Dagens nedslående besked

Idag fick vi veta att kommunens ekonomer, i alla fall en av de högsta,  räknat på vår verksamhet och från januari minskar elevpengen rejält. Och då menar de januari 2012, alltså en retroaktiv minskning av anslagen. Detta utan att ha satt sin fot hos oss.

Skälet? Vissa andra kommuner har billigare lösningar. Saker som resultat och trivsel är tydligen oviktigt i sammanhanget. Det viktigaste är tydligen inte en bra verksamhet, utan en billig.

Tydligen är elever på IM så motiverande och självgående att de inte behöver så mycket resurser. Detta enligt ekonomen som säkert vet precis hur eleverna är i skolan och säkerligen har full koll på deras förutsättningar. Det är troligen därför de misslyckats att bli behöriga på grundskolan tänker jag.

Utgångsläget var att vi skulle minska ungefär 1,5 tjänster. Nu vet jag inte riktigt var det slutar. Det jag vet är att lärare som kan göra ett bra jobb mår bättre än de som inte får dessa ganska självklara förutsättningar. Jag vet också att elever som blir sedda och får den hjälp de behöver presterar bättre.

Läs också:

Föreläsning i Botkyrka kommun

I torsdags var jag och min härliga kollega Emelie i Tumba centr um och föreläste för drygt 50 lärare i åk 1-3. Häftigt! Tyvärr krånglade tekniken och efter att vi checkat tekniken så var vi tvungna att byta lokal! I den nya salen funkade inte projektorn! När vi sedan fick in en ny projektor  och allt verkade funka så funklade inte mina länkar till elevernas arbeten och eftersom jag berättar om det dagliga arbetet i min klass där varje elev har en egen dator så blev det ju lite jobbigt!! Hoppas budskapet gick fram ändå! Jag laddar upp en länk till min föreläsning i PDF-format och därmed utan länkar men om ni är intresserade av att se mina erfarenheter av att jobba med En-till-en datorer i åk 1-3 så klicka på länken här nedan!

One-to-one Nödingeskolan 20 mars 2012

Läs också:

Vägen till ett språk är lång

När jag träffar mina elever kan de ofta inte säga mer än hej på svenska. Läs Annelis fina inlägg om den första tidens kommunikation. Just sådär i början går allt ändå ganska bra. Eleverna upplever att de lär sig saker varje dag och trots att de ibland blir lite ledsna och tänker att de aldrig kommer att lära sig, så är humöret ofta gott. Så även självförtroendet.

Så går veckorna och blir till månader och någonstans kommer en hemsk period då allt står stilla. Självklart är det inte så, men känslan av hopplöshet börjar komma krypande hos många. Kanske börjar språket att fungera ganska bra i vanliga samtal, men som skolspråk är det knackigt och till målen för grundskolan är det långt kvar.

För det är dem de ska nå, målen för år 9 som innebär att de ska kunna skriva, läsa och tala tämligen obehindrat. Ja, det finns steg på vägen både i form av den Europeiska Språkportfolion med självskattningen som visar vad du lärt dig och så finns ju de nationella proven i SFI som kan visa på utveckling. Nu är våra SFI-lärare inte direkt pigga på att vi använder ”deras” nationella prov i vår verksamhet och visst kan vi visa elever att de nått nivå A2 i svenska, men det blir inte på riktigt.

Igår började vi diskutera detta på twitter. Jag minns egentligen inte hur det började, men många tankar väcktes. Idag pratade jag och en kollega vidare och landade i att det skulle vara väldigt bra om det fanns nationellt utvecklade kursplaner för svenska för nybörjare som skulle kunna benämnas svenska steg 1, steg 2 och kanske upp till steg 4 eller 5 innan betyg E för grundskolan tar vid. Visst kan detta göras lokalt och görs säkert redan, men för våra elever brister det i rättssäkerhet. Ingen vet egentligen hur mycket svenska de kan, utan bara att de inte har grundskolebehörighet.

Vi löser det oftast med att våra elever får gå till SFI och göra proven, men de har sämre förutsättningar än andra. Dels för att vår utbildning inte alls inriktar sig på hur lappar i trappuppgångar kan se ut, hur man gör när man kontaktar arbetsförmedlingen osv. Vi har vardagssvenska, men våra elever är inte vuxna och har inte den vuxnes språkliga behov. Istället behöver vi sikta mot att de tränas i t.ex. genrepedagogik och får ett fungerande skolspråk.

När vi nu inte ens får ta del av tidigare nationella prov för SFI kan våra elever inte ens träna på dem och på så sätt förberedas. Ändå behöver de i alla fall i vår kommun har klarat SFI-D för att få gå vidare till Komvux. Det räcker inte att lärare på Språkintroduktion bedömer elevens kunskaper utifrån den Europeiska referensramen. Visst finns dedt digitala prov på nätet som eleverna kan träna på, men de får inget resultat och jag behöver i så fall sitta bredvid de elever som gör provet och rätta under tiden. Det funkar inte alls.

Det här blir ett dilemma helt klart. Alltså behövs andra nivåer än SFI:s för våra elever. I engelska och moderna språk är utbildningen indelad i steg. Varför inte även i svenska? Min kollega liknande det med att det förr fanns färre simmärken och att barnen behövde träna mycket innan de fick det första, medan det nu finns en hel drös märken på vägen.

Att nå betyg E för svenska som andraspråk år 9 är ett avlägset mål för en nybörjare på svenska. När hen trots stor utveckling och mycket möda inte når dit är det lätt att ge upp. Det räcker nämligen inte med ett språk som fungerar i vardagliga situationer för att nå ett betyg, utan det krävs så mycket mer.

Hur gör ni andra som arbetar med nyanlända elever som är tonåringar när de kommer hit?

Läs också:

Debattartikel i GP i lördags

Det är på min skola som undersökningen i artikeln har ägt rum. Den gjordes i en åk 2 och min kollega Emelie är lärare där! Vill du läsa så följ länken

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.915370-bjorklund-sumpa-nu-inte-detta-kunskapslyft

Läs också:

Vilka är skolbloggarna?

Efter mitt senaste inlägg om idrott och hälsa har jag funderat lite. Jag undrar vilka det egentligen är för sorts lärare som bloggar om skolan. Spontant känns det som om det är väldigt många språklärare, men väldigt få yrkes- och idrottslärare.

Kan du inte klicka i en väldigt ovetenskaplig undersökning? Vilka ämnen undervisar du som skolbloggar i? En kommentar funkar självklart finfint också.

När du ändå klickar dig in på Facebook kan du gärna gilla Ordklyverier också, trots att sidan är sorgligt sömnig. En undersökning för ämne och en för årskurs. Det går självklart utmärkt att lägga till egna alternativ.

Läs också:

Det här med gympa

Ann-Charlotte Marteus skriver om vikten av att eleverna i vår skolor har idrott på schemat varje dag. Jag håller med om att rörelse är viktigt. Att hälsa bör sättas i centrum. Jag gläds åt att elevers resultat visar sig bli bättre av detta. Jag är alltså säker på att Bunkefloprojektet har en poäng.

Jag hoppas dock att skolan idrottsundervisning har förändrats sedan jag gick i den. Jag hoppas att idrottlektionerna inte innebär tvång och därmed ångest. Jag håller med om att det är riktigt viktigt att ungarna rör sig i skolan. Att de uppmuntras att leva ett liv som inte är stilasittande.  Men hjälp vardag hatade idrottlektionerna i skolan. Så mycket att jag skolkade mig igenom gymnasiet.  Hade säkert gjort det tidigare också om jag bara vågat. Jag kunde ha ångest i dagar inför idrottlektionerna. Hade vi haft idrott på samma sätt varjeslag i skolan vet i katten om jag vågat mig dit.

Hälsan måste stå i centrum. Att eleverna ska må bra, inte att de ska prestera. Liksom det nu finns olika obligatoriska kurser på gymnasiet borde idrotten kunna bytas ut mot hälsa. Att lära sig få hälsosamma vanor. Inte nödvändigtvis lära sig spela fotboll, eller slå volter, utan göra något som kroppen mår bra av. Kanske finns den möjligheten redan, jag må ha fel när jag tror att idrottsämnet ofta handlar om att alla ska göra samma sak. Jag hoppas att jag har fel.

Själv fick jag till slut en förstående idrottslärare. En som inte hängde upp sig på att jag  var värdelös på friidrott, inte gärna var med och spelade fotboll och var livrädd för redskapsgymnastik. Hon såg istället att jag simmade flera gånger i veckan och gillade att röra mig. På mina villkor. Då vågade jag mig tillbaka till idrottslektionerna också och fick faktiskt en trea i betyg till slut.

På samma sätt som jag försöker individualisera min undervisning genom att t.ex. erbjuda eleverna texter av olika svårighetsgrad, eller böcker som knyte an till deras intressen, hoppas jag att idrott på schemat varje dag kan betyda olika saker för olika elever.

Kanske behöver rörelsen inte ens ske på en idrottslektion. När jag undervisade på högstadiet testade jag pratpromenader i både svenska och so. Eleverna fick några frågor att diskutera och kom efter en promenad tillbaka för att redovisa sina svar i klassrummet. Det funkade bra.

Hur står det egentligen till med idrottsämnet idag? Jag är väldigt nyfiken!

 

Läs också:

  • No Related Posts

Skapar vi pluggrädda killar?

Jag har två söner. Den äldste fyller sju i sommar och har just lärt sig läsa. Den yngste är snart 5,5 och helt ointresserad av allt som har med bokstäver att göra. Möjligen skriver han sitt namn om han måste, men knappt det. Däremot har de båda ett stort intresse av att läsa sig nya saker, älskar att bli lästa för och räknar riktigt bra. De är nyfikna och det är bra.

Som mamma och svensklärare försöker jag undvika att pressa dem. Jag tänker att de kommer att lära sig utmärkt utan att jag tjatar på dem. Det lämnar jag till lärarna i skolan. Och läxor, ja det kommer jag självklart att hjälpa dem med, men än så länge har de inga.

Nu har jag märkt att de omkring mig som har barn i samma ålder gör lite olika. Olika är bra, men jag anar en tendens som skrämmer lite. De som har döttrar lyfter oftare fram hur de läser och skriver hemma tillsammans och hur viktigt det är att de lär sig ordentligt innan de börjar skolan. De som har söner tänker sällan likadant. Alla blir lästa för, men alla uppmuntras inte att läsa, räkna eller skriva hemma. Eller uppmuntras är kanske fel ord, tvinga också, men någonstans däremellan.

Jag uppmuntrar mina ungar till allt detta, men på deras initiativ. Kanske är det inte tillräckligt. Min rädsla för att de ska bli prestationsprinsar finns dock i bakhuvudet. Jag vill att deras nyfikenhet ska leva och är livrädd för att de ska tro att de måste vara duktiga för att vara bra.

Kanske är oron obefogad. Finns uttrycket prestationsprinsar ens? Och varför är det så gott om prestationsprinsessor? Behandlar vi våra barn olika från början, eller är det bara jag som tycker mig se det? Lär vi våra söner att undvika att plugga och bara gå på lust?

Jag gillar inte press och tvång och hoppas verkligen att jag skulle ha samma avslappnade stil mot en dotter. Jag är dock medveten om hur lätt jag skulle ha för att att trilla dit. Jag är nära nu med. Idag lånade jag till exempel lättlästa böcker till storebror om han skulle känna för att läsa och lillebror har nästan fastnat i bokstavsappen Ordens magi med talsyntes.

Inget tvång, men möjligheterna finns. Jag tror det räcker. Vad tror du?

 

Läs också:

Dags för lite tankar från Britt-Marie

Ja, jag har varit seg och inte skrivit så mycket som jag skulle vilja! Det har hänt mycket på IT-fronten i min klass! Vi har kommit igång bra med att dokumentera och tänk vad synbar kunskapen blir när man använder olika sorters verktyg. Mina elever har en Classmate-dator och med den kan de fotografera och dokumentera. Barnen kan också rita  och skriva med penna på touchskärmen! Nu har vi planterat och följt en växts livscykel från frö till fråskida, vi väntar på att fröna ska bli klara! Barnen har redan frågat varför fröskidan är så ”knottrig”. Detta har varit ett spännande jobb och barnen har lärt sig massor. Det är mycket som har hänt under de månader som de gått i ettan, nu har samtliga barn knäckt läskoden och många av barnen läser så bra att de tar sig an de lätta deckarböckerna för barn typ Cirkusdeckarna och de läser också om hotell Gyllene Knorren – en helt fantasktisk utveckling och så snabbt som det gått! Skriver gör de också – dikter är favoriten. De första dikterna skrev de i par och två grabbar i klassen skrev en Kärleksdikt som var helt fantastisk! Det tyckte även den ene grabbens storebror – 18 år och nykär! Han köpte dikten för lite godis och gav den till tjejen på Alla hjärtans dag! Inget dåligt betyg för en liten kille i ettan!

För mig har det också hänt saker på IT-fronten. Jag och en kollega var i Bryssel på den Skandinaviska skolan. Vi hade föreläsningar för de skandinaviska lärarna på svenska och för språklärarna och föräldrarna på engelska! Två härliga vårdagarvar vi där! Igår hade vi studiebesök från Tidaholm – ungarna älskar när de får visa upp vad de kan för intresseade vuxna! Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm. Har varit på skolbesök i Salem och träffat IT-ministern Anna-Karin Hatt. Vi var med under 1 lektion i en åk 2 och sedan fanns tid för diskussioner. Det blev mycket bra samtal och det kändes som att våra idéer om 1 till 1-datorer var intressanta för regeringen! Nu hoppas vi bara att Anna-Karin tar med sig Jan Björklund till Ale kommun om inte nu i vår så i alla fall till hösten!

Glömde en sak – Malou von Siewert intervjuade Björklund i efter 10 på TV 4 i måndags! Hon berättade om en lärare i Ale med 40års erfarenhet -det var jag! Du kan se intervjuen påTV4Play, den finns där tom söndag!

Läs också:

  • No Related Posts

En bok jag är nyfiken på

Finland tas upp som den skola som vi ska eftersträva. Då genomförs reformer som fler nationella prov, mer kunskapskontroll och testning, mer kontroll av lärare, underminering av den status som lärare kanske en gång hade. Lägg där till fria val av skola, samt en friskolereform och du har en skola som är så olik den finska som den kan bli. Varför blir vi då förvånade när resultaten låter vänta på sig?

Jag är nyfiken på boken Finnish Lessons av Pasi Sahlberg. Är det någon som läst den?

I DN skriver Sven-Erik Liedman om boken och en skola som förblivit statlig. Där de yttre ramarna är satta, men de inre kan skilja sig åt. Där reformerna är få. Där det finns en tilltro till lärare och skolledare. Där marknaden inte får styra skolan, utan det lämnas till dem som känner till den.

Så långt ifrån den svenska skolan som man kan komma?

Läs också:

Vi måste prata om den där katedern

Jag försöker  verkligen förstå vad det är Jan Björklund vill. Jag vill tro att han bara uttrycker sig klumpigt ibland, men att han egentligen menar något annat än att vi ska försöka gå tillbaka till en skola för en annan tid. Jag vill tro att han har forskning som stödjer de förslag han lägger fram.

Senaste uttalandet handlar om matematik. Nu är det inte Björklund som sätter rubriker i Lärarnas Tidning, men är det verkligen katederundervisning han menar. Eller vad lägger han i ordet? Jag tolkar det som helklassundervisning. Att alla får samma information samtidigt om samma sak. Som en del av en varierad undervisning funkar det utmärkt. Att lärare skulle kunna nå alla elever i en sådan undervisningssituation torde dock vara omöjligt. Att diskutera i helklass innebär ofta att några få är aktiva. Därmed inte sagt att de andra inte lär sig något, men det är mycket troligt att många missar nödvändig kunskap om all undervisning vänder sig till hela klassen.

Att lärare lär varandra är utmärkt. Att undervisningssituationer, metoder, erfarenheter vänds och vrids på tillsammans är skitviktigt. Att ett matematiklyft ska handla om att vissa ska utses till experter ställer jag mig däremot tveksam till. Ja, det finns bra och mindre bra lärare, men ett första steg måste väl ändå vara att tid till samarbete och uppföljning sker inom en skola med alla lärare som undervisar i ett ämne? Tid till detta, eller prioritering av detta snarare, är väldigt viktigt.

Läraren är den som kan och den som ska lära ut. Att matematikundervisningen, eller annan undervisning för den delen, handlar om att elever uteslutande jobbar själva med böcker och tränar på saker utan hjälp är ingenting jag förordar. Det är helklasstänket jag vänder mig emot. Inled med en genomgång för alla, men ge sedan eleverna tid att lära i mindre grupper, eller själva, med läraren som hjälp, bollplank, eller vad du nu vill kalla det.

Enligt Lärarnas tidning är det dock så här Jan Björklund har sagt och då jag inte hört ekosändningen själv är det citatet jag får gå på:

– En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han till Ekot.

 

Jag undrar vad skolministern grundar detta på? Vad är det för undervisning vi vill ha egentligen? Är en tillbakagång till något som fungerade (?) för 50 år sedan det som ska göra den svenska skolan bättre? Jag är mycket, mycket skeptisk.

För mig krockar instruerar och diskuterar med helklass. Hur tänker du? Och vad menar Jan Björklund egentligen?

Forskning tack och konkreta idéer som andas i alla fall lite framåtanda och kreativitet.

Läs också: