Hur synliggör vi lärandet?

Efter tips från Öpedagogen tittar jag på första klippet där Christer Lundahl talar om bedömning. Mycket intressant. Jag funderade lite på följande saker.

Han talar om att betyget ska representera kunskapsskillnader. Att bara spara all sin kunskap till slutprovet och tro att det räcker att visa den där funkar inte så bra. Eleverna lär sig bara en del av det som behövs och bidrar inte heller till sina klasskamraters lärande. Det här är allt för vanligt bland mina elever. Att få dem att göra uppgifter under arbetets gång har länge varit väldigt, väldigt trögt. De är så vana vi att det ska finnas ”exams” där allting viktigt testas. Resten spelar liksom ingen roll. För mig är det tvärt om. Processen är viktigast, produkten sekundär. Där krockar vi dagligen.

Viktigt också att eleverna får rätt information i förtid, inte i efterhand. Hur ska eleverna bli medvetna om hur t.ex. en bra text ser ut, vilka strategier som kan användas? Genom att dela erfarenheter och få se exempel. Just därför har jag svårt med prov som avslut, som t.ex. en studentexamen. Visst fyller de en funktion som kunskapskontroll, men har väldigt lite med inlärning och lärande att göra.

Hur kommunicerar vi till en elev att en text språkligt kan vara okej, men att den ändå inte når målen för t.ex. de nationella provens skrivdel då den inte följer de instruktioner som ges. Det är svårt.

Vi hade ett samtal med en elev förra veckan om just detta. En elev som skriver samma text om och om igen. Inte exakt förstås, men i stilen. Enkla kronologiska texter med enkel meningsbyggnad, utan chanstagningar eller stilistiska försök. Det finns inga känslor, inga tankar utan bara meningar staplade på varandra oavsett om texten ska vara en artikel, en novell, en krönika eller ett brev.

Jag tittar vidare och funderar säkert mer i framtida inlägg.

Läs också:

Veckan som kommer

Jag har verkligen inte hunnit med den här stackars bloggen det senaste. Mycket på jobbet just nu, men så är det säkert för alla. Tycker också att min energi har tagit helt slut och jag längtar verkligen efter ljuset.

Det blir ännu en intensiv vecka, men en rolig sådan som går i utbytets tecken. Idag kommer en lärare hit från språkintro i Stenungssund, en twitterkollega som jag träffat live några gånger också. De har arbetat med 1-1 ett år längre än vi och det ska bli kul att utbyta elever. Dessutom har vi ungefär lika stora grupper och liknande visioner om hur vårt arbete ska se ut.

Imorgon kommer representanter från Alingsås och Partille då vi tre kommuner längs Alingsåspendeln samarbetar en del kring andra elever. Just Språkintro har det inte hänt så mycket med. Antar att det blir ett mer organisatoriskt möte då det är rektorerna som bjudit in till det.

På onsdag drar de flesta av eleverna på IM till Göteborgsoperan för att se West Side Story, som passar perfekt in i vårt kärlekstema. Ska bli härligt!

På torsdag ska jag och min kollega ansvara för programtiden på 1,5 timme under eftermiddagen. Vi ska prata om språkförstärkande arbetssätt, lite om Gibbons och andra gurus, samt en del av det som står att läsa i Greppa språket. Min kollega har varit på flera utbildningar som handlar om mottagandet av nyanlända elever och det kommer hon att berätta om. Vi ska också fokusera lite på hur språkutvecklingen brukar se ut och hur man som lärare kan stötta eleverna så att de utvecklar ett skolspråk. Spännande, men lite pirrigt.

Nästa veckan kommer representanter från RFSU till gruppen för att ha det första av fyra seminarium om kärlek och sex. Vi har redan förberett eleverna genom att prata om kroppen, organ och könsorgan. Vi har också pratat en hel del om mödomshinnan, eller slidkransen som är ett bättre ord. Genom att visa ett provrör eller liknande med vätska i, röd om man vill att det ska se ut som mensblod, och plastfolie över som ett lock blir det väldigt tydligt att det inte kan finnas en hinna som täcker slidans ingång. Det hade då varit omöjligt för flickor att ha mens innan de haft sex och så är det ju inte. Vi har också pratat en hel del om HBTQ och jag är stolt över hur mycket mina elever har utvecklats de senaste åren. De har en mer accepterande syn på andra människor och vi har kunnat prata väldigt fritt om såväl kärlek,  sex som sexualitet.

Kvällarna ägnar jag åt arbete med lärarhandledningen till engelskaboken som väldigt, väldigt snart finns på riktigt. Börjar bli lite utarbetad känner jag av att aldrig vara riktigt ledig, men kul är det absolut. I vecka 8 ska handledningen skickas in och mitt mål är att jag ska hinna färdigt innan det är dags för lov v. 7. Skulle gärna vilja vara lite ledig och umgås med min familj då.

En intensiv och rolig vecka alltså. Vad ska du göra?

 

Läs också:

Hur säger man egentligen?

Mina nyanlända elever har riktigt svårt att skilja mellan tro, tycker och tänker. De vill gärna använda tror när de menar tycker och använder tänker väldigt mycket. Min förklaring har alltid varit att tro använder du när du inte vet riktigt, utan bara tror att det är så, tycker använder du när du har en åsikt som du är säker på och tänker används egentligen bara när du funderar över något. Tänker är alltså inte think.

Jämför med engelskan där I think so, blir ett ”jag tror, men jag vet inte”

I think you look beautiful, dvs jag tycker verkligen det, jag är säker på det.

Och så är det tänker. I’m thinking…, Jag tänker… Där funkar översättningen.

 

Det jag märkt både hos mig och andra den senaste tiden är att det blir vanligare och vanligare att säga meningar som ”Jag tänker att det är en bra idé.”

Det har skapats ett tänker som ibland får ersätta tycker, ett vagare tycker, i sammanhang där vi inte bara tror utan är mer säkra, men ändå inte vill stå helt för våra åsikter. Ett nytt lagom skulle man kunna säga.

Jag säger ofta saker som ”jag tänker att vi borde ändra det här” i betydelsen jag tycker, men jag vågar inte riktigt uttala mig så tvärsäkert. Eller ”jag tänker att det skulle kunna vara så” i betydelsen jag tror, men är lite mer säker på saken.

Har du märkt en förändrad användning av tänker? Har du ändrat ditt sätt att använda ordet?

Läs också:

Om att bli nådd

Jag läste Boktokigs inlägg om boken Var är du? Människan och mobilen av Katarina Bjärvall och kom att tänka på ett samtal jag hade med en elev i förra veckan. Eleven läste Johanna Lindbäcks bok Välkommen hem och jag frågade hur hon trodde det skulle vara att komma hem efter ett år i t.ex. London. Om det skulle vara konstigt att börja umgås med de gamla kompisarna igen och om man missat mycket. Eleven var helt säker på att det absolut inte skulle vara något problem. Det finns ju Facebook, mobiler, skype och allt man behöver för att hålla kontakten.

Jag berättade då om när jag studerade i Brighton 1993 och att jag gick till en telefonkiosk en gång i veckan och ringde ett collect-call till mamma och pappa. Alla andra höll jag kontakt med genom att skriva brev. Mysigt på sitt sätt och faktum är att jag fick bättre kontakt med vissa vänner och inte minst med min farmor som var en flitig brevskrivare. Det har hänt en del minst sagt. Mycket är lättare nu, men visst skulle det vara kul att få ett riktigt brev någon gång?!

Elevens spontana kommentar var förresten rätt skön. ”Min mamma hade dött”, utbrast hon spontant och berättade att mobilen ringde flera gånger om hon var borta bara några timmar. Är det bara bra undrar jag stilla.

Läs också:

Att orka lyfta

Våra elever borde inte ha lov. Många av dem mår bäst utan lov.  Det händer alltid så mycket elände under loven. Det blir så många tråkiga överraskningar som dyker upp när vi inte träffats på några veckor. Idag en så tråkig att jag nästan satte mig ner och storgrät. Livet är inte rättvist. Långt ifrån.

Jag tänker att det viktigaste är att de orkar komma till skolan. Att de hittar någon sorts rutin. Att de alltid är välkomna. Alltid saknade. Att det finns en plats för dem. Att de möts av en kram och ett leende. Att vi gör det så lätt som möjligt att välja skolan.

Livet är hårt för många. Det gör mig så ledsen.

Läs också:

Om alla elevers rätt till kunskap

Rubriken är också undertiteln till Johan Kants bok Yrke: Lärare som jag redan skrivit en del om under läsandets gång, men nu läst färdigt.  Det är en bok som spretar en hel del, men som ändå (eller just därför) har mycket att säga.

Johan Kant var tidigare SO-lärare på Jordbromalmsskolan och det är där historien börjar.  Trots att det var i SO som Johan Kant var behörig i, undervisade han också i svenska. Det stod väldigt snart klart för honom att det var elevernas språk som behövde förbättras först. Läroböcker är luriga och många elever hade svårt att hänga med.  Jag är glad att Kant insåg det och jag hoppas att andra obehöriga svensklärare drar samma slutsats. Det är allt för vanligt att lärare undervisar i ämnen de inte är behöriga i och handlar det om just svenska blir jag extra bekymrad.

Nu verkar Kant ha koll och jag uppskattar hans genomgång av Läsutvecklingsschemat LUS där det tydligt går att se vad eleverna kan och vad de behöver kunna för att klara skolarbetet. Språket är viktigt för kunskapsinhämtningen i alla ämnen och att eleverna blir goda läsare är A och O. Kant rekommenderar daglig läsning av skönlitteratur och jag kan inte annat än hålla med. Våra elever läser varje dag och jag tror att det är en viktig del i deras språkutveckling.

Jag har alltid levt med Lpo-94 och måste erkänna att jag inte hade klart för mig riktigt hur stor skillnaden mellan den och föregångaren Lgr-80 var. Ett helt nytt sätt att tänka och en sådan förändring går inte över en natt. Jag tog examen vid jul 1998, ungefär samtidigt som Johan Kant och fick en chock när min syn på elever och undervisning krockade med den som fanns i ”verkligheten”. Många krockar hade sin förklaring i att jag var formad av en läroplan som fyra år senare inte hade slagit igenom.

Johan Kant kallar sin undervisningsmetod för seminarieundervisning och jag känner igen mycket av den i det sätt jag undervisat elever med bristande studievana och/eller språkkunskaper. Det hjälper inte att hela tiden leta enklare texter. Lärobokens språk måste erövras och då behöver eleverna en lärares stöd. Det tar en jäkla tid att läsa, diskutera och analysera lärobokstexten tillsammans, men det är väl investerad tid. Att lämna eleverna till att läsa själva är dömt att misslyckas.

Seminarieundervisningen är väldigt fyrkantig och på sina ställen väldigt konservativ på så sätt att stoffet handlar om en bok och lite annat. Jag tror som Kant att det måste vara grunden för att eleverna ska kunna studera vidare. Annat material och friare uppgifter behövs också, men inte förrän eleverna har en tydlig  rutin för hur de lär sig. Vi brukade säga att vi ”garanterade” en G-nivå, alltså en gemensam undervisning där alla tog sig minst till G. Förutsatt att de var närvarande och dessutom var beredda att lägga ner den tid som krävdes. Tydlighet är viktigt för att så många som möjligt ska nå målen.

Johan Kants bok är intressant på många sätt. Jag håller inte med honom i allt, men i mycket. Jag tror att boken kan fungera bra att läsa tillsammans i ett arbetslag för att sedan diskutera t.ex. kunskap, elevsyn, krav, undervisning, lärarroll och ansvar.

Läs också:

4 x lättläst

Det finns tydliga teman i lättlästa böcker för ungdomar. Ofta handlar det om att alkohol, droger, sex, mobbing, våld eller rasism. Få av böckerna passar mina nyanlända och ofta väldigt oskyldiga elever. Om en bok har en huvudperson från ett annat land är temat i princip alltid rasism, eller möjligen kriminalitet. Det är synd. Jag saknar vardagliga berättelser där mina elever kan känna igen sig.

Jag har läst fyra lättlästa böcker och tänkte berätta kort om dem:

Trasig av Mårten Melin är utgiven av Hegas, som ofta ger ut lite mer ”balanserade” lättlästa böcker. Den här handlar om Max som går i ettan på estetiska programmet och har ett hemligt förhållande med Ida som går i en naturtvåa. En gång då de har sex går kondomen sönder och några veckor senare meddelar Ida Max, via sms, att hennes mens är försenad. Max är inte alls kär i hennes, utan i ”den lilla punktjejen” Elin och vet inte riktigt hur han ska bete sig.

En mycket lättläst bok som nog kan passa många elever. Språket är enkelt och konkret och ligger på Hegas nivå 2.

Christina Wahlén skriver lättlästa böcker för Nypon förlagGå ensam hem handlar om Julia och Molly som med hjälp av falska id-kort tar sig in på Bellas bar, trots att de bara är 16 år. De dricker lite för mycket och när Julia går hem själv från bussen är hon väldigt full. När hon märker att hon blir förföljd av en kille som hon träffade på baren blir hon jätterädd och hinner precis innanför dörren hemma innan han hinner ikapp henne.  Också denna bok är lättläst, men här förmedlas inte bara händelser, utan även lite tankar och känslor. Budskapet är också väldigt tydligt. Drick inte när du är för ung och gå inte hem ensam.

Om ni bara visste handlar om en kvinna från Somalia som bär khimar. Två tonårspojkar trakasserar henne och från början skriker de bara åt henne att ta av sig ”tältet” och/eller åka hem till sitt land, men det hela eskalerar och pojkarna börjar kasta sten på kvinnan och hennes son som går på dagis. Ingen hjälper kvinnan, trots att det finns människor som ser hur illa behandlad hon blir. De enda som verkar förstå henne är personalen på sonens förskola. Tankeväckande, men väldigt svartvit bok, om varför människor flyr, från vad och till vad.

Festen av Catrin Ankh handlar om Sara som blir utsatt för lögner på Facebook. Kevin, en full kille, försöker kyssa henne på en fest, men hon vill inte. Någon har ändå lyckats ta en bild på kyssen och Kevin lägger ut den på Facebook med en kommentar om vilken hora Sara är som kysser alla. Sara försöker skriva att det är en lögn och boken slutar med att klassens lärare diskuterar Facebooks nackdelar med klassen. En mycket politiskt korrekt bok om ett viktigt ämne. Kanske är den lite väl tillrättalagd och därmed otrolig, men jag hoppas att den fungerar med eleverna.

Läs också:

Äntligen vårtermin!

Ska bli skönt att komma igång igen! Efter en ganska häktisk slutspurt av höstterminen med utvecklingssamtal, åtgärdsprogram och skriftligt omdöme så behövdes lovet kan jag säga! Sista chocken innan lovet var när vi läste skolverkets skrift om skriftligt omdöme och upptäckte att vi på vår skola gjort helt fel! Vi skrev helt enkelt för lite – det skulle helst vara en hel roman med en IUP inbakad. Varför skriver man då IUP eller ska man inte göra det längre. Förra året var ju Lpp – lokal pedagogisk planering nyckelordet. I höst skulle man inte göra detta längre! Jag har ändå gjort Lpp:er för de ämnen som mina små ettor har – de ska ju ha en bedömning och hur ska man kunna se fram emot målen i åk 3 eller i värsta fall åk 5 om man inte vet vilka delmål man ska göra i ettan?? Jag kommer i alla fall att göra en grovplanering och skriva Lpp:er i de ämnena som ettan har på sin timplan! Sedan får man väl spetsa in sig på omdömesnoveller vid slutet av ettan! Trots detta ser jag med tillförsikt fram emot en ny termin med mina härliga ungar! Trots detta lämnar jag dem med vikarie redan andra skoldagen!!

På onsdag åker jag och en kollega till London och Bett-mässan. Ska vara med på ett seminarium på torsdag om IT och lärande för yngre skolbarn. Det ska bli en utmaning! Tur att min kollega Emelie också ska vara med på samma seminarium, känns tryggt att vara 2 – en ung drivande tjej med stor IT-kompetens och så jag en inte så ung men entusiastisk lärare som kanske inte är så teknisk, men som värnar om att pedagogiken ska finns med i allt arbetet med datorerna. Känner man sig trygg i sin lärarroll så vågar man! Det är bara att inse att barnen redan i ettan kan mer på vissa områden än vad jag kan – de kan lära mig och så skönt att veta att man kan lära sig något nytt nästan varje dag! Läste förresten i GP att man har svårare att lära sig nya saker redan i 45-årsåldern och inte i 60-årsåldern som man förut trott!! Ett under att något alls går in när man som jag även passerat 60!

Läs också:

  • No Related Posts