Att vinna förtroende

Mina elever befinner sig i ett nytt land och att det många gånger krockar mellan våra olika sätt att se på saker är troligen oundvikligt. Det som jag är glad för är dock att vår relation hela tiden utvecklas. Som lärare arbetar vi mycket med att skapa en god och respektfull relation mellan oss och eleverna och också inom gruppen. Nu har vi verkligen kommit långt och det är jag både glad och stolt över.

Elever som slutat har jag fortfarande regelbunden kontakt med. Främst via Facebook, men också ett sms då och då. Några av dem har gått vidare till gymnasiestudier på andra skolor, till komvux, SFI och folkhögskola. Det är alltid lika roligt att få höra hur de har det. I morse fick jag ett sms från en elev som slutade för ett år sedan. Hon skrev att hon saknade mig och jag kände hur mycket jag faktiskt saknar henne också.

Senast idag talade jag och en grupp elever om skillnaderna mellan lärare i deras hemländer och här. Jag talade inte så mycket då det uppgiften var den muntliga delen av nationella proven i engelska för år 9. Det var dock väldigt roligt att lyssna till dem när de diskuterade lärare och hur de talade till dem i sitt hemland och hur de talar till och med oss här. De konstaterade att det var väldigt konstigt i början att kalla lärarna vid namn och att det faktiskt gick att prata med oss på samma sätt som med vänner.  De enades också om att det kunde misstolkas och att en del elever kanske trodde att de inte behövde respektera lärare alls.

För mig är respekt en sak och förtroende en annan. Självklart ska elever och lärare respektera varandra, men respekten ska bygga på förtroende och inte rädsla. Många av mina elever har blivit slagna av sina lärare och det tog ett tag innan den rädslan inför lärare försvann. Det har också tagit ett tag att få föräldrarna att lite helt och fullt på oss. Jag har aldrig känt mig annat än respekterad av föräldrarna, missförstå mig inte där, men självklart är det en ny värld även för dem. Om en månad åker vi till Stockholm och alla elever ska med. Att ta med deras barn över natt hade inte gått för ett år sedan.

Så vad vill jag säga? Kanske att förtroende mellan lärare, elever och föräldrar är något som måste prioriteras. Jag vill också visa hur väldigt mycket jag tycker om mina elever och hur glad jag är över det ömsesidiga förtroende som är grunden i den relation vi har.

Skolan är i mångt och mycket en plats för relationer och det glöms ofta bort debatten.

Läs också:

Vad är rätt att läsa?

Jag måste tipsa om Matildas läshörna i allmänhet och det här inlägget i synnerhet. Hon ger oss vuxna en knäpp på näsan som vi kan behöva. Dels talar hon om hur vi ofta talar om läsning som nyttigt och att det kanske inte är det smartaste:

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är.

Hon berättar om läraren som uppmanade klassen att läsa minst en bok under sommarlovet då det är nyttigt, medan rektorn hoppades att de skulle hinna läsa mycket under sommaren då det är så roligt.

Mina elever vet att jag älskar att läsa och jag försöker att överföra läsglädjen till dem. Det funkar extra bra när vi läser tillsammans. Men visst är det så att jag även propagerar för nyttan med att läsa böcker, då det är positivt för språkutvecklingen. Kanske ska tagga ner lite gällande språket och fokusera på glädjen och upplevelsen en riktigt bra bok ger.

Matilda ger vuxenvärlden några kängor till och konstaterar att tjocka böcker inte måste vara svårare än tunna och att det är helt okej att läsa böcker man inte helt förstår. Hon vill inte att vuxna (läs lärare) ska vara så rädda för att ungdomar inte ska förstå en tjock och svår bok, utan istället uppmuntra dem att utmana sig själva.

Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”.

 

Här behöver jag tänka mig för lite. Det är lätt att i all välmening rekommendera lättare böcker och det är, som Matilda så riktigt påpekar, kanske inte alls snällt.

Läs också:

Lilla, lilla Hannah

Jag hade svårt att släppa Tretton skäl varför av Jay Asher när jag väl börjat läsa.Vi får träffa Clay, en ganska vanlig amerikansk kille. Han går på High School, pluggar mer än han festar och jobbar extra på en biograf. Det är där han lär känna Hannah som han också är förälskad i utan att direkt våga visa det.

Nu är det för sent för Clay att berätta för Hannah hur han känner. Hon är död. Istället är det hon som talar till honom genom 13 sidor på sammanlagt 7 kassettband.  Varför kassettband undrade jag, då dessa inte ens finns längre. Är det en gammal bok? Nej, den utspelar sig nu och kanske hade det varit mer realistiskt med någon form av mp3-inspelning eller podcast, men det hade knappast haft samma charm. Det finns något symboliskt med kassettbanden som skickas från person till person i en skolåda. Tretton personers berättelser och tretton skäl till varför Hannah valde att ta livet av sig. Till synes små skäl ibland, men tillsammans blir de definitivt riktiga. Även var för sig om man tänker efter. Tonåringar kan vara grymma helt klart.

För att kunna lyssna på banden lånar Clay en gammal freestyle av en kompis. Han vandrar sedan runt, ledd av den karta som Hannah bifogat och upplever hennes highschoolår under en natt. De som börjar med att hon hamnar överst på listan över förstaårselevers snyggaste rumpor. Och sedan ett rykte som är svårt att bli av med. Hela tiden undrar både han och jag varför han finns med bland dem som fått en sida av ett kassettband dedicerad till sig. Hur bidrog han till Hannahs död?

Jag tycker väldigt mycket om Tretton skäl varför. Formen är annorlunda och smått genial. Först tyckte jag att det var svårt att hänga med då Hannahs kursiva berättande blandas med Clays tankar. Det gick dock snabbt att vänja sig och efter ett tag gillade jag verkligen greppet att faktiskt låta Clay kommentera det han hör när han hör det. Alternativet, att varva Hannahs band med Clays tankar, kanske i separata kapitel, hade knappast blivit varken annorlunda eller särskilt bra. Formen ställer dock krav på läsaren och jag tror att boken gör sig bäst om den läses snabbt. Det gäller att hålla allt som händer i huvudet för att kunna lägga det pussel som leder till Hannahs självmord.

Lilla Hannah, som jag bara vill krama. Clay önskar att han gjorde det. Jag önskar att jag upptäcker Hannah om hon skulle dyka upp i min klass. Det är viktigt att hon ger en röst till alla som mår som hon gjorde. Om du finns nära mig hoppas jag att jag kan hjälpa dig.

Här hittar du bokens hemsida. Det är Jay Ashers debutbok och jag hoppas att han skriver fler snart. Vill du kika in på hans blogg klickar du här.

Den här recensionen har också publicerats i min bokblogg enligt O. Böcker som jag tror kan passa elever kommer jag att även publicera här, men då med tips på vilka elever den kan passa för och i vilket lästema.

Jag tror att detta skulle kunna vara en bok för både killar och tjejer. Visserligen är det en tjej som spelat in banden, men det är en kille som lyssnar. Boken rekommenderas från 15 år och så mycket yngre elever tror jag inte ska uppmanas till läsning, då innehållet är väldigt starkt.

Som jag skrev är formen inte helt enkel och läsarna bör vara vana och ha orken att lägga lite energi på att komma in i boken.

Frågor om mobbing och självmord är definitivt viktiga, men också känsliga. Har du en elev som läser Tretton skäl varför tycker jag att du också ska göra det, så att du kan diskutera lite med eleven.

Jag tror att boken skulle fungera som gemensam läsning för en duktig klass i år 9 eller första året på gymnasiet. Det är en bok som innehåller mycket att diskutera. De här tretton personerna vars beteende förklarar varför Hannah valde det öde hon gjorde gör inte sällan till synes små saker, men tillsammans orsakar de gigantiska problem.

Boken är en recensionsbok från Pocketförlaget.

Läs också:

En bra skola måste få kosta

Läste den lokala veckotidningen i morse. Där påpekades att kommunens skolor sparats sönder de senaste åren, något som föräldrarna i kommunen börjar protestera högljutt mot. I takt med sparbetingen har resultaten också rasat. Och åtgärden? Så här skriver kommunens högsta politiker om det utvecklingsarbete de vill driva:

Som ett steg i detta utvecklingsarbete vill vi nu sätta mer fokus på resultat och på ett mer systematiskt kvalitetsarbete med gedigna utvärderingar på Lerums skolor.
Det systematiska kvalitetsarbetet innebär bland annat att rektorer och lärare behöver ta ett gemensamt ansvar för att analysera och hjälpa eleverna att förbättra sina resultat. Den pedagogiska personalen och ledningen behöver sätta kunskapsmålen i fokus och ha höga positiva förväntningar på alla sina elever.
När vi talar om våra skolor talar vi ju i grunden om de enskilda eleverna och om hur vi får dem att utvecklas på bästa möjliga sätt utifrån var och ens förutsättningar.

Fortsättningen talar om att det inte alls behöver tillföras mer pengar i skolan. Det får alltså inte kosta utan det räcker att ha ett ”systematiskt kvalitetsarbete”. Hur ska det gå till skulle jag gärna vilja veta och hur ska färre lärare kunna entusiasmera fler elever i större klasser?

Jag håller med om att en skola inte automatiskt blir bättre för att fler lärare anställs, självklart handlar det om rätt person på rätt plats och självklart ska vi noga utvärdera vår verksamhet så att resurserna används på bästa sätt. Om vi, tillsammans med vår chef, kommer fram till att konsekvenserna av nedskärningar blir att eleverna och vi får en sämre arbetsmiljö borde det rimligen vara ett skäl att öka anslagen till skolan? Detta sker dock sällan om någonsin. Istället sparas det på skolan samtidigt som det ställs högre och högre krav på resultat. Hur går det ihop?

Konsekvensbeskrivningar måste alltid göras innan en besparing genomförs.

 

 

 

Läs också:

  • No Related Posts

Vad är bra resultat?

Stockholmsmodellen ska ge lärare som genom sitt arbete förbättrar elevernas resultat högre lön. Det låter väl bra? De bästa lärarna får de bästa lönerna.

Frågan är vad ett bra resultat är och vem som ska avgöra det.

Förutom höga betyg i år 9 och/eller bra resultat på de nationella proven i årskurs 5 och 9 i förhållande till jämförbara skolor väger man in hur många elever som:

– kommer från ett annat land och endast bott 2,4 eller 6 år i Sverige.
– har föräldrar utan gymnasieutbildning.
– bor med en ensam vårdnads­havare.

Det låter ju bra, men just betyg kopplat till lön gör alltid att jag blir skeptisk. Det är illa nog som det är nu med en skenande betygsinflation och påfund som detta riskerar att göra saken värre.

För mina elever gäller att de bott kort tid i Sverige. Ett bristande språk är en svårighet, men även de upplevelser de har med sig i bagaget. Vissa perioder mår de så dåligt att de har svårt att fokusera på skolarbetet. Att de ens tar sig till skolan är en prestation och dessutom ett bra betyg på vår verksamhet. Detta är dock inte mätbart.

Bra resultat för någon kan vara att ens gå upp på morgonen och detta utan att falla inom de tre punkter som ska tas hänsyn till. På samma sätt kan det vara dåligt om en elev inte når högsta betyg. Allt är relativt och att försöka förenkla allt som sker i skolan och bara fokusera på måluppfyllelse är lurigt.

Vem ska då avgöra om det arbete jag gör är av bra kvalitet? Ja, det ska ju vara min närmaste chef. En rektor som ansvarar för runt 50 lärare om inte mer, som inte har tid eller möjlighet att vara en pedagogisk lärare och som varit i mitt klassrum endast vid ett par tillfällen. Inget ont om honom, han har en omöjlig arbetssituation, något han delar med många rektorer i landet.

I den nya skollagen framgår med all önskvärd tydlighet att rektorn ska fungera som pedagogisk ledare och dessutom ha en pedagogisk utbildning på universitetsnivå. Bra att det framförs, men kanske är det dags att titta över hur det ser ut i verkligheten istället för att gång på gång söka efter enkla lösningar.

De bästa lärarna ska helt klart ha de bästa lönerna, men att bara titta på en så liten sak som slutbetyg och NP är att förenkla och förminska lärarnas uppdrag.

 

Läs också:

Kära kollegor

Jag önskar att det fanns bloggar då jag började jobba som lärare i januari 1999. Eller egentligen önskar jag att de fanns redan då jag började plugga hösten 1994.  Under utbildningen hade jag visserligen fantastiska medstudenter att diskutera utbildning och läraryrket med, men jag saknade helt klart input från den ”riktiga” skolvärlden. Många av våra lärare på Pedagogen som då låg i Mölndal, var fantastiska, men andra mer än lovligt verklighetsfrånvarande.

Riktigt ensam med mina funderar blev jag dock under min första termin som lärare. Visst hade jag kollegor, men de hade fullt upp och några speciella möten i arbetslag fanns inte då, i alla fall inte på den skolan. Jag gjorde ett bra jobb, det gjorde jag, men det fanns ingen gemensam strategi för hur eleverna skulle nå målen, eller som i mitt fall sitta hyfsat stilla. Jag hade nämligen fått ansvar för en halv sexa som delats för att situationen var ohållbar. Den erfarna läraren bestämde att de 13 killarna skulle tillfalla mig.

Det funkade ändå okej och jag gillade mitt jobb, men jag hade ingen att vända mig till när det hettade till. Hur gick det då? Jag överlevde terminsvikariatet, enligt arbetslagsledaren utförde jag uppdraget med bravur och när rektorn tackade av mig sa hon att hon var imponerad både av mitt arbete och det faktum att jag ville fortsätta som lärare.

Jag var helt ny och fick ett uppdrag som alla andra verkade se som omöjligt. Är inte det lite typiskt? Tänk om jag då hade haft en blogg att skriva av mig i eller bra bloggar att läsa. Ett utvidgat kollegium som kunde stötta mig.

Anne-Marie Körling myntade begreppet och visst är vi kollegor vi bloggare och skoldebbattörer på nätet? Jag önskar att jag hade lärt känna er tidigare.

Nu har det gått många år och det har hänt en hel del i skolans värld. Jag har ett bra och stöttande arbetslag och fantastiska kollegor både på jobbet och här. Det är jag glad över!

Glad påsk till er alla!

Läs också:

Här var det morötter

Började kommentera Janis inlägg på Skollyftet, men när jag kom över 200 ord insåg jag att ett inlägg kanske är befogat. Hon skriver om eleverna, som faktiskt borde stå i centrum när skolan debatteras, och den motivation som de måste ha eller få för att lyckas i skolan.

Just elevernas motivation eller motor är det vi diskuterar mest i mitt arbetslag på individuella programmet. Att eleverna faktiskt kommer dit hän att de vill lära för sin egen skull. Når de dit har de kommit långt och då går det i princip alltid mycket bättre med studierna.
Hur motiverar vi eleverna?

Det beror på, men ofta faktiskt genom att lämna över ansvar och förvänta oss massor. Instruktionerna och kraven ska vara glasklara, men det är eleven som ska göra jobbet med hjälp av läraren. Just att försöka hitta det lilla, lilla intresseområde eller arbetssätt som motiverar varje elev är det roligaste jag vet. När man gör det och ”låser upp” inlärningsprocessen går det inte annat än älska läraryrket.

Så, varierande och individanpassad undervisning är nyckeln tror jag. Vi vet vad eleverna ska lära sig, men det går att göra det på så många sätt. Det gäller ”bara” att ha tiden att lära känna eleverna och tillsammans med dem staka ut vägen mot målen.

”Jag är en sån som inte läser” har många elever sagt till mig eller ”Jag har aldrig behövs redovisa inför klassen”. Att då säga ”nej men då behöver du inte försöka den här gången heller” är vansinne. Någon vill inte läsa, en annan vill inte tala inför klassen och de flesta skulle haft MVG i alla ämnen om inte alla lärare de träffat på varit så himla dumma i huvudet.  Hur motivera dem att faktiskt försöka?

Först och främst måste de själva få bestämma den bok de vill läsa. De måste också stöttas genom läsningen. Det är därför jag läst Ego Girl av Carolina Gynning. Eleverna bestämde, jag skapade förutsättningarna och projektet lyckades. Målet var att komma över sin rädsla för böcker och det gäller att ha rätt mål i fokus när uppgifter skapas.

Eleven som inte ville tala inför klassen valde att berätta om World of Warcraft. Han erbjöds att träna inför en mindre grupp, fick massor av taltips av mig och redovisade med bravur för mig och en inbjuden kompis, därefter väntade klassen och det fungerade utmärkt. Visst var han nervös, men han gjorde det. Målet var att våga tala inför klassen och det gäller som sagt att ha rätt mål i fokus när uppgifter skapas.

När jag skriver att vi ska lämna över ansvaret till eleverna menar jag inte att de ska sitta själva och planlöst forska om något, tvärtom. De ska få veta exakt vad de ska göra och inte minst varför. De ska inte göra en uppgift för att jag vill, utan för att de vill det själva. Då är det inte fel

Ett sätt att få eleverna motiverade är att uppgifterna de gör känns angelägna och att arbeta med t.ex. sociala medier kan vara ett sätt att knyta skolan till verkligheten. Tanken inom det entreprenöriella lärandet, att elevens intresse ska vara drivkraften i lärandeprocessen är därför mycket sympatisk tycker jag. Det betyder inte att eleverna ska få bestämma själva vad de vill lära sig, men att de kan vara med att påverka hur de ska lära sig.

Det är inte så att allt elevaktivt arbete är flummigt och ostrukturerat, det är inte heller så att elevaktivt arbete inte är genomtänkt och lärarstyrt. Ett bra elevaktivt arbete bygger på enorma för beredelser från arbetslaget med glasklara instruktioner, tydliga kopplingar till läroplanens mål och många uppföljningar på väg mot målet. Problemet med detta är att det kräver så mycket mer av läraren än att bara förbereda en föreläsning eller göra ett läxförhör. Problemet är också att få arbetsgivare är beredda att ge lärare tiden för att faktiskt utveckla arbetet i arbetslaget.

Hur motiverar vi eleverna?

Genom att faktiskt se dem, deras behov och inte minst deras intressen.

Läs också:

Snälla, rara, söta lägg av nu

Jag skulle också kunna välja Metta Fjellkners och L:s rubrik Nu får det räcka med lärarförakt. Nu börjar jag mer och mer luta åt att ett förstatligande av skolan är nödvändigt med tanke på hur SKL fungerar som lärarnas arbetsgivare. Eller fungerar är väl att ta i. Tala om att motarbete och misstro sina anställda. Nu ska jag erkänna att jag inte själv läst artikeln där Ingela Gardner Sundström, ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings förhandlingsdelegation, säger ”om fem år är läraryrkets själ inte sommarlovet utan elevernas resultat”.  Ursäkta?

Okej att jag kan få kommentarer om sommarlov och hur lyxigt det är är ibland, men mer och mer sällan måste jag säga, men att min arbetsgivare säger så är under all kritik. Dessutom samma person som tycker att det är helt okej att höja politikers lön rejält, runt 10% får ordföranden i hennes förra kommun och dessutom sin makes arvode med 331%. Vad är deras drivkraft? Sommarlovet antagligen. Att riksdagsmännen är lediga tills riksdagen öppnas sent på hösten vet ju alla och kommunalpolitiker sitter säkert också och rullar tummarna hela sommaren. Eller?

En lika rimlig slutsats som den att lärare drivkraft är sommarlovet. Självklart drivs inte politiker av en vilja att förändra samhället. De gör det för lönen och den långa ledigheten på sommaren. Liksom lärare absolut inte arbetar för att de faktiskt brinner för sina elever och sina ämnen.

Det är definitivt på plats att fråga om kommunerna verkligen vill ansvara för skolan. Något aktivt arbete för att öka lärarnas status för de i alla fall inte.

Metta Fjellkner ställer frågan ”Vem vill blir lärare – och varför?” och konstaterar att det inte är för att bli trampad på. Jag håller med. Däremot blir jag oroad över den strid som piskas upp mellan lärarnas två fackförbund. En inre strid inom lärarkåren är definitivt inte vad vi behöver.

Jag blev lärare för att jag tycker att det är vansinnigt roligt att arbeta med ungdomar och få följa deras utveckling både när det gäller kunskap, men också när de som mina går från att vara barn till att bli vuxna. Jag tycker om mina ämnen och jag gillar utmaningen att servera dem så att eleverna vill sluka dem.

Jag blev inte lärare för den höga lönen, de många förmånerna, de fina lokalerna, den fantastiska arbetsmiljön eller ens för sommarlovet som nu är hela sju veckor. Och förresten, handen upp alla lärare som inte jobbat något under detta det sk. påsklovet.

Ärligt talat börjar jag bli så trött på all skit från SKL att jag funderar på varför jag är lärare över huvud taget. Det räcker definitivt nu.

Läs också:

Handledning en nödvändig lyx

Mitt arbetslag arbetar med utsatta elever som i många fall dessutom har diagnostiserade besvär, men också erfarenheter som skadat dem. Synen på skolan och de vuxna i den är sällan den bästa. Nästa år kommer våra program att kallas Yrkesintroduktion, Individuellt alternativ och Språkintroduktion. De tre introduktionsprogram som kanske ligger närmast varandra.

Jag har arbetat på både Individuellt alternativ och Språkintroduktion och det gemensamma är att eleverna ofta är trasiga och dessutom har en lång väg att gå innan de når gymnasiets nationella program eller ett yrke.

Något vi har som få andra har är handledning. Varannan torsdag träffar vi en kanonbra dam som arbetat inom skolan och därefter utbildat sig inom konflikthantering, KBT och samtalsmetodik. En utomstående, kunnig person som kan handleda oss och få oss att växa. Vi har med hjälp av henne skapat ett öppet och tillåtande klimat som betyder väldigt mycket för mig.

Handledningen kan handla om elever, undervisningssituationer, funderingar kring sig själv och sitt arbete, ja egentligen allt som har med vår arbetssituation att göra. Vi börjar med att alla får berätta lite om hur det är just nu och vad de vill ta upp. Handledaren bestämmer dagordningen och den som tagit upp ämnet börjar med att berätta om sin syn på saken. Lite bakgrund och ofta mycket känslor. Ibland är det något som personen är nöjd med, men ofta handlar det om frustration. Bara att få sätta ord på det som är jobbigt är både nyttigt och bra.

Därefter är det kollegornas tur att ställa frågor och kommentera. Handledaren styr samtalet och det är grymt bra. Det blir inte kaos, ingen pratar i munnen på varandra och allt är både lugnt och respektfullt.

Förra handledningstillfället var riktigt positivt. Många genombrott med elever hade kommit under veckan och vi var nöjda med utvecklingen. Gången innan var det dock både frustration och tårar, men de samtal vi hade då och de strategier vi arbetade fram tillsammans hade gett resultat. Mycket handlar det om att inse sina begränsningar och delegera, men också om konkreta tips på hur man kan hantera och förbättra situationen.

Vi avslutar alltid med en runda där vi sammanfattar handledningen och det är skönt att få sätta punkt. Ofta går jag upplyft ifrån rummet. Det bästa med vår handledning är att det inte handlar om konflikthantering, utan om att stärka varandra. Någonting som fortsätter naturligt då vi går därifrån.

Hur är det på din arbetsplats? Har du någonsin haft handledning?

 

Läs också:

Och höjer rösterna gör vi också

Två sekunder efter jag publicerade inlägget om dagens ledare i GP såg jag Eva-Lis Siréns debattartikel i DN. Det får alltså bli ett inlägg till innan jag går på påsklov. Eller kompledighet. Vägrar av princip använda ordet lov för min ledighet. Lite OT kanske, men en sak som jag faktiskt tror sänker lärares status är snacket om långa lov och slöa lärare som aldrig jobbar. Svårt att bemöta det utan att låta som en både gnällig och lat lärare. Faktum är dock att jag inte har påsklov nu.

Åter till debatten.

Att uppröras av Zaremba är lätt. Hans syn på skolan i allmänhet och kunskap i synnerhet är lite smått tragisk. Den nöjdaste mannen i Sverige lär vara Jan Björklund som verkar ha tjänat mest på serien. Faktum kvarstår dock att skrämselpropaganda kan ha en poäng. Frågan är bara vem som får skulden för eländet och hur skolan kan lyftas ur det.

Att bara skylla de problem som finns på kommunerna eller ännu värre lärarna är inte så konstruktivt. Problemen behöver komma upp till ytan helt klart och att det på så många håll sparas in på skolan enligt mantrat ”klasstorlek och lärartäthet har ingen betydelse” är beklagligt. För att vi ska få en skola med kvalitet behöver arbetssituationen för både vuxna och barn vara minst dräglig och allra helst fantastisk. Om inte får vi den skola vi förtjänar.

Eva-Lis Sirén har rätt i att debatten måste lyftas från den svart-vita smutskastning som av tradition styrt densamma. Måste den som inte förespråkar katederundervisning och fokusering på endast faktakunskaper per automatik vara för att eleverna lämnas till att själva söka kunskaper i någon vriden bild av en flumskola som jag ärligt talat aldrig sett i verkligheten. Möjligen har eleverna fått klara sig för mycket själva för att läraren har 32 elever i klassrummet samtidigt, men att det inte finns någon gyllene medelväg är helt klart inte sant. Debatten blir dock roligare om det förenklas och förvanskas, eller?

Nu är det inte en sådan debatt vi behöver, utan en mer konstruktiv sådan. Vad är det egentligen vi lärare behöver för att kunna göra ett riktigt bra jobb?

Jag säger det igen, om eleverna i en klass är få är chansen mycket större att jag som lärare kan göra ett bra jobb. Eller ännu hellre en något större grupp och en kollega i klassrummet. Viktigt när man diskuterar gruppstorlek är dock att inte stirra sig blind på en siffra. Det är inte så enkelt att den perfekta gruppstorleken är 20. Det beror självklart helt på hur gruppens sammansättning ser ut och här måste lärarnas professionalitet få avgöra vad som blir bäst, inte den kommunala plånboken.

Mer tid till undervisning och samarbete. Jag är rädd att många tyvärr inte inser vikten av ett fungerande arbetslag, utan fortfarande vill göra sin planering själv. Då kan arbetslagsmöten ses som något som tar tid från förberedelse av undervisningen, då det istället borde vara precis tvärtom.

Lgr11 förespråkar samarbete och ämnesövergripande arbete. Ett samarbete tydligt kopplade till målen i de olika ämnena. Vi behöver ett professionellt och målrelaterat samarbete för att underlätta och förbättra för både oss och eleverna.

Som lärare i svenska som andraspråk vill jag också påpeka det självklara, för språkutvecklingen är vi alla ansvariga. Att då inte utnyttja de kunskaper som jag och andra sva-lärare har är lite dumt. Goda kunskaper i svenska språket är en nödvändighet för att du ska nå höga resultat i andra ämnen. Detta gäller både elever med andra modersmål än svenska och elever som har svenska som modersmål. I den senaste debatten om PISA och andra texter som mäter kunskap pekas på det faktum att det i många fall är läsförståelsen som brister. För språkutveckling och därmed läsförståelse ansvarar alla lärare.

Som alltid kommer debatten också tillbaka till lönerna. De bäst lämpade måste lockas att bli lärare, skriver Sirén och jag skulle vilja lägga till att de också ska vilja vara kvar. Löneutvecklingen är helt klart pinsam. Det går inte att använda något annat ord. Vi kan diskutera tills vi är blåa i ansiktet om vikten av lärares utbildning, men får vi inte de bästa att ens börja studera till lärare för att lönen är så låg når vi ingenstans.

Snart dags för avtalsrörelse. Ge nu lärarna mer än de 1,5% som årets löneöversyn ger. Tomma ord har vi hört allt för många år.

Jag avslutar med Eva-Lis Siréns ord:

Ska vi klara att återupprätta en likvärdig skola måste alla goda krafter arbeta tillsammans, släppa på prestigen och lära av vad internationell och nationell forskning visar fungerar. Svenska ungdomar och svensk tillväxt har inte tid att vänta. Vi lärare vill se längre än till kortsiktiga mediala vinster och cyniska uttryck.

 

 

Läs också: