Allt hänger på den första följaren

I onsdags lyssnade vi på två föreläsningar om kreativitet och entreprenöriellt lärande. Tanken är att jag ska skriva inlägg om det. Tills dess bjuder jag på ett fantastiskt klipp om hur ledarskap kan fungera.   En ensam person med en idé kan ses som en galning och den första följaren är avgörande för hur ledarens budskap ska gå fram. En måste börja för att fler ska följa efter. Till slut kanske det är de få som inte följer efter ledaren som ses som galna.

 

Läs också:

Att träffa en författare

Verkligheten kom till skolan igår, då eleverna fick träffa författaren Ann-Helén Laestadius som skrivit boken vi just nu läser tillsammans. Alla elever utom en fanns på plats och med tanke på senaste tidens frånvaro var fantastiskt. De vågade inte ställa frågor inför alla andra, men efteråt gick ett par av tjejerna med mig fram och stammade fram några frågor.

Inför författarpratet hann jag och min kollega byta några ord med Ann-Helén och vi pratade om hur bra boken funkat med våra elever, trots att de egentligen är för gamla för att tillhöra målgruppen. Inget sex eller våld, varken alkohol eller droger. Istället två lillfingrar som möts i en scen som alla älskade. Det är romantik och pirr, precis vad våra elever vill ha. Dessutom en spännande historia kring ursprung, språk, identitet och andras reaktioner på vem man är och/eller bör vara.

Ann-Helén talade mycket om identitet och vem man är. Kan man vara halv eller till och med kvarts av någonting? Är det inte bättre att säga att man är dubbel? När blir man svensk är det vi diskuterat mest och hur ska eleverna göra med sina barn, vilka språk kommer de att tala med dem, vilka traditioner kommer de att föra vidare? Många intressanta saker att diskutera helt klart.

Mer om Ann-Heléns besök kan du läsa på min bokblogg enligt O.

Läs också:

Nu bränns det lite

Nu finns Libers katalog där den bok jag och en kollega skrivit. Den har fått namnet All In och vänder sig till elever som ännu inte nått målen för engelska steg 4 och behöver förberedas för steg 5. Främst kan den användas på Introduktionsprogrammen, men också på andra gymnasieprogram eller i den senare delen av grundskolan.

Än så länge finns den inte i fysisk form, men den ska komma ut i maj. Ikväll finns jag på Bergakungen i Göteborg och jag och/eller en redaktör kommer att säga några ord om boken. Det finns också möjlighet att ställa frågor och alla närvarande får ett utdrag ur boken med sig hem.

Vad är nu så bra med All in?

För mig är det boken jag saknat. Att undervisa i engelska på introduktionsprogrammen är lurigt. Grupperna är enormt heterogena, även bland dem som saknar betyg skiljer sig kunskaperna åt väldigt mycket. Ofta betyder det att eleverna arbetar med olika böcker och att jag som lärare får ägna massor av tid till att leta material. De böcker som vänder sig till introduktionsprogrammen har ofta texter och uppgifter för en tänkt medelelev, inte tillräckligt lätt för dem som behöver riktigt basala kunskaper och inte tillräckligt utmanande för dem som behöver det.

Vi har valt att börja varje unit i det väldigt enkla och sedan följer en progression inom varje kapitel. Vissa elever kanske bara är med precis i början, men kan då arbeta med de extra uppgifterna i lärarhandlingen som vänder sig till dem. Andra kanske kan arbeta med hela kapitlet. Många lektioner går att göra gemensamt, medan andra blir individualiserade. Fördelen är dock att alla i klassen arbetar med samma arbetsområde, men på olika nivå och kanske med olika material från boken eller lärarhandledningen.

Övningar till texterna finns i boken som är en allt-i-ett-bok. Både skriv- och taluppgifter är gjorda så att alla ska kunna göra dem på sin nivå och väldigt ofta finns stödfraser som de som behöver får stöd i sin skriftliga och muntliga produktion.

Mest glad är jag över att de skönlitterära texterna är så himla bra.  Det finns texter av favoritförfattare som Sonya Sones,  Sarah Dessen och Mark Haddon. Bra texter från relativt nyutkomna böcker.

Sedan finns det både populärvetenskapliga texter, artiklar, reportage och många dialoger. En bra blandning av texttyper skulle jag säga.

Självklart meddelar jag här när boken finns på riktigt!

Ses vi ikväll kanske?

 

 

Läs också:

Det är nog dags nu

Jag har länge tänkt att det här med förstatligande av skolan kanske inte löser så mycket, men nu blir jag mer och mer övertygad om att en rejäl förändring behövs och då kanske det är dags för en central styrning.  Att försöka styra med fler nationella prov och en dokumentationsbörda som ständigt ökar kanske inte är rätt väg, men hur blir det i praktiken bättre om staten ansvarar för det hela? Främst handlar det för mig om att olikheten mellan hur kommuner hanterar skolan och budgeten för den. I statens budget är skolan en mindre del än i den kommunala och därmed tror och hoppas jag att de pengar som ska till skolan inte försvinner i en kommunal budget i obalans. Om skolorna får de anslag de behöver kommer troligen resultaten bli bättre. Jag hoppas att den chansen blir större om staten ansvarar över skolornas anslag.

Jag förstår tanken med att kommunerna ska ta hand om skolan, så att besluten tas närmare verksamheten. Något som fungerar i teorin, men inte i praktiken. Istället känns skolan som en lekplats för kommunala tjänstemän som tar beslut mer eller mindre slumpartat, vilket skapar en stor oro.

Jag satt bredvid en kollega på ett annat program på lunchen som ondgjorde sig över entreprenöriellt lärande, som vår skolledning vill att vi arbetar med. ”Våra elever klarar inte friheten”, sa han och jag bekräftade att många av våra elever, eller egentligen de flesta, inte heller klarar det. Vi har därför gjort en tolkning av metoden utifrån våra förutsättningar. Det blir kanske inte en enhetlig pedagogisk metod över hela skolan, men det är knappast det jag menar med likvärdighet. Målet kan väl inte vara att alla ska göra samma sak, utan att alla ska göra det som är bäst för eleverna? Hur ska då detta kontrolleras? Hellre genom besök i klassrummet av chefer och varför inte någon yttre person från t.ex. skolinspektionen, än fler nationella prov och mer likriktning. Det ska inte varieras för variationens skull, men vissa olikheter måste vi acceptera. Då menar jag inte att det är okej att vissa skolor är sämre än andra, utan faktiskt precis tvärt om. Vissa skolor behöver extra satsningar och måste få det. Alla ungdomar har rätt till en bra utbildning i en bra skolmiljö. Så är det tyvärr inte i dag.

Att bara skylla på kommunaliseringen funkar inte, påpekar Hans Bergström och skyller istället på den socialdemokratiska jämställdhetstanken där låglöneyrken skulle uppvärderas på bekostnad av andra yrkesgrupper. Att mot bakgrund av detta mena att det är i princip omöjligt att vända utvecklingen skulle jag säga är att avsäga sig ansvaret för den skola som Sverige har just nu. Det har knappast blivit bättre de senaste åren, snarare tvärtom. För mig är den kontrollapparat som regeringen satt igång något som ger mer problem än resultat. Jag har svårt att se fler nationella prov eller en studentexamen som lösningar. Då är det på lärarna det faller, snarare än på huvudmannen som istället borde ställas till ansvar för de neddragningar som fortfarande pågår.

Liksom Ibrahim Baylan har jag också svårt att se hur en tillbakagång till en skola som var anpassad för ett samhälle som inte längre finns, kan ses som en utveckling. Vi behöver något nytt och inte heller i Baylans text finner jag några konkreta förslag. Det finns väl inte en politiker som inte vill höja lärarnas status, eller garantera att alla elever får baskunskaper i tidig ålder, men hur ska det gå till?

Så vad vill jag ha? En statlig skola med en fördelning av anslag utifrån elevernas behov, kontroll i form av mer ”besök” i klassrummet, men jag vill inte att alla ska tvingas göra samma sak som i t.ex. Storbritannien. De nya kursplanerna med sitt centrala innehåll är bättre och tydligare. Nationella prov? Gärna, men de får inte ta för mycket fokus. De ska ses som en värdemätare, inte som facit. I Finland finns inga nationella prov, men en skola där lärare värderas högt. Lärarnas lön och status måste förbättras. Det snackas mycket, men ändå händer absolut ingenting mer än att vi får mer att göra. En ökad övervakning är inte rätt väg att gå. Vi ska inte kontrollera mer, utan diskutera. Som med kollegan ovan, vi började vårt samtal väldigt långt ifrån varandra och hittade efter hand en gemensam plattform. Det är viktigt.

Lärarlegitimationer då? Jo det hade väl varit bra. Att en reform som haussats så mycket helt läggs på is känns väldigt märkligt. Jag hör inte till dem som tror att en legitimation automatiskt leder till högre status för lärarna, men att säkerställa att lärare är behöriga för den tjänst de har är självklart väldigt viktigt. Det ska inte finnas obehörig personal. Punkt.

 

Läs också:

Att läsa en bok gemensamt

Det går sakta med säkert framåt med vår gemensamma läsning av Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius, som jag tidigare skrivit om här. Vi kommer inte att hinna läsa ut hela boken innan onsdag då författaren kommer på besök, men eleverna har ändå fått med sig en hel del redan, så det känns okej.

Den här veckan har vi valt att låta eleverna jobba ganska mycket själva, men de har också fått läsa högt en och en för oss lärare. Då har vi närläst texten och pratat om alla okända ord och uttryck. Att hinna ägna tid åt varje elev är värdefullt.

Idag har jag läst ett kapitel högt och vi har pratat om det utanförskap som Agnes känner då alla ungdomar i Soppero pratar samiska med varandra och hon inte förstår.

Vad är syftet med läsningen? För vissa elever blir det att svara rätt på våra frågor och jag försökte idag (igen) få dem att förstå att det är en väldigt liten del av läsningen. Att läsa handlar om att utöka sitt ordförråd och att uppleva en miljö som i detta fall är väldigt ny. Viktigt är att förstå och att kunna läsa mellan raderna. I avsnittet vi läste idag fick vi veta att de inte alltid åker helikopter till renarna i Norge, utan att de ibland tar sig dit landvägen med bil eller kanske moped. Nu när farfar åker med tar de dock helikoptern ändå fram.

Ingenstans står det att farfar har svårt att gå, eller att han inte kan åka moped. Vi kan bara dra slutsatsen av den information vi fått att han är gammal och troligen inte orkar med längre resor. Att lära sig läsa mellan raderna är viktigt och är man inte van vid det är det väldigt viktigt att få hjälp med strategier.

Läs också:

Vikten av daglig läsning

I onsdags var jag och lyssnade till Johan Kant. Han talade om sin bok Yrke: Lärare som jag tidigare skrivit om här, här och här. Han talade, bland mycket annat, om vikten av att ha ett språk.

Dagen innan hade jag och min kollega en informationsträff kring möjligheter och svårigheter när man undervisar elever med ett annat modersmål. Vi talade mycket om skillnaderna mellan ett fungerande vardagsspråk och ett skolspråk. Båda måste finnas för att eleverna ska fixa skolan.

Vår speciallärare brukar säga att det tar 5000 timmar att bli en god läsare och att man där kan inkludera den tid som man blivit läst för som liten. Jag kan inte länka, bara tro på henne. Det låter mycket om man tänker på att mina elever läser skönlitteratur kanske 2-3 h varje vecka. Vi startar tis-fre med 20 minuters läsning och just nu när vi har ett litteraturprojekt läser de mycket mer. Förhoppningsvis också hemma. Om inte kommer det att dröja många år innan de blir goda läsare om de någonsin blir det.

Johan Kant gav alla sina elever läsläxor att göra tillsammans med sina föräldrar. Alla har inte föräldrar som fixar läxläsning, men tanken är god. Läsning behöver tränas och det behöver ske regelbunden, ja dagligen.

Johan Unenge skriver om lästräning i en krönika publicerad på LitteraturMagazinet.  Att lästräning är lika viktig som idrottsträning. Den som inte tränar på att läsa kommer efter dem som gör det. Det betyder inte bara att det går sämre med just läsandet i svenskan, utan ganska snart också i andra ämnen. Så här skriver Ungenge:

 

Idag är de flesta forskare överens om att det finns en tydlig koppling mellan läsförståelse och resultat i de allra flesta skolämnen. Det är helt enkelt så att många barn sitter och kliar sig i huvudet inte fattar vad de läser när Pär och Pål ska bygga ett staket runt ett hus som är fyra gånger fem meter. Det är inte matten som är problemet utan svenskan. Men det är ju inte så konstigt om man aldrig läser.

 

Att få elever som är 16 år och som i princip aldrig läst att bli läsare är en utmaning som heter duga. Att starta morgonen med läsning har gett en del gratis resultat. Lärarna läser tillsammans med eleven oavsett om hen ska undervisa i svenska, matte eller engelska därefter. För mig som älskar att läsa är det en guldstund och jag har fått börja tipsa kollegor om bra böcker att läsa under lässtunden. Eleverna då? Jo de läser. De läser inte snabbt och ibland kommer böcker bort, men de läser.

Inte sällan dyker det upp kommentarer från elever om att de har dyslexi och därför inte behöver läsa. De säger ”jag är en sån som inte läser”. Ibland är det verkligen dyslexi, men oftast handlar det om att de är otränade. De har inte läst böcker på hur många år som helst. Tro katten att det känns motigt när de väl gör det. Det går långsamt, kanske stakar de sig, troligen får de ont i ögonen och kanske i huvudet.

Om de inte brukar jogga skulle de knappast dra ut och springa en mil obehindrat. De skulle säkert bli andfådda, få ont i kroppen, troligen behöva börja gå redan efter någon kilometer. Nästa gång de springer blir de lite bättre, gången därpå lite bättre och efter månader av träning kan de troligen springa en mil.

Det gäller att inte ge upp. Eleverna ska inte börja med en tegelsten med superliten text. Då lär de dö av utmattning efter bara några sidor. Inte heller är det säkert att de klarar sig utan en PT. De behöver en coach som kan pusha de,. hjälpa den, kanske till och med springa bredvid dem ett tag.

Nu läser vi en bok gemensamt i gruppen. Den är ganska svår, svårare än några av dem skulle ha klarat på egen hand. Vi utmanar deras proximala utevcklingszon och stöttar dem så att de når längre än de skulle gjort på egen hand. Det är jobbigt. Ibland har de träningsvärk. Men det går framåt, de tränar och de blir bättre.

 

 

Läs också:

Kommuner med olika förutsättningar

Imorgon ska jag träffa kollegor runt om i GR (Göteborgsregionen) som arbetar på SI (Språkintroduktion). Som varje gång vi ses kommer vi säkert att diskutera det faktum att kommunerna i regionen ser lite olika på det här med ansvar och solidaritet gällande mottagande av flyktingar. Både ensamkommande och familjer.

Vi har inga bostäder brukar det heta och då behöver man som kommun helt plötsligt inte ta något ansvar alls. Istället faller det på Mölndal och Göteborg som i GR tar emot fler flyktingar och ensamma flyktingbarn än andra.  Många fler. Detta trots att bra verksamheter för elever mellan 16-20 har byggts upp i alla kranskommuner klumpas de ihop på få ställen. Det är synd. Integrationen hade blivit bra mycket bättre om ansvaret hade fördelats.

Dagens ledare i GP har den talande rubriken ”Pinsam brist på solidaritet” och det är precis vad det är. Artikeln fokuserar på ensamkommande flyktingbarn som enligt FN barnkonvention har rätt till ett liv i trygghet. Ändå är få kommuner beredda att hjälpa. Det blir för dyrt, eller det finns inga bostäder. Eller är det helt enkelt så att man glömmer att det handlar om människor?

Sverige har skrivit under barnkonventionen. Den säger det självklara, att alla barn är lika mycket värda. Vuxensamhället har att ta lika stort ansvar, oavsett om det gäller en finning tonårskille från Örkelljunga eller en trettonåring från Somalia som ”blivit gravid” (läs tvingats till sex) under den långa flykten hit.

 

Det handlar om ansvar och det handlar om solidaritet. Jag förordar tvång och detta trots att många kommuner vill hävda att det är bättre för barnen om kommunerna som tar emot dem inte blivit tvingade till det. Kommunerna ska inte behöva bli tvingade, de ska lösa det ändå, men nu har de fått chansen att lösa det hur länge som helst. Dags då att ställa högre krav och inte låta det vara okej att komma med bortförklaringar.

Läs också:

Vad ska vi egentligen jämföra?

Finlands skola sägs vara en förebild för den svenska skolan och ska ha format svensk skolpolitik under Alliansen. Jag läser ännu en artikel om den finska skolan och förvånas igen över hur få likheter det verkar finnas.

Lärare med hög lön och hög status, dessutom med en reglerad arbetstid. Inga nationella prov då Finlands motsvarighet säger sig lita på lärarnas kompetens. En skola där alla får vara med, där det inte finns dåliga skolor och bra skolor. En skola där de sämsta eleverna inte blir sämre. Där likvärdigheten finns kvar.

Hur kan våra skolproblem lösas med mer av det som kanske inte är rätt? Fler nationella prov? Fler friskolor? Mer undervisningstid? Leder inte detta till en ännu sämre arbetsmiljö både för lärare och elever?

 

Finland har en sammanhållen skola där alla skolor är bra. Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).

 

Är det inte dags att byta kurs? Är det inte dags att ta ansvar?

Läs också:

Dags för nystart kanske

Jag har haft trassel med sidan ett tag, men nu är Ordklyverier tillbaka med ny design och förhoppningsvis lite energi. Inte för att det spelar någon roll att den legat nere ett tag, läsarna är ändå få och jag känner mer engagemang gällande min bokblogg enligt O. Det är lite dubbelt det här med att skolblogga. Samtidigt som det är skitkul att vara en del i debatten kan jag ibland känna att jag vill glömma allt vad skolan heter när jag väl är ledig. Jag vet inte riktigt hur sunt det är för en person som jag att aldrig riktigt koppla bort jobbet.

Hur känner ni andra som bloggar om skolan och samtidigt tillbringar dagarna där? Hinner ni koppla av?

De sociala mediernas roll för lärare och elever har diskuterats det senaste. Hur man ska dra gränsen mellan det det yrkesmässiga och det privata. Ibland tycker jag att det är svårare att göra det när jag fortsätter att tänka så mycket på skolan när jag kommer hem. Inte på mitt jobb märk väl, men på möjligheter och svårigheter med det jobb jag valt.

Jag fortsätter ett tag till i alla fall. Lite lagom mycket. Kika gärna in!

Läs också: