Almedalen tisdag den 5 juli

Jag kommer att delta i en debatt med bl.a. Jan Björklund om datorns betydelse för inlärningen de första 3 skolåren. Det är en sak som ligger mig varmt om hjärtat och som gjort att min lärarroll blivit så mycket roligare de sista 3 år. Anledningen till att jag tillsammans med min rektor blev inbjuden till detta seminarium är jag var först i Norden med att få datorer till alla eleverna i klassen. 

Jag har jobbat som lärare för elever i åk 1 -3 under 39 år. Min erfarenhet av olika klasser och elever är stor och jag känner stor glädje över att ha få följt så många elever genom de första skolåren. Jag har under mina första skolår satt betyg på elever som gått ut åk 3 och under de sista åren har jag givit skriftliga omdömen. Under mina första år så hade barnen s.k. standardprov i matematik och svenska. Under denna våren har jag för första gången varit med om de nationella proven för åk 3 också de i matematik och svenska. Back to basic kan man säga!

Sedan många år tillbaka har jag under den första läsinlärningen låtit barnen skriva mycket. Att skriva är lättare än att läsa – skrivandet innebär färre moment. Vi har skrivit gemensamma och individuella texter som barnen sedan fått läsa. Från de gemensamma texterna har vi också lärt in all den grammatik och framför allt den meningsbyggnad som man behöver för att kunna tolka texter och språk.

Den klass som nu lämnar åk 3 har haft tillgång till egna datorer från åk 1. Barnen skrev texter, bokstäver, nonsensord mm parvis enligt Arne Tragetons lära – Att skriva sig till läsning. De skrev också en hel del för hand och de lärde sig skriva bokstäverna på rätt sätt. Det var ändå svårt och mödosamt för många av eleverna. Om man nu konstaterar att det är lättare att lära sig skriva än att lära sig läsa så kan man också konstatera att det är lättare att skriva på datorn än att skriva för hand.

När barnen började i åk 1 så kunde 2 elever läsa. Ytterligare några kunde bokstäverna och hade börjat ljuda ihop ord och enkla meningar. Några elever kände bara till de bokstäver som de hade i sitt namn – en ganska normal fördelning med andra ord.
Med stöd från datorerna så gick det mycket lättare för barnen att knäcka läskoden.

En flicka hade så svårt att forma bokstäverna så hon ville inte alls lära sig läsa – hon gissade och vägrade att skriva för hand.

Eleverna var mycket positiva och tyckte att det var väldigt spännande att få en egen dator. Flickan som vägrat läsa skrev på datorn och läste sina egna texter. Allt blev väldigt roligt och de började skriva till foton som de tagit med klassens kameror. De hittade meningsfulla saker att skriva om och deras texter blev snabbt längre och mer innehållsrika.

Eftersom detta var ett projekt som Ale kommun satsade på så fick eleverna förutom datorerna också var sitt USB-minne och egna hörlurar med inbyggd mikrofon. Klassen fick också 5 st. digitalkameror. De kunde alltså spela in sig själva när de läste. Eftersom de ofta jobbade i par runt en dator så var det viktigt att de  kunde spara över det de arbetat med på sin egen dator, då använde de sitt USB-minne. På minnet kunde de också spara ner saker de skrivit hemma plus att de kunde ta med sig foton som de använde i texter och i presentationer.

Arbetet med datorerna har ytterligare utvecklats under åk 2 och 3.

Nu när de gått ur3:an kan jag konstatera att jag aldrig tidigare lämnat ifrån mig en så duktig klass. De hade mycket goda resultat på de nationella proven och de är alla mycket goda läsare. De läser böcker på löpande band och en flicka hade från oktober 2010 fram till juni läst nästan 8000 sidor! 

Jag kommer skriva ytterligare inlägg om min klass framöver.

Läs också:

  • No Related Posts

Vilken sorts lärare är du?

Vad är det som driver dig i ditt arbete, eleverna eller ämnet?

Själv skulle jag säga att det i min nuvarande undervisningsgrupp är 30% ämne och 70% eleverna. När jag under förra året undervisade i en grupp med väldigt skolovana elever var det snarare 10% ämne och 90% eleverna. Ämnet fungerade som medel för att få igång elevernas motivation och intresse. Utan egen motor och en vilja att lära sig är det svårt att lyckas med ämnesstudier. När jag tidigare arbetade på högstadiet var det snarare 50-50.

Det talas ofta om att lärares ämneskunskaper är det viktigaste. Låt alla läsa några extra poäng på universitetet så blir det bra. Jag tror inte det. Det är sällan så enkelt att alla som har ämneskunskaper kan förmedla dem. 100% ämne betyder att du kanske kan föreläsa, men inte att eleverna förstår vad du säger. Det kanske fungerar på universitetet, men på de lägre stadierna måste du kunna sälja in din kunskap hos eleverna.

Jag träffade en gammal kollega igår och hon klagade över en ny kollega som var utbildad för ett högre stadium än det hon arbetade på. Hon hade inte insett hur viktig kontakten med eleverna är. ”De lyssnar inte på någon som de inte vet bryr sig om dem” sa min kollega och det stämmer.

En annan kollega jag haft tyckte att det viktigaste var att hinna igenom läroboken. De elever som inte hängde med i tempot var obegåvade och läxorna i hennes ämnen var självklart viktigare än de andra. Att ha den synen på ämnet och eleverna är skrämmande tycker jag. Samtidigt uppskattade de duktiga eleverna hennes tempo. De tyckte att de lärde sig mycket.

Hur gör man egentligen för att bli en bra lärare för alla? Det är det som är det kluriga. Det gäller att hitta balansen mellan att vara kunnig inom sitt ämne och tydligt visa att man brinner för det, samtidigt som man som lärare också måste sälja in ämnet till elever som befinner sig på väldigt olika nivåer. Inte omöjligt, men långt ifrån enkelt.

På sikt vill jag gärna arbeta med elever där mina ämneskunskaper får stå lite mer i centrum, men just nu passar mina elever mig bra. Hur ser din fördelning ut? Vilken sorts lärare är du?

 

Läs också:

Lite erfarenhet behövs alltid

Jag har inte riktigt lyckats uppbåda samma energi här som i min bokblogg och kände att jag behövde lite nytt blod. Jag vill därför introducera en ny skribent på Ordklyverier, en erfaren och engagerad lärare som också råkar vara min mamma.

Hon har skrivit en kort presentation:

 

Jag heter Britt-Marie – mamma till Linda. Jag har jobbat 39 år som lärare i åk 1 – 3 och jag tycker fortfarande att det är världens bästa jobb! Detta trots att vårt arbete förändrats så enormt under dessa åren. Hur lyckas man då hålla entusiasmen levande??? Ja, det är ganska enkelt om man är fortsatt nyfiken och vågar ta till sig nya rön – att ständigt söka kunskap är också viktigt! Drivkraften får man från de fantastiska elever och föräldrar som man mött under årens lopp. Till hösten börjar jag om igen och möter min 13:de omgång med förstaklassare, det blir min sista omgångoch jag ska njuta!!!! Att få vara med i Lindas Blogg blir ytterligare ett lyft! Hoppas jag kan bistå med något som kan kan vara till glädje!

Läs också:

Upptäck en ny värld

Bild: Stefan Tell

Veckans boktips är faktiskt tre, Sms från Soppero, Hej vacker och helt nya Ingen annan är som du. Tre böcker om Agnes, samen från Solna, som vuxit upp utanför den samiska kulturen på många sätt. Hennes mamma har aldrig pratat samiska hemma och Agnes har egentligen aldrig känt sig som same. Nu när hon är tonåring börjar dock nyfikenheten växa mer och mer och hon har i hemlighet lärt sig några ord på samiska.

Tur är väl det, då hon en dag får ett sms från samiska. Det är från Henrik, en kompis till Agnes kusin Kristin, som bor i Soppero. De börjar skriva fler sms till varandra och blir vänner på Facebook. Henrik är en “riktig” same som sköter renar och åker skoter. Agnes blir mer och mer förälskad och räknar dagarna tills hon och mamma Anna-Sara ska åka upp och hälsa på mormor och morfar.

I första boken är Agnes i Soppero under några få dagar, men det är tillräckligt för att hon verkligen ska få smak på det. Mest är det så klart Henrik som lockar, men också den samiska kulturen som fascinerar henne.

Hej vacker har det blivit sommar och Agnes ska tillbringa sex veckor hos mormor och morfar. Med sig får hon av misstag ett brev adresserat till henne som hennes mamma har gömt. Brevet hittar hon när kompisen Jenny kommit upp till Soppero och de båda ger sig iväg på äventyr. Inget populärt sådant, faktum är att mamma Anna-Sara lämnar Stockholm och beger sig till Soppero hals över huvud för att stoppa det.

För mig är dock det största äventyret att få följa med till en, för mig, väldigt exotisk värld. En värld fylld av renar och koltar, som jag vet pinsamt lite om. Jag är tämligen säker på att jag inte är ensam om detta. Jag njuter av att få bli en del av gemenskapen i Soppero, men lider med Agnes då det inte är så lätt att bli accepterad som same om man kommer från Solna och knappt talar samiska.

Den tredje boken om Agnes och Henrik kom alldeles nyss. Den heter Ingen annan är som du och utspelar sig en sommar senare, då Agnes och Kristin ska på ett samiskt konfaläger i Nikkaluokta. I den här boken handlar det verkligen om att Agnes försöker forma sin identitet, både som same och som tonåring.

Böckerna om Agnes borde läsas på alla skolor i landet. Dels för att många behöver lära sig mer om samerna, men också för att det är tre riktigt bra böcker. För mina elever, som också kämpar med sitt språk och för att passa in, kan de ge en annorlunda och spännande vinkling.

Författaren Ann-Helén Laestadius föddes i Kiruna 1971 och bor numera i Solna. Hon har alltså gjort Agnes resa, men åt andra hållet. Även hennes mamma är same och hennes pappa svensk. Liksom Agnes fick hon inte lära sig samiska hemma. Hon stod med fötterna i två kultur, som många andra ungdomar gör. Hon vet också hur det är att inte behärska ett språk och hur viktigt språket är för identiteten.

Många ungdomsböcker handlar om just identitet och jag gillar sättet Laestadius tar sig an ämnet. Det hade kanske varit lockande att skriva en bok om samer som råkar vara ungdomar, men istället har hon valt att skriva en bok om ungdomar som råkar vara samer, vilket gör stor skillnad. Agnes och Kristin har kärleksproblem som alla andra, funderar över skola och föräldrar som alla andra. Att de är samer gör det hela bra mycket mer intressant och Laestadius ”lurar” läsaren att  lära sig en massa om samisk kultur, tradition och historia, utan att historien känns tung och faktaspäckad. Det är skickligt gjort helt klart.

På Ann-Helén Laestadius hemsida kan du läsa mer.

Läs också:

Sommartid är repristid

För ungefär ett år sedan slutade jag skriva på bloggen Lilla O och startade istället den renodlade bokbloggen enligt O. Då var jag sanslöst trött på att skriva om skolan. Fortfarande kan jag ibland känna att det var dumt att starta den här bloggen. Ibland orkar jag inte med all diskussion om skola, lärare och lärande. Det är som om jobbet aldrig tar slut. Andra stunder är jag så vansinnigt glad att få ingå i en bloggvärld full av kunniga och engagerade skolmänniskor.

Åter till Lilla O som kommer att få hjälpa mig att ge bloggen lite konstgjord andning under sommaren. Jag försöker värva min mamma som skribent för att få lite fart på det hela, men tills hon är övertalad tänkte jag göra som tv-kanalerna och köra lite gamla inlägg i repris. Inlägg som publicerades på Lilla O och som jag fortfarande tycker känns aktuella.  Jag kommer också att köra veckans boktips med ungdomsböcker från enligt O. Bättre det än tystnad!

För att ni ska veta att det handlar om ett gammalt inlägg så kommer det tydligt att framgå, då de märks med följande etikett:

Håll tillgodo!

Läs också:

Kan det vara en lärare?

Jag läser ungdomsboken Ingen annan är som du av Ann-Helén Laestadius opch fastar för några rader där Agnes beskriver sitt förhållande till den mycket äldre Ella som varit hennes ledsagare i Agnes jakt på sin samiska identitet.

Ella hade varit hennes vägvisare. Ingen som pekade med hela handen, men den som ständigt var beredd att fånga när man släppte taget och föll. Och så lyfte hon upp henne, puttade henne lite lätt, fick henne att tänka och byta väg.

Tycker att det är en så fin beskrivning av vad en bra lärare kan vara för en elev.

 

Läs också:

Om sanningen ska fram

Om vi alltid håller med på varenda APT, om vi lyssnar intresserat, om vi läser hela LGR, om vi jobbar hela helgen, om vi gör  LPP,  IUP, NP och om vi gnolar varje dag.

Får vi högre löner då?

Mera pengar, mera kosing, mera stålar?

Om sanning ska fram.

Underbart klipp, se det och sprid det! En lysande del av lönedebatten.

 

Läs också:

Debatten går vidare

Idag sommartalar Gustav Fridolin i Vittsjö och han har också publicerat ett inlägg på DN-debatt där han talar om vikten av höjda lärarlöner för att behålla de bästa lärarna i våra skolor, som inte sällan funderar på att byta yrke och dessutom locka de bästa till läraryrket.

Så här skriver han:

För att fler ska vilja utbilda sig till lärare krävs att vi värderar läraryrket som ett av våra viktigaste framtidsyrken inte bara i ord, utan också i lön.

Frågan är om det går att höja lönerna så mycket som lärarfacken vill utan att gå ifrån ferieanställningarna. Som det är  nu jobbar vi lärare mest när eleverna är på plats och mindre när de inte är det. Helt logiskt att ledigheten för den övertid som görs under terminerna tas ut under sommaren. Trots detta har gemene man svårt att se att lärare arbetar alls.

Hur får vi debatten att visa att det finns otroligt många bra lärare i Sverige som arbetar hur hårt som helst, hur många timmar som helst? Hur ska vi få samhället att förstå att dessa lärare måste få lön efter ansvar och utbildning?

Läs också:

Tankar om introduktionsprogrammen

Sedan eleverna slutar har vi haft tre, bra dagar. I onsdags satt vårt program och gjorde undervisningsgrupper, samt schema inför hösten. Vi diskuterade varje elev, nya och gamla, och funderade över vilken undervisningsgrupp vi tror blir bäst för varje elev. Till hösten kommer våra program kallas Introduktionsprogram (IM) och vi erbjuder då Preparandutbildning, Yrkesintroduktion, Språkintroduktion och Individuellt alternativ. Jag kommer att arbeta på IA, samt SI. Det blir alltså lite annorlunda mot i år och det ska bli riktigt kul. Våra program skiljer sig lite från de nationella:

Introduktionsprogrammen har inga nationellt fastställda programstrukturer och examensmål. I stället har eleven en individuell studieplan som ligger till grund för utbildningen. Eleven läser på heltid utom om eleven önskar lägre studietakt och om det i så fall ligger i linje med vad utbildningen syftar till.

Det blir ett ständigt uppdaterande av den individuella studieplanen. Annars blir den inte meningsfull. Det gäller att hitta ett bra system för det. Vi har idéer, jag och min kollega på SI (språkintroduktion) och förhoppningsvis är det bra sådana.

Vi hamnade i en massa diskussioner kring de av våra elever som kommit en bit med svenskan, utan att ha blivit behöriga. Skulle de så snart de var lite pratbara flyttas från SI till något annat program, eller gå kvar. Det beror på skulle jag säga, men det finns inte alltid ett självändamål i att ta vägen från SI till något annat program inom IM om eleven senare ska till ett nationellt program. Jag vill hellre blicka mot de nationella programmen så att de elever som är studievana kan börja plocka poäng där, eller i alla fall få en chans att integreras i ett ämne som han eller hon är bra på.

Att sitta på en samhällslektion med svenska elever när du knappt kan berätta vad du gjort under helgen på svenska, har jag däremot svårt att se vitsen med. Med yngre barn kan ”språkbadande” säkert vara hur bra som helst, men för mina elever som snart är vuxna är jag rätt att det i bästa fall blir en lektion de sitter av och i sämsta fall en lektion som gör att de känner sig helt dumma i huvudet. Det betyder inte att jag vill stänga in mina elever i vårt klassrum och aldrig låta dem pröva sitt språk med svenska elever. Jag tycker bara att det är viktigt att hitta elevens proxymala utvecklingszon så att det faktiskt sker en utveckling. Att låta någon som brukar springa 1 km istället springa Göteborgsvarvet blir knappast bra.

Vår tanke i höst är att eleverna ska integreras i det de är bra på. Förmiddagarna blir det mycket svenska som andraspråk och på eftermiddagarna ska vi samarbeta med IA och ev. även YI. Då kan eleverna syssla med foto, musik, film, matlagning, bild, drama, pyssel eller blogg. Det går också att få läxhjälp eller välja att läsa andra ämnen för att nå behörighet. Då alla ska ha en individuell utvecklingsplan är det naturligt att de faktiskt gör olika saker.

Jag kan bli galet irriterad på synen att svenska som andraspråk är ett ämne eleven har tills den klarar att prata svenska. Då ska han eller hon självklart få ha ”vanlig” svenska, ”riktig” svenska och inte svenska för idioter. Nu förstod vissa kollegor mitt och min sva-kollegas argument, men inte alla. Det är tröttsamt.

Läs också: