En till en igen

Om förra veckan kändes hopplös på många sätt har den här varit betydligt bättre. Nu var det inte eleverna som gjorde att jag var låg förra veckan, men de har bidragit till att den här veckan varit så himla bra.

En sak som flyter på rejält just nu är elevernas arbete och det har till stor del att göra med datorerna. Faktum är att den oro jag hade för att de skulle missbruka sina datorer och slarva bort en massa tid på sidor som inte har med skolarbetet att göra än så länge varit helt obefogat. Visst slinker de in på Facebook ibland, men med tanke på att de jobbar så grymt bra större delen av lektionerna kan jag ha överseende med det. Alla behöver en paus ibland och det finns egentligen ingenting som säger att de inte bearbetar uppgifter i huvudet under pausen på Facebook.

På handledningen idag talade vi om fokus och ansvar. Vi arbetar med noveller och det är egentligen ett väldigt svårt projekt för dem som inte är så säkra på svenska, men det har fungerat väldigt bra. Mycket handlar om att vi läst och diskuterat tillsammans, både texter och stil. Vad är en huvudkonflikt? Vad är en vändpunkt? Vad är ett budskap? Hur ska jag kunna få till de här bitarna i min egen text?

Eleverna började med att göra en plan för sin novell. De fick fylla i en mall som handlade om vilka personer som var med, var novellen utspelade sig, vad som var huvudkonflikten och hur den efter en vändpunkt kan lösas. I sex rutor skulle de sedan skriva eller rita i vilken ordning saker ska ske.

Vi har behandlat eleverna som författare och uppmuntrat alla att ta kommando över sin egen text. Vi har pratat mycket och ställt en massa frågor om deras personer, hur de fungerar och hur de är, vad det är som driver dem, vad de drömmer om osv. Alla har kunnat berätta om sina huvudpersoner och därifrån är steget inte så stort till att faktiskt skriva ner en del.

Hur kan man börja? På många sätt och det har vi också pratat om. Imorgon ska alla lämna in ett utkast och även om mitten inte är klar ska de ha en tydlig inledning och en avslutning. Det verkar som om många faktiskt är klara.

Nästa vecka ägnar vi åt respons och bearbetning. Det ser jag fram emot! Jag är så glad över det självförtroende som mina elever visat den här veckan. Riktigt häftigt!

 

Läs också:

Rätt så självklara råd

Idag presenterade Skolverket Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen (smidig titel) och mycket var självklart om än bra.

Introduktionsprogrammen lyder under grundskolan, trots att vi rent fysiskt håller till på gymnasieskolan, i alla fall i min kommun. Skolverket trycker på vikten av att individualisera undervisningen, men att detta inte är detsamma som att eleverna ska sitta för sig själva och söka kunskap utan stöd och instruktioner från läraren. Viktigt är också att undervisningen varieras, så att eleverna får arbeta på olika sätt, pröva olika former av redovisning och arbeta både själva och i grupp. Tydligt är också att de ska få pröva på ämnesintegrerad undervisning, där kunskapsmål från olika kursplaner ingår i ett större sammanhang. Variation och tydlighet alltså. Eleverna ska både få lära och redovisa sina kunskaper på olika sätt. Bra att Skolverket trycker på detta.

Vad ska bedömas och varför? Hur ska eleverna lära sig och hur lär de sig? Tydlighet återigen och fokus på processen snarare än produkten Skolverket trycker också mycket på hur viktigt det är med kommunikation och transparens mellan lärare-elev-vårdnadshavare. En planering är inte lärarens, utan även elevens och vårdnadshavarnas. I de ska det tydligt framgå syfte och mål med arbetet. Eleverna ska också vara delaktiga i planeringen, vilket jag tyvärr tror är allt för ovanligt.

Klart och rakt på sak konstateras ”det finns ingen fastställd relation mellan provresultat och betyg” vilket både handlar om de nationella proven, men också om de andra prov som eleverna gör.

Bedömning ska ske kontinuerligt, inte bara produkter ska bedömas, men det får inte heller vara så att eleven känner att han eller hon ständigt blir bedömd och därför inte kan koppla av. Så här står det på s.18:

När läraren analyserar elevernas kunskaper måste hon eller han använda sig av olika underlag som tillsammans ger en bred och nyanserad bild av elevernas kunskaper. Det är därför inte tillräckligt att endast använda sig av skriftliga bedömningsformer.

och längre ner:

Om bedömningstillfällena integreras som en naturlig del i undervisningen blir elevernas resultat mer rättvisande i förhållande till deras faktiska förmåga. Detta beror på att många elever presterar sämre vid bedömningstillfällen som de upplever som allt för avgörande och pressande som till exempel större prov eller redovisningar kan göra.

Några andra citat jag gillar:

Det centrala innehållet anger inte hur mycket tid som ska ägnas åt olika delar av innehållet. Detta är något som läraren måste avgöra utifrån den aktuella elevgruppen och med stöd av kunskapskraven. Det är inte möjligt att utelämna eller flytta delar av det centrala innehållet än vad som anges i kursplanen.

(s.6)

Detta [utvecklingen av skolan min kommentar] kräver att verksamheten ständigt prövas, resultat följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som det omgivande samhället. (s.22)

 

 

Läs också:

Konsten att våga läsa

Just nu handlar arbetet i vår klass mycket om att våga skriva, att våga läsa och att sedan prata om det som vi/de läser och skriver.  Vi koncentrerar oss på noveller. Vi har haft en del högläsning för att eleverna ska få gemensamma exempel att återknyta till, men de har också läst lite själva. Den egna novellen har de än så länge planerat, de har beskrivit huvupersonen, miljön, huvudkonflikten och annat viktigt för sina kompisar och de har lärt sig att prata som författare. Det är deras novell, de har makten och många av dem har vuxit rejält. Någon är fortfarande rädd för att berätta för andra, någon annan har inte kommit i gång med sin egen, men hjälp andra. Hittills har i alla fall allt gått klart över förväntan.

Tjugo minuters läsning varje morgon har återinförts, helt i linje med vad Aidan Chambers förespråkar.  Många elever läser mer, men alla läser något. Vi har burit böcker, köpt billigt på biblioteket, köpt dyrare och nyare böcker och så har jag skänkt en del. Detta betyder att det finns en knökfull bokhylla i klassrummet med allt från lätta barnböcker med några få ord, till böcker som vänder sig till unga vuxna. En och annan klassiker har letat sig in, bland annat den tecknade versionen av Mary Shelleys Frankenstein.

Aidan Chambers böcker om boksamtal har nyöversatts och bearbetats och i somras kom de ut i en volym kallad Böcker inom och omkring oss.  Den senaste veckan har jag läst om den för att vara redo för onsdagens möte med Aidan Chambers och Katarina Kuick på Stadsbiblioteket.

Igår prövade jag att ha ett boksamtal helt utifrån den mall som prestenterades av Aidan Chambers, som går ut på att eleverna ska ta fram det de tycker om, inte tycker om, saker de undrar och mönster, upprepningar eller ledtrådar.

Jag läste en enkel novell från Mango högt, ritade sedan en smiley på tavlan och släppte ordet fritt bara genom att säga ”Så, nu vill jag veta vad ni tyckte om i den här novellen?”. Någon muttrade att den var helt meningslös och jag bad henne hålla kvar den tanken så att vi kunde återkomma till det senare. Andra började dock hitta saker de gillade, stora och små. Faktum är att de var aktiva, kändes säkrare och vågade mer än vanligt. Då har vi ändå ett avslappnat klassrumsklimat där ordet verkligen är fritt och eleverna ofta är väldigt frispråkiga.

Roligast var att fundera kring det vi inte visste. Vad huvudpersonens mamma var till exempel och hur en förälder för och ska vara mot sina barn. En elev hade reagerat på att hon sett föräldrar ta hårt i sina barn i Sverige, trots att lagen säger att man inte får slå sina barn. Vad är egentligen att slå?

Om du inte resan läst Böcker inom och omkring oss rekommenderar jag verkligen att du gör det. Många av exemplen är visserligen om yngre barn, men modellen funkade utmärkt även på mina elever som nästan alla är över 18. Vill du läsa mer om boken kan du göra det här.

Läs också:

Fördelen med mitt jobb

I dagens SvD finns en hel del tankar kring läraryrket idag och det omöjliga uppdrag som det inte sällan är. Färre elever i varje klass är något som efterfrågas och jag tror att det är en viktig aspekt. I vår kommun menar politikerna att varken klasstorlek eller lärartäthet har någon betydelse och det är möjligt att det inte går att räkna in förtjänster i varken kronor eller betygsresultat, men i välmående måste det bli skillnad. Och då tänker jag både på lärarnas och elevernas välmående.

Jag träffar väldigt få elever varje vecka. Visserligen kräver de alla mycket av min tid, men väldigt ofta hinner jag ge dem den. Ibland tar tiden slut och det är då jag börjar bli en sämre lärare. Stress försämrar kvaliteten på min undervisning och jag tror knappast att jag är den enda läraren som känner så.

Jag arbetar på gymnasiets språkintroduktion, vilket innebär att den elevgrupp jag möter är otroligt heterogen, mer än i en ”vanlig” klass på gymnasiet eller högstadiet. I samma grupp finns elever som nyss kommit till Sverige och de elever som är mycket nära att få betyg för år 9 i svenska som andraspråk. Det finns elever som gått ut gymnasiet i sitt hemland och andra som inte gått mer än något år i skolan.

Varje elev behöver undervisning på sin nivå och det krävs en hel del klurande för att konstruera uppgifter som passar på många olika nivåer. Jag älskar att klura. Däremot krävs det också att gruppen är förhållandevis liten. Nu är vi 15 elever som är inskrivna hos oss, men som har mer eller mindre undervisning även i andra grupper på IM eller på nationella program. Det finns dessutom några behöriga elever som ibland dyker upp för att få respons på någon text eller hjälp med någon uppgift.

Tidigare arbetade jag på en grundskola och undervisade då i svenska och SO. En idiotkombination när det kommer till rättningen. Undervisningstiden borde regleras utifrån hur för- och efterarbetet ser ut. Nackdelen var också att jag i bästa fall hade ca 70 elever, men vissa år snarare 100 eller 120. Fördelen då? Klasserna var mer homogena. Visst kunde eleverna olika saker och visst nådde de olika resultat, men den skillnad som finns i min grupp nu, fanns inte där. Jag hade också väldigt mycket färre timmar som var bundna varje vecka i form av konferenstid och diverse andra möten.

Har jag ett omöjligt uppdrag. Ibland känns det så, men jag har med åren lärt mig att inte tiga i tysthet. Blir uppdraget omöjligt är jag skyldig att påpeka det. Både för min egen skull, för elevernas och för min chefs. Kan jag själv påverka och prioritera så att situationen blir bättre ska jag självklart göra det, men visst har min chef ett ansvar i detta också.

Raka rör säger jag. Tig inte i tysthet om du sitter med ett omöjligt uppdrag. Det är inte bra för någon. Att arbetslag organiseras så att varje lärare träffar så få elever som möjligt är viktigt och organisationen ligger inte på lärarna. Att inte ens hinna gå på toa eller än mindre ta rast är knappast en okej situation, men även jag kommer ibland på att jag inte gjort något av detta, om jag inte räknar den tid jag äter med eleverna som rast.

Vi har hört det förr, men den här gången blev det inte gnäll, utan ett krasst konstaterande att en skola för alla måste få kosta. För lärarnas skull, men kanske främst för barnens.

 

Läs också:

Vad vill vi ha?

Det talas mycket om att den så kallade flumskolan gjort att svenskarna får sämre kunskaper och då baserat på att vi inte ligger i topp i undersökningar som PISA. Nu läser jag om de kreativa svenskarna och funderar över vilken skola som skapat denna kreativitet.

Vad är det för skola vi vill ha?

Vad vill vi att eleverna ska lära sig?

Hur vill vi att framtidens yrkesverksamma ska vara?

Läs också:

Ska det vara en app kanske?

GP Graffiti sätter betyg på skolappar och det är intressant läsning. Jag har laddat ner Dragon Dictation, men har inte testat den.

Blir också sugen på Babbel, Simplemind och Flashcardlet. Någon som testat?

Som spansklärare torde Babbel vara användbart och att eleverna laddar ner Fomelsamlingen borde glädja en och annan no-lärare.

Läs också: