Kunskapens Big Five

Kunskapskraven i Lgr-11 är många och visst är det lätt att stressas av det. Jag är rädd att lärare får tunnelseende och värnar ännu mer om sin lektionstid för att ”hinna med allt” istället för att lyfta blicken, läsa andra ämnens kursplaner och försöka leta efter den helhet som finns. Nu om inte förr måste vi alla inse att läraryrket inte är ett ensamarbete. Det borde inte ha varit det på väldigt många år, men är det fortfarande alldeles för ofta.

Samarbete och ämnesövergripande arbete ses ofta som något extra som kräver en massa jobb, men som inte ger så mycket. Så blir det å andra sidan om ämnesvalet i sig är lösryckt och kunskapskraven inte tydliggjorts tillräckligt.

Göran Svanelid, lärarutbildare sedan 1987 har identifierat fem förmågor som återkommer i nästan alla kunskapskraven. Det är alltså förmågor som eleverna behöver träna i alla ämnen varje dag.

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga
Dessa förmågor behöver konkretiseras och bli så tydliga att både elever och föräldrar förstår vad som verkligen krävs för att nå de åtta eller tolv betyg som eleven behöver för att nå behörighet till gymnasiet.
Lokala Pedagogiska Planeringar är inte enkla att göra. Speciellt inte om de ska passa för mina elever som har en ganska ytlig svenska. Det behöver bli konkret och enkelt, men inte så urvattnat att vi lurar dem.  Det är inte enkelt att nå ett E i betyg, men jag måste säga att jag gillar den nya läroplanen så mycket mer än den gamla och då gillade jag ändå LPO-94 mycket.
Kunskapssynen är bra. Om eleverna lär sig det som krävs har de goda förutsättningar att klara sig bra i livet. Jag kommer att tjata mycket om Johan Kant, då hans bok Yrke: Lärare är så himla bra, men en av grundtankarna han för fram är att ett arbete som går ut på att eleverna hittar färdiga svar i boken, utan att förstå vad de gör är helt meningslöst. Sedan behöver uppgiften att svara på instuderingsfrågor i sig inte vara meningslös om elevernas förståelse sätts i centrum.
The Big Five, något att återkomma till och fundera kring!

Läs också:

Vad är respekt?

Jag läser Johan Kants bok och redan i inledningen slås jag av hur mycket jag känner igen mig i hans syn på eleverna. Han talar om respekt och om att det inte är något man får automatiskt. Att det krävs ett gäng strider och en tydlighet för att eleverna ska veta vad som gäller och vem det är som bestämmer. Läraren måste vara en tydlig ledare. Det betyder inte att man på något sätt ska trycka ner eleverna, tvärt om förtjänar de all respekt, men det betyder inte heller att elever mår bäst av att bestämma allt själva.

Elevernas respekt får du när du är tydlig med vad skolan är till för, när du tar konflikter, drar gränser för vad som får sägas och göras, låter eleverna ta konsekvenserna av sitt handlande, när du använder humor och skojar med eleverna och visar dem kärlek – visar att du bryr dig om dem. Det innebär att när en elev gjort något dumt, när det som hänt är utrett, då ska det inträffade släppas och du ska i ord och handling visa att du tror på eleven och dennes möjligheter. En dumhet ska inte ligga en elev i fatet för all framtid. Det är då läraren har förtjänat sin respekt.

Läs också:

Läsning pågår

 

Jag har länge följt Johan Kants blogg och nu har jag börjat läsa hans bok Yrke: Lärare. Jag insåg ganska snart att vi faktiskt jobbat lika länge som lärare och att han är en av alla so-lärare som undervisat i svenska utan att ha studerat det.

Jag är säker på att jag får anledning att återkomma till den här boken snart!

Förövrigt anser även jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete.

Läs också:

Ett rimligare alternativ

När jag är mitt i skolan, mitt i höstterminen och energin inte riktigt finns, känner jag inte för att blogga om skolan. Ibland hittar jag dock en intressant länk som jag gärna vill dela och som inlägg blir det lite futtigt. Ordklyverier har därför fått en faceboksida som du hittar här.

Gå gärna in och gilla!

Läs också:

Kvalitetsmässan i Göteborg

Det har varit en händelserik vecka! Ale kommun var nominerad till Årets IT-kommun och vi har varit på Kvalitetsmässan i Göteborg. I en monter på 2:a våningen skapade vi ett klassrum där mina elever och jag tillbringade några ”lektioner” under både tisdagen och onsdagen! Mina små ettor jobbade med Powerpoint och visade vad de kunde använda sina Classmatedatorer till. Fyra förväntansfulla ungar och jag visade hur kul och lärorikt det kan vara att jobba med datorer redan från klass 1! I vår kommun har alla elever från åk 1 -4 en egen dator. Datorerna är små sk Classmates som förutom att den har en vanlig datorfunktion också har en vändbar skärm där man kan skriva och rita med pennan som finns instucken i datorn. Från vår skola var det två klasser som var med på mässan min etta och en tvåa.  Det var många som var nyfikna och kom till montern för att prata med oss vuxna, men besökarna engagerade sig också i barnen, så de fick visa vad de lärt sig.
Det är helt fantastiskt hur snabbt små barn lär sig!
För 2 veckor sedan började vi med de geometriska figurerna och deras riktiga namn. Först tittade vi på de olika figurerna i klassrummet och kopplade detta till en sida i matteboken. Nästa steg var att gå ut i skogen och hitta de geometriska figurerna där. Vi fotograferade och memorerade. När vi sedan var tillbaka i klassrummet så gjorde barnen en powerpointpresentation för att dokumentera det hela. De arbetade 2 och 2 och skrev överskrift, infogade en bild från skogen och skrev vad figuren heter och infogade de en bild på figuren från datorn. Efter det fick de pula med bakgrunder och ändra textfärg mm så de blev riktigt nöjda. Några av dem kom på att man kunde animera texten! Denna veckan hade de till läxa att lära sina föräldrar!! De skulle då visa sin powerpointpresentation för dem där hemma. Jag är övertygad om att de kan formernas namn nu!
Bara att konstatera –  Barnen lär sig garanterat snabbare än vi gör helst när de har kul och gillar det de gör!! När de arbetar tillsammans lär de av varandra och har jag tur så lär även jag mig något nytt!

Läs också:

  • No Related Posts

Att alla ska tycka om skolan…

Det har (som vanligt) varit mycket skola i mediadebatten i veckan och främst har det handlat om nationella prov och betyg. Här finns ett inlägg från en trött och lite ledsen lärare som publicerats i GP.

Signaturen är ”Älskar undervisning men är trött på att vara lärare” och lite så känner jag ibland också.

Läs också:

Vad betyder egentligen individualisering?

Inom Introduktionsprogrammen ska flera inriktningar erbjudas. Hos oss erbjuder vi Individuellt alternativ, Yrkesintroduktion, Preparandutbildning och Språkintroduktion. Inom Individuellt alternativ finns en massa individuella lösningar, bland annat en aspergergrupp och en grupp som erbjuder mycket annat än just ämnesstudier.

Just nu arbetar jag bara på Språkintroduktion. En period prövade vi eftermiddagar tillsammans med en av IA-grupperna och trots att vi vann vissa saker bestämde vi oss för att dela på oss. Många elever på IA är beroende av en liten, trygg grupp och vår blandade kompott funkade inte så bra därför.

Det är synd att detta innebär att några av våra elever får mindre tid i en annan grupp än Språkintroduktion, men det är ändå den bästa lösningen.

Av de 15 elever som studerar svenska som andraspråk på Språkintroduktion är det 4 stycken som är hos oss nästan hela tiden. En av dem kom till Sverige lagom till höstterminen och har endast idrott och kök med andra grupper. Med den takt hon lär sig svenska kommer hon snart att kunna läsa andra ämneskurser.

En elev läser i en annan IM grupp, fyra av dem läser t.ex. biologi, historia eller samhällskunskap, några har praktik en eller flera dagar i veckan och tre läser större delen av tiden på ett nationellt program. Alla lösningarna utgår ifrån det som vi lärare i samråd med elevern är det bästa just nu. Alla har självklart en individuell studieplan, eller egentligen två, en som är en sammanställning av vilka kurser de läser och har läst och den andr en vi satt ihop själva som väl snarare är en IUP.

Trots detta får vi ständigt höra att vi håller kvar våra elever hos oss för länge och att de borde vara bra nog för andra grupper snart. Tar det verkligen så lång tid att lära sig svenska? Sådana kommentarer tyder både på en bristande respekt för mig och min kollega och den kompetens vi har, men är också ett hån mot våra elever som kämpar som galningar för att bli bättre. För vissa tar det en väldig tid och så måste det få vara.

Ingen skulle hävda att en elev som befinner sig på nybörjarnivå skulle sättas i en kurs i engelska steg 5 för att utmanas, skakas om och lära sig snabbare. Ingen tvivlat heller på personalen på IA när de konstaterar att vissa elever inte orkar eller kan ägna sig alls åt skolarbete.

Våra elever vinner på att utmanas i alla lägen, men det måste vara en utmaning som är rimlig. Jag tänker på Vygotskys teori om den proximala utvecklingszonen och tycker att det är viktigt att alltid fundera på om en utmaning har ett syfte, eller om den bara gör att eleven känner sig misslyckad och får sämre självförtroende.

Deg spelar ingen roll hur duktiga lärarna på Preparand är, det är ändå inte rättvist varken mot dem, eleven eller klasskamraterna att placera en elev i en grupp bara för att vi stressas över att hans eller hennes utveckling går långsamt. Det handlar inte om att någon lärare är bättre än en annan, men att vi har olika uppdrag och olika kompetens.

Jag önskar ibland att mina elever var yngre och att de kunde leka sig till språket. Nu är det inte så. Att språkbadas i ämnen som kräver deltagande, men inte så mycket prestation, som bild eller idrott är jätteviktigt och det behöver vi bli bättre på helt klart. Att tvinga på en elev en annan väg än de själva vill gå är däremot inte bra för någon.

Jag blir lite ledsen över att den grupp jag undervisar i ses som en grupp som man går i när man är dålig och ännu ledsnare över att eleverna känner att de inte är bra förrän de kommer härifrån. Jag hoppas inte att de fått kommentar som går ut på att de snart kommer att bli duktiga nog att byta grupp. Jag har fått dem och det känns inte trevligt.

Vi lärare kanske ska börja med att respektera varandras kompenser och elevernas olikheter. Det finns inte en väg för alla och det är självklart så att jag vill det bästa för mina elever. Jag vill dock att de själva ska hitta sin väg i livet och inte göra det som de tror att andra förväntar sig.

Läs också:

Betyg både här och där

Det har diskuterats en hel del kring betygssättning det senaste efter att skolinspektionen kontrollrättat ett gäng nationella prov i bland annat svenska B och kommit fram till att väldigt många lärare sätter för höga betyg jämfört med de lärare som kontrollrättat.

Mest skrämmande är att var nionde uppsats fått IG av skolinspektionen, men MVG av läraren. Jag kan tänka mig fall där en elev skrivit en briljant text, men missuppfattat ämnet. En sådan uppsats ska inte betygsättas, men jag skulle tro att detta ofta ses mellan fingrarna på om texten trots detta håller god kvalitet. Det gör det inte rätt, men jag tror att det är en förklaring.

Det faktum att lärare pressats av rektorer, elever och föräldrar att sätta högre betyg har också lyfts fram. En gång har jag uppmanats av en chef att sätta betyg på en elev, mina argument för varför jag inte gjort det accepterades dock. Att elever pressar händer ofta, det är lättare att hantera än att föräldrarna gör det. Eleverna är nämligen mer insatta i styrdokumenten och det går därmed att ha en mer sansad diskussion med dem.

Metta Fjellkner skriver på DN Debatt om att var femte lärare pressats av sin chef att sätta högre betyg än eleverna förtjänat. Den betygsinflation vi upplevt de senaste åren visar med all önskvärd tydlighet att betygen säger väldigt lite om elevernas faktiska kunskaper.

Att det skulle gå att sätta helt objektiva och rättvisa betyg är en myt skulle jag säga. Vi är känslomässigt engagerade i våra elever och kan inte vara objektiva. Alternativet att endast ge eleverna flervalsfrågor med rätta svar som sedan rättas centralt är dock ett helt meningslöst alternativ. Allt är inte svart eller vitt och därmed inte rätt eller fel. Jag har svårt att se vitsen med betyg som urvalssystem för högre studier och därmed försvinner också själva meningen med betygssättningen i sig.

Som det står i dagens ledare i GP är det allt för vanligt med ”snälle-betyg” som inte gör något annat än att lura eleverna och deras föräldrar. Betyg sätts på kunskaper som inte uppvisats och någon gång slår detta tillbaka på eleven. Som det är nu har eleverna som lämnar gymnasiet högre betyg än eleverna hade för några år sedan, men kunskaperna tycks snarare ha minskat om man får tro lärarna på Universitet och Högskolor.

Per Acke Orstadius skriver på GP Debatt om att  betygen aldrig kan bli rättvisa. Han menar att det största skälet till detta är att skolors anseende och ekonomi är beroende av de betyg som eleverna på skolan får.

Så här skriver han bland annat:

Eftersom betygen inte fyller några funktioner utöver urvalet, är det hög tid att låta varje utbildning utforma sina egna urvalsmetoder som särskilda högskoleprov, intervjuer eller förberedande kurser med fri intagning och senare sållning. De fördelar man skulle vinna är att de lämpligaste studenterna väljs ut. Viktigast av allt är dock att eleverna skulle må så mycket bättre om de slapp betygsstressen.

Han menar också att det är meningslöst att lägga tid och resurser på att få lärare att sätta rättvisa betyg, då det är helt omöjligt. Istället borde tiden och pengarna läggas på att utveckla undervisningen.  Intressant tanke, för vad ska vi egentligen ha betygen till om de inte mäter elevernas kunskaper?

 

Läs också:

Om att utvärdera sig själv

När jag och min kollega planerar ett nytt arbetsområde utgår vi självklart från de styrdokument som vi ska följa. I vårt fall ligger fokus på att eleverna ska nå grundskolebetyg i svenska som andraspråk. Vi sneglar också på SFI-målen och den europeiska språkportfolion för att få hjälp att konkretisera de förmågor som ska tränas och de mål som eleverna ska uppnå.

Johan Kant skriver om vikten av utvärdering och vi utvärderar självklart varje arbetsområde. Då vi har väldigt få elever hinner vi också göra muntliga utvärderingar med eleverna och dessutom skräddarsy planeringen efter varje elevs behov och kunskapsnivå.

Jag är medveten om att många har en arbetssituation som gör individualisering svårt, men för mig är det grunden till alla undervisning och till min professionalitet.

Att undervisningen utgår ifrån vad läraren planerar och att eleverna sedan ska tvingas in i planeringen och göra samma sak är tyvärr fortfarande allt för vanligt. Åsikter som ”vi brukar alltid” hörs väldigt ofta. Ny elevgrupp borde rimligen ge en ny planering, men är det verkligen alltid så?

Jag har just nu mina barn i två olika verksamheter. Min äldste har börjat förskoleklass där undervisningen är genomtänkt och anpassad till olika elevers behov. Fokus är att barnen ska utvecklas och växa, inte att de ska tvingas in i en färdig mall. Resultatet? Storebrors självförtroende växer för varje dag och han har till och med börjat skriva på eget initiativ hemma och berättar glatt att fröken sagt att bokstäverna kan se ut lite som de vill när man tränar och att de säkert kommer att bli perfekta.

Förra året vågade han inte göra någonting av rädsla att inte göra rätt. Jag tänkte att det var åldern, eller att vi pressat honom för mycket.

Lillebror som går kvar på förskolan blir istället osäkrare för varje dag. Utvecklingssamtalet förra veckan visade tydligt att det finns ett rätt sätt att arbeta och alla som inte håller sig inom mallen gör per automatik fel. Planeringen utgår ifrån det personalen är roligt och barnen förväntas tycka detsamma.

Nu är det kanske svårt att utvärderas av förskolebarn, men att utvärdera sitt eget arbete kan man alltid göra. Jag är mest oroad över att det här med dåligt självförtroende inte alls har med åldern att göra, utan med den undervisning som bedrivs. Det är dessutom långt kvar till juni.

Ibland önskar jag att jag inte var både lärare och förälder. Är dessuton gift med en lärare och våra frågor om individualisering och läroplanens krav provocerade tyvärr.

Läs också:

Lektionens vägar är outgrundliga

Inte sällan tar lektioner en riktning som jag kanske inte tänkt från början. Idag blev det mycket prat om vad som hänt under lovet i världen och för eleverna. Någon är från Bangkok och oroas självklart över läget där. Några hade firat Eid och var trötta, men glada. Någon hade upplevt bus eller godis för första gången, blivit så förvirrad att hon erbjudit barnen potatis, kött och sås som hon lagat till middag. De blev överraskade, men tog med sig en plastburk med mat. Någon hade spelat dataspel, andra varit på fester, någon hade besökt lekplatser med sitt barn. Alla var lite trötta inledningsvis, men kom igång.

Det blev två pratiga lektioner. Vi tittade på nyheter, surfade runt på TV4s hemsida och letade bra program. Ett par elever tipsade om bra filmer de sett. Jag berättade om mitt lov och om lillebror som fyller fem idag. Jag berättade om tröjan som han klippt sönder för några veckor sedan och att han fått en ny i present. Diskussionen blev hetsig då eleverna började diskutera huruvida det var rätt eller fel att köpa en ny tröja. Alla fick säga sin åsikt. Många tyckte att han borde fått en ny tröja med en gång, några att han inte borde fått någon alls. Barn ska lära sig att inte förstöra saker, sa en kille bestämt. Eleven som själv har barn höll med, men sa sedan att det är svårt att säga nej om barnet gråter.

Därifrån vandrade samtalet till barn. Hur är det att ha barn som ung? Tjejen i klassen berättade lite. De andra fick fundera på om och i så fall när de vill ha barn. Ingen var speciellt sugen just nu. Möjligen när de är runt 25.

Barn ledde till äktenskap och en elev sa att hon inte förstår det här med sambo. Någon annan kontrade med att det var jättebra att man kan bo ihop utan att vara gift.

Får man gifta sig när och med vem man vill? En känslig fråga som vi talar om ofta. Tror att det är viktigt att ta upp den naturligt när det finns tillfälle. Eftersom jag var på sexkurs i onsdags tog jag upp rättigheten att älska den man vill, oavsett kön, ursprung och oavsett vad andra säger. Vi talade också om rätten att ha sex när man vill, med vem man vill och rätten att säga nej. Kan man säga nej till sin pojkvän om man inte vill ha sex?, undrade någon och jag behövde inte svara själv, det gjorde en annan elev och jag hängde på. Självklart kan man säga nej även om man är ihop och ett nej ska respekteras.

Ett kontroversiellt ämne och alla deltog inte i samtalet, men ganska många. Återigen tror jag att de inte kan höra detta för många gånger. Dessutom är det fler som vågar delta i samtalet för varje gång vi talar om det. De andra lyssnar i alla fall och förhoppningsvis fastnar tanken.

Så kan det gå en vanlig måndag när planen är att berätta lite om vad som hänt under lovet. Det blir inte roligare än man gör det…

Läs också: