Något slags avtryck

Idag är det bokjobb som gäller och tanken var att jag skulle sitta på biblioteket för att få lugn och ro. Nu öppnade det inte förrän tolv och därför blev det ett café som fick fungera som arbetsplats först. Djupt försjunken i en grammatikövning hörde jag plötsligt en röst. Jag vaknade till, tittade upp, såg en leende karl, blev förvirrad, tittade igen och insåg att det var en gammal elev som stod framför mig.

”Oj, vad du har vuxit”, sa jag spontant och möttes av ett skratt och en jättekram. Den lilla spenslige killen, med fler myror i baken än de flesta jag träffat, såg nu både lugn och trygg ut.

Det var fortfarande en del skit berättade han, men det började lösa sig. Och ja, en hel del skit har det varit, det vet jag. Det fina i eländet är dock att det finns ett gott hjärta även hos denne pojke som livet inte varit så snällt mot.

Noll poäng hade han när han dök upp hos oss på Individuella Programmet för några år sedan. Ett år senare hade han 10, men hans självförtroende var på tillväxt och hans leende nådde ibland ögonen. Efter två år hade han 30 poäng och lämnade oss. Fortfarande var skolan inte den bästa platsen han visste och hans väg kommer kanske aldrig att bli spikrak.

Det är fint att träffa på gamla elever och se att det hänt något med dem trots skit. Att det finns något fint inom dem och att någonting lyser i deras ögon.

En stor kram till fick avsluta vårt samtal och det värmde i hjärtat. Jag tänkte på det som jag och mina kollegor faktiskt uträttar. Vi kan inte skydda våra elever mot livets skit, men vi kan ge dem kärlek och kanske också hopp.

 

Läs också:

Vilken sorts lärare är du 3B

När jag läste ditt inlägg Linda så känner jag faktiskt igen mig själv i din syn på planering. Att arbeta med små barn innebär att den planering som du gjort för veckan är sabbad redan på måndagen!! Om man nu ska kalla den sabbad, det är nog fel ord – reviderad kanske låter finare? Jag har alltid försökt göra en veckoplanering så man vet i stora drag vad som kommer att hända. När jag var yngre så planerade jag och mina kollegor en kväll/vecka och det var mycket givande både socialt och pedagogiskt. Det var då som jag delade klass med en kollega och jag arbetade då halvtid med partiell tjänstledighet för vård av barn. Jag arbetade på en skola som var 2-parallellig och vi var 3 lärare som hade ett väldigt bra samarbete. I början av varje termin gjorde vi en grovplanering av de ämnesområden som vi skulle arbeta med, detta var något vi var ålagda att göra och planeringen skulle lämnas in tll rektor! Vid våra veckoplaneringar detaljplanerade vi lektion för lektion och tro det eller ej men det var sällan något hakade upp sig! I dagen läge går det inte att göra detaljplaneringar på samma sätt åtminstone inte för en vecka i taget! Jag vet inte om barnen var annorlunda förr eller om man blivit mer lyhörd för barnens tankar och sinnesstämningar idag – jag tror nog på det sista!

Jag kan ibland sakna de mysiga planeringskvällarna vi förutom att planera kunde prata om både pedagogiska och personliga tankar. Dessutom fikade vi och kvällen blev ofta ganska sen! Det bör dock sägas att jag gick hem från skolan ungefär 1 timme efter det att eleverna slutat – kunde hämta barn tidigt och istället flytta planeringstiden till kvällen när de egna barnen gått och lagt sig. Den totala arbetstiden blev nog nästan lika lång som idag, men mycket av arbetet gjordes hemma.

Idag planerar jag allt på skolan, det är sällan jag sitter hemma med sådant skoljobb. Jag är dock en av de sista som lämnar skolan på eftermiddagarna, kan bero på ineffektivitet eller snurrighet, men jag tycker det är mysigt att jobba inne i klassrummet där allt material finns. Trots gedigen planering så måste det naturligtvis finnas plats för spontanitet och flexibilitet och det tror jag att vi lärare är ganska så duktiga på.

Jag planerar allt temaarbete tillsammans med mina kollegor i arbetslaget. Vi gör grovplaneringen och sedan planerar jag själv detaljerna. Under de sista 3 åren har våra klasser varit så olika så det har varit omöjligt att genomföra samma slags arbete i alla klasserna. Jag har haft turen att ha en relativit homogen grupp med elever där alla är mycket positiva till det mesta.
 Inför varje nytt tema skriver vi en LPP och där finns de mål barnen ska ha uppnått i de olika ämnena när temaarbetet är avslutat. Lappen med vår LPP skickas hem till föräldrarna.

När jag nu är i starttagen med en ny etta – för övrigt den 13:de omgången 1:or- så är man ändå totalt nollställd på något vis! Hur var det nu jag gjorde förra gången??? Varje ny omgång är ju unik så det känns ganska skönt att inte hänga upp sig på hur jag tidigare gjort, det kommer antagligen inte att funka ändå! Så till hösten blir det nya elever, nya utmaningar och lite nytänk men ändå tryggheten i att man faktiskt är ganska duktig på att se barnen och att möta dem utifrån deras behov! Det ska bli kul!!!

Läs också:

  • No Related Posts

Vilken sorts lärare är du? Del 3

Är du läraren som planerar varje lektion in i minsta detalj, den som försöker planera men aldrig lyckas följa det som är tänkt eller kanske den som aldrig planerar utan bara improviserar?

Jag har aldrig varit någon detaljplanerare, men jag brukar skriva ordentliga anteckningar om vad jag ska säga på mina genomgångar. Det är väldigt bra att ha en sammanfattning att utgå ifrån. Självklart måste det finnas plats för sidospår, men om man som jag är lite snurrig måste det finnas en struktur att luta sig mot. Som ny lärare tror jag att det är väldigt viktigt att planera, men ännu viktigare att inte bli knäckt om planeringen inte håller. Och det gör den nästan aldrig vilket inte är detsamma som att lektionen, eller planeringen för den delen, är dålig. Flexibilitet är nödvändigt. Samtidigt ska flexibiliteten vara kontrollerad av läraren så att det inte handlar om att eleverna kan styra iväg lektionen hur långt som helst.

När jag läste på lärarhögskolan fick vi i uppgift att planera 60 minuters lektion. En av mina kursare, som jag ofta hamnade i diskussion med huruvida jag som var så ung verkligen skulle utbilda mig till lärare, hade gjort en helt fantastisk planering. Han var fd. officer och det kanske är förklaringen till planeringens utseende. Ungefär så här sa han:

Först ropar jag upp dem, det tar 2 minuter. Därefter delar jag ut dagens uppgift, det tar två minuter. Sedan går jag igenom uppgiften, det tar 5 minuter. Tid för frågor, 5 minuter. Och så fortsatte det tills han fyllt sin timme.

Jag kunde självklart inte låta bli att räcka upp handen och fråga vad som hände om hans planering sprack. ”Det gör den inte”, svarade han, ”jag har klockat”. Den här mannen skulle arbeta som 1-7 lärare, men han gjorde aldrig det utan blev rektor istället. Kanske lika bra det, men två av mina vänner som hade honom som chef håller nog inte med. Flexibilitet någon?

Jag är alltså mer en lärare som planerar, men sällan lyckas följa planeringen. Ibland planerar jag för lite och det fungerar ett kort tag, men inte i längden. Ibland behöver man ta till en ”tröskel-planering” men inte för ofta. Jag mår inte bra om jag inte har hyfsad kontroll.

Just det här med kontroll och kanske ännu mer struktur är någon jag ständigt brottas med. På högstadiet gav jag alltid eleverna en översikt över ämnesområdet och uppgifterna med betygskriterier och uppnåendemål och det fungerade bra. Själva lektionsplaneringen, eller snarare körschemat behöll jag för mig själv. På min nuvarande arbetsplats håller jag på att skola in eleverna i att klara lite friare uppgifter, men det är svårt.

I IVIK har vi kört veckoplanering som jag huvudsakligen gjort åt eleverna. De är inte alls vana vid att planera sitt arbete själva, men de håller på att lära sig. Under förra läsåret började det fungera ganska bra, speciellt då jag började lägga ut planeringarna i vår Facebook-grupp.

I år kommer alla gemensamma uppgifter att finnas på den nya lärportalen som jag hoppas alla elever ska komma igång med. Någon ny utmaning måste man ha varje år så att man inte stagnerar!

 

Läs också:

Var var du Jan Björklund???

Det är märkligt! Vi har en skolminister som bevisligen var i Almedalen under tisdagen när de flesta seminarier om skolan ägde rum men han kom inte! Antar att han inte tyckte det var vikitgt att vara med och debattera datorns användning i skolan – han har ju redan sin åsikt klar! BEVIS det är det han vill ha – bevis på att resultatet blir bättre om barnen får använda datorn i läsinlärningen! Det ska vara bevis i form av forskningsresultat, då säger vår käre Jan att ”Då kommer vi att satsa på att se till att alla barn i skolan får en dator!” Forskning finns, men inte i Sverige av den enkla anledningen att ingen annan än jag och en handfull kollegor till mig i Älvängenskolan har haft datorer under barnens första 3 skolår! Men den käre Björklund kom alltså inte till seminariet – han skickade statssekreteraren i utbildningsdepartementet Bengt Österberg. Denne märklige man var totalt oengagerad, satt med hårt knutna armar och när han släppte taget så skickade han sms – till Jan kanske??? Angående frågan om regeringen var beredd att satsa på att datorisera skolan så svarade han att ”Vi har gett tydliga anvisningar angående skolan både i dennya skollagen och i de nya läroplanerna.” Ja, ja!! Mikael Damberg (S) var dock mycket tydlig och kom med många mycket bra inlägg!! Men fy Björklund för så himla dåligt visat intresse….. eller vågade du inte?? Fegade du ut??

Malou von Siwerts var en fantastisk moderator, påläst och kunnig. Om man nu var nervös innan seminariet – jag är ju inte van vid att stå inför en så str publik och prata –  så infann sig det stora lugnet  tack vare Malou!! Att hon sedan lyckades få min elev Sofie med pappa Peter att delta i debatten och sitta med i panelen det var extra roligt!

 

Läs också:

  • No Related Posts

Vad är egentligen vårt uppdrag?

Skolan roll måste vara mer fostrande skriver Ulf Lindberg på Almega och Lotta Edholm (FP) skolborgarråd i Stockholm.

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska reagera på artikeln. Mest blir jag trött. Jag håller med om att många kompetenser bör tränas i skolan, däribland ansvarstagande och initiativförmåga, men steget till att lägga ett ännu större fostrande uppdrag på skolan känns konstigt. Visserligen påpekas att föräldrar och arbetsgivare på t.ex. sommarjobb har ett visst ansvar, men debattörerna kommer hela tiden tillbaka till skolan och då främst gymnasieskolan. Att språkkunskaper är det som vi bör fokusera mest på är också tydligt.

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Tjänsteföretagens höga ranking av kunskaper i svenska språket visar på behovet av tydligt fokus på kunskapsuppdraget, där svenskämnet är själva kärnan. Det finns emellertid ingen motsättning mellan en skola för kunskap och en skola som bibringar eleverna nödvändiga handlingskompetenser för yrkeslivet genom att ställa tydliga krav.

 

Två saker är viktiga i skolan. Medvetenheten om att alla lärare är ansvariga för elevernas språkutveckling och därmed behöver se över sin undervisning så att den stärker och utvecklar alla elever språk, samt ett fokus på att stärka elevernas vilja att utveckla och lära sig. Finns intresset kommer också initiativförmågan.

Vad är då receptet för ökat ansvartagande enligt artikelförfattarna? Hårdare tag självklart. Försittning och kvarsittning, rapporter hem, inga andra chanser efter deadline och projekt som är förankrade i verkligheten.

Där tappar de bort mig helt. Ja, det är sant att det inte är okej att missa en deadline på arbetsmarknaden. Det är inte heller okej att komma för sent eller att vara frånvarande utan att meddela det. Det måste alla lära sig för att kunna behålla ett arbete. Frågan är bara hur skolan kan hållas ansvarig för att se till att alla gör detta.

Ja, jag kräver av mina elever att de ska komma i tid och jag vill ha ett arbete i tid till deadline. Jag låter dem själva ta reda på vad de missat och ser då självklart till att materialet finns tillgängligt. I vår nya lärplattform blir detta troligen ännu lättare, men det finns ett men, min viktigaste uppgift är trots allt att se till att de lär sig och utvecklar sina kunskaper. På sin nivå, på sitt sätt och med mitt stöd. Att sätta betyg på huruvida de passar tider, eller lämnar in uppgifter i tid vill jag inte göra.

 

Läs också:

Sommarläsning du inte får missa

Jag hade främst tänkt tipsa om böcker som passar i undervisningen, men den här veckan får det bli lite bra pockettips för alla semesterlediga. Just det här veckan är det väl mycket Almedalen som gäller, men därefter blir det kanske tid för en bok eller två i solstolen. Klickar du på titlarna kommer du att kunna läsa mer utförliga recensioner.

Du kommer troligen inte att kunna gå in i en bokhandel utan att mötas av En dag av David Nicholls. Det är inte konstigt, då det är en mycket bra bok om Dexter och Emma och deras förhållande. Varje år får vi en uppdatering den 15/7, därav namnet på boken. Mycket läsvärd!

Jag läste just helt absurda och synnerligen läsvärda All my friends are superheroes av Andrew Kaufman. Den handlar om alla superhjältar i Toronto och om Tom som är en helt vanlig man. Han är dock gift med the Perfectionist, en superhjälte som tyvärr blivit hypnotiserad av the Hypnotist, en superhjälte som fortfarande är kär i henne, och därför inte kan se Tom. En helt underbar och totalt galen kärlekshistoria.

Niceville av Kathryn Stockett är alldeles färsk i pocket och en mycket bra bok om de svartas situation i 60-talets Mississippi. Fokus ligger på hembiträden då Skeeter, en ung, rik, vit kvinna bestämmer sig för att skriva en bok om deras situation. Ett måste!

Jag älskar dig inte av Christina Stielli är ingen munter läsning precis, men mycket bra sådan. Vi får möta Lotten, som tror sig leva i det perfekta äktenskapet och som blir helt sänkt då hennes man Per kommer hem och berättar att han inte längre älskar henne. En både gripande och läsvärd bok. Jag var så arg att jag var tvungen att ta många pauser för att inte explodera totalt.

Om vi ska fortsätta på temat inte så muntert, men välskrivet och bra måste jag tipsa om Fantomsmärtor av Barbara Voors som handlar om tio mycket viktiga dagar i Albas liv. Hon måste ta ett beslut gällande barnet i sin mage, ett beslut på liv och död. Läs!

Vill du istället läsa något roligt, charmigt och kanske bli riktigt nostalgisk ska du läsa Morgan Larssons Radhusdisco där han tar med oss till 80-talet. För mig som är ganska jämngammal med författaren och huvudpersonen var det riktigt underhållande läsning.

Trevlig läsning!

Läs också:

  • No Related Posts

Skolan i fokus

Det är Almedalsvecka och igår var det de nya språkrören som stod i centrum. De talade en hel del om skolan och jag tycker att det är bra att fler politiker blandar sig i den skoldebatt där Jan Björklund har fått styra som han vill.

En ny chans att ta igen gymnasiestudier, där ett års studielån skulle erbjudas utan återbetalningskrav, är bra för mina elever. Ännu bättre om studierna kan genomföras både på folkhögsskola och komvux. Jag önskar att det fanns fler individuella lösningar för gymnasiestudier än det finns nu. Alla elever är definitivt inte lika och när vi försöker stöpa dem i samma form är det inte konstigt att många hoppar av studierna. Ännu värre lär det bli i höst, då väldigt, väldigt många valt de få högskoleförberedande programmen, framför de yrkesförberedande.

Fler elever än tidigare kommer dock att stå utanför de nationella programmen. Inte konstigt då behörighetskraven höjts och det nu behövs 8 godkända ämnen för de yrkesförberedande programmen och 12 för de studieförberedande.

Vi har också rekordmånga elever som behöver gå fler år på individuella programmet, eller introduktionsprogrammen som de nu heter. Lämnar man grundskolan helt utan betyg tar det tid att bli redo för vidare studier och långt ifrån alla kommer att gå gymnasiet. Bra då om det finns andra möjligheter både till studier och arbetsliv.

Läs också:

Vilken sorts lärare är du? Del 2

Är du den schysste kompisen, den auktoritäre, den försiktiga, den obegriplige eller den trötte? Det finns säkert fler typer av lärare. Den auktoritäre har jag mött ett flertal av. Ofta lite äldre som gillar Björklunds snack om hårdare tag. Rädda elever är okej, det viktigaste är att de lär sig veta hut. Jag vill dock gärna vara en auktoritet utan att vara auktoritär. Självklart utgår jag från att mina elever respekterar mig på samma sätt som jag respekterar dem.

Någon kompis kommer jag aldrig bli. Lite för gammal för det tror jag. Idén i sig är inte så dum egentligen om kompis betyder att man försöker lyssna till eleverna och vara personlig. Om kompis däremot betyder att inte ställa krav eller följa kursplaner och istället leka är det självklart inte lyckat. Tror inte att det förekommer bland behöriga lärare, eller?

Den försiktige läraren är ofta ny. Osäkerheten lyser igenom och av rädsla att stöta sig med eleverna kanske han eller hon anpassar sig lite väl ofta efter vad eleverna tycker. Det är inte för inte som det kallas lärarroll, är du inte säker så fejka. Fejka järnet! Tillslut växer du in i säkerheten. Det tar ett tag att bli bekväm som lärare, men spela säker inför eleverna, de luktar sig till rädsla och vet precis hur de ska göra för att knäcka osäkra stackare. Nej, eleverna är inte onda, men det här är inte ovanligt. Gråt gärna, det har jag gjort ofta, men aldrig inför eleverna utan hos någon trevlig kollega!

Den obegriplige kanske inte är så vanligt förekommande på grundskolan, men troligen på gymnasiet och universitet.  Jag tänker på lärare som älskar sitt ämne så mycket att de glömmer av att anpassa innehållet efter eleverna som kanske inte kan lika mycket och inte blir totalt upphetsade över ”vackra” uträkningar som min mattelärare på gymnasiet blev. Den obegriplige kan ibland bli begriplig och bara vara entusiastisk. Då kan det bli riktigt bra! Jag föredrar i alla fall den obegriplige framför den trötte som räknar ner till pensionen trots att det är minst åtta år kvar. De som varken gillar ämnet eller eleverna speciellt mycket längre. Värre är när det är 20 år kvar till pension.

Vem är jag då? Jag skulle nog definiera mig som en ganska auktoritär lärare som är schysst mot de schyssta och hård mot de hårda. Det är viktigt att bry sig om, glada, nöjda och sedda elever mår bättre och presterar bättre. Därmed inte sagt att jag är deras kompis eller ens morsa. Jag är lärare och jag ställer andra krav på eleverna än vad både kompisar och föräldrar gör.Jag kan explodera, men det är sällan det behövs. Jag tror att jag är ganska tydlig med vad som gäller, enkelt uttryckt sitt ner och lyssna först, sedan får du vissa friheter om du kan ta dem. En klass kallade mig för ”Så-fröken” då jag ofta inleder lektionen med ett  vilket enligt dem betydde ungefär ”sitt ner och var tysta nu för nu börjar lektionen och jag blir väldigt irriterad om ni inte gör som jag säger”. Jag tror tyvärr också att jag ibland blir obegriplig, eller ibland lite överentusiastisk. Trött är jag inte och sällan osäker, jag tror att jag har jobbat ganska lagom länge. Jag har fått säkerheten, men inte tröttnat.

Vilken sorts lärare är du och vilka har du mött?

Läs också: