Om individuell hjälp

Nu blir det väldigt lösryckt, för jag råkade sätta på Nyhetsmorgon igår och då pratade en kvinna om något som jag tolkade som individuella insatser och hjälpmedel. Skitsamma, exemplet är bra i vilket fall. Hon sa ungefär såhär.

Om Lisa har ett par glasögon utprovade till henne skulle vi inte nöja oss med det paret om någon annan behövde glasögon. Vi skulle inte säga att vi redan har ett par och att en annan person med synfel lika gärna kan dela glasögon med Lisa.

En tanke som vi känner igen både när det gäller specialundervisning och hjälpmedel.

 

 

Läs också:

Lärartycket 37 Om att lära för livet

Lärartycket är ett viktigt initiativ som gett mig mycket att fundera på. Igår skrev Anna-Lena Larsson om hur hon och hennes elever samarbetar med andra lärare och elever i Europa. Idag är det min tur att ta över stefettpinnen och det gör jag med stor respekt för det sällskap jag befinner mig i.

I fredags var jag på fest med kollegor från den skola jag arbetade på mellan 2000 och 2007. Under kvällen tänkte vi tillbaka tillsammans på den tid då vi var ganska nya i yrket. När vi drack vin och diskuterade pedagogik långt in på morgontimmarna. När vi ville förändra världen, eller i alla fall skolan, eller i alla fall situationen för just våra elever. Vi diskuterade undervisningssätt, delade med oss av lyckade projekt och lektioner, samarbetade både kring elever och ämnen. Jag saknar den tiden ibland.

Det talas mycket om att elever ska lära för livet och det är viktigt. Lika viktigt är det att vi lärare lär för livet. Hela livet. Jag må vara en bra lärare i mina bästa stunder, men jag är inte färdig. Jag vill aldrig bli färdig. Jag hoppas verkligen att jag aldrig får för mig att jag är det. En bra lärare slutar aldrig att utvecklas och jag vill  vara en bra lärare.

Att aldrig bli färdig är kanske det är det bästa och troligen det mest frustrerande med mitt yrke. Nya elever betyder nya utmaningar. Nya utmaningar betyder ny kunskap. Ny kunskap som kan handla om de ämnen jag undervisar och hur de kan läras ut på bästa sätt. Eller ny kunskap som handlar om nya pedagogiska rön, rapporter som rör min vardag och kanske nya tekniska prylar som kan förenkla den eller i alla fall göra den lite roligare.

Jag är en hobbypluggare av rang. Nästan varje termin de senaste åren har jag läst någon universitetskurs på distans. Det betyder att jag förutom min lärarexamen har ett gäng andra poäng. Jag säger inte att det automatiskt gör mig till en bättre lärare, för se så enkelt är det inte, men det betyder att jag lär mig. Att jag utmanar mig själv på samma sätt som jag utmanar mina elever.

Jag tror att det är nyttigt att som lärare vara elev ibland. Det betyder inte att jag aldrig tillåter mig själv att landa och tycka att jag är bra nog. Det handlar istället om att jag av respekt för mina elever och mina kollegor aldrig tillåter mig att landa så mycket att jag fastnar i gamla hjulspår. Det betyder inte heller att jag alltid gör om min undervisning fundamentalt inför varje läsår, men att jag ändrar den utifrån elevernas behov. Det är min skyldighet som lärare.

En bra lärare stannar aldrig. En bra lärare fastnar aldrig. En bra lärare ser varje ny dag som en utmaning. En bra lärare ser till att lära sig saker varje dag av både elever och kollegor. Jag orkar inte alltid vara en bra lärare, men mitt mål är ändå att vara det. Så måste det vara.

Riktigt så bra är jag nämligen inte ännu. Varje dag är inte den mest spännande utmaningen. Varje elev bringar inte bara ren glädje. Men jag har definitivt lärt mig att det är mitt ansvar som lärare att både utmana och tycka om. Det är sällan, troligen aldrig, eleverna som ska förändras. Istället är det jag som aldrig ska tro att det som funkade i en annan grupp automatiskt fungerar i en ny.

Det här med att utnyttja kollegors kunskaper tror jag att fler med mig är dåliga på. Vi talar ofta om att vi skulle dela med oss mer, men istället fastnar vi ofta i en hets som gör att den egna gruppen står i fokus, snarare än att dela med oss till andra. Vi hinner inte alltid lyfta blicken. Tid och strukturer för samarbete är kanske det som behövs mest i skolan idag. Det skulle gynna både eleverna och lärarkåren. Dessutom blir det en bra fortbildning som ser till att vi inte stannar.

Om vi bara kunde få lite arbetsro, lite vila från alla reformer och alla krav på mer eller mindre onödig dokumentation, så hade vi fått tid till en utveckling som gynnar våra elever mer. Först då tror jag att den svenska skolan lyfter. Utveckling och förändring måste nämligen komma inifrån.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till en gammal bloggfavorit, nämligen Jacob Möllstam aka Killfröken.

Läs också:

De sista ljuva (?) dagarna

Jag har fritidsgård i klassrummet just nu. På arabiska. Snart dags för sommarlov och det märks med all önskvärd tydlighet. Till elevernas försvar ska sägas att de jobbat på bra före lunch, men sedan tog energin slut. De vill ha ledigt och jag förstår dem.

På tavlan står en lista över saker som ska göras innan torsdag. Prov som ska göras, studieplaner inför hösten som ska skrivas, överlämningar ska dessutom göras för de elever som ska vidare härifrån. Jag vill att de själva ska skriva en överlämning som kompletterar min. Då får de en chans att berätta om sig själva, sin språkinlärning och sina starka och svaga sidor. Det blir en bra komplettering till den överlämning som jag gör.

Imorgon försöker vi lösa det sista som kräver tankeverksamhet. Sedan återstår bara städning av klassrum, tömning av skåp och så lite tårtbakande.

På torsdag säger vi hej då till alla över sommaren, men extra viktigt blir det förstås att uppmärksamma dem som i höst läser på SFI, gymnasiet eller komvux.

Läs också:

Upp till 100 på ångesttrappan

Jag har tidigare skrivit om det superba programmet Helt Blackout, där fyra unga människor utmanar sin talångest. I programmet utgår psykologen som stöttar dem ifrån en ångsttrappa där deltagarna ska fundera över hur jobbigt olika saker är. Trappsteg 40 betyder att det är jobbigt, medan 100 är att man i princip dör.

Idag har vi haft kulturdag. På morgonen sjöng vi afrikanskt call and respons. Några elever satte sig bakom och vågade inte riktigt. De flesta kom dock igång efter ett tag och det var häftigt att se hur nöjda många såg ut efteråt. Det är skönt att våga.

Pass två var det afrikansk dans. Jag är absolut ingen dansare. Nu satte sig mina elever vid sidan och jag gick fram till dem. ”Att dansa är 100 på min ångesttrappa, hur är det för er?” Ett litet skratt och ett erkännande om att jo, även hos dem hamnade dans på hundra.  Vi enades om att vi skulle våga och att vi förhoppningsvis skulle överleva. Det gjorde vi.

Så var det avslutning i gympahallen. Nu skulle vi sjunga och dansa för de andra. Sådant gör inte jag. Eller kanske att jag kan tänka mig att sjunga, det är väl ungefär 80. Men dansa inför folk är absolut 100 om inte mer.

Med tanke på hur mycket vi tjatat om att utmana sig själv de senaste veckorna kunde jag självklart inte banga. Jag har alltså just sjungit och dansat för resten av skolan.

Och vet ni. Jag överlevde.

 

Läs också:

En stor dag

För fyra år sedan startade jag och en kollega det som då kallades IVIK på vår gymnasieskola. Tidigare hade denna elevkatagori fått utbildning i Göteborg. Nu har vi varit igång i fyra år och rutinerna börjar så smått sitta. Numera heter vi Språkintroduktion och är ett av gymnasiets introduktionsprogram.

Idag är en stor dag. Två av de första eleverna vi hade tar studenten. Vi har varit på deras två skolor och gratulerat dem. Det kändes bra. För fyra år sedan var en av dem i princip helt nybörjare och den andra hade läst svenska i ett halvår. Det är helt otroligt att de redan nu har genomfört en gymnasieutbildning.

De hade turen att få börja gymnasiet med bara några få svenska betyg. De fick lov att lära under vägen och har jobbat häcken av sig för att klara utbildningen. De fick en utmaning och tog den.

För mina nuvarande elever är det svårare. Kraven för att få gå gymnasiet är högre och många kommer istället att få ta andra vägar till en examen. Det är synd att de hamnar ännu mer utanför den värld som deras jämnåriga lever i.

Idag är jag i alla fall både glad och stolt över ”mina” studenter. Självklart uppvaktades de med en bok. Det var ju jag som shoppade.

 

Läs också: