Dags för gemensam läsning

Idag har vi startat upp ett läsprojekt kring boken Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius. Anledningen är dels att det är en väldigt bra bok, men också att författaren kommer till vår skola i slutet av mars. Tyvärr fanns inte alla de 15 böcker som vi köpt in kvar när vi skulle dela ut dem till eleverna. Några verkade ha fått fötter och knallat iväg. Lite surt. Ännu surare är det att boken verkar vara slut överallt och idag har jag mailat alla möjliga och omöjliga som kan tänkas sitta på ett lager. Till och med Ann-Helén själv. Vi får se hur det går.

Dagen började med att min kollega presenterade en power-point för eleverna om samerna. Vi tittade också på en kort film för att de skulle få lite inre bilder av den miljö som de sedan kommer att möta under läsningen. Vi pratade om vikten av ett land och ett språk och jämförde med t.ex. kurderna och romerna. Just kring Kurdistan råder delade meningar i gruppen, då några är från Kurdistan och självklart menar att det är ett land, medan alla irakier inte håller med. Eleverna från östra Europa exemplifierade istället med romernas situation i deras länder. Ett mycket intressant samtal.

Lektion 2 berättade jag lite mer om Sms från Soppero och därefter läste jag och min kollega första kapitlet högt. Alla fick sak som de tyckte var viktigt och tillsammans fick vi en ganska bra bild av vad som hände. Vi kör back to basic under just detta projekt och eleverna kommer att få frågor till varje kapitel att besvara för hand i en skrivbok.  Detta för att google översättningen gjort lite väl mycket av jobbet den senaste tiden, men också för att träna på att skriva för hand. Har du t.ex. arabiska som modersmål är det inte direkt busenkelt att skriva i linjerade böcker.

Mycket av diskussionen kring kapitlet kom att handla om mobiltelefoner och hur viktiga de egentligen är. Att vissa elever skickar runt 100 sms under ett dygn känns helt galet för mig och lika galet var det för dem när jag sa att jag kanske får runt 5 sms i veckan och skickar ungefär lika många.

 

Läs också:

Filmad bokredovisning

Idag ska mina elever redovisa de böcker de läst den senaste tiden. Några kommer att ha fullt upp i natt om de ska bli klara, men några har filmat idag.

Ofta är det bra att få ett tydligt exempel på hur redovisningen ska se ut och därför spelade jag själv in en film som eleverna fått se. En väldigt enkel film gjord med en iPad och det enda som syns i bild är bokens framsida. Uppgiften är att berätta om bokens titel och författare. Lite om handlingen och huvudpersonerna. Eleverna ska också berätta om en viktig händelse i boken och avsluta med att berätta vad de tycker om den och vilken målgrupp den har.

Jag hoppas att få se många bra bokfilmer om en liten, liten stund!

Här kan du se filmen som vänder sig till mina elever, inte någon större publik. Ni får lov att tjuvkika dock.

Läs också:

Rädslan för att lyckas

Jag såg Den övervakade skolan igår och avsnittet handlade mycket om Vinni, värstingen som omhändertagits och som är dömd att misslyckas. Så klarar har examensproven ganska bra, ett C i engelska till exempel. Vad händer? Det går utför.

Rädslan för att lyckas är svår att förstå, men ganska vanlig. Det är som om de som ofta misslyckats, som ofta blivit svikna verkar vara rädda för att deras liv kanske tar en annan riktning och att de då tappar sig själv, eller i alla fall kontrollen över sitt liv.

Det borde vara tvärtom, ett bra resultat borde sporra till fler. Så blir det ofta, men de gånger ett bra resultat leder till total genomklappning blir jag alltid lika överraskad och ledsen. Ibland är eleverna på IM kvar mer än ett år trots att de kanske haft kapacitet att fixa sina betyg på ett år. De har gjort ett mer eller mindre medvetet val genom att inte satsa på studierna. Ofta har de istället fått annat, som självförtroende, mål och framtidsplaner. Inte fy skam det heller.

Och så finns Vinni ändå där vid skolans bal. Utanför. Han vill höra till, men är inte beredd att göra det som krävs. Han blir besviken på sina resultat, men har knappast varit i skolan den senaste terminen.

Jag har mött många elever som Vinni, som har allt emot sig och som inte orkar bryta det utanförskap de är så säkra på att de ska hamna i. Inte sällan hittar de sin plats i livet, men deras väg är kanske inte via gymnasiet som det är för de flesta andra.

Jag kommer dock aldrig förstå varför en del verkar misslyckas medvetet. Aldrig. Kanske för att jag inte vill acceptera det och låta det ske utan en fajt från min sida.

 

Läs också:

Betyg ger inte automatiskt tydlighet

De som förordar att betyg ska sättas tidigt brukar tala om hur viktigt det är att eleverna och deras föräldrar vet ”var de ligger” alltså vad de kan och vad de behöver förbättra. Jag tror på tydlighet. Information från skolan till elever och föräldrar är extremt viktig. Professionell information som inte handlar om hur eleven är ”snäll, trevlig, lat” eller allt annat som jag läst i överlämnanden från lärare om elever jag ska undervisa. Jag skiter i hur de är som personer. Istället vill jag veta om de når de mål de ska, om de behöver extra hjälp med något moment, om de bäst redovisar sina kunskaper i tal eller skrift, vad de tycker är kul och vad de kan behöva trugas för att göra.

Nu kan man ju tycka att betyg från år 6 skulle vara svaret på dessa frågor, men jag skulle säga att själva betyget är mer eller mindre ointressant. En liten bokstav säger väldigt lite om  eleven och ger inte mig som lärare den information jag behöver för att ge eleven bästa tänkbara utbildning. Att sätta betyg tidigt är att gömma sig bakom en bokstav.

När elever kommer till introduktionsprogrammen är de ofta stukade. I intervjuer och samtal framkommer att skolan var ganska bra fram till fyran eller femman. Där började det bli för svårt. I sexan bytte de skola och ofta var det här de riktiga problemen började.

Skulle de mått bättre med betyg i år 6? Knappast? Skulle det fått dem att skärpa sig och prestera bättre? Knappast. Jag är tämligen säker på att resultatet skulle bli precis tvärt om. Det finns bättre sätt att stötta dessa elever än genom att sätta en bokstav på dem och nöja sig med att placera dem i facket ”hopplösa”.

Nu läser jag om Alli Klapps forskning och blir inte förvånad. Vi diskuterade artikeln på jobbet i fredags och var överens om att detta är en ganska självklar slutsats. De högpresterande blir bättre av betyg i år 6 och de som har det svårt presterar ännu sämre. Pojkar får det ännu svårare, medan flickorna klarar sig ungefär lika bra.

Min erfarenhet säger att en fokusering på betyg inte alltid är en fokusering på kunskap. Att betyget blir en stämpel snarare än en informationskälla. Vi ska ha en ständig dialog om kunskap och lärande med främst eleverna, men även deras föräldrar. Vi ska tydliggöra, vrida och vända och individanpassa, men vi ska också ställa krav, rätt krav på varje elev. Alla ska utvecklas, men inte lära sig på samma sätt. Att sätta tidiga betyg är en enkel lösning som ger oss en imaginär tydlighet, men det räcker inte långt om det är skolans kvalitet vi vill förbättra. Istället behöver vi satsa på en varierad undervisning som sätter eleven i centrum. Vi behöver alltså lärarlyfta oss mer, inte bara inom våra ämnen utan också gällande nya eller framför allt olika sätt att undervisa för att nå fler elever.

Vår skolminister förordar både betyg och katederundervisning. Inte konstigt då att han får kritik. Jag saknar en skoldebatt som ser framåt istället för att återanvända gamla idéer i en lite ny kostym. På det sättet sker ingen skolutveckling.

Läs också:

Ovanligt rolig undervisning

I våras var jag och mina två språkintrokollegor på utbildning hos RFSU i Göteborg. Det handlade om hur man kan undervisa om sex- och samlevnad på lätt svenska och ett projekt som går ut på att arbeta fram ett material som kan användas i skolan.  Under fyra tillfällen i vår kommer två informatörer och har seminarier med eleverna. Vi lärare är med och arbetar med ämnet mellan deras besök också.

Jag måste säga att vi var rätt nervösa då flera av våra elever vägrat att vara med när t.ex. ungdomsmottagningen informerat om sin verksamhet. Första gången RFSU var hos oss i v.6 kom väldigt få. Kändes sådär, men lektionen blev ändå bra. I fredags var de fler och viktigast av allt var att de faktiskt verkade riktigt intresserade.

Undervisningen är rolig, tydlig och informativ. Eleverna får med sig många ord som även vi lärare redan gått igenom, eller repeterar efteråt. Allt för att det ska fastna ordentligt. Stämningen i fredags var väldigt avslappnad och jag har sällan skrattat så mycket som när vi tävlade i en kondomstafett.

Nu är projektet i slutfasen och de som leder det ägnar mer och mer tid åt att sammanställa sitt material och mindre tid åt att åka runt i skolor, men bor du i närheten av Göteborg och har elever som skulle behöva information om sex och relationer på lätt svenska tycker jag definitivt att du ska kontakta dem.

Läs också:

Det är mycket nu

Jag har faktiskt unnat mig flera dagars ledighet under lovet. Detta trots att jag har saker att göra både med lektionsplanering och lärhandledningsskrivande. Det får vänta och jag är glad att jag tog det beslutet, trots att nästa vecka kommer att rivstarta.

Nu är det då söndag och lovet är över. Jag tittar på första gången på Den övervakade skolan och känner igen mycket av mitt eget jobb. Nu är vi kanske inte alltid lika tålmodig som Mr Drew, men mycket av tiden under veckan går åt till samtal med mina elever. Vi övervakar kanske inte varje steg de tar, men många av dem. Det är fördelen med att ha få elever. De får mycket av min tid. Nackdelen är att det är svårt att smita. Eller kanske är det också en fördel?

Varje elev behöver få krav ställda på sig, men det ska vara rimliga krav. Dessutom är det min uppgift som lärare och mentor att lyfta fram det som är bra och omformulera det negativa till något positivt. Som Mr Drew som säger att eleven inte är dum utan beter sig dumt. Det är viktigt.

Ikväll ska jag läsa en bok. Inte planera och inte tänka på jobbet. Morgondagen börjar med en halv studiedag så jag har bara en lektion och därmed tid att planera resten av veckan efter den. Mycket är redan planerat, då vi är mitt i ett projekt om kärlek och sex.

Vecka 9 ska vi börja läsa en gemensam bok, Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius, som besöker skolan i slutet av mars. Det ska bli riktigt kul och det är uppgifter till boken jag ska göra imorgon. Det mesta finns i huvudet redan, men det behöver struktureras och skrivas ner.

 

Läs också:

Jag är kluven Björklund

Jag förstår kritiken mot Jan Björklunds förslag om en kort gymnasial yrkesutbildning helt utan kärnämnen. Självklart ska elever inte underskattas. Inte heller ska fördomar göra att alla som vill ha ett hantverkaryrke per automatik inte ska få studera. Samtidigt finns det nu en hel del elever som helt slås ut. Att yrkesintroduktion nu är ett av introduktionsprogrammen är bra. Där fångas fler upp. Kanske kunde det istället utvecklas genom bättre kontakter med arbetsmarknaden och ett enklare sätt att validera kunskaper på arbetsplatsen. Någon form av lärlingsutbildning där de elever som faktiskt inte fixar skolan ens med en individuellt anpassa undervisning faktiskt får kan bli anställningsbara. Att de lär sig på en arbetsplats och får papper på vad de kan. Att de får en chans till ett aktivt liv.

För en gångs skull ropar jag inte nej åt ett förslag från Björklund. Det krävs dock en hel del garantier så att det inte blir en slasktratt, utan en riktig yrkesutbildning med kompetenta handledare och chans till fortsatt anställning.  Ingenting man slänger ihop i en handvändning. Lyssna gärna på den personal som idag arbetar med denna kategori elever och lär av dem, istället för att bygga ett förslag på fördomar kring hur de sk. avhopparna fungerar.

Betänk också att söktrycket till de nuvarande yrkesutbildningarna faktiskt minskat sedan de inte längre ger högskolebehörighet. Många avhoppare kommer från de studieförberedande programmen. Vad gör man med dem? De lär inte vilja läsa en kort yrkesutbildning om de redan ratat de yrkesprogram som finns att söka.

En viktig kritik från oppositionen handlar just om att skulden läggs på eleverna för misslyckande och avhopp. Är det verkligen eleverna som ska ändra sig och anpassa sig till den undervisning som läraren bestämt? Borde det inte vara tvärtom.

Slutsatsen är att Björklund har rätt, men fel. Fler alternativ till studieförberedande program finns och vissa behöver kanske en yrkesutbildning utan kärnämnesstudier. Detta löser dock långt ifrån alla problem med avhopp från gymnasieskolan.

 

Läs också:

Så det kan bli

Ibland kanske man ska tänka efter före. Som att inse att landets lärare och förskollärare utgör en hyfsat stor yrkesgrupp och att det då är lika många som kommer att ansöka om en legitimation om det nu blir krav. Till 2015 skulle vår legitimation vara ett krav, men nu har Skolverket vänt sig till regeringen då uppdraget varit mer krävande än beräknat. Vad jag förstår kommer kravet på lärarlegitimation att skjutas upp. Förklaringen är att reglerna för vad som egentligen är en behörig lärare inte är direkt glasklara. Det har alltså varit svårt att avgöra exakt vilken behörighet en lärare har. Borde inte det ha varit klart innan tanken på en legitimation kom så här långt? Många har redan skickat in de dokument som krävts och väntat sedan i augusti på att få sin legitimation utfärdad.

Vi har hört skräckhistorien om anställda från bemanningsföretag som används till uppgifter som måste tolkas som myndighetsutövande. Vad händer nu? Ungefär 2000 av de ca 87000 som redan ansökt har fått en legitimation utfärdad. Är den korrekt, eller inte? Totalt bör 180000 lärare ansöka om yrkeslegitimation. Jag är en av de många som inte gjort det ännu. Dels för att jag är skeptisk till idén som sådan, men också för att jag räknade med att det skulle bli trassel av det här slaget. Tanken  må vara god i teorin, men i praktiken funkar det inte alltid och lärarlegitimationen är ett exempel på det.

”En ny tidpunkt för ikraftträdandet får beslutas efter överläggningar med Skolverket”, säger statssekreterare Bertil Östberg i ett pressmeddelande. Hur och när undrar jag.

Läs också:

Det luktar unket SVT

Jag har två söner och jag jobbar järnet för att de ska våga vara sig själva och inte fastna i de begränsande könsroller som styr våra barn allt för tidigt. Jag vill att de ska kunna ha vilka färger som helst på kläderna, leka med leksaker av olika slag och ha kompisar med både snopp och snippa. Jag vill inte att de ska lära sig att det finns tjejlekar och killekar, leksaker för killar och leksaker för tjejer, eller färger som passar killar och färger som passar tjejer. Jag vill inte heller att de ska tro att alla tjejer blir kära i killar, eller alla killar i tjejer. Jag vill att de ska ha ett öppet sinne. Att de skulle få för sig att alla är heterosexuella är en ganska liten risk. De kommer säkert gå igenom någon fördomsfull period i tonåren, men just nu är alla sorters par naturliga. Däremot inte alltid alla sorters killar och tjejer.

Senast i tordags pratade grabbarna om att Starwars var en killsak, men att tjejerna som är med i Starwars och kanske Hermione också, är tjejer som är okej. När mina ungar säger något som tyder på att de formats av ett könsrollstänkande brukar jag fråga hur de tänker. Om det verkligen är så att tjejer inte kan leka med Starwars, som det gällde i detta fall. Så är det självklart inte, det var båda överens om, men det är inte så många tjejer som gillar det.

Gör alla killar det då, undrade jag och självklart var det så att alla inte gjorde det. Vi konstaterade alltså att både tjejer och killar kunde leka med till exempel starwarslego, men att fler killar gjorde det. Detsamma gällde Pet shop som de gillar lite, men inte lika mycket som sin kusin som är tjej. Böcker för tjejer och killar finns i alla fall inte, det är de fortfarande säkra på. Så får det gärna fortsätta även om jag gärna hoppar över öl böckerna vi läser ibland.

Målet är inte att de inte ska få tycka att det är någon skillnad mellan personer, men jag vill inte att de allt för lättvindigt lockas att generalisera efter kön.

Jag vill ge mina barn 100 möjligheter istället för 2. Tyvärr är det svårt att hjälpa dem att stå emot de roller de tvingas in i. Femåringen hade det väldigt jobbigt på förskolan för ett tag sedan då killarna i hans ålder bara lekte krig och tjejerna var i dockvrån. Behöver jag säga att vårt utvecklingssamtal inte var direkt lugnt. Det är inte okej att förskolor inte arbetar med kompensatorisk pedagogik.

Vart vill jag då komma? Att kampen knappast blev lättare igår. Som vanligt tittade vi på Wild Kids då vi alla gillar serien där killar och tjejer i tioårsåldern tävlar mot varandra. Hittills har tävlingen varit lite orättvis, då längd betytt mycket. Kön har dock inte spelat någon roll när Lejonen och Björnarna tävlat mot varandra. Igår skulle då lagen göras om och nu tävlade tjejerna mot killarna. Nu var det faktiskt inte lagen jag reagerade mest på utan SVT:s vinkling av det hela. Alla intervjuer med ungarna handlade om huruvida det inte var skönt att äntligen slippa lagkamrater från det andra könet och jo, det tyckte de ju alla. Alexandra Zazzi var med och lagade mat och hon frågade också om det inte var skönt att slippa tjejerna och när killarna svarade ja kontrade hon med ett ”nej men så jobbiga är vi väl inte”.

Någonstans här blev jag vansinnig. Det hela blev ännu värre av att det hela tiden snackades om att det nu var enklare att prata om vem av killarna respektive tjejerna som var gulligast. Alla ungar fick svara på den frågan i intervjuerna. Varför? Okej om någon av deltagarna hade velat berätta att de tyckte någon var gullig, men måste producenterna bygga större delen av programmet kring detta?

Ärligt talat spyr jag på att SVT förstärker könsroller och deras heteronormativa syn är vidrig. Jag vill inte att mina barn ska matas med sådan skit och är både besviken och arg. Från att ha varit ett hyfsat trevligt program där barn har fått vara barn, blev Wild Kids nu ett sliskigt program där barn lekte vuxna och ömsom hånade, ömsom hyllade det motsatta könet. Riktigt, riktigt dåligt!

Musik som ABB kanske lyssnade på har tagits bort från programmet, men det här är tydligen okej?

 

Läs också: