Fortfarande blackout

Vi tittar vidare på serien Helt Blackout om talängslan och den är riktigt, riktigt bra.

Jag är mycket imponerad av att deltagarna genomför de utmaningar de får. Redan i program 2 är det audition som gäller och jag hade definitivt tvekat. Som i program 3 där en av deltagarna, Frida,  ska delta i Spoken word på en öppen scen. Jag hade ALDRIG gjort det och då anser jag inte ens att jag lider av talängslan. Djupt imponerande.

Det är riktigt viktigt att programmet tar upp hur nervösa deltagarna är och hur de ändå antar utmaningarna. Kroppen skriker ”FLY!” och ändå gör deltagarna det. Resultatet är ett bättre självförtroende. Vi har pratat mycket om det i anslutning till programmet, om hur viktigt det är att utmana sig själv trots att det är svinjobbigt. Och hur svårt det är, men kanske mest modigt.

Hur ska man få andra att förstå vad man kan om man aldrig visar det? Flera av mina elever är så tysta, så tysta. Resultatet är att många tror att de inte kan någonting och det är absolut inte sant.

Alla har gjort sina ångesttrappor och i måndags när vi var på läger var utmaningen att våga prata svenska. Under lunchen fungerade det riktigt bra. Ett första steg på vägen.

Även som saker går fel och panik uppstår går det att överleva. Det kanske känns som om man kommer att dö, men det kommer inte att hända. Det är en viktig lärdom. Riktigt där är mina elever inte ännu, men i vår trygga miljö vågar de mer och mer. Sedan gäller det att våga gå utanför klassrummet.

Perfektionism och talängslan verkar hänga ihop. Det är skönt att deltagarna faktiskt kan göra saker som inte är perfekta och faktiskt ha kul. Att släppa på kontrollbehovet är viktigt. Ibland kan man inte ens förbereda sig, vilket också påpekas i serien. Det är inte farligt att vara nervös. I Helt Blackout visas också att nervositeten brukar försvinna om man väl börjar. Dessutom syns nervositeten inte så mycket som den nervöse tycks tro. Det funkar också att faktiskt tala om att man är nervös.

Innan är det vanligt att tänka: ”Jag kommer inte att klara det”. Man målar upp en bild av misslyckande. Försöker tänka igenom allt för att få kontroll.

Om man väl utmanar sig själv och faktiskt gör det som är läskigt går det att komma ut ur bubblan. Efteråt känner alla deltagare att de mår bättre och känner sig nöjda med sig själv.  Man kan jobba bort scenskräck genom att pressa sig själv. Världen går inte under om man misslyckas.

I sista avsnittet ska deltagarna göra saker som de absolut inte vill göra. De kommer att konfronteras med sina största rädslor. Som Frida säger,  de ska klättra upp för Mount Everest. Det är coolt!

 

Läs också:

Tankar om lärarrollen

Jag har inte alltid varit en bra lärare. Faktum är att jag inte alltid är säker på att jag är det ens nu. Jag möter så många elever och ibland når jag dem inte. Då känner jag mig riktigt kass. Men ibland, ganska ofta faktiskt, så känner jag att jag gör ett riktigt bra jobb. Att jag gör skillnad. Det är de stunder jag är helt säker på att jag aldrig kommer att sluta vara lärare.

Jag tänker ibland på alla de ungar jag träffat. Det måste vara tusentals. En del kanske jag bara fått äran att vara med några dagar, medan andra hängt med i flera år. Bland dessa tusentals elever har jag svårt att hitta någon jag inte tyckt om men frågan är om jag alltid har förmedlat det? Kanske har det inte alltid varit det som stått i centrum. Det här med att tycka om har jag nämligen förstått storheten i med åren. För mig är det nu på många sätt kärnan. Förr hamnade jag ofta i konflikt med mig själv om mitt fokus, där typiska skolkunskaper ofta blev för viktiga.Alla elever behöver känna sig sedda och omtyckta. Det är minst lika viktigt som att de får alla betyg de behöver. Den som inte känner sig viktig kommer inte heller att lära sig lika mycket.

Jag glömde dessutom att alla elever är någons barn. Att alla vill att deras barn ska vara omtyckta. Att den lärare som försöker vara professionell och fokuserar helt på resultat och mål kanske uppfattas som opersonlig och till och med elak.

Det betyder inte att jag inte pratar läroplan och betyg. Jag älskar läroplanen och följer den självklart. Att ett betyg betyder tydlighet och ger konkret information om elevers kunskapsutveckling har jag dock svårt att se. Betyg är bara en förenkling av verkligheten som skapar en falsk tydlighet och därmed trygghet. Dessutom har den en biprodukt som stavas exkludering och i förlängningen kanske till och med utslagning. Bra som komplement kanske, men inte som facit.

Så tänker jag. Så hoppas jag att jag kommer att fortsätta tänka. För mig är nyckeln till en bättre skola inte fler nationella prov och hårdare kvar. Istället handlar det mer inkluderande, respekt och kanske en extra kram. Men så är jag också en flumpedagog deluxe.

Igår var vi på lägerskola med våra elever på IA och SI, dvs Individuellt alternativ och Språkintroduktion. Mycket prat, mycket mat, många skratt, prat om framtiden, prat om året som gått och många, många kramar. Det kallar jag en högkvalitativ undervisningsdag.

Läs också:

Jag blir lite ledsen…

… när vår skolminister, han som ska se till att skolan blir bra, men som också borde lyfta fram det som är bra. Istället sågar han både skolan och oss lärare gång på gång. Faktum är att han lyckas bra med att få alla att tro på den nattsvarta bild av skolan som han målar upp. Dessutom verkar hans mål att öka lärarnas status lite märkligt, med tanke på att han aldrig har något positivt att säga om oss.

Jag hoppas att Gustav Fridolin kan bli lärarnas nya språkrör. Att han kan hjälpa till att bygga upp det som Jan Björklund raserat. Förtroendet för en yrkesgrupp som han inte verkar ta på allvar. För nej, den största risken med Miljöpartiets förslag om att lärare ska få ordinera stöd till elever är inte att lärare försöker få bort bråkiga elever från sin klass, utan att det extra stödet anses för dyrt.

Självklart sågar Jan Björklund Miljöpartiets förslag. Det hör liksom till. Men hans uttalande är helt galet. Läs det här från SvD:

Björklund menar också att det är viktigt att flera professioner, som skolkuratorer och skolsköterskor, är med i beslut till exempel om att flytta en elev till en hjälpklass.

Björklund tror också att ”ordinationsrätten” kan öka kostnaderna, eftersom en lärare kan tycka att det vore skönt att bli av med en besvärlig elev i klassen.

 

Jag håller med om att en lärare ensam inte ska kunna besluta om extra stöd för en elev. Men att extra stöd skulle innebära att flytta en elev till en ”hjälpklass” visar hur dålig koll Jan Björklund har på skolan idag. Dessutom visar hans kommentar om att ”en lärare kan tycka det vore skönt att bli av med en besvärlig elev i klassen” visar hur lärarfientlig han är.

Det är sorgligt.

Läs också:

Och så några muntrare saker…

Lärartycket går ut på att lyfta fram det bästa med vårt yrke. Efter att ha läst det här inlägget kanske du tror att mitt jobb är endast elände. Absolut inte. Tvärtom är det både roligt och givande. I bakgrunden finns det jobbiga, men här och nu finns glädjen.

Det var bland annat glädjen som Anne-Marie Körling sökte, men främst kanske den professionelles röst. Inifråntankar, inte spekulationer och tyckande av dem som står utanför.  Hundra röster från lärare i yrket. Mer än 100 till och med.

Camilla Lindskoug är den som organiserar hela härligheten. Hon har valt att inte fokusera på det som är jobbigt eller det som media lyfter fram. Det är inte bara elände. Istället listar hon saker hon tycker är roliga. Saker hon tycker om.

Min lista liknar hennes på många sätt.

Jag tycker om att få en kram av elever efter lov,  på morgonen, eller helt spontant bara för att.

Jag tycker om när de första svenska orden formas av den som nyss har kommit.

Jag tycker om att se hur eleverna hjälper varandra och hur översättningarna går från språk till språk tills alla har förstått.

Jag tycker om att se i elevers ögon när de har förstått. Hur lättade och glada de är.

Jag tycker om att lära mina elever att lära. Att tillsammans med dem finna strategier för utveckling.

Jag tycker om friheten i mitt jobb. Att jag faktiskt har fått ansvaret att forma en undervisning jag tror på, tillsammans med kollegor och ibland tillsammans med eleverna.

Jag tycker om att planera arbetsområden som passar alla elever där de är just nu. Texter de alla kan lära av. Uppgifter de alla kan göra. Det är en utmaning.

Jag tycker om blandning av rutin och nyheter i min vardag.

Jag tycker om att jag lär mig nya saker varje dag, att jag aldrig någonsin blir fullärd.

 

 

Läs också:

Hur tar man sig upp igen?

För någon vecka sedan eller så skrev jag på twitter om att många elever hade det så jobbigt privat att skolarbetet gick väldigt trögt. Jag fick tillbaka en kommentar som gick ut på att sådan information är för känslig för twitter. Vad skulle mina elever och deras föräldrar säga om de såg tweetet?

Jag har funderat en del på det här och insett att våra lärarverkligheter troligen är anledningen till att något som är min och mina elevers vardag är väldigt känsligt för någon annan.

Av de elever som går på IM skulle jag säga att minst 90% har problem som inte handlar om skolan som däremot påverkar skolresultaten väldigt mycket. Alltså privata problem. I min språkintrogrupp skulle jag säga att siffran är i princip 100%. Således skulle ingen av mina elever känna sig utpekad om hen läste mitt tweet. Snarare skulle hen vara glad över att jag visade att jag visste att hen inte bara sket i att plugga, utan att det faktiskt fanns en anledning. Och deras föräldrar? I de få fall där det finns föräldrar här och de faktiskt kan svenska, är jag tämligen säker på att reaktionen skulle vara densamma.

I en ”normal” klass (om nu sådana existerar) kanske det finns en eller ett par som lever i en sådan situation som mina elever gör. Hade jag varit lärare för en sådan klass och skrivit ett liknande tweet skulle eleverna och deras föräldrar säkerligen blivit upprörda. Då hade det handlat om att peka ut elever. Nu handlar det om ett konstaterande av att vissa perioder är väldigt tunga för i princip alla mina elever.

Min lärarvardag handlar inte om stora högar med inlämningsuppgifter eller nationella prov. I år har jag fyra elever som gör NP för år 9 i svenska som andraspråk. Istället handlar det mycket om att vara en katalysator för eleverna som hjälper dem att hitta sin motor och få igång sitt skolarbete. De lär sig ett helt nytt språk. Ibland går det lekande lätt, men ibland står det helt stilla.  De har alla flytt från ett land, de flesta från krig, många har lämnat sina föräldrar och/eller syskon kvar. Alla har lämnat sina vänner, sin skola och sitt gamla liv. Mycket handlar därför också om att vara en stabil vuxen som orkar lyssna. En vuxen som tycker om och som inte ställer orimliga krav.

Nummer ett är att alltid bli glad när eleverna kommer. Oavsett vad klockan är, oavsett hur länge de varit frånvarande. Att alltid höra av sig om de inte kommer på morgonen, visa att de är saknade. Inte skuldbelägga. Aldrig skuldbelägga.

Vid andra tillfällen är det på plats att tala om vikten av närvaro. Vikten av att alltid göra sitt bästa. Men just då, när det är svårt att ta sig upp på morgonen, när natten varit fylld av mardrömmar om krig. Då är det inte läge att göra annat än att krama och välkomna.

Nummer två är att delegera. Att se till att eleven får den hjälp de behöver av andra. Kurator, skolsköterska, socialtjänst, BUP, traumaenheten – det finns många andra som har kompetenser som vi lärare inte besitter. Vi måste hjälpas åt kring eleverna.

Nummer tre är att även lämna över det som gnager i dig. Vi har handledning varannan vecka där vi kan ta upp saker som är jobbiga att hantera. Det är guld värt. Ibland får jag veta saker jag önskar att jag inte visste. Det kan vara svårt att hantera.

Nummer fyra är att fokusera på att verksamheten vi arbetar i är en skola. Skolarbetet måste stå i centrum. Vi gör ingen  en tjänst genom att ta bort allt skolarbete och tycka synd om. Vi kan anpassa och ska anpassa, men aldrig ursäkta. Små, små steg framåt kan alla ta. Krav måste vi ställa. Alltid. Men kraven ska vara anpassade efter individen. Alltid.

Igår fick jag information om en ny bok som Liber ger ut som heter Nytt land och ny skola. Jag hoppas att den kan ge mig och mina kollegor lite fler tips om hur vi kan göra för att våra elever ska må så bra som möjligt.

Läs också:

Så otroligt mäktigt

100 lärarröster ljuder i bloggvärlden och tecknar förhoppningsvis en bild av skolvärlden som kontrasterar till den svartmålning som media och tyvärr även vår skolminister bidrar till. Bloggstafetten Lärrtycket initierades av Anne-Marie Körling och organiseras av Camilla Lindskoug. En gammal blogg- och twitterkollega och en ny bekantskap. Läs mer om hur det hela gick till här.

Bland de hundra lärarna på listan känner jag igen många av mina twänner i det utvidgade kollegiet. Jag själv har fått plats nummer 36 och mamma Britt-Marie har nummer 92. Jag och hennes kollega Emelie Öhrn (nummer 61) bestämde helt enkelt att hon skulle vara med. Det behövs röster från lärare i olika åldrar och med olika arbetsuppgifter och erfarenhet.

Det ska bli så himla kul att följa stafetten runt i skolvärlden. Alldeles strax ska jag börja läsa inläggen som hittills skrivit och sammanfatta dem lite. Jag har skummat igenom alla, men inte riktigt tagit mig tid att begrunda och kommentera.

Mitt inlägg publiceras strax före skolavslutningen. I mitt huvud börjar orden snurra och snart, snart finns nog i alla fall ett inläggsskelett. Lite prestationsångest får jag allt när jag skriver i så fint sällskap.

 

Och här är namnen på lärare som skriver:

  1. Ann-Marie Körling (iniativtagare)
  2. Kristina Alexanderson
  3. Camilla Lindskoug (organisatör)
  4. Linda Smiths
  5. Katarina Lycken
  6. Petter Bergenstråhle
  7. Anna Kaya
  8. Karin Nygårds
  9. Patricia Diaz
  10. Christina Löfving
  11. Peter Habbe
  12. Ann Hultman Jakobsson
  13. Mats Olsson
  14. Maria Grundström
  15. Fredrik Clausson
  16. Mia Melin
  17. Magdalena Ronnby
  18. Elisabet Landström
  19. Sarah Rombrant
  20. Jens Croneman
  21. Ida Aspviken
  22. Ylva Pettersson
  23. Peter Ellwe
  24. Sanna Wirland
  25. Hanna Stehagen
  26. Magnus Ehinger
  27. Marie Andersson
  28. Karoline Thordson
  29. Markus Tilly
  30. My Zetterman
  31. Karin Sonnerås
  32. Daniel Barker
  33. Hanna
  34. Terese Silverbåge
  35. Anna Lena Larsson
  36. Linda Odén
  37. Jacob Möllstam
  38. Linda Larsson
  39. Mikael Arevius
  40. Morrica
  41. Charlotta Wasteson
  42. Linda Karlsson
  43. Frida Linden
  44. Andreas Odén
  45. Helena von Schanz
  46. Cecilia Nilsson
  47. Anna Östman
  48. Hanna Tjörnhed
  49. Theres Swittgren
  50. Malin Larsson
  51. Annika Haugsöen
  52. Pernilla Weman
  53. Karin Jern Karlsson
  54. Jonas Lindhal
  55. Mr. X
  56. Fröken Backman
  57. Malin Eriksson
  58. Sara
  59. Fredrik Sjöstrand
  60. Adriana Sturesson
  61. Emelie Öhrn
  62. Janna Scheele
  63. Catharina Källgren
  64. Ann Nyström
  65. Louise Guldbrandsson
  66. Ylva Staberg
  67. Ann Löwbeer
  68. Dan Svanbom
  69. Mick Hellgren
  70. Linda Forssén
  71. Malin Lundberg
  72. Johan Lanz
  73. Hadar Nordin
  74. Patrik Glad
  75. Marika Nylund Ek
  76. Ingrid Paulin Rosell
  77. Åsa Klausen
  78. Karin Zarrouk
  79. Björn Kindenberg
  80. Marie Horn
  81. Linda Ekemalm
  82. Jan Lenander
  83. Hulya Basaran
  84. Anna Johansson
  85. Inger @vindelalvan
  86. Birgitta Wikström
  87. Marie Linder
  88. Benita Sjöberg Reuter
  89. Irene Wirdelov
  90. Dagmar Machutta
  91. Sven Järgenstedt
  92. Britt-Marie Hagman
  93. Anna Sköldeborn
  94. Anna Öjehagen
  95. Ulrika Eriksson
  96. Ulrika Jonson
  97. Katarina Trobäck
  98. Louise Callmer
  99. Bertram S. Fridell
  100. Camilla Carlberg

Läs också:

Ett avgörande ögonblick

Imorgon börjar en ny elev i vår klass. Hen talar inte ett ord svenska, möjligen kan han säga hej. Inte heller talar hen någon engelska. I gruppen finns ingen annan som talar samma språk som hen.

Imorgon kommer hen gå till skolan och antagligen vara väldigt, väldigt nervös. Kanske till och med rädd. Förhoppningsvis också en gnutta nyfiken och förväntansfull.

I klassrummet kommer hen möta en grupp ungdomar som också varit nybörjare. Som talar mer eller mindre svenska, men som inte kan säga mer än möjligtvis hej på den nya elevens språk.

Under församtalet med tolk uttryckte den nya eleven en rädsla över att de andra eleverna skulle skratta om hen försökte prata svenska. Jag lovade att det aldrig kommer att ske och jag är 100% säker på att så är fallet.

Alla i gruppen har varit nybörjare och idag talade vi om deras första dag i den svenska skolan. De fick berätta hur det kändes och påminnelsen är viktig varje gång en ny elev börjar. De har alla varit den nervösa, nya eleven som inte kan säga något annat på svenska än möjligen hej.

När morgondagen är slut kommer nykomlingen att vara helt slut. Kanske kommer hen ha lärt sig några ord och fraser på svenska. Kanske kommer hen redan ha hunnit tänka att det här aldrig kommer att gå. Hen kommer aldrig att lära sig svenska.

Så om några månader kommer det coolaste ögonblicket. Det som får mig att bli lika lycklig varje gång jag upplever det. Det första riktiga samtalet. När vi helt plötsligt sitter och pratar och sedan inser vad vi faktiskt har gjort. Att vi har pratat, på riktigt. Det är så otroligt coolt detta första samtal. Jag är så otroligt tacksam över att ha ett jobb där jag för uppleva ögonblick som detta. Dör jag får vara en del av det fantastiska som ett nytt språk är.

Imorgon börjar ännu en av mina elever en resa som slutar i ett nytt språk. Varje resa är lika fantastisk och lika spännande. Den är också lika jobbig och lika frustrerande.  När det är som tyngst gäller det att tänka på ögonblick där något fantastiskt plötsligt händer liksom det gör i det första samtalet.

Läs också: