dem själva, deras förmåga, inte min. Att allt skulle fortsätta att gå utmärkt. Någon drog en suck av lättnad och sa att nu när jag försvann skulle hen nå A i alla ämnen. Någon som fått ett F undrade vem hen skulle jävlas med under nästan år och var helt medveten om att betyget hen skulle få nästa år handlade helt om arbetsinsats, inte om läraren. De som kramade mig mest är kanske de som jag kämpat extra mycket med i år. De som jag gått några ronder mot, men som jag verkar ha vunnit. Några av dem har helt klart en särskild plats i mitt lärarhjärta.

Några stackars nior får stå ut med mig även nästa år. De verkade som tur är inte så väldigt upprörda, eller så är de bara osedvanligt väluppfostrade. Några ytterligare kommer gå på gymnasieskolan där jag åter ska jobba och jag har lovat att vara jourhavande extralärare om det behövs.

Mot nya äventyr ganska snart, men först en tripp till Frankrike i fyra dagar med arbetslaget, sedan lite skrivbordsröj och ett välförtjänt sommarlov. Jag har verkligen jobbat häcken av mig i år, men det har gett resultat och jag har lärt mig massor. Det finns mycket att säga om läraryrket, men långtråkigt är det aldrig. Att umgås med tonåringar under dagarna är inte alltid en dans på rosor, ibland långt ifrån, men samtidigt väldigt ofta en förmån. Det finns många helt fantastiska ungdomar och jag är glad att jag får jobba med dem.

Läs också: