2011 i backspegeln

Året började lugnt med sex veckor i Thailand. Helt klart något av det bästa vi gjort. Både ungarna och vi mådde bra av all tid tillsammans.

Mycket har i år handlat om den lärobok jag skriver i engelska inför steg 5. Nu är den i princip klar och vi håller för fullt på med lärarhandledningen. Ska bli väldigt spännande att få se den färdiga boken.

Att skriva är något jag alltid drömt om och att den här chansen plötsligt dök upp är helt otroligt. Jag är glad att jag vågade tacka ja dessutom och måste säga att det varit grym fortbildning på många sätt.

På jobbet har det varit mycket nytt, speciellt nu i höst då IV blivit IM. För mig personligen har det inte betytt jättemycket, då jag bara är på Språkintroduktion, men det faktum att fler ämnen ska erbjudas gör att resurserna sprids ut och flyttas om. Mest har det betytt att arbetslagen splittrats väldigt och det är tråkigt. Alla stressar runt som galningar för att hinna med mer på samma tid. Vi har däremot fått en ny rektor som vågar vara mer pedagogisk ledare än andra chefer vi haft och det kan bli riktigt bra.

Ny läroplan betyder också att det, som alltid, behövs förändringar. Vi har arbetat utifrån den gamla i år, men självklart sneglat på Lgr-11. Jag tycker om den, både de inledande sidorna där vårt gemensamma uppdrag förklaras, men också att kursplanerna är mer konkreta. Det behövs fortfarande tolkning, men mycket av de tolkningar jag gjorde av LPO-94 och som jag slagits mycket för, är nu tydligt nedskrivna i Lgr-11. Jag tänker då främst på att fokusera på processen, inte bara produkten och att formativ bedömning ska gälla.

Jag är också glad att jag har ett utökat kollegium här i bloggvärlden och på twitter. Jag har inte deltagit i så många #skolchatt, men de jag varit med i har fått mig att verkligen tänka över vad jag tycker. Ni gör att jag ännu mer vill hänga med i vad som händer i skolans värld, lära mig mer och slipa mina argument. Jag lärt mig massor av er alla, tack för det!

Nu är det 2012 och jag önskar att det blir det år då min kompetens som lärare i svenska som andraspråk tas mer på allvar. Vi arbetar i motvind och står ofta väldigt ensamma. Jag önskar mig kanske helt enkelt ett år med mycket lyssnande och dialog.

Jag hoppas också på en bra avtalsrörelse och att det äntligen blir lärarnas tur. Det har snackats så mycket, men nu är det dags för handling.

Läs också:

Hur ställer vi krav?

Läser vidare i Johan Kants bok efter en paus då skönlitteratur lockat mer. Just nu presenterar han en rad elever som han har ställt högre krav på än många andra, eller i alla fall annorlunda krav. Det handlar om att känna eleven, men först kanske att strunta i vad som har hänt tidigare och låta eleven börja om. En av eleverna han beskriver börjar på IV efter grundskolan och Kant skriver om lärare som inte ställer krav, som säger att det är omöjligt att nå målen och därmed ett nationellt program. Detta efter två veckor.

Jag funderar på hur vi gör.

Nu ska de som går på IM erbjudas olika program eller inriktningar om du så vill. Den som beräknas bli behörig på ett år får gå preparand. Något som självklart kan omförhandlas då elevernas studieplaner ska uppdateras med jämna mellanrum. En elev som har inga eller väldigt få poäng med sig från grundskolan kommer inte att placeras på preparandutbildningen. Därmed inte sagt att eleven inte kan gå i samma grupp som de som går preparandutbildning, läsa samma kurser och ta lika många eller fler betyg.

Jag känner igen sättet Kant resonerar på, att det går att lära sig mer än man någonsin gjort tidigare med en lärare som bryr sig, men att det hårda jobbet måste göras av eleven själv.

Förväntningarna ska vara höga, men ansvaret för studierna ska lämnas till eleverna. Det betyder inte att jag som lärare inte ska göra allt för mina elever, men det betyder att jag inte kommer att tjata. Rättare sagt kommer jag att försöka sluta tjata. Det är svårt.

Så vad blir slutsatsen? Även elever som inte nått behörighet på grundskolan ska mötas med höga förväntningar. Att döma ut en elevs chanser efter två veckor som Kant berättar om är vansinne. Därmed inte sagt att alla måste studera på samma sätt eller att alla behöver studera på gymnasiet, men det är en helt annan historia.

Läs också:

För mig krockar det rejält

Studentexamen kommer tillbaka lovar vår skolminister. I en modern form sägs det, men hur den ska se ut vet ingen. Nyckelordet blir kommer tillbaka. Som så ofta söks gamla lösningar till problem som kanske också är gamla, men som jag tror bör lösas på andra sätt. Anna Kaya skriver på Skollyftet att det är som att ge någon Alvedon, utan att ta reda på var personen har ont, eller ens vad det är för fel. Något är fel i skolan idag, det kan vi vara överens om. Vad som är fel kan vi kanske enas kring, men lösningarna skiljer sig rejält åt.

Skriftliga prov ska det vara, då muntliga enligt Björklund inte skulle bli likvärdiga nog. Det är likvärdigheten man vill åt. Likvärdighet är bra om man med det menar att en viss kvalitet på undervisningen ska säkerställas och att alla elever ska ha rätt till en god undervisning. Likvärdighet är dock inte lika bra om det innebär att alla elever ska visa sin kunskap på samma sätt, samtidigt. Skriftliga prov passar inte alla och är därför möjligen en likvärdig, men, knappast en rättvis bedömning.

Nationella Prov ska hjälpa likvärdigheten och ligga till grund för betygssättningen. Proven ska dock inte bestämma hela betyget. Tidiga prov i år 3 och 5 fyller en viktig funktion om resultaten leder till adekvat undervisning och stöttning för varje elev. Om de istället medför en likriktning och en undervisning som bara strävar efter att eleverna ska klara de nationella proven och senare kanske också en studentexamen är jag inte lika imponerad.

Vi har just fått en ny läroplan både i grundskolan och gymnasiet. En läroplan som handlar om att formativ bedömning ska gälla, snarare än en summativ. Att processen är viktig, hur eleverna lär sig och hur de tänker kring det de lär sig.  Det handlar om att bedömningen ska bli så transparent och tydlig att eleverna själva ska kunna ”bedöma sina studieresultat och utvecklingsbehov i förhållande till kraven för utbildningen”. Det handlar om att lärandet ska vara en ständig pågående process och att en dialog mellan läraren och eleven ska leva hela tiden.

Det handlar om att skolan ska vara demokratisk och att eleverna ska få vara med och påverka sin undervisning. Det handlar om att lärare ska samarbeta kring eleverna och att ämnesövergripande arbete inte är en möjlighet, utan ett krav.

Det handlar också om att kravet på en likvärdig och korrekt bedömning måste skärpas. För mig ska det ske genom utbildning av lärare, tid till sambedömning, tid till kunskapsdiskussioner och kanske ett och annat nationellt prov, som i första hand ska vara till för att kontrollera att eleven får den undervisning den behöver.

För mig krockar kunskapssynen i den läroplan som regeringen just sjösatt med kraven på en studentexamen. Förklara gärna hur den ska se ut för att verkligen testa det som läroplanen säger, för jag förstå faktiskt inte.

 

Läs också:

Att lyfta tillsammans

Den här terminen bestämde vi oss för att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Första arbetsområdet handlade om djur och natur, ett tema som handlade om att läsa och skriva faktatexter utan att skriva av. Svårt, men ett okej om än lite plottrigt tema.

Därefter hade vi ett novelltema där vi läste noveller tillsammans, analyserade dem utifrån Chambers mall eller diskuterade dem mer allmänt. Elevernas första egna uppgift var att göra en novellmall där de skulle berätta var deras egna novell skulle utspela sig, när och hur länge, vilka personer historien skulle handla om, vad som skulle hända i början, mitten och slutet, samt budskapet i novellen. Ingen lätt uppgift alltså, men vi tänkte att utmaning är bra.

Mallen lämnades in, diskuterades och ändrades i vissa fall. Därefter var det dags att skriva ett utkast, som lämnades in i google docs för respons av oss lärare. Alla läste dessutom sin novell högt och fick därefter råd av sina klasskamrater. Det funkade helt klart över förväntan. Visserligen orkade inte alla bearbeta sin novell, men de flesta lämnade tillslut in en text som var mycket, mycket bättre än något annat de producerat hittills. Det kändes bra både för oss lärare, men självklart framför allt för eleverna.

Efter ett par veckor som ägnades åt att träna och testa nationella prov startade vi terminens sista tema. Den här gången handlade det om att hålla ett tal om en viktig person, någon känd eller någon som eleven känner.

Jag och min kollega höll ett eget tal för att illustrera vad vi menade, vi lyssnade också på några kända tal. Allt för att eleverna skulle få något att utgå ifrån. Mallinlärning brukar funka bra.

En tankekarta var första steget. Respons på den och halva jobbet var sedan gjort. Det är superenkelt att göra tankekartor i google docs och de blev riktigt snygga. Jag byggde först en tankekarta i realtid som visades för eleverna via vår kanon.

Tankekartan användes för att skriva ett talmanus. Inte ett så avancerat att pauser och gester skrevs in, men ett tydligt manus. Detta bearbetades efter att en klasskompis och en lärare gett respons. Utifrån det färdiga talet gjorde eleverna talkort och sedan var det dags att träna.

Vi körde lite uttalsövningar och vokalträning för att komma i form. Jag hade skitont i käken hela dagen. Enkla talövningar för att få eleverna att slappna av var också en viktig del i arbetet.

Innan det var dags att redovisa spelade eleverna in sina tal och vi lärare lyssnade på det. Jättekul att få höra dem utan den nervositet som ofta försämrar uttalet vid redovisning. Några missade (eller hann inte) spela in, men fick i uppgift att göra det efter redovisningen.

Speciellt de som talade om personer som stod dem nära gjorde ett fantastiskt jobb. Ett par elever fick mig nästan att gråta. Hjälp vad stolt jag var över dem och de var minst lika stolta över sig själva.

Kvalitet. Det har verkligen handlat om kvalitet. Eleverna har lyft sig själva och definitivt också lyft varandra den senaste tiden. Nästan alla är inne i ett bra utvecklingsfas just nu. Synd att det är jullov, men förhoppningsvis håller den härliga utvecklingen i sig även i vår.

Visst är det är grymt häftigt när en grupp lyfter tillsammans?!

Läs också:

En trevlig tradition

De flesta av våra elever är myndiga och få av dem har dessutom föräldrar som förstår svenska så väldigt bra. Vi brukar därför inte ha något traditionellt föräldramöte, utan satsar istället på rejäla utvecklingssamtal på ungefär en timme med tolk. Någon gång är det dock trevligt att samla alla och minst en gång per år har vi haft någon form av sammankomst där vi ätit eller fikat och pratat om vad vi gör i skolan.

Igår kom nya och gamla elever till ett sådant möte. Eleverna hade bakat och vi hade dukat fint i klassrummet. Några hade med sig föräldrar och syskon och två elever hade med sig sina barn. Vi lärare berättade lite om klassen och om viktiga personer i skolan. Vi talade kort om hur vi jobbar och sedan fick eleverna kort presentera olika saker som varit viktiga för dem under terminen.

De elever som slutat hos oss berättade om vad de gör nu. Någon går på folkhögskola, flera läser på nationella program, några går på komvux, en är mammaledig och några jobbar. Speciellt föräldrarna, men även eleverna tror jag mådde bra av att få veta att det finns mycket olika saker man kan göra efter språkintroduktion.

Extra roligt var det att träffa eleven som jag gick ett antal rejäla ronder mot under första året. Han var en arg ung man, med en kvinnosyn som inte kändes helt okej och som provocerade mig något enormt. Att jag skulle säga till honom vad han skulle göra funkade inte alls. Dessutom var allt haram enligt honom och vi diskuterade religion en hel del. Redan under vårterminen första året började vi forma en bra relation, men det var minst sagt lite knackigt i början.

Nu är han en mogen man, varm, vänlig och otroligt klok. Det är alltid lika trevligt att behålla kontakten med elever som slutat och få följa deras utveckling. Han läste drama på folkhögskolan nu och skulle börja med bibelstudier nästa år, då hans tyckte att det var så spännande att läsa om bibeln.

En kväll full av kramar, det är kanske det bästa med mitt jobb. Vilken otrolig ynnest det är att få arbeta med det jag gör. Själv kände jag en enorm stolthet över både nya och gamla elever. Vilka fantastiska ungdomar det är. Det känns skönt att verkligen arbeta med Sveriges framtid.

Läs också:

Tankar kring framgångsfaktorer

Vi har en forskare från Pedagogen som undersöker vårt program och ett antal andra IM-program i främst västra Sverige. Igår hade vi studiedag och hon berättade lite kort vad hon och hennes kollega kommit fram till hittills.

Från och med nu i höst är det som förr hette IV uppdelat i flera Introduktionsprogram. Det är egentligen inget nytt för oss, då vi redan tidigare erbjudit flera olika spår inom IV, men resultatet av omorganisationen har varit att elevernas vardag blir mer splittrad.

Behörighetsreglerna ändrades som ni vet  inför detta läsår. För att bli behörig krävs nu 8 eller 12 betyg, beroende på vad du tänker söka. Bedöms du kunna nå behörighet på ett år är det en preparandutbildning du ska gå.

Viktigt för våra elever är en stabil miljö, få lärare, en trygg grupp och tydliga rutiner. Något som också bekräftades av ”vår” forskare. Det som hon kallar ”im-pedagogik” handlar mycket om att möta eleven, hinna med dem och ge dem full fokus. Att veta mycket om dem, men att under lektioner försöka få dem att fokusera på studier så långt det går.

Jag känner igen den splittrade bild av en grundskollärare som står i kontrast till den bild av en im-lärare som presenterades. I ett klassrum i grundskolan är det svårt att koncentrera sig på en elev. Samtalet blir som när ett gäng föräldrar ska fika tillsammans med sina relativt små barn. Inga meningar blir färdiga och samtalet många gånger totalt obegripligt.  En förklaring av en skoluppgift som hela tiden avbryts av att läraren ryter till för att någon ska vara tyst, eller ta av sig kepsen, eller sluta väga på stolen osv, är troligen ingen bra förklaring.

Ja, vi har förre elever, men också en annan syn på dem. Kanske är det för att de är äldre som de lärt sig att bättre hantera sin skolsituation, men det kan också ha att göra med att vi arbetar mycket med att våra elever ska hitta ett sätt att koncentrera sig som funkar för dem. Vissa behöver musik, andra röra sig ibland, någon kanske verkligen inte klarar sig utan en paus på facebook ibland och de allra flesta arbetar utmärkt även med keps och jacka på.

Jag har elever som kräver omedelbar respons då de behöver hjälp. Ibland kan de får det, men långt ifrån alltid. Om jag hjälper någon annan vill jag hinna göra det ordentligt. När du får hjälp ska du få det till 100% och som lärare vill jag då inte lämna eleven förrän denna kommit vidare.  Det funkar inte om resten av grupper svingar sig i lamporna, men det händer ytterst sällan. De vet att de får ordentligt av min tid när jag sätter mig bredvid dem.

Vikten av rutiner och tydliga regler kan inte nog betonas för vår elevkategori. Få överraskningar ger trygghet. Varje morgon går jag igenom dagens lektioner på tavlan. Vi läser mellan 9 och 9.20. Kommer du försent får du vänta utanför tills läsningen är över. Nu har vi tittat på julkalendern istället, men en lugn start blir det oavsett.

Lektionerna börjar och slutar samtidigt varje dag, förutom på måndagar då starten är lite senarelagd. Veckan startar alltid med att vi har mentorstid och går igenom vad som kommer att hända i veckan. Dessa saker står alltid på tavlan under dagen.

De två första lektionerna på dagen är det totalt svenskfokus som gäller, någon matte och engelskalektion slinker också ner. Då försöker vi inte att prata så mycket om andra saker som eleverna behöver hjälp med eller har problem med. Efter lunch då de väljer individuella kurser har vi mer tid. Några går då och studerar t.ex. historia, bild, idrott och biologi, andra är i köket och lagar mat, några jobbar i klassrummet.

Då finns tid att prata mer med de elever som har mycket att oroa sig för. Det handlar om sjuka syskon, oro för framtiden eller egentligen vad som helst. Jag vet massor om mina elever och det är okej. Viktigt är att jag tar dem på allvar och inte slutar ställa krav på dem för att de mår dåligt.

Nu ska jag snart släppa in eleverna för en ny dag. På dagens program står inspelning av tal och förberedelse inför kvällens klassträff där nya och gamla elever ska träffas med oss lärare och fika lite. Föräldrar och syskon brukar komma med också och denna gång även några barn till nuvarande och gamla elever. En trevlig tradition som är viktig för gemenskapen.

Läs också:

Hur jag vill vara

Gårdagens handledning avslutades med att vi talade om vad vi är bra på.  En av kollegorna hade varit på en stor konferens och talat om vår, eller egentligen hennes, yrkesintroduktion och märkt att får syn på elever och deras lärande var bättre än många andras. Jag säger bättre, men man kanske skulle kunna säga annorlunda. Grundprincipen är att eleverna alltid vill göra sitt bästa. Sedan kanske deras bästa inte alltid är så studieinriktat, men det gäller att arbeta därifrån mot ett mål som eleven vill nå. Är det behörighet till ett studieförberedande program, dvs 12 ämnen behöver fokus självklart vara på studier. Då funkar det inte att sitta och kolla Facebook hela lektionerna. Att skälla på eleven i det läget, eller ta datorn är troligen helt meningslöst. Däremot funkar det ofta bra att påminna om det mål eleven själv satt upp och ställa frågan huruvida det är målet eller sysselsättningen som ska ändras. Kanske väljer eleven då att studera, mycket troligt om målet verkligen är rimligt och dessutom ett mål som eleven satt själv. Kanske väljer han eller hon att inte studera just då och vårt ansvar som vuxna är att ta reda på varför.

Nu menar jag absolut inte att jag tillåter mina elever att skita i allt och kolla Facebook hela veckan, tvärtom är det väldigt få som gör det. Det kan dock vara skönt att veta att det en riktigt jobbig dag kan vara okej att göra lite mindre och dessutom ta ansvar för det själv.  För jobbigt har våra elever det väldigt ofta.  Så jobbigt att jag många dagar är imponerade av att de står på benen och kommer till skolan. Igår var en elev helt under isen. Jag vet varför och jag förstår honom. En del av mig blev otroligt frustrerad över att han inte fick gjort någonting, men jag lyckades bita mig i tungan och istället se det positiva i situationen. Eleven var på plats i skolan och klarade dessutom flera tillsägelser, eller rättare sagt påminnelser om att det borde vara skolarbete som gällde. För en utomstående kan det säkert verka konstigt att jag tillät honom sitta och slösurfa. Jag vet dock att samma situation förra läsåret hade medfört att han antingen stannat hemma, eller kommit till skolan med blivit vansinnigt arg om någon ens pratat med honom.

Vart vill jag då komma? Till hur jag vill vara och det klassrum jag vill arbeta i. Slutrundan på handledningen handlade om att vi skulle säga något vi uppskattade hos personen bredvid. Kollegan som talade om mig lyfte fram att jag är trygg och stabil. Två ord som jag aldrig skulle använda om mig själv, då jag ofta är rädd att jag är för känslosam. Jag tog därför detta som en väldigt komplimang, för visst vill jag vara trygg och stabil. Vi har en trygg grupp just nu och de litar både på oss lärare och på varandra.  Igår spelade vi ett spel som gick ut på att man skulle slå en tärning, gå på en spelplan och tala om det som stod på rutan där man hamnade. En uppgift var att berätta om sin bästa vän,  vilket kan tyckas oskyldigt.  Det var bara det att en flickas vän just hade dött i översvämningarna i Thailand. Hon berättade om honom och började nästan gråta. Då reste sig en av de andra tjejerna och gav henne en kram och flera andra sa att hon var modig som berättade och sa att de var henne vänner nu. Tre saker är fantastiska, dels att flickan varit 3 månader i Sverige och ändå kommunicera detta, att hon vågade och att klasskamraterna bemötte henne så fint.

Nästa vecka ska alla hålla ett tal om en person som inspirerat dem. Några har valt att berätta om nära och kära och andra om en känd person. Vi lärare inledde projektet med att hålla varsitt eget tal. Jag om min mormor och min kollega om Håkan Hellström.  På torsdag hoppas jag att få höra många fina tal om bland annat en vän som försvunnit, en pappa som är roligast och snällast i världen, en älskad bror, en suverän fotbollsspelare, en dotter och en kampsportare. Det ska bli roligt och alla kommer att göra ett bättre framträdande än de någonsin gjort, för se det är målet. Alla ska utvecklas och våga mer än de vågat tidigare. Det är perfekt nog.

Läs också: