TED-talk till nya utbildningsministern

TED-talk till nya utbildningsministern

Fridolin och Baylan sägs slåss om posten som utbildningsminister. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den förstnämnde får posten. Inte för att jag tror att han kan göra skolan perfekt, men jag är övertygad om att han kan vända den totala felnavigering som Björklund och Alliansen orsakat. Som inspiration vill jag att den som snart ansvarar för den svenska skolan lyssnar på vad Ken Robinson har att säga. Vi lyssnade på ett av hans TED-talks igår på vår APT, det var bra, men jag hittade inte rätt klipp. Medan jag letade hittade jag det här klippet, som jag tyckte ännu mer om.

Just påminnelsen om att god och kreativ undervising just nu bedrivs trots den rådande skolpolitiken, inte tack vare, stämmer helt klart även i Sverige.

Läs också:

Om att ha en passion

Om att ha en passion

file0001643451282

En av de coolaste sakerna med att jobba just på estetiska programmet är att eleverna drivs av en passion till exempel till musik, teater, konst, foto eller rörlig bild. Min passion är litteratur och språk och att jag varit väldigt tydlig med det tror jag har gjort eleverna nyfikna. De vet hur det är att tycka riktigt mycket om något och när jag går igång med mina svensksaker är det som att de också vill förstå storheten utifrån respekt för min passion och i förlängningen av mig. Det gör mig glad.

Nu ser jag fram emot att få bli en del av deras passioner. Att se deras bilder, uppleva deras konst, höra deras musik och se deras föreställningen. Det ska bli otroligt roligt!

 

Läs också:

OS-medalj i curling anyone?

OS-medalj i curling anyone?

Nyss hemkommen från föräldramöte i ena sonens arbetslag och måste skriva av mig. Är så vansinnigt förbannad. Sonen går i år 2 och vi är riktigt nöjda med hans lärare och det upplägg som finns i arbetslaget. De har hittat en bra mix av mer projektbaserad undervisning, mer traditionell sådan och en svenskundervisning utifrån En läsande klass. Jag är imponerad och sonen trivs. Målet är att minimera läxor, vilket jag också är nöjd med, men att erbjuda färdighetsträning för de som behöver. Vi får veta att ungarna bör kunna additions- och subtraktionstabeller upp till 20 och multiplikationstabeller upp till femman. De tränar i skolan, men kan behöva göra det lite hemma också. Det rekommenderas, men lärarna påpekar också att de ansvarar för elevernas lärande i skolan. Allt borde vara frid och fröjd.

Till saken hör att svenskläraren förra året bad oss föräldrar läsa i 15 minuter varje dag med våra barn, gärna låta barnet läsa högt, eller turas om att göra det i valfri bok. Det bev ett himla liv. Skulle föräldrar välja bok själva och läsa med barnen varje dag? Troligen är det därför lärarna är lite osäkra när nya läseboken introduceras. De vädjar om hjälp med att få eleverna att träna upp sitt läsflyt, läsförståelsen jobbar de med i skolan. Jag som egentligen kan tycka att läxor borde undvikas, kan se en poäng med att färdighetsträning görs hemma, men tycker att det borde räcka med att lärarna ger information om vad som kan behöva tränas, inte att det måste ske på en viss dag eller på ett visst sätt. Men visst, har lärarna bestämt att en läsebok är bra, så tänker jag att det får vara så.

Nu börjar kraven att ställas. Kan lärarna se till att boken kommer ner i väskan och att väskan kommer hem? Kan de se till att föräldarna får mail om exakt när läxan ska göras och hur? Vad menar det med att de har en läxa i veckan, vilken dag ska den göras då och hur ska den förhöras? Det räcker inte att det skrivs på bloggen vad läxan är, för alla hinner/vill/orkar inte läsa där, kan de få ett mail istället? Fast några vill helst inte behöva gå in på mailen, kan de skriva både på bloggen och skicka ett mail? Skulle det möjligen gå att få fler och andra läxor också, gärna specifikt för deras barn och gärna längre redogörelser, helst var tredje vecka eller så om vad deras barn gjort eller inte gjort. Kanske på Unikum, eller på mail, eller helst både och. Och gärna från både mentor och ämneslärare. Eller kanske hinner de hjälpa eleverna med läxorna på fritids, så att de slipper ta hem, men de vill gärna veta vad de gör ändå, för deras barn berättar ju ingenting hemma och de vill ju gärna ha koll. Och handstilen, kan de få material att träna det kanske? Och i mitt andra barns arbetslag så gör de så här också, kan inte ni göra så. Nej, säger någon annan, det är vi inte alls nöjda med, vi vill hellre ha det så här. Någon blir upprörd över att läs- och matteläxor rekommenderas. Det borde vara ett krav. Andra talar om att de blivit lovade en läxfri skola och är det då så att rektorn har ljugit, eller är det så att de har ändrat sig eller hur är det egentligen.

Lärarna krymper, mumlar att de gör sitt bästa. Jag blir förbannad, undrar hur mycket föräldrarna tycker att det är rimligt att lägga på lärarna. Har man ett barn som glömmer läxor, behöver man som förälder kanske stötta lite också. Behöver barnet träna läsning kanske det är bra att läsa lite hemma, oavsett om man får läxa eller inte. Varför inte köra lite huvudräkning efter nattsagan, inte för att det är läxa, utan för att det är bra med repetition och för att det kan vara kul. Och om det läggs information om vad barnen gör i skolan på en blogg, så är det väl för katten bara att läsa där och ställa specifika frågor till sitt barn, för att få veta mer. Kanske behöver ett barn träna på att sätta ord på sin dag. Kanske ska man som förälder inte bara nöja sig med ett ”bra” som svar på frågan ”hur var det i skolan idag?” eller ett ”inget speciellt” på frågan ”vad har ni gjort idag?” eller så kanske det är bra att ställa helt andra frågor. Jag brukar fråga ”vad är det roligaste du gjort idag?”, ”vad är det bästa du har lärt dig?” eller så ser jag till att anknyta till den information jag fått av lärarna och frågar ”jag har hört att ni jobbar med läsfixarna, kan du berätta vad det är för något?”, ”matteläraren berättade att ni jobbar med fyrans multiplikationstabell just nu, vet du vad 3 x 4 är? 4 x 7? osv, osv, osv. Prata med era barn, se till att ni visar att ni är intresserade av vad de gör i skolan, då visar ni också att skolan är viktig. Det är en förälders ansvar.

Lärare har ansvar för att deras elever ska nå de mål som finns i kursplanerna. I vårt fall är det självklart viktigt att de nationella proven i år 3 är förberedda, så att de går smärtfritt. Men lärare kan inte ansvara för varenda liten detalj som rör varje unge, någonstans måste vi som föräldrar göra det som är självklart i ett föräldraskap. Prata med våra barn, uppmuntra dem att lära, läsa för dem, diskutera det lästa, prata om vad som händer i världen, helt enkelt vara vuxna förebilder och finnas där för sina barn. För detta behöver vi inte detaljerade redogörelse från någon lärare. Det räcker väl med att barnen curlas sönder och behöver viss curling i skolan, måste även föräldrar curlas till förbannelse? Eget ansvar är viktigt för barn, men faktiskt också för dagens föräldrar. När vuxna människor låter lika handfallna, osjälvständiga  och gnälliga som små barn har det helt klart gått för långt. Därmed inte sagt att en förälder inte får kritisera lärare och ifrågasätta vad de gör, men det är skillnad på att ställa rimliga krav och förväntas bli serverad allt och lite till.

En sak som uppmärksammades allt för lite är att 95% av eleverna känner sig säkra i skolan och trivs mycket bra. Det tyder på att lärarna gör ett bra jobb, med eller utan detaljerade läxor.

Läs också:

Nu blir det reklam

Nu blir det reklam

Skärmdump 2014-09-21 11.34.33

Tänkte bara meddela att lärarhandledningen till English from the Beginning går att beställa, med beräknad leverens v.41. Den är massiv, 205 sidor och innehåller en massa extra övningar, checklistor utifrån Europeisk Språkportfolio, på svenska och engelska, samt en massa spelkort och andra lättsamma övningar att använda för att få eleverna att prata engelska.

Här finns ett smakprov.

 

Läs också:

Dagens ord

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Kreativt kaos

Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också:

Bra om vikten av att vidga perspektivet

Bra om vikten av att vidga perspektivet

Det är inte skolan som har problem, det är hela samhället. Och innan vi inser det kommer inte skolan att bli bättre.

 

Läs Lotta Olssons text i DN om att de politiska partierna borde göra annat än att försöka hitta snabba och enkla lösningar på problem i skolan som är så mycket mer komplicerade. Själv är jag otroligt trött på ogenomtänkta förslag och till och med reformer, som inte ger någon som helst effekt. Betyg, eller ett omdöme som skickas med betygen, som handlar om elevens ordning och uppförande är ett sådant.

Läs också:

Frustrationen

Frustrationen

Jag hoppas att Metta Fjelkners utredning om ordning och reda kom till fler slutsatser än att ett ordningsomdöme ska bifogas betyget. Om skolorna vill. En sådan liten detalj, som troligen ger minimal effekt. Vi skriver redan omdömen, diskuterar ordning och reda på utvecklingssamtal. Med vissa diskuterar vi det dagligen.

Det diskuterades flitigt på Twitter under gårdagen efter Jan Björklunds utspel om det som media snabbt kallade ordningsbetyg, som skulle vara en ”skarp information till föräldrarna”. I princip alla i mitt flöde, där det finns många lärare, var överens om att detta är ett förslag som endast skrapar på ytan. Som så ofta när det gäller Björklunds och Alliansens skolpolitik ska tilläggas. Ännu en obduktion, ett papper i betygskuvertet. Jag hoppas sannerligen att elev och föräldrar får ”skarp information” tidigare än så.

Alla ser ordningsproblem, men förkastar de förslag som ges, så sammanfattade en politiker i flödet diskussionen och det känns lite symptomatiskt. En enkel lösning på ett komplext problem och lärare förväntas jubla. Att dessutom göra intyget frivilligt ger riksdagspolitiker ännu en chans att skylla på kommunerna, hade ni bara infört vårt ordningsomdöme, så skulle ordningsproblemen vara lösta. Sipp sippelipp, som min mattelärare på gymnasiet alltid sa när hon ville visa hur enkelt ett matematiskt problem gick att lösa.

Så vad är lösningen? Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att det är mer komplext än vad diskussionen om ordning och reda vill låta påskina. Det jag vet är att elever inte alltid har en god arbetsmiljö i skolan. Jag vet också att nya grupper, t.e.x. i år sex, ofta har fler problem med ordning och reda. Jag har däremot endast haft en nia där problemen fortfarande fanns kvar. I den klassen fanns ett antal elever som störde och det de hade gemensamt var att deras föräldrar inte kunde förstå att så var fallet. Jag vill absolut inte skylla allt på föräldrarna, det vore också för enkelt, men min erfarenhet säger mig att det krävs att skolan och hemmet jobbar tillsammans, för att en lösning ska hittas.

Bästa sättet att nå lugn i de grupper jag undervisat är att hinna med eleverna. Många stör för att de behöver hjälp med den uppgift de håller på med. Det är också viktigt att jag som lärare hinner prata med mina elever och lära känna dem. Många kanske behöver få lov att t.ex. ta ett varv till sitt skåp under lektionen för att kunna hålla sig lugna, andra kanske helst sitter längst bak för att få överblicka, andra vill gärna sitta själva. Genom att lära mig saker om mina elever kan jag som lärare hjälpa dem att hitta lugn. Små grupper get inte automatiskt studiero, men det är bra mycket större chans att en grupp på drygt 20 elever nå ordnig och reda än i en på drygt 30.

Två lärare i klassrummet kan också vara en lösning. Många elever behöver omedelbar respons, något de inte kan få och det behöver de lära sig, men mer hjäp än en lärare kan ge i en stor klass är våra elever värda att få. Inte bara de som ständigt kräver den. Ordning och reda blir det när förutsättningarna finns, inte när ett extra papper läggs i betygskuvertet. Möjligen kan någon elev skärpa sig av rädsla att få ett dåligt omdöme, men är det den känslan vi vill uppnå.

Ett ordningsomdöme bygger på en skolverklighet där alla förutsätningar för ordning och reda finns, men där eleverna har valt att skita i det. All skuld läggs på individen, vilket är ett mycket märkligt sätt att tänka. Som om det bara handlar om att välja att skärpa sig.

Förslag som detta gör mig vansinnigt frustrerad.

Läs också:

Det börjar pirra

Det börjar pirra

Hängde på biblioteket idag, som ligger i anslutning till gymnasieskolan jag snart ska återvända till. Det känns i hela kroppen att det kommer att bli kanon. Träffade på min nygamla chef, enhetschefen, skolbibliotekarien som tyvärr ska sluta, några kollegor, en av administratörerna och en vaktmästare. Allt känns så rätt.

Det blev några timmars skrivande och det känns som om det börjar flyta på lite. Första utkastet behöver inte vara perfekt direkt, men det gäller att hitta en bra nivå, en lagom personlig ton, balans mellan instruktioner och övningar, samt en logisk följd.

Träffade min käre make vid lunch och sprang då på en elev som jag hade förra året och kommer att undervisa även i höst. Hen var sådär härligt, pirrigt nervös inför skolstarten och det smittade av sig. Jag är alltid lite nervös då jag träffar nya kollegor och elever. Inte så mycket som i början av min lärarkarriär, men det pirrar allt i magen. Jag känner en del blivande kollegor lite, men jag har inte jobbat nära dem tidigare. Lägg där till sisådär 150 elever.

Vi diskuterade rädslor under lunchen och konstaterade att alla säkert har någon. Makens rädsla var att inte ses som kompetent nog, jag är mer rädd för att inte bli omtyckt. Andra kanske oroar sig för att göra fel.

På tisdag smäller det, men tills dess ska jag försöka få lite ordning på vårt kaotiska hus.

Läs också:

Smyger igång

Smyger igång

Har ägnat dagen åt första kapitlet i läroboken jag ska skriva under året. Det kommer inte att bli det inledande kapitlet, men det första jag skriver. Deadline är på måndag, men pga flyttfix (fotografering om en dryg vecka) har jag inte hunnit göra mer än att tänka. Dagen började trögt, det var svårt att hitta rätt ton, men efter några timmar började det kännas som om jag var på gång. Det är lång väg till färdig bok dock, men jag gillar processen.

På tisdag är det dags för nytt jobb. Eller i alla fall nygammalt. För första gången ska jag vara ”riktig” gymnasielärare och undervisa i svenska 1, 2 och 3, men jag ska tillbaka till samma gymnasieskola där jag jobbat sju år på Introduktionsprogrammen. Tanken är att jag ska jobba 85% och ha en dag att ägna åt skrivandet, men frågan är om jag kan stå emot om det dyker upp timmar på mitt gamla program.

Jag är riktigt, riktigt taggat för att börja jobba igen. Därmed inte sagt att jag inte hade kunnat tänka mig att ha sommarledigt ett bra tag till.

Läs också: