HBTQ med få ord

HBTQ med få ord

Efter fredagens föreställning av Gränslandet väckte en hel del tankar hos eleverna på Språkintro, speciellt hos de fem jag undervisar mest. Dansaren Mohanned Hawazs androgyna stil gjorde dem fundersamma. Fnissiga, snarare än provocerade, men jag och en kollega pratades vid och bestämde att vi måste prata om det här med normer och hbtq.

Jag funderade ett tag på hur jag skulle gå till väga, då eleverna varit i Sverige mellan 2-6 månader och har en mycket begränsad svenska än så länge. Jag valde att använda bilder och mycket upprepningar av få ord. Först ordet kärlek, illustrerat med hetero- och homosexuella par. Bröllop, som illustrerades på tre sätt och med tillägget att det går att välja om bröllopet ska vara i kyrkan eller inte. Tredje omgången bilder handlade om familjer och hur en sådan kan se ut. Regnbågsfamiljer och stjärnfamiljer var inga begrepp jag introducerade, inte heller kärnfamilj, men jag ville visa att det finns flera sorters familjer. Du får bestämma själv vem du älskar, vem du vill gifta dig med och vem du skaffar barn med. Du kan också välja att inte gifta dig eller skaffa barn. Viktigast är att respektera andras val.

Nu är det inte så rosenskimrande i verkligheten att alla hbtq-personer accepteras och kan gifta sig eller skaffa barn utan att det står hinder i vägen. Det tar vi senare. Syftet nu var att öppna elevernas ögon för vilka lagar och regler som gäller här. Vi hittade en lista över i vilka länder samkönade äktenskap är tillåtna och de konstaterade att i Afrika, där deras hemländer ligger, är det svårt att leva som något annat än heterosexuell.

Samtalet fortsatte, med få ord, till jämställdhet och status för män och kvinnor. Vidare till tankar om vad flickor och pojkar fick göra och huruvida föräldrar ville ha döttrar eller söner. Där hade de olika erfarenheter. Slutligen kom vi in på aga, som de alla såg som något naturligt. De hade blivit slagna både hemma och i skolan. Det var det normala och inget som ifrågasattes. Sedan var de medvetna om att det såg olika ut i olika familjer även i deras länder, men normen var ändå att aga förekom. Det är självklart otroligt viktigt att de förstår att det inte är okej med våld mot någon och absolut inte mot sin fru eller sina barn. Ibland är det lätt att glömma att våra elevers bakgrund och erfarenheter skiljer sig så mycket från det som vi är vana vid. Min strategi är alltid att samtala och aldrig döma. Däremot markerar jag alltid  att våld och diskriminering av alla slag är absolut oacceptabelt.

Nu vill jag abslut inte påstå att ifrågasättande av homosexualitet eller personer som bryter normer på andra sätt är unikt för Språkintro, för så är det självklart inte. Även på mitt andra program Estetiska Programmet var några elever provocerade. Någon deklarerade att hen inte ville tvingas en dansande man i kvinnokläder i skolan och ett fåtal andra för förbannade över att ordet hen användes och försvarandes. De stora flertalet uppskattade dock föreställningen och gillade speciellt musiken skarpt.

Det blev en riktigt bra lektion och det kändes verkligen som att mitt budskap gick fram. Modersmålslärarna fick ta över och tala om samma ämne, så att vi fick en liten extra garanti för att de förstått. Om några veckor kommer RFSU och har sin kurs på lättare svenska, med ett material som vi var med och provade ut.

Läs också:

Med glittrande ögon

Med glittrande ögon

Den här terminen är jag tillbaka lite på Språkintroduktion. Tre timmar i veckan jobbar jag med några elever som står och stampar på en massiv platå i sin spårkutveckling och en elev som bara varit i Sverige sedan nyår. Just idag hade de flesta elever prov och det var jag och nykomlingen. Vilken underbart intensiv lektion. Det här är en skarp unge, som suger i sin kunskap som en svamp. Han tnyttjade tiden till max och det blev en lektion där hela kroppen användes, vilket inte är ovanligt på Språkintro ska tilläggas.

Vi talade om uttal och stavning. Att skriva de, men säga dom. Att fjorton uttalas med ett nästan obefintligt r, liksom fort. Vi talade om förra veckan, för att träna preteritum av verb och efter en hel del kroppsaktivitet och många bilder på tavlan lyckades han berätta om såväl punlkaåkning, som en premiärtur på skridskor. I ordet skridskor finns ett d, som inte heller uttalas.

Gilla och tycka om betyder samma sak, det kom vi fram till, liksom vad en läxa och en lektion är. Den lilla datorn han räknar med är en miniräknare och i matten använder han också en linjal. Men få ord, men mycket vilja, ännu mer gester och en och annan teckning, lyckades han forma många meningar och fick ut tankar som han inte kunnat berätta om.

Att se hur ögonen lyser och glittrar på någon som lyckats uttrycka sig på ett nytt språk är en upplevelse som ger så mycket glädje och energi. Och det behövs, för jag är utan tvekan tröttare efter en timmes undervisning med några få elever på Språkintro, än med en hel klass på ett nationellt program. Men det är en bra trötthet. Sen slipper jag å andra sidan de massiva rättningshögar som Svenska 1-3 genererar. Det är viktigt att komma ihåg att olika undervisningssituationer kräver olika saker av oss.

Men just nu är jag bara glad åt att få vara en del av unga människors språkutveckling. På alla nivårer.

Läs också:

Mina barn och mina ungar

Mina barn och mina ungar

Vissa dagar är bättre än andra. Jag var på jobbet tidigare än vanligt, fick en kopp glögg, en lussekatt och en pratstund med nya och gamla kollegor på personalrummet innan det var dags för årets luciatåg. För första gången var det mina elever som stod för showen, eller ja, som alltid var det esteteleverna, men de har inte varit mina tidigare. Fina, fina, fina ungar och så begåvade. Stolheten då jag lyssnade till dem var nästan lika som stor, som vore de mina barn. Nästan i alla fall. Tårögd var jag utan tvekan och så tacksam och glad över att få umgås med dessa ungdomar varje dag. Det må vara så att de är hopplösa ibland, men de är mina ungar, trots att vissa av dem kanske är för vuxna för att kallas så. Coolast var hon som i svart glitterklännning spelade på sin gitarr och sjöng jazzigare än någon annan, men de var alla fantastiska. Så fint att få se dem göra det bästa de vet.

På väg från luciatåget träffade jag en av de första elever jag hade på den tiden då Språkintroduktion hette IVIK. Hon var 18 år och hade varit en knapp vecka i Sverige. Nu har hon tre barn och vi har kontakt på Facebook, men det var flera år sedan jag träffade henne. Faktum är att hon såg yngre ut idag, än då jag träffade henne för första gången. Hon var också tusen gånger gladare.

Det är dagar som denna som jag verkligen älskar mitt jobb. Jag tycker alltid om det märk väl, men visst finns det tristess och rutin även i det mest spännande yrket. Dagen avslutades med en riktigt oseriös lektion med en av mina treor, där min deadline innan jul diskuterades. Var det den ortodoxa julen jag menade? Eller kanske nyår? Kinesiskt? Eller iranskt?

Därifrån var vägen inte lång till att läsa kinesiska horoskop och därefter göra jungtest. Där fick jag bekräftat att jag är en extremt känslostyrd person, ofta extrovert, men med ett behov av att få vara introvert.

Vad har jag gjort mer? Utmanat mina ettor och gett dem ett uppdrag som jag hoppas att de löser under våren. Förhoppningsvis får ni veta mer om det senare.

Men nu tar jag helg. Ha en trevlig sådan.

Läs också:

Bye, bye Björklund

Bye, bye Björklund

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har inte riktigt vågat ropa hej, innan det varit helt klart vem som ska ta över efter Jan Björklund. Har fler än en natt drömt mardrömmar om att han lyckats krångla sig in i regeringen och tvingat sig till posten som utbildningsminister. Men se, nu är han borta. Äntligen. Istället är det Gustav Fridolin som blir utbildningsminister och vi får en helt ny minister, en gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadzialic, som ska ansvara för bland annat gymnasiet och sfi. När jag presenterade ministrarna för mina elever idag, påpekade jag att hon är ung och att det säkert är bra, då hon ganska nyss gick på gymnasiet själv. Varvid en elev utbrister ”men det är ju mer än sju år sedan!”, som om det var en halv evighet. Och ja, sju år är en lång tid, speciellt för unga.

Hur som helst kan det bara bli bättre och om Fridolin kan genomföra ens en bråkdel av det han säger sig vilja göra, kommer det helt klart att bli ett lyft för svensk skola. Visserligen är jag mycket tveksam till att det är rätt väg att göra gymnasiet obligatoriskt, då jag är rädd att det kommer att lägga skulden för ett misslyckande på eleven i ännu större utsträckning än nu. I princip alla påbörjar en gymnasieutbildning, men färre slutför den. Vi måste ta reda på varför och erbjuda utbildningar som passar även de som idag hoppar av. Det kan handla om att ha valt ”fel” program, att man inte får tillräckligt med hjälp och stöd, att man vill ha en mer praktiskt inriktad utbildning eller att studiemiljön är dålig. Det kan också beror på mobbing och social ohälsa. För att fler ska kunna slutföra sina gymnasiestudier krävs inte tvång och hårdare krav, utan förändrade förutsättningar för såväl lärare och elever. Fler vuxna i skolan, inte bara lärare, utan inom andra viktiga yrkesgrupper inom skolan som t.ex. kuratorer, studievägledare och skolbibliotekarier.

Något som jag gillar är återinförandet av minst ett estetiskt ämne på varje gymnasieprogram. Att ge en minister titeln kultur- och demokratiminister visar tydligt att vår nya regering värdesätter kulturen och det är bra. Kanske är det läge att ta fram lite bubbel och skåla för våra nya ministrar och fira att den gamla är ett minne blott. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över det.

Läs också:

TED-talk till nya utbildningsministern

TED-talk till nya utbildningsministern

Fridolin och Baylan sägs slåss om posten som utbildningsminister. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den förstnämnde får posten. Inte för att jag tror att han kan göra skolan perfekt, men jag är övertygad om att han kan vända den totala felnavigering som Björklund och Alliansen orsakat. Som inspiration vill jag att den som snart ansvarar för den svenska skolan lyssnar på vad Ken Robinson har att säga. Vi lyssnade på ett av hans TED-talks igår på vår APT, det var bra, men jag hittade inte rätt klipp. Medan jag letade hittade jag det här klippet, som jag tyckte ännu mer om.

Just påminnelsen om att god och kreativ undervising just nu bedrivs trots den rådande skolpolitiken, inte tack vare, stämmer helt klart även i Sverige.

Läs också:

Om att ha en passion

Om att ha en passion

file0001643451282

En av de coolaste sakerna med att jobba just på estetiska programmet är att eleverna drivs av en passion till exempel till musik, teater, konst, foto eller rörlig bild. Min passion är litteratur och språk och att jag varit väldigt tydlig med det tror jag har gjort eleverna nyfikna. De vet hur det är att tycka riktigt mycket om något och när jag går igång med mina svensksaker är det som att de också vill förstå storheten utifrån respekt för min passion och i förlängningen av mig. Det gör mig glad.

Nu ser jag fram emot att få bli en del av deras passioner. Att se deras bilder, uppleva deras konst, höra deras musik och se deras föreställningen. Det ska bli otroligt roligt!

 

Läs också:

OS-medalj i curling anyone?

OS-medalj i curling anyone?

Nyss hemkommen från föräldramöte i ena sonens arbetslag och måste skriva av mig. Är så vansinnigt förbannad. Sonen går i år 2 och vi är riktigt nöjda med hans lärare och det upplägg som finns i arbetslaget. De har hittat en bra mix av mer projektbaserad undervisning, mer traditionell sådan och en svenskundervisning utifrån En läsande klass. Jag är imponerad och sonen trivs. Målet är att minimera läxor, vilket jag också är nöjd med, men att erbjuda färdighetsträning för de som behöver. Vi får veta att ungarna bör kunna additions- och subtraktionstabeller upp till 20 och multiplikationstabeller upp till femman. De tränar i skolan, men kan behöva göra det lite hemma också. Det rekommenderas, men lärarna påpekar också att de ansvarar för elevernas lärande i skolan. Allt borde vara frid och fröjd.

Till saken hör att svenskläraren förra året bad oss föräldrar läsa i 15 minuter varje dag med våra barn, gärna låta barnet läsa högt, eller turas om att göra det i valfri bok. Det bev ett himla liv. Skulle föräldrar välja bok själva och läsa med barnen varje dag? Troligen är det därför lärarna är lite osäkra när nya läseboken introduceras. De vädjar om hjälp med att få eleverna att träna upp sitt läsflyt, läsförståelsen jobbar de med i skolan. Jag som egentligen kan tycka att läxor borde undvikas, kan se en poäng med att färdighetsträning görs hemma, men tycker att det borde räcka med att lärarna ger information om vad som kan behöva tränas, inte att det måste ske på en viss dag eller på ett visst sätt. Men visst, har lärarna bestämt att en läsebok är bra, så tänker jag att det får vara så.

Nu börjar kraven att ställas. Kan lärarna se till att boken kommer ner i väskan och att väskan kommer hem? Kan de se till att föräldarna får mail om exakt när läxan ska göras och hur? Vad menar det med att de har en läxa i veckan, vilken dag ska den göras då och hur ska den förhöras? Det räcker inte att det skrivs på bloggen vad läxan är, för alla hinner/vill/orkar inte läsa där, kan de få ett mail istället? Fast några vill helst inte behöva gå in på mailen, kan de skriva både på bloggen och skicka ett mail? Skulle det möjligen gå att få fler och andra läxor också, gärna specifikt för deras barn och gärna längre redogörelser, helst var tredje vecka eller så om vad deras barn gjort eller inte gjort. Kanske på Unikum, eller på mail, eller helst både och. Och gärna från både mentor och ämneslärare. Eller kanske hinner de hjälpa eleverna med läxorna på fritids, så att de slipper ta hem, men de vill gärna veta vad de gör ändå, för deras barn berättar ju ingenting hemma och de vill ju gärna ha koll. Och handstilen, kan de få material att träna det kanske? Och i mitt andra barns arbetslag så gör de så här också, kan inte ni göra så. Nej, säger någon annan, det är vi inte alls nöjda med, vi vill hellre ha det så här. Någon blir upprörd över att läs- och matteläxor rekommenderas. Det borde vara ett krav. Andra talar om att de blivit lovade en läxfri skola och är det då så att rektorn har ljugit, eller är det så att de har ändrat sig eller hur är det egentligen.

Lärarna krymper, mumlar att de gör sitt bästa. Jag blir förbannad, undrar hur mycket föräldrarna tycker att det är rimligt att lägga på lärarna. Har man ett barn som glömmer läxor, behöver man som förälder kanske stötta lite också. Behöver barnet träna läsning kanske det är bra att läsa lite hemma, oavsett om man får läxa eller inte. Varför inte köra lite huvudräkning efter nattsagan, inte för att det är läxa, utan för att det är bra med repetition och för att det kan vara kul. Och om det läggs information om vad barnen gör i skolan på en blogg, så är det väl för katten bara att läsa där och ställa specifika frågor till sitt barn, för att få veta mer. Kanske behöver ett barn träna på att sätta ord på sin dag. Kanske ska man som förälder inte bara nöja sig med ett ”bra” som svar på frågan ”hur var det i skolan idag?” eller ett ”inget speciellt” på frågan ”vad har ni gjort idag?” eller så kanske det är bra att ställa helt andra frågor. Jag brukar fråga ”vad är det roligaste du gjort idag?”, ”vad är det bästa du har lärt dig?” eller så ser jag till att anknyta till den information jag fått av lärarna och frågar ”jag har hört att ni jobbar med läsfixarna, kan du berätta vad det är för något?”, ”matteläraren berättade att ni jobbar med fyrans multiplikationstabell just nu, vet du vad 3 x 4 är? 4 x 7? osv, osv, osv. Prata med era barn, se till att ni visar att ni är intresserade av vad de gör i skolan, då visar ni också att skolan är viktig. Det är en förälders ansvar.

Lärare har ansvar för att deras elever ska nå de mål som finns i kursplanerna. I vårt fall är det självklart viktigt att de nationella proven i år 3 är förberedda, så att de går smärtfritt. Men lärare kan inte ansvara för varenda liten detalj som rör varje unge, någonstans måste vi som föräldrar göra det som är självklart i ett föräldraskap. Prata med våra barn, uppmuntra dem att lära, läsa för dem, diskutera det lästa, prata om vad som händer i världen, helt enkelt vara vuxna förebilder och finnas där för sina barn. För detta behöver vi inte detaljerade redogörelse från någon lärare. Det räcker väl med att barnen curlas sönder och behöver viss curling i skolan, måste även föräldrar curlas till förbannelse? Eget ansvar är viktigt för barn, men faktiskt också för dagens föräldrar. När vuxna människor låter lika handfallna, osjälvständiga  och gnälliga som små barn har det helt klart gått för långt. Därmed inte sagt att en förälder inte får kritisera lärare och ifrågasätta vad de gör, men det är skillnad på att ställa rimliga krav och förväntas bli serverad allt och lite till.

En sak som uppmärksammades allt för lite är att 95% av eleverna känner sig säkra i skolan och trivs mycket bra. Det tyder på att lärarna gör ett bra jobb, med eller utan detaljerade läxor.

Läs också:

Nu blir det reklam

Nu blir det reklam

Skärmdump 2014-09-21 11.34.33

Tänkte bara meddela att lärarhandledningen till English from the Beginning går att beställa, med beräknad leverens v.41. Den är massiv, 205 sidor och innehåller en massa extra övningar, checklistor utifrån Europeisk Språkportfolio, på svenska och engelska, samt en massa spelkort och andra lättsamma övningar att använda för att få eleverna att prata engelska.

Här finns ett smakprov.

 

Läs också:

Dagens ord

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Kreativt kaos

Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också: