Så bra det kan bli

Idag hade jag bara en timmes lektion och med lite halvhängiga grabbar och en mamma som sett för lite av sina söner blev det en ”följamedmammatilljobbetochmutasefteråtdag”. Jag kan säga att mina elever var väldigt glada att grabbarna O var med. Först var de små väldigt reserverade, men att mötas av idel leende ansikten kan få vem som helst att slappna av. De satte sig vid en av de snällaste tjejerna, fick lite tuschpennor och papper. Lite reserverade, men mest nyfikna.

Sent (som vanligt) dröste två grabbar in. De kan både köra en attityd som kan göra vem som helst matt, men idag mjuknade de på två sekunder. Visserligen fick de inte så mycket skolarbete gjort, men svenska tränade det med mina ungar. De byggde med mattekuber och var hur söta som helst.

Det är så härligt att ibland bli positivt överraskad. Dagens lektion gjorde både läraren och mamman Linda väldigt stolt. En timme var dock för lång för alla fyra grabbarna och de sista tio minuterna blev det lite lätt rörigt. Roligt hade de dock alla fyra.

image

Och ja, det är meningen att bilden ska var suddig. Jag vill inte hänga ut någon av mina ungar, varken de i skolan eller de som bor här hemma. Och mutan efteråt? Pysselköp och McDonaldsmat. Så kan det gå.

Läs också:

Det kokar i Göteborg

Att spara och spara för att hålla någon form av budget och därefter gå med vinst är inte ovanligt för kommuner tyvärr. Så ser det ut där jag arbetar och det är under all kritik.

I Göteborg kan stadsdelar gå minus medan kommunen i stort går plus. Också väldigt, väldigt märkligt. I Lövgärdet har en skola stängts tillfälligt då eleverna, eller ett fåtal av dem, i det närmaste tagit över hela stället. Just detta fall med äggning för att ”fira” någons födelsedag låter väl inte jätteilla, men var säkert droppen.

Igår öppnade skolan för lärarna och igår kväll kallades alla föräldrar till ett möte om situationen på skolan. Jag hoppas verkligen att de tillsammans kan få ordning på de ungar som inte kan sköta sig. Ytterst ansvariga är dock stadens politiker som måste sluta spara sönder skolorna.

I Biskopsgården fick politikerna besök av ett antal ungdomar som kräver att det ska öppna en fritidsgård i stadsdelen. Att det skärs ner på skolan och att det inte finns någonstans för ungdomar att hålla till kvällstid är katastrof. Många ungdomar kan genom hjälp och stöttning få en bättre tillvaro. Fram för fler driftiga unga.

Läs också:

Lättläst från Argasso

Turen har kommit till bokförlaget Argasso i min genomgång av förlag som ger ut bra och lättlästa böcker på svenska.

De flesta av Argassos böcker är översättningar av böcker som det brittiska förlaget Barrington Stoke gett ut. Böckerna är originalböcker skrivna för ungdomar med lässvårigheter och/eller dyslexi. Det finns två åldersrekommendationer till varje bok, ålder och läsålder. En bok kan alltså passa för ungdomar som är 16, men ha en svårighetsgrad som gör att den passar någon som har en läsålder av till exempel 10 år.

Argassos böcker är speciellt utformade för att vara läsvänliga och de passar väldigt bra till läsovana elever, främst killar. Inte lika bra till mina elever på IVIK dock då det är mycket droger, alkohol, fester, våld och annat som inte riktigt tilltalar dem.

En väldigt bra och spännande serie är den om Simon som börjar med Avhopparen. I första boken hoppar Simon av skolan och får istället kontakt med den minst sagt skumme Tobias Flemming, Pulverlands boss. Björn, hans styvfarsa, har flyttat till en annan stad med sin nya flickvän och tror att han bor hos moster Sara, som i sin tur tror att han bor hos kompisen Kalle. I själva verket bor han lite här och där.

Simon blir en dag  kontaktad av en man som ber honom att byta sida och samarbeta med honom istället. Vem är det? Historien är riktigt spännande och många av mina elever uppskattar boken.

Serien om Simon fortsätter i tre böcker till.  De blir tjockare och mer komplicerade allt eftersom och det är utan tvekan ett smart drag.

Kråkflickan av Kate Cann är en härlig bok om en udda tjej som får revansch. Historien om Lily fortsätter i Kråkflickans återkomst.

Kate Cann har också skrivit Textlek om hur anonyma sms kan ställa till det i ett förhållande. Bra, men väldigt kortfattad. Eleverna gillar dock boken mycket.

Bali Rai, som är en av mina favoritförfattare, har också skrivit lättlästa originalhistorier. Sprickan är en nattsvart historia om Jaspal som flyttar till ett mindre samhälle och blir utsatt för trakasserier som helt klart har rasistiska orsaker.

Spelet är däremot en mer dråplig bok om Harjinder som aldrig får några tjejer. Inte konstigt att han har svårt att säga nej när två tjejer vill ha honom samtidigt.  Det blir lite svårt att ha två flickvänner bara.

Mitt nya jag av Rosie Ruchton är inte någon av mina favoriter, då jag tycker att tjejen ändrar sig lite för mycket för att passa sin pojkvän, men eleverna gillar den och det går alltid att diskutera efteråt om hur mycket man egentligen ska ändra för någon annan. Det finns mycket annat i boken som gör den läsvärd.

Nigel Hinton är också en flitig författare på förlaget. Hans Utpekad är ruggigt spännande faktiskt. Den handlar om Nathan, vars pappa anklagas för att ha mördat en ung tjej. Väldigt bra och tänkvärd.

Gangsterbröder kvalar också in i kategorin ”böcker jag inte gillar, men som uppskattas av eleverna” och det är ju de som ska läsa. Lite för stereotypt för min smak, men helt klart spännande.

Hemligheter av Alison Prince handlar om Kerry som försöker dölja för andra hur illa ställt det är med hennes mamma. En stark och bra bok. Många elever har läst och gillat.

Briggsy av Isla Dewar är så söt, så söt. Tillhör de väldigt lättlästa böckerna, men berättar ändå en charmig historia om den mystiske Briggsy som kommer till samhället där Minnie bor tillsammans med sitt cirkussällskap. En av mina favoriter.

Självklart finns det mycket fler böcker i Argassos utgivning, men de jag tipsar om här är de jag läst och som jag vet funkar för läsovana elever.

 

 

Läs också:

Vi i aphuset

På twitter oroade sig @mittilivet lite över hur det ska bli när det i Stockholm inte längre ska finnas något IV-gymnasium. Eleverna ska fördelas på flera skolor och hon frågar sig hur det då ska bli för hennes elever. Ska de känna sig dumma?

Hur är det nu undrar jag? Känner de sig stolta över att gå på sin skola? Om svaret är ja har personalen lyckats med uppdraget att ge eleverna en bra utbildning och en rejäl dos självkänsla. De kommer då klara sig utmärkt i ett iv-klassrum på en ”vanlig” gymnasieskola. Är svaret nej kommer de troligen inte att trivas i framtiden heller.

Ja, de går ett extra år på gymnasiet, men det är grymt viktigt att sälja in det faktum att detta extra år faktiskt kan innebära en rad fördelar. De  får en chans att landa tillsammans med lärare som är vana vid att arbeta med elever som tyckt att skolan varit trög, de får en bra förberedelse för gymnasiet, eller kanske en insikt om att gymnasiet inte är deras grej, de får förhoppningsvis lära sig nya saker i en liten grupp och en lugn miljö.

Jag har visserligen bara arbetat på ett individuellt program som är mer eller mindre integrerat i gymnasieskolan i vår kommun. I små kommuner är det säkerligen lättast att göra så och jag ser en hel del fördelar med det. Speciellt för våra elever som går på IVIK, som kan fasas in på program samtidigt som de får vårt stöd, men även för elever som lämnar oss och går vidare. Jag älskar att se dem växa upp och känner mig väldigt stolt över att mina första IV-elever tar studenten till våren.

Hur går det att skapa en lugn miljö och en tillhörighet i en skola där det bara går IV-elever? Det är jag väldigt nyfiken på.

Den mest speciella grupp vi har går visserligen i ett hus på gården, lite ifrån resten av skolan, men då vår skola består av hur många byggnader som helst är det egentligen inga konstigheter. Någon gång har någon av eleverna sagt att de går i aphuset, men mer kommentarer om skolan har det inte varit. Jag tror och hoppas inte att de ser sig som annorlunda eller sämre än andra.

Däremot kan jag som lärare bli lite irriterad över att vi så ofta glöms bort i planeringen av till exempel studiedagar, utvärderingar, utflykter, studiebesök och annat, men vi har skrikit rätt högt och nu räknas vi lite mer.

Det är mycket som händer för mig och mina kollegor den närmaste tiden. Även för våra elever, men vår förhoppning är att de inte ska se det som en så stor förändring. De flesta program som ska finnas i höst finns hos oss redan nu, men visst krävs det en del justeringar.

Läs också:

En skola för alla?

Jag har funderat tidigare kring de nya gymnasieprogrammen som delats in i studie- och yrkesförberedande där endast de studieförberedande ger möjlighet till fortsatta studier. Nu är det inte sant, då det går att läsa de kurser som krävs för behörighet även inom yrkesprogrammen. Inom det ordinarie kursutbudet eller som utökad studiekurs.

Just en utökad studiekurs tror jag lockar få studenter. Är det så viktigt att få en yrkesutbildning att du vill läsa fler kurser än dina klasskamrater?

För mig är det ett feltänk från början. Jag kan hålla med om att det gamla systemet med högskolebehörighet för alla var lite naivt. Alla vill och ska kanske  inte heller läsa på universitetet. Att erbjuda behörighet inom alla program är dock vettigt. Kurser som kan väljas bort och kanske ersättas med andra kurser eller varför inte APU? Att som nu välja till tror jag känns jobbigare.

Vad har då hänt? I dagens GP finns ännu en artikel som berättar om elevflykten från yrkesprogrammen. Bland annat har utbildningarna på Ester Mosessons Gymnasium i Göteborg fått färre sökande.

Istället är det, i alla fall på min arbetsplats, extremt högt söktryck på naturvetenskapsprogrammet och vissa inriktningar på samhällsprogrammet. Lärarna där är inte bara glada ska jag tillstå, då fler sökande inte betyder att fler verkligen vill gå programmet. ”Nu kommer de sökande tillbaka som bara söker natur för att man kan bli allt”, sa en kollega i veckan. Det är inte bara en fördel. Synd tycker jag att intresset inte längre kan styra gymnasievalet fullt ut.

 

Läs också:

Funkar tvåsamhet?

Går det att vara två lärare i ett klassrum? Vad händer om de inte tycker samma sak och eleverna märker det? Ann-Marie Körling funderar kring frågan och kommer fram till följande:

”Det är absolut ovärdigt att inför eleverna ha öppna meningsdispyter, tyckande och tänkande, oavsett vad man känner eller upplever.

I klassrummet är undervisningens fokus det avgörande och det centrala. Om en lärare öppet visar misstro, missnöje eller klandrar läraren och innehållet blir det svårt för eleverna att relatera. De hamnar i  lojalitetskonflikter. De förstår heller inte vem som har rätt eller vem som har mandat i klassrummet.”

Att någon högt skulle kritisera och förminska sin kollega är ovärdigt, oprofessionellt och för mig helt otänkbart. Däremot har jag fått bita mig i tungan ibland och kanske ta upp saker med en kollega efter lektionen. Nu var det länge sedan, men det har hänt. Grundregeln måste dock alltid vara att vi är eniga inför eleverna och ställer upp för varandra oavsett vad vi tycker. Om inte kollegan i fråga uppträder vansinnigt olämpligt, men det är knappast troligt och inte ens i en sådan situation behöver man ta diskussionen i klassrummet.

Jag föredrar att tillsammans med en kollega ha en större grupp, än att ha en liten grupp själv. Nu beror det självklart på vad vi ska göra, men grundinställningen är sådan. Valet blir självklart enklare då jag har så himla bra kollegor, men visst kräver det en del självförtroende och säkerhet som lärare för att våga öppna sitt klassrum och dela det med en annan lärare. jag gillar det, men alla gör det knappast.

Det viktigaste för att ett sådant samarbete ska fungera är att vi har ett samarbete. Jag vill inte vara med som gäst eller hjälpreda i ett klassrum där mina elever befinner sig, utan jag vill vara där som just lärare. Däremot är det viktigt att tydligt ha bestämt vilken roll vi ska ha just den här lektionen. Vem håller i en eventuell genomgång, vem ska satsa på att hjälpa vem, vad är målet med lektionen?

Ett bra samarbete som bara flyter är fantastiskt häftigt. När man bollar repliker mellan sig och allt bara blir så himla bra. Då är det underbart kul att vara lärare!

 

Läs också:

Är du behörig?

Behörighet får stor betydelse i GY11. Både inför och efter gymnasiet. Inför, då det kommer att krävas 8 godkända betyg för att komma in på yrkesförberedande program och 12 för de studieförberedande. Efter tre års studier är det sedan bara de studieförberedande som ger behörighet till universitetsstudier. Det märks på årets ansökningssiffror där yrkesprogrammen tappat märkbart.

Jag tror inte att det handlar om yrkesprogrammen i sig, utan snarare dess innehåll. De osäkra, de som ville ha en yrkesutbildning men också möjligheten att läsa vidare, har valt det senare.

På skolan jag arbetar märks en försämring på t.ex. byggprogrammet och ännu mer på barn- och fritidsprogrammet. Istället är söktrycket större än på länge på naturvetenskapsprogrammet och på vissa av samhällsprogrammets inriktningar. Tillbaka till den gymnasieskola jag gick i under början av 90-talets alltså där de dåvarande linjerna helt klart delades in i ett a- och ett b-lag. En tråkig utveckling måste jag tillstå.

Hur ser det ut med andelen behöriga elever då? I nuläget har i alla fall vår kommun ungefär samma antal obehöriga som de senaste åren. På en mindre årskull ska tilläggas.

Läs också:

Den där Agnes

Bokcirkeln gick vidare igår och nu har vi läst drygt 150 sidor. Jag måste säga att hela projektet, efter förra veckans svacka, går över förväntan. Alla läser, de flesta gör uppgifterna till. Vi har dessutom haft väldigt många intressanta och givande diskussioner.

Igår hade jag förmånen att kunna dela upp klassen i två grupper och hade ett tjejsnack och därefter ett killsnack. Med tjejerna kom samtalet att handla mycket om killkompisar och huruvida man kunde ha det, eller om killar var parners och inget annat. De flesta var helt inne på att man måste kunna ha kompisar av båda kön, men vissa hade bara killkompisar i skolan. Vi pratade därefter en del om svartsjuka och om det skulle vara svårare att ha killkompisar när de gift sig. Jag kan bara titta på mig själv och kostatera att mina bästa kompisar från förr som råkar vara killar har försvunnit bort. Det blir några sms, ofta om fotbollsallsvenskan, men inte mycket mer tyvärr.

Adam och Jacob pratade vi en del om också. Favoriten är helt klart Adam och alla hoppas att Agns ska bli ihop med honom. Någon hade läst ut boken och höll på att avslöja slutet, men de andra skrek och lyckades stoppa henne. De gillar boken, men blir ibland lite trötta på Agnes för att hon tänker för mycket. ”Det är som om hon mobbar sig själv”, sa en tjej och det är rätt talande.

Med killarna blev det en lite annorlunda diskussion. Framför allt en kille var helt vansinnig på Agnes och menade att det var skittråkigt att läsa om hur hon funderade på sina kläder och hur hon ska se normal ut. ”Hon är i en ny skola nu och har nya väner. Varför tänker hon så mycket”, sa han frustrerat. ”Men hon har inget självförtroende” sa en annan och samtalet kom att handla mycket om självförtroende. Hur man får det, om man kan förlora det, vad man kan göra för att bli säkrare. De var alla överens om att det inte var Agnes fel att det var dåligt i den gamla skolan. Hon var bara sig själv och det var bra, men de var lite oroliga för att hon skulle göra om sig så mycket att det blev fel även här. Rådet från grabbarna var alltså ”skärp dig, slappna av och njut av att ha kompisar”. Adam imponerade inte heller så mycket. Mer gillade de Jacob som vågar vara annorlunda.

Läsningen går vidare och nästa vecka ska boken vara utläst. Det ser bra ut för de flesta måste jag säga! Roligast är att den elev jag var orolig inte skulle hänga med alls har varit helt klockren så här långt. Ett par av eleverna som är på väg mot G har dock gjort mig lite besviken. De läser, deltar lite i samtal, men gör inte så mycket mer. Tråkigt. Budskapet till dem igår var att de behöver lägga på ett kol så att jag slipper dem till hösten. Med mycket glimt i ögat vill jag säga. Viktigt är dock att de förstår att jobbet måste göras, kunskaperna måste visas.

Fortsättning följer…

Läs också:

Vad provocerar dig?

Idag var jag, min kollega, våra elever och en massa andra elever från gymnasiet på Yvonne, en teaterföreställning på Backa teater som handlar om utsatthet och kombinerar en pjäs från 1938 och unga människors tankar hösten 2010.

Yvonne gör egentligen ingenting, men lyckas ändå provocera så många. Kanske just för att hon inte reagerar och inte talar. Hon tar skit och det gör att andra blir osäkra.

Vad provocerar dig?

Busschauffören var tydligen lite provocerad av att två av mina elever, som satt längst fram, inte talade svenska med varandra.

-Är inte det konstigt, sa han till mig, de pratar ju så dålig svenska att de borde öva.

Jag undrade försiktigt om han hade talat spanska med en svensk kompis i Spanien. Han hävdade att han självklart hade gjort det om han bott där.

-Jasså, sa jag, det hade inte jag.

Fundera nu en gång till och jag vänder mig inte bara till vår kära busschaufför. Tänk dig att du bor i Spanien. Du har bott där i två år och eftersom spanjorerna inte är speciellt intresserade av att umgås med en utböling som du har du mest tränat spanska på kursen där ingen, förutom läraren, har spanska som modersmål. Ni åker buss tillbaka till skolan efter ett teaterbesök. Vilket språk talar du och din svenska kompis?

Eller låt mig göra det enklare. Du bor i London. Du pratar flytande engelska och har inget problem att klara  dig språkligt. Du umgås dock främst med dina studiekamrater som alla har annat modersmål än engelska. Ni har varit på teater och du sitter på bussen hem bredvid din svenska kompis. Vilket språk talar ni?

Det jag undrar är vad som egentligen provocerade chauffören. Han var absolut inte otrevlig, men han var helt klart illa berörd av något. Kanske att dessa två grabbar har en tendens att snacka oavbrutet, eller för att den ena killen lånade/snodde hans mikrofon och hälsade oss alla välkomna tillbaka till skolan. På svenska.

Yvonne gjorde egentligen ingenting, men människorna runt om henne blev provocerade. De hävdade att hon var äcklig, obehaglig, knäpp. För att hon inte pratade med någon. För att hon bara fanns där. Vad var det egentligen som var så provocerande med henne?

Nu vill jag inte säga att mina elever inte behöver lära sig svenska, eller att jag inte ställer krav på dem. Det lovar jag att de gör. Jag skulle dock inte hålla med om att killarna i fråga talar dålig svenska. De talar svenska med brytning, men de har ett bra ytflyt med tanke på sin förhållandevis korta tid i Sverige. Brytningen kan de kanske till och med få leva med. Den säger ingenting om kvaliteten på deras språk. Men de provocerar.

Yvonne provocerade människor i sin närhet så mycket att de ville göra sig av med henne. De fick för sig att hon tog över dem, att hon orsakade en massa konflikten mellan dem, att hennes rädsla var orsaken till allt. Yvonne gjorde ingenting ändå blev alla så upprörda.

Läs också:

Jag en teflonpanna?

För att kunna arbeta som lärare måste du skapa ett skal av teflon så att allt jobbigt och hemskt du får höra faktiskt kan rinna av dig. Allt elände dina elever varit med om, alla elaka kommentarer som de kan slänga ur sig och alla små nålstick som du får.

De första åren som lärare tog jag åt mig av allt. Jag minns när jag genomfört ett filmprojekt i en åtta och läste utvärderingarna eleverna skrev. Av de 23 eleverna i klassen var 22 väldigt positiva. Istället för att suga åt mig berömmet gick jag länge och funderade på vad jag kunde ha gjort för att den 23:e eleven skulle ha gillat projektet. Gillat mig.

Nu har jag lärt mig att alla aldrig kommer att älska mig. Att jag inte är världens sämsta lärare för att alla elever inte lyckas. Att de faktiskt kan säga något elakt utan att för den skull tycka illa om mig. Att en lärare ganska ofta är en symbol för skolan och därmed en symbol för misslyckande.

Nu har jag turen att undervisa elever som väldigt sällan klagar på undervisningen på ett oreflekterat sätt. De älskar självklart inte allt jag gör och de vågar ifrågasätta, men jag känner mig inte anklagad längre. Jag vågar lyssna på dem, fundera över deras argument, anpassa mig ibland, men ofta förklara varför jag gör som jag gör. Jag tar inte åt mig personligen längre och är tryggare i min lärarroll.

Jag har inte heller några elever som skriker att jag är dum i huvudet eller att jag är en kärring. Jag har blivit kallad värre saker än så av elever, men även där har mitt teflonskikt hjälpt mig att inte ta åt mig. Många små nålstick kan fortfarande få fasaden att spricka, men det händer väldigt sällan numera. Om det händer vågar jag dessutom dela med mig till någon kollega eller till min chef för att kunna avreagera mig och sedan laga teflonlagret igen.

Vissa saker har jag dock aldrig lärt mig att hantera riktigt bra. Det handlar om elever som mår riktigt, riktigt dåligt. Just nu har jag många sådana elever. De har föräldrar som mår dåligt och inte har något liv i sitt nya land, oron smittar självklart av sig på barnen som även om de är vuxna inte klarar sig själva. Vi har flera som inte har sina föräldrar hos sig, som bor själva och som är ensamma och vilsna. Det finns elever som oroar sig för sin framtid, som tycker att de inte utvecklas och som har förvandlats från toppstudenter till nybörjare. Nybörjare som knappt kan uttrycka sig på sitt nya språk och definitivt inte studera på den nivå de önskar. De flesta av mina elever ser definitivt inte fram emot sommarlovet. Skolan är deras fasta punkt i tillvaron och de är livrädda för de långa, sysslolösa,ensamma veckorna som väntar.

Hur kan jag hjälpa dem? Jag gör så gott jag kan, men ofta känner jag verkligen otillräckligt. Hur gör du för att känna att du räcker till?

Läs också: