Jag är inte bara lärare …

… jag är läromedelsförfattare också. Lite ironiskt egentligen, då läromedel var ungefär det hemskaste som fanns då jag utbildade mig till lärare. Något som formade mina första år i yrket utan tvekan. Och nu? Jag blandar och ger. Ibland blir det lärobok, ibland inte. Jag hade dock önskat att inköp av läromedel prioriterades mer än det gör idag. Problemet är självklart att det är svårt att hitta det perfekta läromedlet, kanske speciellt i svenska. Jag har mest skrivit läroböcker i engelska och då för de elever som verkligen behöver struktur. För dem tror jag en lärobok kan vara en trygghet och därmed bidra till bättre lärande. I svenska har jag också skrivit för den kategori elever som kanske inte fixar den fria och säkert inspirerande undervisning de mött. Just nu använder jag Inför svenska/SVA1 med en grupp elever som kom till Sverige under förra läsårdet och nu behöver mer utmaning för att kanske nå betyg för år 9. Det är i alla fall målet vi arbetar mot.

Senaste boken Start with English from the Beginning dök upp här hemma i dagarna. Det är en engelskabok för nyanlända elever och vänder sig främst till elever på mellan- och högstadiet. På språkintroduktion använder jag English from the Beginning, som är den serie jag skrivit för just den målgruppen. I Start with English from the Beginning följer vi två tonåringar, Jason som bor i London och Nadia som bor i New York. De är kusiner och vi får lära känna både dem, deras familjer och vänner. Jag är nöjd med att vi valde att låta två personer stå i fokus. Det blir nästan som en historia genom läroboken. Detsamma sker mer i de två sista delarna av English from the Beginning, men jag önskar att vi varit tydligare redan i första delen. Det ger en extra dimension. Jag är riktigt nöjd med innehållet i Start with English from the Beginning och är dessutom glad över den fina layouten. Illustrationerna av Elin Fahlstedt är supersnygga!

 

Läs också:

Jag var inte bättre förr

Ibland dyker en gammal elev upp. Det kan vara i person, men oftast i sociala medier eller som senast i en hälsning genom någon annan. Förra veckan fick jag en hälsning via min vfu-student från en elev i en av mina första klasser.  ”Jag var nog rätt stökig”, brukar vara en vanlig kommentar, men allt som oftast minns jag inte alls någon stökighet. Möjligen en myra eller fler i röven, men sällan mer. Frågan är om jag har förträngt, eller om eleven såg sig själv på ett annat sätt än jag gjorde.

När jag tänker tillbaka drygt femton år till mina första år som lärare inser jag hur mycket jag förändrats i min lärarroll. Mest handlar det om en känslomässig distans jag fått till eleverna, som inte handlar om att jag bryr mig mindre, men att jag inte längre tar åt mig lika mycket. I den klass där ovanstående elev gick minns jag så väl en utvärdering av ett arbetsområde, där 22 av 23 elever var positiva. Jag gick hem och grät över den enda elev som inte tyckte om arbetsområdet och tolkade det som att hen inte tyckte om mig. Jag hade svårare att skilja på mig som person och mig som lärare. Om 22 av 23 elever hade varit positiva idag hade jag utan tvekan sett det som ett mycket lyckat arbetsområde och kanske funderat över huruvida de egentligen vågade säga sanningen.

Mycket är likt. Jag har till exempel samma elevsyn, men jag har insett att det är svårt att få en elev att göra något genom att bli förbannad. Fortfarande har jag ganska nära till mina känslor och visst kan jag bli arg ibland, men väldigt sällan blir jag arg ”på riktigt”. Jag kan fejka irritation vid behov, men jag tappar inte kontrollen på samma sätt som jag kunde göra när jag var ny lärare. Nu ska det sägas att det är en stor skillnad mellan högstadiet, där jag började och gymnasiet, där jag är nu, men principerna är desamma. Att bli arg ”på riktigt” leder sällan någonstans.

Igår såg jag väldigt små delar av en diskussion om Bo Hejlskov på Twitter. Det är inte en författare jag läst mycket av och jag ska inte ge mig in i diskussionen, då jag inte har någon helhetsbild. Däremot delar jag hans åsikt att lågaffektivt bemötande är bra både för eleverna, men faktiskt också för mig som lärare. Mycket av mitt sätt att möta elever formades på Introduktionsprogrammen. De elever som går där är inte sällan ”sönderskällda” och att bli arg på dem leder absolut ingenstans. Mycket handlar om att få dem att tro att de kan och faktiskt vilja visa det. Ibland kunde det ta månader, men i princip alltid vände det. Alla nådde inte betyg, men fler än vad jag från början trodde var möjligt. Ett sådant bemötande kan vara svårt att överföra till en stor högstadieklass. Jag märkte dock när jag var tillbaka i grundskolan för några år sedan att det gick bättre än jag kunnat tro. Kanske hade det att göra med att jag är en mycket mer strukturerad lärare nu än jag var då jag var ny, men också att jag försökte att inte låta mig provoceras. Det lyckades inte alltid ska sägas, men jag har blivit bättre.

Jag blev argare förr. De stora känslorna påverkade mig negativt och säkert även mina elever. Jag är fortfarande en lärare som många uppfattar som sträng. Jag ställer höga krav och blir besviken om eleverna inte gör sitt bästa utifrån föruttsättningarna. Ibland ställer förutsättningarna till det och det handlar inte om att jag har börjat ursäkta ett dåligt beteende, snarare tvärtom. Istället har jag blivit bättre på att förstå var problemet ligger och att fråga om jag faktiskt inte förstår. Att fråga är ett sätt att bry sig och elever som känner att lärare bryr sig försöker ofta lite mer. Med en bra relation i bagaget kan jag sedan komma undan med en hel del som jag kanske inte hade kunnat komma undan med annars. Jag kan ställa riktigt höga krav, men jag är också noga med att inte skuldbelägga eleven om hen inte kan leva upp till kraven. Det är också något jag blivit bättre på.

Jag var inte en bättre lärare förr och det är precis som det ska vara. Vi pratar mycket om lärarroll och elevsyn jag och mina vfu-studenter, då jag tycker att det är viktigt att vara medveten om vem du är i klassrummet, hur du kan uppfattas och hur du vill uppfattas. För den som kliver in i mitt klassrum kan mitt bemötande av elever kanske kännas hårt. Jag hoppas också att de ska se att de krav jag ställer, ställs med kärlek. Att blanda skämt med allvar har alltid varit min grej, men balansen har blivit bättre med åren. Eller balans förresten, jag skulle säga att det är både mer skämt och om en följd av det också mer allvar. Jag ställer helt klart högre krav på mina elever nu, men jag tror att jag tydliggör kraven och gör dem mer rimliga. Inte bara ”gör de här 50 instuderingsfrågorna” utan en större nyfikenhet på vad eleverna egentligen funderar över kring just det här arbetsområdet eller en förståelse för varför vissa inte gör dem. Det bygger på att de flesta vet vad de ska göra och därför gör det under tystnad. Min struktur är bättre och det är grunden till mycket. Ingen elev mår dåligt av en tydligt strukturerad undervisning. Jag som lärare gör det definitivt inte.

Tidigare ställde jag höga krav, men var sämre på att stötta dem som inte riktigt förmådde leva upp till dem. Inte sällan talas det om stökiga elever eller ännu värre lata elever, eller ännu lite värre svaga elever. Visst finns de även i mitt klassrum och nej, det är inte så att jag kan trolla bort några svårigheter ens som erfaren lärare. Lösningen kan dock aldrig vara att sänka kraven och låtsas att elever kan det som kunskapskraven säger att de ska kunna om de faktiskt inte kan det. Det går inte att trolla, men det går att få i princip alla elever att nå längre än vad som först verkar möjligt. Det bygger självklart på att eleverna gör sin del, men också på att jag som lärare stöttar dem.

Ta det här med att läsa böcker till exempel. Det är otroligt jobbigt för många att ta sig igenom en hel bok. Alternativet kan inte vara att sluta läsa hela böcker, utan att göra det tillsammans och se till att eleverna vet vad de ska göra. Läs högt några kapitel, låt dem diskutera tillsammans vad de läst, ge skrivuppgifter under tiden och efteråt. Låt det ta tid. Det är inte så att 100% av mina elever kommer igenom alla böcker vi läser, men förvånansvärt många. De som inte läser allt får i alla fall en läsupplevelse som gör att de kanske läser hela boken nästa gång. Lättast att nå bra resultat är det om alla eller i alla fall flera läser samma bok. Just nu läser mina tvåor och treor sakprosa, som de valt själva och då ställs det nästan orimliga krav på mig som lärare att jag ska ha koll på alla böcker. Några standardfrågor är bra att ha då för att starta samtal om det lästa. Just den här gången har vi fokuserat på sanning och källkritik.

Mina råd till mig själv som ny lärare hade varit:

Fokusera på det som funkar och gör mer av det. Det betyder inte att allt som är jobbigt eller tråkigt ska tas bort, men att du troligen behöver stötta mer när krävande uppgifter ska genomföras. Sänk inte kraven, men se till att eleverna får den hjälp de behöver för att nå målen.

Visa känslor, men investera inte för mycket riktiga känslor i klassrummet. Då tar du slut.

De känslor du alltid tjänar på att visa är engagemang och glädje inför undervisningen och även inför elever. Om du signalerar att det ni gör är roligt, viktigt och intressant är det större chans att eleverna tycker det. Nej, allt behöver inte vara roligt i skolan, men som lärare behöver du kunna väcka engagemang.

Det går inte att skälla fram arbetsro och inte heller skälla fram förståelse hos elever. Att tappa ansiktet framför alla är inte kul varken för elever eller för dig. Så ja, jag tror på lågaffektivt bemötande i kombination med höga förväntningar på eleverna, utan skuldbeläggning.

Ställ frågor till elever om du inte förstår deras beteende. Ofta har de ett svar. Har de inte det kanske de i alla fall börjar tänka. ”Hur tänkte du nu?” är en standardfråga, liksom ”Vet du vad du ska börja med?” och ”Vad klarar du själv och vad behöver du hjälp med?”.

Struktur är riktigt viktigt. Se till att alla vet vad de ska göra, så finns det större möjlighet för de som kan att få lov att utvecklas utanför ramarna.

Be om hjälp. Det här har egentligen ingenting med mitt inlägg att göra, men är ändå mitt bästa råd. Tänk om jag inte hade försökt lösa allt själv.

 

Läs också:

Att lära sig att plugga

För några veckor sedan twittrade en kollega i det utvidgade kollegiet om sin frustration över att hennes elever inte läste på sina läxor. Hon undervisade nyanlända och jag frågade henne om deras skolbakgrund och huruvida hon var säker på att de visste hur de skulle göra. Jag har undervisat nyanlända elever i snart tio år och det går egentligen inte att generalisera över grupper som sådan. Klart är dock att skolvana har betydelse för hur mycket de vet om hur man studerar. Ganska naturligt egentligen. Just nu undervisar jag främst på Estetiska programmet, men jag har också en nybörjargrupp i engelska på Språkintroduktion, som efter en dryg termin inte längre är nybörjare, samt en sva-grupp på IM, där betyg för år 9 är nästa mål.

Det är främst i engelskgruppen som jag har fått kämpa med studietekniken. Det är lätt att glömma att kunskapen om hur man studerar inte är något alla har. De som inte gått i skolan tidigare behöver inte bara öka sina kunskaper i de olika skolämnen de studerar, utan även sina kunskaper om hur man studerar. Hur enkelt är det att läsa läxor om man inte vet hur man ska göra?

En ständigt återkommande diskussion är när man egentligen kan ett ord. Det krävs mer än att man kan det ganska bra. Om du stavar blue ”blo”, så kan du inte ordet, även om du kan uttala det. På samma sätt räcker det inte att kunna stava ett ord, om du inte kan använda det i en mening. Struktur är, som så ofta, nyckelordet.

Med hjälp av glosprogram tränar mina elever på enstaka ord. Orden ska de kunna stava, förklara på engelska och använda korrekt i olika meningar. Grammatiken övas för sig och de olika meningar som bildar en text tränas också. Det känns ibland som att jag är en papegoja som upprepar ord, stödmeningar och grammatiska strukturer om och om igen.

Kanske är det därför jag blev så himla glad i veckan, då jag rättade mina elevers prov på English from the Beginning 1, det första av fyra nybörjarhäften jag skrivit för Liber. Efter en massa gemensamt tragglande och väldigt mycket egen träning i bokens webbapp hade kunskaperna verkligen fastnat. Jag rättade prov efter prov och i princip varje bokstav var rätt. Undantaget var ett par elever som tycker att de kan så mycket att de inte behöver plugga. Det är så tydligt att övning ger färdighet.

Nu jobbar vi vidare i English from the Beginning 2 och jag vill inte att något jobbar vidare utan att vara helt säker på det som tagits upp. Det är så himla lätt att det blir fort och fel och då får eleverna inte den grund som de så väl behöver för att kunna bygga vidare. Jag inser att det kan verka konservativt, men jag är helt säker på att jag inte håller mina elever tillbaka. Däremot vill jag inte att de bara gör utan att reflektera över vad de gör och vad de ska använda de nya orden till. Studieteknik är grunden till allt, kanske mer i språkundervisning än i någon annan undervisning. Det är mycket som ska tragglas och det kan vara tråkigt, men jag är helt övertygad om att det är nödvändigt för en god språkutveckling.

 

Läs också:

Jag hade en gång en skolblogg …

Jag fick en räkning för webbhotell och den här domänen. Under några veckor har jag funderat över vad jag egentligen ska göra. Det känns liksom lite meningslöst att betala för något som inte används. Nu är dock räkningen betald och jag har bestämt mig för att väcka denna djuot sovande blogg och skriva inlägg i alla fall någon gång i månaden. Ett rimligt mål med tanke på att förra inlägget skrevs i juni när eleverna ganska nyss gått på sommarlov. Mer press vill jag inte sätta på mig.

I år har jag tagit steget (nästan) fullt ut till estetiska programmet och därmed bytt chef. Några timmar har jag kvar på Språkintroduktion och sedan i januari har jag också en sva-grupp på IM. Efter en höst med såväl svenska, som engelska i klasser bestående av 33-35 elever var jag ganska så trött. Fantastiska elever på många sätt, men alldeles för många för att jag skulle hinna återkoppla på ett vettigt sett. Den här terminen är mitt schema trevligare och det känns bra.

Så håll ögonen öppna, det kan dyka upp en rad eller två hä med ojämna mellanrum!

 

Läs också:

Året som gått och det som kommer

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få ”vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Läs också:

Jag har ett förslag

Vi vet alla att svenska ungdomars läsförmåga och läsförståelse försämras. Vi vet att många läser väldigt lite, eller inte alls. Vi vet att deras språk inte sällan lämnar mycket att önska. Universitet och högskolor skriker om den låga språkliga nivå eleverna har när de lämnar gymnasiet och går vidare i utbildningssystemet.

Vad göra? I kursplanerna i Svenska 1, 2 och 3 enligt gy-.11 står det helt klart vad som är lösningen. Vi drillar eleverna i vetenskapligt skrivande, så ska de nog klara högre studier utmärkt. Att litteraturläsning och utveckling av elevernas vardagliga och ”egna” språk får stå tillbaka är tydligen inga problem. Bara vi trycker in alla elever i den vetenskapliga fyrkanten och låter dem skriva PM efter PM är saken biff.

Jag hamnade i en diskussion om läsning på Twitter idag. Den startade i ett konstaterande att många elever möter fler utdrag än hela böcker under sin gymnasietid då fokus läggs på språkvetenskap och vetenskapligt skrivande. Frågan är vad det gör med deras språk?

Nu är mina egna gymnasiestudier inget att längta tillbaka till. Vi läste i princip bara utdrag och hade jag inte läst på fritiden hade mitt litteraturintresse dött helt. Faktum är att det nästan gjorde det. Vi skrev däremot inga vetenskapliga texter, använde inte källhänvisningar, gick inte igenom varken Harvard- eller Oxfordsystemet. Inte ens i gymnasiearbetet krävdes citat- och referatteknik. Konstigt nog lärde jag mig det ganska snabbt på universitetet. Jag hade nämligen ett språk och jag var bra på att följa instruktioner. Det där med instruktioner har jag ingen lösning på, men när det gäller språkutveckling har jag ett konkret förslag.

Satsa på litteraturen. Låt ungdomarna läsa. Byt ut den obligatoriska Svenska 1 100 poäng mot Litteratur 100 poäng. Så här ser det centrala innehållet för kursen ut:

Centrala skönlitterära verk författade av såväl kvinnor som män och tongivande författare från olika epoker, från olika kulturer och från olika delar av världen.
Sambandet mellan skönlitteraturen och andra konstarter, dvs. hur författare och verk har påverkats av sitt samhälle, sin kultur och av rådande estetiska ideal samt hur författare och verk har påverkat den samhälleliga och estetiska utvecklingen. Den konstnärliga friheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.
Litteraturvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett metodiskt och strukturerat sätt tala om och analysera skönlitteratur.
Skönlitterära texters betydelsebärande skikt, innehållsmässiga såväl som formmässiga: tematik, motiv, metaforik, symbolik, rytm, meter och andra litterära verkningsmedel och sätt att gestalta. Analys och tolkning av roman, novell, lyrik och dramatik.
Jämförande analys av hur olika teman, till exempel familjen, döden, krig och naturen, har skildrats på olika sätt till exempel i skönlitterära verk från olika tider och kulturer eller i olika genrer.
Olika grunder för tolkning och värdering av skönlitteratur, dvs. vilka perspektiv man intar, vilka frågor man ställer och hur man kan argumentera dels för olika tolkningar, dels för värdering av skönlitteratur.
Fördjupad tolkning av skönlitterära verk med utgångspunkt i ett perspektiv som eleverna väljer, till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt perspektiv.

_________________________

Med denna kurs skulle eleverna lära sig om etik och upphovsrätt, få förståelse för andra människor och därmed troligen bli mer empatiska, de skulle få historiska kunskaper liksom kunskaper om samhället de lever i och som om det inte vore nog skulle de dessutom bli bättre läsare, utveckla sitt språk och troligen också bli mer kritiskt tänkande medborgare. Vi skulle troligen se en effekt även på andra skolämnen, men också i samhället i övrigt. Vetenskapligt skrivande och språkvetenskap kan vänta till senare. En elev utan ett eget språk kan inte ta till sig det ändå. Grunden måste byggas innan skorstenen.

När kör vi?

 

Läs också:

Den kreativa vägen till högskolan

Jag arbetar på det högskoleförberedande Estetiska programmet. Ett program där eleverna kan ägna sig åt teater, musik, bild och film, men där de också blir redo för högre studier. Det är lätt att glömma av just den parametern då man talar om just Estetiska programmet, då det tyvärr har ganska låg status. Visst är våra elever kreativa, roliga och trevliga, men smarta? Tveksamt. Så låter det inte sällan och jag blir ganska så provocerad av det. Vem är smart? Är det den som är empatisk och allmänbildad, eller den som är bäst på matematik? Är det den som får A i alla ämnen eller den som läser flest språkkurser eller andra kurser som ger meritpoäng?

Det finns fördelar om alla gymnasieprogram ska sägas. Vi ”vet” alla hur stökiga byggarna är och hur nördiga naturvetarna är. Att sätta en etikett på grupper gör det enkelt att sortera, men det fyller ingen annan funktion än att sprida fördomar. Tyvärr bidrar vi lärare ibland till detta, genom att spä på dessa fördomar och trots att de innehåller viss sanning och inte sällan sägs med kärlek, är det inte okej.

Vi har fyra estetiska inriktningar på den gymnasieskola där jag arbetar. Alla elever i de två klasserna är inte lika, inte ens inom varje inriktning. Visst är de flesta teaterelever mer utåtriktade än de som läser estetik media, men det gäller absolut inte alla. Verkligheten är mer komplex ändå och individer är och förblir individer. Det som tyvärr är gemensamt för många av mina estetelever är synen på sig själva som lite korkade med en total oförmåga att klara svårare uppgifter i kärnämneskurserna. Det stör mig något så vansinnigt. Om det går att vara förberedd inför en teaterpremiär eller ett vernissage går det utmärkt att lämna in uppgifter i tid. Om det går att lära sig stämmor och ackord utantill går det utmärkt att lära sig regler för vetenskapligt skrivande.

Jag har använt alla betyg som betygssystemet tillåter när jag satt betyg i Svenska 3 i år. Alla betyg användes också på kursens nationella prov. Frågan är om detta talar om huruvida eleverna är smarta eller inte, det är jag mycket tveksam till, men det visar helt klart att de inte går att klumpa ihop i en enda stor ”estetklump”.

Om jag ska generalisera skulle jag säga att estetelever ofta är väldigt politiskt medvetna. De är en del av världen och har (på gott och ont) åsikter om det mesta. De är kreativa, men inte alltid utåtriktade, inte sällan verbala med väldigt sällan otrevliga. Det är bra ungdomar, som under de år jag känt dem har vuxit som människor och studenter. Det pratas ofta om att lärare inte ska vara kompisar som om det vore motsatsen till att vara en professionell lärare. Mina elever är definitivt inte mina kompisar, men de är intressanta människor som har mycket att ge. De är individer och individer som är värda att lära känna. Att de tagit en kreativ väg till högskolan, eller var de nu är på väg, har fått dem att växa. Något som några av dem sjöng om på studentlunchen.

.

 

Läs också:

När jobbet gör att hjärtat brister

Att jobba med nyanlända har hur många fördelar som helst. Att få bli en del i dessa ambitiösa och fina ungdomars liv är en ynnest. Det finns dock en stor nackdel. Något jag aldrig vänjer mig vid. Jag talar om utvisningsbesked. Nu när mina elever varit här ett tag börjar Migrationsverket ta beslut om deras framtid. Vissa får beslutet de längtat efter och de fyra eftertraktade sista siffrorna i personnumret. För andra blir beskedet ett annat. De får veta att de inte är välkomna här. Att landet de hoppats skulle vara en del av deras framtid, en ljus sådan, inte längre kommer att vara det.

Jag blir alltid förkrossad, men vet att jag måste hålla känslorna ifrån mig så mycket som möjligt. Min viktigaste uppgift är att fortsätta vara en trygg punkt i en värld där allting rasar samman. Ibland är det bara så otroligt svårt. Som idag. Vissa elever tar en större bit av hjärtat än andra och idag blev det för mycket.

Jag lyckades hålla tårarna borta, men under kvällens yogapass började de rinna. Under avslappningen rann de okontrollerat. Ibland måste även den med ganska välfungerande teflonlager få släppa ut alla känslor.

De närmaste månaderna kommer att bli tuffa, Främst för de som får negativa besked, men också för de som ännu inte vet om de är välkomna här. Det märks att Migrationsverket blivit hårdare. Reglerna är omänskliga och jag hör om regelrätta förhör som passerat alla gränser för vad som är okej. Jag skäms över att det land jag sett som humanistiskt helt har tappat greppet om de mänskliga rättigheterna.

Läs också:

En handledning till Stjärnlösa nätter

9789188037084-408x600

Jag har tyckt om Arkan Asaads bok Stjärnlösa nätter sedan jag läste den första gången och jag har läst den flera gånger därefter. I boken jag skrivit där eleverna förbereds inför Svenska och svenska som andraspråk 1 finns ett utdrag med. Vissa av mina estetelever har läst och gillat boken. Däremot har jag aldrig vågat mig på att läsa boken med eleverna på Introduktionsprogrammen, då den inte är alldeles enkel. Tidigare i år gav så Vilja förlag ut en bearbetad version, där mycket självklart saknas, men oväntat mycket finns kvar. Det är ett bra betyg.

Då Arkan Asaad skulle komma till skolan jag arbetar på och senare också teateruppsättningen, kändes det ganska naturligt att använda boken i undervisningen. Nu blev det tyvärr så att jag fick byta undervisningsgrupper mitt under höstterminen och hann därför aldrig slutföra projektet. Jag vågar därför inte skriva om hur det gick av den enkla anledningen att jag inte har koll.

Vad jag vet är att jag fick frågan av Vilja förlag om jag ville göra ett arbetsmaterial till den lättlästa versionen och jag föreslog då att istället få göra ett som handlade om både den lättlästa och originalversionen. Detta för att även de som läser den lättlästa boken ska kunna få ta del av vissa delar av originalboken och att lärarna ska slippa leta efter lämpliga kapitlet själva. Det gör det lättare att faktiskt hålla igång två olika versioner av samma bok, utan att behöva slita allt för mycket av sitt hår.

Handledningen ser ut precis som den lättlästa boken och innehåller en del texter av Arkan Asaad själv, där han berättar om syftet med boken och hur han skulle önska att lärare arbetar med den i skolan. Där finns också förslag till vad som kan göras innan, under och efter läsningen. Bland annat tips på gruppuppgifter, innehållsfrågor och reflektionsfrågor till båda versionerna och en del större diskussionsfrågor som alla elever kan bidra till, oavsett vilken av böckerna de läst.

Det finns också en möjlighet att vidga läsningen genom tips på bra hemsidor om t.ex. hederskultur, men också tips på hur läsningen kan  bli mer än en studie av någon annan som drabbats av hedersvåld. Det går att koppla teman i boken till så mycket annat. Sedan gillar jag också att jobba kring citat och det finns ett gäng från båda böckerna indelade efter tema.

Efter att ha hunnit läsa igenom handledningen lite snabbt måste jag säga att jag känner mig rätt så nöjd. Det är alltid spännande att skriva med någon annan, men snarare parallellt än tillsammans, men vi har haft en skicklig redaktör som bundit ihop det riktigt bra. Lite mailkontakt har jag haft med Arkan Asaad och vi sågs snabbt då han besökte min skola, men i övrigt har jag försökt att göra ett material utifrån vad jag trott att han vill förmedla med sin bok. Ett annorlunda och givande sätt att jobba på.

För mig är läsning mycket viktigt. Att elever blir läsare är något som kommer att ge dem så mycket mer än ”bara” själva läsuppgiften. Jag tycker också om att sätta in läsningen i ett större sammanhang och det finns det verkligen stora möjligheter att göra med Stjärnlösa nätter. Det är också extra roligt när det finns möjlighet för elever med olika språk- och läsförmåga att läsa samma bok. I kombination med till exempel högläsning, kan alla få ta del av vissa delar av originalboken och därmed kunna fördjupa sin egen läsupplevelse.

 

Läs också:

Ännu en lärarinna med skäggiga barn

Jag är gymnasielärare. Det betyder att mina elever är någonstans mellan 16 och 19. Några har fyllt 20 och andra har inte ens fyllt 16. Det beror lite på hur vägen till gymnasiet sett ut för dem. Det är inte ovanligt att våra elever på introduktionsprogrammen går hos oss ett par år och sedan börjar ett nationellt program. De har rätt att göra det fram tills det år de fyller 20, vilket betyder att de kan vara ganska gamla då de tar studenten. Oavsett när de börjar eller slutar räknas de som barn tills de är 18. Många föräldrar skulle kalla sina barn just barn tills de är ännu äldre. Få flyttar till exempel hemifrån som 18-åringar.

Har ni träffat några gymnasieelever den senaste tiden? Har ni sett foton av de som går andra året på gymnasiet? De som är sisådär 17 år? Gör gärna det annars och kom till insikt om att vissa av dem ser yngre ut, medan andra lätt skulle kunna tas för mycket äldre. Vissa har till och med skägg. Hör ni, barn med skägg, det måste vara något skumt. Men nej, så länge eleven i fråga är född här och har ett ”riktigt” personnummer skulle absolut ingen ifrågasätta elevens ålder. Inte heller skulle någon få för sig att kalla samma elev för skäggbarn. Om eleven med skägg nyligen kommit till Sverige är det dock fritt fram.

Jag tror att allt bottnar i ett rejält feltänk. Vi tänker ensamkommande barn och ser framför oss en unge som passar på mellanstadiet. Det vi glömmer är att barn faktiskt kan vara äldre än så och att många av dessa barn kan ha skägg utan att det ens är speciellt märkligt. Vissa av mina gymnasieelever har det, medan andra inte har ett endaste litet skäggstrå. Det är sällan jag funderar speciellt mycket kring deras skäggväxt ska jag tillägga. Inte heller brukar jag fundera på storleken på mina kvinnliga elevers bröst. Det är liksom ganska så ointressant.

Varför skriver jag då om detta idag? Jag blev uppmärksammad på ett inlägg på författaren Dag Öhrlunds blogg (tänker inte länka, ni får googla). En blogg som för övrigt osar av främlingsfientlighet. Inlägget är del 55 i en serie om ett Sverige som författaren inte säger sig känna igen och är skrivet av en lärarinna (se så fiffigt att kalla henne det, då blir hon lite sådär fint gammaldags) som berättar om de skäggiga barn hon undervisar. Lärarinnan undervisar på språkintroduktion, som är ett program inom gymnasiets introduktionsprogram, samma program där jag undervisar ungefär halva min tid. Resten av tiden är jag på Estetiska programmet. Ett sådant där program där elever med skägg inte kallas skäggbarn.

Denna lärarinna vill vara anonym, då hon är rädd att bli av med jobbet om hennes namn skulle komma ut. Det förstår jag. Hon verkar nämligen helt fixerad vid av att hennes elever är intresserade av henne sexuellt. Tur att hon inte jobbar inom vuxenutbildningen. En sådan syn på elever är inte sund. Lärarinnan menar att den grupp ensamkommande elever hon undervisar, med två undantag, består av mycket äldre elever. Killarna har ljugit och är män, flickorna har det inte.

Jag känner inte alls igen den verklighet inläggsförfattaren beskriver. Just nu undervisar jag drygt 50 elever på språkintroduktion och av de elever jag mött i år har jag funderat över ålder i två fall. Resten är utan tvekan ungdomar. Inte barn märk väl, inte på det sätt som ungar är barn på mellanstadiet, men gymnasieungdomar är de utan tvekan. Nu är det inte min uppgift att åldersbestämma dem, det gör Migrationsverket och vi har några elever som blivit uppskrivna i ålder. Någon gång har en advokat ringt kollegor och velat ha deras åldersbedömning. Det har aldrig hänt mig och jag vet inte vad jag skulle ha gjort i den situationen. Att vi som undervisar elever och är anställda för att lära dem svenska, dessutom ska stå för en åldersbestämning är knepigt. Det känns minst sagt som om rättssäkerheten brister om vem som helst ska kunna uttala sig om saker vi rimligen inte kan ha en aning om.

Så vad vill jag säga? Att debatten har helt fel utgångspunkt. På gymnasiet finns många barn med skägg och just deras skäggväxt är tämligen ointressant. Jag är uppriktigt sagt sjukt trött på den förenklade och inte sällan fördomsfulla och hatiska debatt kring ensamkommande som pågår just nu. Någon borde sätta ner foten rejält. Det här är mitt ganska så stillsamma sätt att göra det.

 

Läs också: