Året som gått och det som kommer

Året som gått och det som kommer

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få “vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Läs också:

Jag har ett förslag

Jag har ett förslag

Vi vet alla att svenska ungdomars läsförmåga och läsförståelse försämras. Vi vet att många läser väldigt lite, eller inte alls. Vi vet att deras språk inte sällan lämnar mycket att önska. Universitet och högskolor skriker om den låga språkliga nivå eleverna har när de lämnar gymnasiet och går vidare i utbildningssystemet.

Vad göra? I kursplanerna i Svenska 1, 2 och 3 enligt gy-.11 står det helt klart vad som är lösningen. Vi drillar eleverna i vetenskapligt skrivande, så ska de nog klara högre studier utmärkt. Att litteraturläsning och utveckling av elevernas vardagliga och “egna” språk får stå tillbaka är tydligen inga problem. Bara vi trycker in alla elever i den vetenskapliga fyrkanten och låter dem skriva PM efter PM är saken biff.

Jag hamnade i en diskussion om läsning på Twitter idag. Den startade i ett konstaterande att många elever möter fler utdrag än hela böcker under sin gymnasietid då fokus läggs på språkvetenskap och vetenskapligt skrivande. Frågan är vad det gör med deras språk?

Nu är mina egna gymnasiestudier inget att längta tillbaka till. Vi läste i princip bara utdrag och hade jag inte läst på fritiden hade mitt litteraturintresse dött helt. Faktum är att det nästan gjorde det. Vi skrev däremot inga vetenskapliga texter, använde inte källhänvisningar, gick inte igenom varken Harvard- eller Oxfordsystemet. Inte ens i gymnasiearbetet krävdes citat- och referatteknik. Konstigt nog lärde jag mig det ganska snabbt på universitetet. Jag hade nämligen ett språk och jag var bra på att följa instruktioner. Det där med instruktioner har jag ingen lösning på, men när det gäller språkutveckling har jag ett konkret förslag.

Satsa på litteraturen. Låt ungdomarna läsa. Byt ut den obligatoriska Svenska 1 100 poäng mot Litteratur 100 poäng. Så här ser det centrala innehållet för kursen ut:

Centrala skönlitterära verk författade av såväl kvinnor som män och tongivande författare från olika epoker, från olika kulturer och från olika delar av världen.
Sambandet mellan skönlitteraturen och andra konstarter, dvs. hur författare och verk har påverkats av sitt samhälle, sin kultur och av rådande estetiska ideal samt hur författare och verk har påverkat den samhälleliga och estetiska utvecklingen. Den konstnärliga friheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.
Litteraturvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett metodiskt och strukturerat sätt tala om och analysera skönlitteratur.
Skönlitterära texters betydelsebärande skikt, innehållsmässiga såväl som formmässiga: tematik, motiv, metaforik, symbolik, rytm, meter och andra litterära verkningsmedel och sätt att gestalta. Analys och tolkning av roman, novell, lyrik och dramatik.
Jämförande analys av hur olika teman, till exempel familjen, döden, krig och naturen, har skildrats på olika sätt till exempel i skönlitterära verk från olika tider och kulturer eller i olika genrer.
Olika grunder för tolkning och värdering av skönlitteratur, dvs. vilka perspektiv man intar, vilka frågor man ställer och hur man kan argumentera dels för olika tolkningar, dels för värdering av skönlitteratur.
Fördjupad tolkning av skönlitterära verk med utgångspunkt i ett perspektiv som eleverna väljer, till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt perspektiv.

_________________________

Med denna kurs skulle eleverna lära sig om etik och upphovsrätt, få förståelse för andra människor och därmed troligen bli mer empatiska, de skulle få historiska kunskaper liksom kunskaper om samhället de lever i och som om det inte vore nog skulle de dessutom bli bättre läsare, utveckla sitt språk och troligen också bli mer kritiskt tänkande medborgare. Vi skulle troligen se en effekt även på andra skolämnen, men också i samhället i övrigt. Vetenskapligt skrivande och språkvetenskap kan vänta till senare. En elev utan ett eget språk kan inte ta till sig det ändå. Grunden måste byggas innan skorstenen.

När kör vi?

 

Läs också:

Den kreativa vägen till högskolan

Den kreativa vägen till högskolan

Jag arbetar på det högskoleförberedande Estetiska programmet. Ett program där eleverna kan ägna sig åt teater, musik, bild och film, men där de också blir redo för högre studier. Det är lätt att glömma av just den parametern då man talar om just Estetiska programmet, då det tyvärr har ganska låg status. Visst är våra elever kreativa, roliga och trevliga, men smarta? Tveksamt. Så låter det inte sällan och jag blir ganska så provocerad av det. Vem är smart? Är det den som är empatisk och allmänbildad, eller den som är bäst på matematik? Är det den som får A i alla ämnen eller den som läser flest språkkurser eller andra kurser som ger meritpoäng?

Det finns fördelar om alla gymnasieprogram ska sägas. Vi “vet” alla hur stökiga byggarna är och hur nördiga naturvetarna är. Att sätta en etikett på grupper gör det enkelt att sortera, men det fyller ingen annan funktion än att sprida fördomar. Tyvärr bidrar vi lärare ibland till detta, genom att spä på dessa fördomar och trots att de innehåller viss sanning och inte sällan sägs med kärlek, är det inte okej.

Vi har fyra estetiska inriktningar på den gymnasieskola där jag arbetar. Alla elever i de två klasserna är inte lika, inte ens inom varje inriktning. Visst är de flesta teaterelever mer utåtriktade än de som läser estetik media, men det gäller absolut inte alla. Verkligheten är mer komplex ändå och individer är och förblir individer. Det som tyvärr är gemensamt för många av mina estetelever är synen på sig själva som lite korkade med en total oförmåga att klara svårare uppgifter i kärnämneskurserna. Det stör mig något så vansinnigt. Om det går att vara förberedd inför en teaterpremiär eller ett vernissage går det utmärkt att lämna in uppgifter i tid. Om det går att lära sig stämmor och ackord utantill går det utmärkt att lära sig regler för vetenskapligt skrivande.

Jag har använt alla betyg som betygssystemet tillåter när jag satt betyg i Svenska 3 i år. Alla betyg användes också på kursens nationella prov. Frågan är om detta talar om huruvida eleverna är smarta eller inte, det är jag mycket tveksam till, men det visar helt klart att de inte går att klumpa ihop i en enda stor “estetklump”.

Om jag ska generalisera skulle jag säga att estetelever ofta är väldigt politiskt medvetna. De är en del av världen och har (på gott och ont) åsikter om det mesta. De är kreativa, men inte alltid utåtriktade, inte sällan verbala med väldigt sällan otrevliga. Det är bra ungdomar, som under de år jag känt dem har vuxit som människor och studenter. Det pratas ofta om att lärare inte ska vara kompisar som om det vore motsatsen till att vara en professionell lärare. Mina elever är definitivt inte mina kompisar, men de är intressanta människor som har mycket att ge. De är individer och individer som är värda att lära känna. Att de tagit en kreativ väg till högskolan, eller var de nu är på väg, har fått dem att växa. Något som några av dem sjöng om på studentlunchen.

.

 

Läs också:

När jobbet gör att hjärtat brister

När jobbet gör att hjärtat brister

Att jobba med nyanlända har hur många fördelar som helst. Att få bli en del i dessa ambitiösa och fina ungdomars liv är en ynnest. Det finns dock en stor nackdel. Något jag aldrig vänjer mig vid. Jag talar om utvisningsbesked. Nu när mina elever varit här ett tag börjar Migrationsverket ta beslut om deras framtid. Vissa får beslutet de längtat efter och de fyra eftertraktade sista siffrorna i personnumret. För andra blir beskedet ett annat. De får veta att de inte är välkomna här. Att landet de hoppats skulle vara en del av deras framtid, en ljus sådan, inte längre kommer att vara det.

Jag blir alltid förkrossad, men vet att jag måste hålla känslorna ifrån mig så mycket som möjligt. Min viktigaste uppgift är att fortsätta vara en trygg punkt i en värld där allting rasar samman. Ibland är det bara så otroligt svårt. Som idag. Vissa elever tar en större bit av hjärtat än andra och idag blev det för mycket.

Jag lyckades hålla tårarna borta, men under kvällens yogapass började de rinna. Under avslappningen rann de okontrollerat. Ibland måste även den med ganska välfungerande teflonlager få släppa ut alla känslor.

De närmaste månaderna kommer att bli tuffa, Främst för de som får negativa besked, men också för de som ännu inte vet om de är välkomna här. Det märks att Migrationsverket blivit hårdare. Reglerna är omänskliga och jag hör om regelrätta förhör som passerat alla gränser för vad som är okej. Jag skäms över att det land jag sett som humanistiskt helt har tappat greppet om de mänskliga rättigheterna.

Läs också:

En handledning till Stjärnlösa nätter

En handledning till Stjärnlösa nätter

9789188037084-408x600

Jag har tyckt om Arkan Asaads bok Stjärnlösa nätter sedan jag läste den första gången och jag har läst den flera gånger därefter. I boken jag skrivit där eleverna förbereds inför Svenska och svenska som andraspråk 1 finns ett utdrag med. Vissa av mina estetelever har läst och gillat boken. Däremot har jag aldrig vågat mig på att läsa boken med eleverna på Introduktionsprogrammen, då den inte är alldeles enkel. Tidigare i år gav så Vilja förlag ut en bearbetad version, där mycket självklart saknas, men oväntat mycket finns kvar. Det är ett bra betyg.

Då Arkan Asaad skulle komma till skolan jag arbetar på och senare också teateruppsättningen, kändes det ganska naturligt att använda boken i undervisningen. Nu blev det tyvärr så att jag fick byta undervisningsgrupper mitt under höstterminen och hann därför aldrig slutföra projektet. Jag vågar därför inte skriva om hur det gick av den enkla anledningen att jag inte har koll.

Vad jag vet är att jag fick frågan av Vilja förlag om jag ville göra ett arbetsmaterial till den lättlästa versionen och jag föreslog då att istället få göra ett som handlade om både den lättlästa och originalversionen. Detta för att även de som läser den lättlästa boken ska kunna få ta del av vissa delar av originalboken och att lärarna ska slippa leta efter lämpliga kapitlet själva. Det gör det lättare att faktiskt hålla igång två olika versioner av samma bok, utan att behöva slita allt för mycket av sitt hår.

Handledningen ser ut precis som den lättlästa boken och innehåller en del texter av Arkan Asaad själv, där han berättar om syftet med boken och hur han skulle önska att lärare arbetar med den i skolan. Där finns också förslag till vad som kan göras innan, under och efter läsningen. Bland annat tips på gruppuppgifter, innehållsfrågor och reflektionsfrågor till båda versionerna och en del större diskussionsfrågor som alla elever kan bidra till, oavsett vilken av böckerna de läst.

Det finns också en möjlighet att vidga läsningen genom tips på bra hemsidor om t.ex. hederskultur, men också tips på hur läsningen kan  bli mer än en studie av någon annan som drabbats av hedersvåld. Det går att koppla teman i boken till så mycket annat. Sedan gillar jag också att jobba kring citat och det finns ett gäng från båda böckerna indelade efter tema.

Efter att ha hunnit läsa igenom handledningen lite snabbt måste jag säga att jag känner mig rätt så nöjd. Det är alltid spännande att skriva med någon annan, men snarare parallellt än tillsammans, men vi har haft en skicklig redaktör som bundit ihop det riktigt bra. Lite mailkontakt har jag haft med Arkan Asaad och vi sågs snabbt då han besökte min skola, men i övrigt har jag försökt att göra ett material utifrån vad jag trott att han vill förmedla med sin bok. Ett annorlunda och givande sätt att jobba på.

För mig är läsning mycket viktigt. Att elever blir läsare är något som kommer att ge dem så mycket mer än “bara” själva läsuppgiften. Jag tycker också om att sätta in läsningen i ett större sammanhang och det finns det verkligen stora möjligheter att göra med Stjärnlösa nätter. Det är också extra roligt när det finns möjlighet för elever med olika språk- och läsförmåga att läsa samma bok. I kombination med till exempel högläsning, kan alla få ta del av vissa delar av originalboken och därmed kunna fördjupa sin egen läsupplevelse.

 

Läs också:

Ännu en lärarinna med skäggiga barn

Ännu en lärarinna med skäggiga barn

Jag är gymnasielärare. Det betyder att mina elever är någonstans mellan 16 och 19. Några har fyllt 20 och andra har inte ens fyllt 16. Det beror lite på hur vägen till gymnasiet sett ut för dem. Det är inte ovanligt att våra elever på introduktionsprogrammen går hos oss ett par år och sedan börjar ett nationellt program. De har rätt att göra det fram tills det år de fyller 20, vilket betyder att de kan vara ganska gamla då de tar studenten. Oavsett när de börjar eller slutar räknas de som barn tills de är 18. Många föräldrar skulle kalla sina barn just barn tills de är ännu äldre. Få flyttar till exempel hemifrån som 18-åringar.

Har ni träffat några gymnasieelever den senaste tiden? Har ni sett foton av de som går andra året på gymnasiet? De som är sisådär 17 år? Gör gärna det annars och kom till insikt om att vissa av dem ser yngre ut, medan andra lätt skulle kunna tas för mycket äldre. Vissa har till och med skägg. Hör ni, barn med skägg, det måste vara något skumt. Men nej, så länge eleven i fråga är född här och har ett “riktigt” personnummer skulle absolut ingen ifrågasätta elevens ålder. Inte heller skulle någon få för sig att kalla samma elev för skäggbarn. Om eleven med skägg nyligen kommit till Sverige är det dock fritt fram.

Jag tror att allt bottnar i ett rejält feltänk. Vi tänker ensamkommande barn och ser framför oss en unge som passar på mellanstadiet. Det vi glömmer är att barn faktiskt kan vara äldre än så och att många av dessa barn kan ha skägg utan att det ens är speciellt märkligt. Vissa av mina gymnasieelever har det, medan andra inte har ett endaste litet skäggstrå. Det är sällan jag funderar speciellt mycket kring deras skäggväxt ska jag tillägga. Inte heller brukar jag fundera på storleken på mina kvinnliga elevers bröst. Det är liksom ganska så ointressant.

Varför skriver jag då om detta idag? Jag blev uppmärksammad på ett inlägg på författaren Dag Öhrlunds blogg (tänker inte länka, ni får googla). En blogg som för övrigt osar av främlingsfientlighet. Inlägget är del 55 i en serie om ett Sverige som författaren inte säger sig känna igen och är skrivet av en lärarinna (se så fiffigt att kalla henne det, då blir hon lite sådär fint gammaldags) som berättar om de skäggiga barn hon undervisar. Lärarinnan undervisar på språkintroduktion, som är ett program inom gymnasiets introduktionsprogram, samma program där jag undervisar ungefär halva min tid. Resten av tiden är jag på Estetiska programmet. Ett sådant där program där elever med skägg inte kallas skäggbarn.

Denna lärarinna vill vara anonym, då hon är rädd att bli av med jobbet om hennes namn skulle komma ut. Det förstår jag. Hon verkar nämligen helt fixerad vid av att hennes elever är intresserade av henne sexuellt. Tur att hon inte jobbar inom vuxenutbildningen. En sådan syn på elever är inte sund. Lärarinnan menar att den grupp ensamkommande elever hon undervisar, med två undantag, består av mycket äldre elever. Killarna har ljugit och är män, flickorna har det inte.

Jag känner inte alls igen den verklighet inläggsförfattaren beskriver. Just nu undervisar jag drygt 50 elever på språkintroduktion och av de elever jag mött i år har jag funderat över ålder i två fall. Resten är utan tvekan ungdomar. Inte barn märk väl, inte på det sätt som ungar är barn på mellanstadiet, men gymnasieungdomar är de utan tvekan. Nu är det inte min uppgift att åldersbestämma dem, det gör Migrationsverket och vi har några elever som blivit uppskrivna i ålder. Någon gång har en advokat ringt kollegor och velat ha deras åldersbedömning. Det har aldrig hänt mig och jag vet inte vad jag skulle ha gjort i den situationen. Att vi som undervisar elever och är anställda för att lära dem svenska, dessutom ska stå för en åldersbestämning är knepigt. Det känns minst sagt som om rättssäkerheten brister om vem som helst ska kunna uttala sig om saker vi rimligen inte kan ha en aning om.

Så vad vill jag säga? Att debatten har helt fel utgångspunkt. På gymnasiet finns många barn med skägg och just deras skäggväxt är tämligen ointressant. Jag är uppriktigt sagt sjukt trött på den förenklade och inte sällan fördomsfulla och hatiska debatt kring ensamkommande som pågår just nu. Någon borde sätta ner foten rejält. Det här är mitt ganska så stillsamma sätt att göra det.

 

Läs också:

What would Morrica do?

What would Morrica do?

När jag började blogga om skolan upptäckte jag en lång rad fantastiska lärare som gjorde detsamma. Som älskade att vänta och vrida på sin vardag och se hur den kunde bli ännu bättre. En av lärarna som jag mötte i kommentarsfälten och senare på Twitter var Ingela, eller Morrica som hon också kallade sig. Och hon var en Morrica mer än en Ingela. Ovanlig och speciell. Hon beskrev sig själv som “en liten tant på äventyr” och även om jag älskar tanter skulle jag inte kalla henne tant. Morrica var mer karismatisk än alla tanter tillsammans.

Jag träffade bara Morrica en gång i 3D och det var på Symposium 2012 i Stockholm. Det var som att träffa en gammal vän, för visst är det som hon själv sa att sociala medier absolut är irl det med. Jag var ganska ny som lärare i svenska som andraspråk och det Morrica bekräftade var att det funkade lika bra att sätta eleven i centrum även i detta ämne. Där fanns hon alltid, på en plats där eleven stod i centrum. I höstas talade vi om möjligheten att ses trots att det inte blev någon Symposium för henne. Det blev aldrig så.

Morrica på Twitter var den som alltid ställde frågan “varför?” och hon tvingade mig många gånger att tänka ett varv till. Nu får jag ställa mig frågan själv: “Vhar would Morrica do?”.

Mina tankar går till Morricas nära och kära. Om hon lämnar ett hål i mitt liv, måste det vara tusen gånger värre för er.

Läs också:

Att vara en Agne

Att vara en Agne

Vilken svart helg det har varit, en hemsk avslutning på några vidriga veckor fyllda av hat. Många har varit fullt upptagna med att hitta syndabocker och nu är det de ensamkommande som blivit de värsta, speciellt de som står helt utanför systemet och lever på gatan. I fredags tog några maskerade män lagen i egna händer och gav sig ut i Stockholm med målet att ge sig på dessa gatubarn och rensa upp. Dagen efter demonstrerade högerextrema grupper tillsammans med Sverigedemokrater för ett Sverige som de vill ha. Där vill jag inte bo.

Som balans till detta läste jag Soran Ismails inlägg på Facebook om Agne, en person som betydde mycket för honom. Ismail kallar honomen ängel och tackar för all hjälp och allt stöd han fick av honom. Kommentarerna under inlägget blir en presentation av en lång rad människor som Agne, som stöttat människor som just kommit till Sverige och som gjort skillnad på riktigt. Jag börjar gråta och för varje kommentar gråter jag mer. Någonstans finns det hopp om mänskligheten.

Så ser jag mitt eget namn och ett meddelande från en elev jag hade för ganska många år sedan, då vi just startade det som då hette IVIK. Då gråter jag ännu mer och tänker på alla de elever jag mött under åren, som varit nya i Sverige och haft ett stort behov av en trygg plats. Inte sällan har skolan varit den platsen. Kanske är det dags att skriva den där uppsatsen om hur de upplevde skolan när de kom och hur det gått för dem sedan. Ska bara orka ha tid för studier. Just nu får mina elever allt fokus. För någon av dem kanske jag kan bli en Agne.

Läs också:

Vi pratar hela tiden

Vi pratar hela tiden

Som ni kanske vet tillbringar jag större delen av min arbetsvecka med nyanlända elever, många av dem ensamkommande flyktingbarn från främst Afghanistan. Syrien och Eritrea. Det är de ungdomar som många nu buntar ihop till en grupp — de som är äldre än vad de säger sig vara, har en taskig syn på kvinnor och dessutom är våldsamma. De flesta är killar, men inte alla. De är här och vi behöver förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt. Inte peka finger och skrika om utvisning.

Jag vill på inget sätt förminska det som hände i Mölndal igår. Att någon mister sitt liv på jobbet är fruktansvärt. Mina tankar går till den mördades familj och till de som arbetar och bor på det boende där hon arbetade. Många av mina elever bor på liknande boenden. Som på alla andra platser där många ungdomar samlas är det inte alltid helt lugn eller konfliktfritt. Jag skulle dock vilja balansera bilden av de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som just nu ses som avskum. De är ungdomar, många av dem väldigt lika de andra svenska ungdomar jag träffar dagligen. De bär dock vanligen runt på en tyngre ryggsäck.

Idag pratade vi om det som hände i Mölndal. Många hade hört, andra inte. Alla var berörda och många ledsna. De har redan insett att de inte är en individ. Att de tillhör en grupp och att det som en individ i en grupp gör påverkar mångas syn på dem. Vi har också pratat om Köln. Talat om vad som är okej och vad som inte är okej. Vi har gjort det tillsammans med studiehandledare, men ibland utan. Ibland dyker det upp frågor och då diskuterar vi dem. Ofta handlar det om det annorlunda i att vi kan vara sambo, ha barn till och med utan att vara gifta. Eller att skolan är gratis och till för alla. Eller att det faktiskt går utmärkt att vara en del av ett par bestående av två människor av samma kön.

Vi pratar om det hela tiden.

Jag är aldrig rädd på jobbet. Då arbetar jag ändå med de elever som av många skulle anses vara de värsta, på gymnasiets mest utskällda program. På introduktionsprogrammen går de som ännu inte har betyg nog att börja gymnasiet. Många av dem trasiga, oavsett kultur, religion och ursprung.

Att arbeta med de här eleverna innebär ibland konflikter, men mest handlar det om att få människor att växa och att lyckas. Så många kramar och skratt varje dag. Glöm aldrig att mina elever, både de som är födda här och de som nyss kommit hit, är individer. Precis som du och jag har de brister, men de förtjänar att bli bedömda efter vilka individer de är, inte efter vilken grupp de tillhör. Inte de ensamkommande, inte de misslyckade, inte de som inte hittat sin plats i skolan hittills.

Bunta inte ihop dem.

Läs också:

Kanske en komplimang

Kanske en komplimang

Jag skämtar ofta med mina elever och gillar när de också vågar skämta tillbaka. När det handlar om väldigt nyanlända elever är det självklart viktigt att vara försiktig, så att missförstånd inte uppstår, eller det är det väl med alla elever förvisso. Jag har hittat en lärarroll som jag trivs med, höga krav, men också mycket skratt och kärlek. Det är en kombination som oftast är ett vinnande koncept, men den hårda och stränga delen kan göra att vissa elever kan vara svåra att vinna över. Då tror jag på ärlighet och brukar försöka hitta tillfälle att prata lite extra med eleven i fråga enskilt, för att höra vad jag kan göra för att vår relation ska bli bättre. Om jag gjort något fel är jag alltid snabb att ta på mig ansvaret och be om ursäkt, som vuxen måste du alltid vara den som backar när det är befogat.

Just nu undervisar jag estetelever och språkintroelever. På många sätt är de lika. De är i behov av struktur, men också mycket kärlek. Jag behöver som deras lärare se hela deras person, intressera mig för deras liv utanför svensklektionerna och alltid vara uppmärksam på deras mående. Kanske är det så för alla elever.

Idag hade jag engelska med en språkintrogrupp bestående av elever som är nybörjare på engelska och varit ganska kort tid i Sverige. Som alltid ville alla ha min hjälp hela tiden, trots att vi gått igenom mycket gemensamt. De har ännu inget självförtroende på engelska. En elev vinkade på hjälp och jag var upptagen med en av hens klasskamrater och vinkade tillbaka, men fortsatte att hjälpa den elev jag stod hos. En tredje elev blandade sig i och förklararade att elev 1 behövde hjälp. Självklart förstod jag det, men förklarade att jag skojade lite. Eleven som jag vinkade åt skrattade gott och eleven som förklarat situationen tittade allvarligt på mig och sa: Du är en lustig kvinna, Linda. Jag valde att ta det som en komplimang, då det allvarliga snart byttes i ett skratt.

Annars har det varit en ganska vanlig dag på språkintro, men många kramar, många skratt och en rad mer allvarliga samtal om mående, mardrömmar och saknad efter familjer som i många fall är borta. Att skapa ett öppet och tillåtande klimat är extra viktigt för elever som inte mår bra. Men förståelse, men inte nödvändigtvis ursäktande. Det gäller eleverna på båda de program där jag undervisar..

Läs också: