Hur får min pojke vara?

Mina pojkar har fått lov att vara sig själva. I alla fall nästan. Jag har nämligen uppmuntrat dem att våga välja det de gillar och inte tänka så mycket på om deras beteende eller lekar är typiskt för tjejer eller killar. I deras rum har det funnits både bilar och dockor. I deras garderob kläder i alla färger.

Igår vid läggdags pratade vi om kompisar och lekar. Lillebror, som snart fyller fem, var lite orolig. Den enda killen som är lika gammal som han är på förskolan är en bra kompis, men han vill alltid leka krig. Lillebror vill inte bara göra det. Han funderade på hur han skulle kunna säga det till sin kompis. Jag hoppas att han vågar säga ifrån efter att både jag och Storebror peppat honom. Det hade varit synd om han redan nu tvingas in i en roll han inte alls trivs med.

Jag tror på en kompensatorisk pedagogik där barn erbjuds sysselsättning av alla de slag. Jag tror att vi vuxna måste ge dem möjligheter att välja andra lekar än de lekar de leker varje dag. Ja, mina barn har älskat bilar som många andra barn gör, men de har också haft andra leksaker som de lekt med ibland. Kanske lekte de inte med sitt dockskåp på samma sätt som jag lekte med mitt, men de var inte mindre kreativa.

Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor säger många och rynkar på näsan åt genuspedagogik. Calle Schulman går till och med så långt att han säger att det är naturligt att flickor trivs bäst i klänning. Det är ett val inget annat. Både naivt och sorgligt tänker jag.

Jag säger låt barn vara barn och är glad att min son knallade iväg till förskolan med blå dinosaurietröja, rosa mysbyxor och spidermanstrumpor. Det bästa av två världar. Jag hoppas också att han får leka något annat än krig idag. Han har nämligen inte valt en snäv pojkroll själv, men riskerar redan att bli påtvingad en sådan.

Kan tycka att det är synd att personalen på vår förskola inte har mer kunskaper om genuspedagogik. Det betyder inte att jag vill kalla Lillebror för hen och tvinga honom att vara något han inte är. Jag vill bara att han ska ha möjlighet att vara den han är.  Jag vill ge honom hundra möjligheter, inte bara en.

Läs gärna Hanna Fridéns briljanta inlägg om genuspedagogik.

Läs också:

Studiebesök

Idag har vi haft studiebesök i klassen. 7 herrar och 1 dam från Karlshamn var i klassen under ett arbetspass. Vi jobbade vidare med vå saga om sälen Sture som vi skriver i Powerpoint. Vi har gjort de 4 första sidorna gemensamt och när barnen nu börjar bli färdiga med att måla till texten så får de själva lägga till en ny bild och skriva den fortsättning som de vill ha. Nu är det barnskrivning som gäller – ingen rättning alltså! Barnen får skriva klart sin saga och sedan läser de hela sagan med stöd från bilderna de ritat. Barnen har börjat samarbeta riktigt bra och de hjälper varandra och tipsar varandra om vad man kan göra. Våra besökare var väldigt imponerade av hur snabbt de lärt sig att hantera datorn och PowerPoint. Det är bara att konstatera att de är riktigt duktiga!! Bara de lär sig att lyssna lite bättre så kommer barnen i klass 1 Orange att kunna bli hur duktiga som helst samtidigt som de har roligt!!

Läs också:

  • No Related Posts

Mina ettakluddare

Efter 3 veckor i exil – förpassade till ett fritidskök med 19 elever – är det äntligen dags att flytta tillbaka till vårt klassrum igen! Hoppas ingen mer kommer på den geniala??? idén att sätta på kranen i toaletten en fredageftermiddag!! V i har dock lyckats ganska bra med att fullfölja vårt arbete med datorerna. När man startar mednya moment så är man dock lite beroende av att ha en kanon så man kan göra allt gemensamt. I ”köket” fanns ingen monterad kanon och den som tillhörde huset var av rullvariant och dessutom mycket bokad! Vi har i alla fall skrivit en saga i PowerPoint och barnen har ritat till den text vi skrev. Vi starade alla på samma sätt. Barnen bestämde och vi skrev en text tillsammans. Första sidans text blev….. Det var en gång en säl. Vi valde sidan med endast rubrik och barnen skrev texten först. Därefter vände de på sin skärm och använde pennfunktionen och målade en bild till texten. Även andra sidan gjorde vi gemensamt…… Sälen heter Sture. Därefter skriver barnen fortsättningen själva. De har lärt sig att välja ny sida med rätt design.De har också lärt sig att spara genom att trycka ctrl + S. Kortkommandon är bra! De sparar efter varje nytt moment. Vi har också jobbat i Word. Vi har valt ett typsnitt med det skrivna A:et och g. Allt för att barnen lättare ska kunna läsa sin egna text. Vi går fortfarande igenom en bokstav/ vecka, men från och med nu så väljer barnen själv vilken bokstav de vill jobba med. De har en bokstavslogg där de tränar bokstaven genom att lyssna var den finns men de skrive även bokstaven för hand. Efter övningarna i boken så skriver de ord därderas bokstav finns med. De skriver rubrik och efter 2 tryck på ”bytaradknappen” så listar de sina ord. Syftet med övningen är ju att de lär sig var på tangentbordet bokstaven finns och vilken hand de ska använda. Eftersom jag endast har en elev som är ”läsare” så är det bara han som än så länge skriver meningar med några av orden i listan. Barnen kan än så länge välja om de skriver med gemener eller versaler. Läsaren använder naturligtvis små bokstäver för att lära sig att skriva meningar med stor bokstav i början.

Nästa nya moment är att barnen ska lära sig att använda kameran. De ska få skriva om våra extra klasskamrater – Trulle och Trulsa, Hoppa och Studs (en känguru med unge i pungen som kommit med från min resa till Australien fölrra sommaren) och Lammis ett litet lamm som följt med från min förra klass! Barnen ska skriva om de små vännerna och de ska fotografera dem med sin kamera. Vi kommer att använda Powerpoint igen men vi använder en sida med rubrik +text och fotoruta, Det är vårt nästa projekt!

Läs också:

  • No Related Posts

En första en-till-en-uppdatering

I fredags fick så eleverna sina datorer. Alla i vår grupp var inte där och två elever behöver fortfarande hämta ut sina datorer. En av dem vill inte ha en, tror han är rädd för ansvaret. Lösningen blir att den får låsas in i klassrummet. Men hur löser man egentligen problemet mer långsiktigt? Kan man tvinga en elev att skriva på ett kontrakt som gör honom eller henne ansvarig för en dator? Vi kommer inte att ha några extradatorer i klassrummet. Hur löser vi det då? Från skolledningens sida uppmuntras självklart att datorerna ska användas mycket i undervisningen och i vår grupp är tanken att datorerna ska finnas med varje lektion. Om eleverna fixar att hålla sig ifrån datorernas lockelser vill säga. Det blir förhoppningsvis inga större problem, med tanke på hur våra dagar är uppbyggda.

Förmiddagarna är undervisningen väldigt fyrkantig, alla elever i ett klassrum och mycket fokus på svenska. Efter lunch arbetar vi tillsammans med IA och eleverna väljer mer själva. Några läser kurser i bland annat biologi, historia, samhällskunskap och bild för att ha chans att bli behöriga. Andra fördjupar sig i svenska, engelska eller matte. Andra ägnar sig åt mer kreativa saker som att spela olika instrument, fotografera eller spela in och redigera film.

Det finns flera anledningar till detta. Ett är att individualisera. något som blivit ännu viktigare nu när behörighetsreglerna ändrats, men det är också viktigt att våra elever uppmuntras att göra aktiva val. Ytterligare en aspekt är att alla faktiskt inte orkar arbeta aktivt hela dagarna och att det ska vara okej. För någon som inte varit i skolan speciellt mycket tidigare är det ett stort kliv framåt att vara närvarande och då måste kraven vara rimliga.

På eftermiddagen kan det alltså vara lite friare gällande datorerna, vilket gör att kraven under förmiddagarna kan och ska vara mycket höga. Under mentorssamtal minst en gång i veckan utvärderar vi hur elevernas skolsituation ser ut. Jag håller på att träna på att få in ännu mer MI-tänk i mina samtal med eleverna. Om deras mål ser ut på ett sätt och agerandet visar på något annat är det viktigt att låta dem dels se diskrepanser mellan mål och beteende, men också själva fundera över varför det blir så. Det är så lätt att som lärare bestämma för eleven och leta lösningar, men utan motivation att förändra ett beteende kommer det aldrig att funka.

Lite samma tänker jag med datorerna. De ska vara ett arbetsredskap och de ska användas på ett bra sätt. Genom att ta reda på hur motiverade mina elever är att nå de mål de satt upp kan jag också hjälpa dem att komma på hur de bör använda sin dator på bästa sätt.

Efter en måndag med ett havererat nätverk kom vi i alla fall igång ordentligt igår med att först låta eleverna logga in på VKlass, vår nya lärportal och bekanta sig med den, låta alla dubbelkolla att alla har g-mailadresser för att kunna skicka in dokument för respons på ett smidigt sätt och sist, men inte minst, fixade vi lösenord på sli.se för alla. Vilken guldgruva.

Känslan så här långt är att detta kommer att bli skitbra, men att det krävs en hel del coachande av eleverna för att de ska göra bra val gällande hur datorerna ska användas i skolan. Bäst är att se en av våra mest struliga ta hand om sin nya datorn med en sådan försiktighet. Han har aldrig haft en egen dator förut, ingen har haft råd att köpa en till honom och nu är han så glad att jag nästan blir gråtfärdig. Låt det fortsätta så.

Läs också:

Om rätten till läsning

Självklart går det bra att leva utan att kunna läsa. Självklart finns det andra saker som är viktigare, som vatten, mat och sömn. I Sverige där nästan alla får de mest grundläggande behoven tillgodosedda, måste dock läsförmågan ses som en viktig, mänsklig rättighet.

Centrum för lättläst ger ut boken Vi dricker te och lär oss e, som handlar om hur 16 kvinnor, alla analfabeter, lärt sig läsa med hjälp av en annorlunda och kreativ pedagogik. De lärde sig ljud, som blev till bokstäver och som sedan blev till ord.

Att undervisa analfabeter är annorlunda och jag har en väldigt begränsad erfarenhet av detta. De elever jag haft, som kommit till Sverige som analfabeter, har gått i någon annan skola i minst ett år innan jag träffat dem. Jag tycker att projektet Livstycket, där kreativt arbete kombinerats med läsinlärning, verkar riktigt spännande.

Läs också:

  • No Related Posts

Äntligen igång!

Allt har under de senaste veckorna kretsat runt mina nya ettor! Jag har haft lyckan att få vara fröken för en hoper goa ettakluddare, närmare bestämt 19 st. Första dagen fick barnen med sig en liten classmatedator hem! Mycket bra att dela ut dem direkt när nästan alla föräldrar var närvarande. De fick hälp med den första inloggningen på datorerna och fick chansen att ta hem datorerna och prova lite själva!
Vi har sedan dess använt datorerna nästan varje dag. Vi har jobbat med 3 bokstäver hittills och det har då varit lika naturligt att lära sig varpå tangentbordet bokstaven finns som att lära sig hur den låter och hur man skriver den. Vi har jobbat i Word och då har barnen skrivit ord där de hör t.ex. Oo. De skriver efter bästa förmåga och inga krav finns på att det ska vara korrekt skrivet!
Barnens datorer har en skärm som kan vridas och läggas ner över tangentbordet. Med ”pennan” kan de toucha skärmen och då kan de rita eller skriva på skärmen. Vi har hittills använt PowerPoint och då arket med endast rubrik. Barnen kan då rita något och sedan skriva i rubriken vad de ritat.

Datorn är ett mycket användbart redskap i undervisningen. Varje måndag skriver vi t.ex. vår egna text som vi sedan arbetar med. Vi skriver den först på whiteboarden, men senare skrivs den på datorn. Via kanonen kan vi sedan visa texten mot tavlan och ”leta bokstäver”, kolla hur många ord det är i varje mening, kolla vilket ord som är längst resp. kortast. Detta har vi tidigare gjort på blädderblocket, men det blir så mycket enklare så här.Till sist skriver vi ut texten till barnen och på fredagen får de läsa texten själva och leta bokstäver de känner igen eller ord de kan läsa – alt efter var och ens förmåga. Vad skriver vi då om??? Som lärare måsteman ju alltid ha ett ess i ärmen, men oftast så bestämmer barnen själva vad de ska skriva om. Vår första text handlade om Bamba och den andra texten föll sig verkligen naturlig – Översvämningen!! Ja det är sant ….. måndagen började lätt kaotiskt med besked om att vi inte kunde vara i vårt klassrum – någon hade i fredags em lagt handdukar i ett tvättställ och öppnat kranen! Det hade sedan stått och runnit över hela helgen! Även om toaletten låg i korridoren utanför klassrummet ochnatt en rejäl vägg finns emellan så hade vattnet trängt in i klassrummet som var fyllt med vattenpölar.
Efter att ha funderat i ca 1 minut kom min goa Helen på att vi kunde vara i skolklubbens lokaler i paviljongerna, de används inte förrän runt 13.30! Ja där är vi nu och kommer att vara så i minst 2 veckor till! Det är nya ljus lokaler med kök och allt, men det är lite trångt!!! Datorerna fungerar dock där också!! Jag lovar att vara lite flitigare med mina inlägg och kommer att berätta om min klass – 1 orange – och hur vi använder våra classmates i vårt 1 – 1 projekt!!

Läs också:

Hur blir någon motiverad?

Sitter och lyssnar på Steve Wicks korta filmer om MI som du hittar här.

Det är mycket han säger som är värt att fundera kring. Som att just nu kan ändras. Vad är en person motiverad till just nu. Motivation är ingen egenskap och det finns inga omotiverade personer. Trots detta har många av våra elever omotiverad stämplad i pannan och tanken är att vår fortbildning i år ska handla om MI, motiverande intervju, eller kanske hellre motiverande samtal.

Det handlar om att hitta var personen, eller elev i vårt fall, befinner sig just nu. Alla är motiverade att göra någonting, men vad det är och den perfekta tidpunkten för det varierar. Att mina elever skulle vara motiverade att jobba med svenska just på mina svensklektioner är kanske inte så självklart och att de förväntas vara motiverade att göra det jag säger till dem är definitivt inte alls självklart.

Jag vill att mina elever ska fundera kring sin inlärning och vad som motiverar dem att lära sig mer svenska. Vad är deras mål och hur ska de nå dit?

Steve Wicks talar om att alla inte är medvetna om sitt problembeteende och därför inte ser sin egen roll i sammanhanget.  Jag kan bli rätt trött på att det snackas mycket och görs lite, men istället för att bli förbannad på att eleverna inte jobbar med det jag säger till dem, vid ust det tillfälle jag ber dem att göra det, försöker jag få dem medvetna om att det de uttrycker med ord och det de uttrycker med sina handlingar och sitt beteende inte riktigt hänger ihop.

Det går till exempel inte att få betyg i svenska som andraspråk om man väljer att sova första lektionen varje dag och därefter jobba med engelska. Eller går kanske det gör, men förutsättningarna är ganska mycket sämre än de skulle kunna vara.

Hur motiverar vi våra elever att ta tag i det som är jobbigt och känns motigt?

Det gäller att bita sig i tungan ibland och inte servera förslag på lösningar. Det är meningslöst och förslaget inte kommer från den som ska göra förändringen. Stötta ska vi göra, men inte göra jobbet. Så svårt, så svårt. Jag var inne på det redan igår.

Vad är det för beteende som ska förändras? Vilket stöd behöver eleven? Hur ska förändringen bibehållas och inkluderas i det gamla livet? Vilka strategier behöver eleverna utveckla?

Viktigt också att inte döma om det nya nu visar sig hålla under några dagar, men att de gamla, mindre bra, vanorna kommer tillbaka. Vad fungerade bra? Vad gick snett? Hur går vi vidare?

Nu ska jag gå och ha mentorssamtal med mina elever om just detta.

Läs också:

Konsten att bestämma lagom mycket

Gymnasiet är en frivillig skolform. Det betyder att de elever som kommer från den obligatoriska grundskolan med ofullständiga betyg och landar hos oss på IM måste tänka lite nytt.

De måste inte vara hos oss. De måste ingenting. Däremot finns det lärare runt dem som mer än gärna hjälper dem att göra det som krävs för att de ska nå betyg och därmed behörighet. Där har ni nyckeln till den filosofi som vi försöker förmedla.

Som lärare planerar jag självklart mina lektioner väl. Jag gör individuella planeringar till mina elever som utgår ifrån de behov de har och den kunskapsnivå, eller i mitt fall, språkliga nivå de befinner sig på.

Däremot kan jag inte göra jobbet åt mina elever. Jag har också bestämt mig för att sluta tjata och bestämma vad de ska syssla med en viss lektion.  Spontant vill jag styra dem, bestämma för dem och det leder inte till annat än att jag tar på mig ansvar som egentligen är deras. Jag blir en tjötlärare och det vill jag inte vara.

Jag jobbar just nu med att vara stöttande kanske till och med inspirerande, men att låta eleverna ta sitt eget ansvar och inte tjata på dem om de väljer att inte jobba en lektion. Målet är att de ska jobba varje lektion, men för att de vill, inte för att jag säger det.

Så tänker jag. Hur tänker du?

Läs också: