Stolt mamma!

Ja, nu tänker jag skryta lite om min kära dotter som har den här bloggen tillsammans med mig! Linda är en fantastisk tjej som man känner sig stolt över hela tiden! Hon har ett jobb som hon engagerar sig i och där hon ger järnet varje dag! Hon har en familj med två killar på 6 och 7 år plus en man som också är mycket engagerad. Hon läser utöver detta böcker med en kapacitet som jag bara kan drömma om och hon har en underbar förmåga att formulera sina tankar till ord! Det är inte utan att jag undrar hur det blev så! Visst har böcker varit viktiga i vår familj och vi har alltid haft böcker hemma och hon har sett sin mamma läsa och njuta av böcker. Sedan hon var riktigt liten läste vi böcker för henne, det var Totteböcker och Emmaböcker som var mest populara plus Inger och Lasse Sandbergs böcker om Lilla Anna. Vi köpte böcker och lånade på biblioteket och hon älskade det! Detta är ju inget unikt, det är väl så de flesta barn möter litteraturen men det inspirerade henne tydligen mycket. Idag har Linda förutom denna skolblogg också en bokblogg där hon skriver intressanta inlägg om de böcker hon läst och det är många det!!! Nu är det så att hon är nominerad till bästa bokblogg. Hennes blogg Enligt O är en av 3 bloggar som rör vuxenböcker som är i final!! Om ni inte läst bloggen tidigare så gör det!!  www.enligto.se

Tycker du liksom väldigt många andra att den är värd din röst så följ följande länk:

http://www.formabooks.se/Bocker/Forma-Books-Blog-Award/Rosta/

 

Läs också:

  • No Related Posts

Ett tungt besked

Jag fick reda på idag att en elev blir utvisad i dagarna. På knagglig svenska försökte hen förklara varför nio månader i Sverige blev allt. Det känns rent ut sagt förjävligt.  Troligen ser jag aldrig den här eleven mer. Det finns ingenting jag kan göra mer än att förvissa mig om att hen har mitt mobilnummer om jag någonsin kan vara till hjälp.

Jag vänjer mig aldrig och vill aldrig göra det.

Läs också:

Två böcker om studier och betyg.

Alla vill ha bra betyg. I alla fall alla elever jag har mött under mina snart 14 år som lärare. Alla tror sig inte kunna få betygen de drömmer om, alla orkar eller kan inte lägga ner den tid de behöver för att nå dit de vill, men alla vill lyckas bra. Det här inlägget publicerades ursprungligen i min bokblogg enligt O, men passar bra här också.

Jag har läst två böcker som båda handlar om att få högsta betyg i alla ämnen. En heter A i alla ämnen och är skriven av Raman Mehrzad. Den andra heter En lat jävels guide till MVG i alla ämnen och är skriven av Douglas Berglund. Tyvärr har jag inte senaste upplaganEn lat jävels guide till A i alla ämnen, men jag ska ändå försöka mig på en jämförelse mellan de två böckerna.

Det nya betygssystemet skiljer sig från det gamla, något som Raman Mehrzad tar upp i den nya upplagan av sin bok. Om Douglas Berglund gör detsamma kan jag alltså tyvärr inte svara på, men jag utgår ifrån att han i alla fall påpekar det grundläggande att alla moment är viktigare nu. Förr kunde man få MVG trots att något mål inte nådde MVG-nivå, men nu ska du nå A på alla kunskapskrav.

Raman Merzads bok är mer omfattande och går tydligt igenom vad som behövs för att lyckas i skolan. Grundidén är att du måste vara motiverad, ha ett tydligt mål som du bryter ner i delmål, planera dina studier väl och dessutom lägga en hel del tid på skolarbete. Budskapet är att alla kan få A i alla ämnen, men det kommer att krävas tid.

Douglas Berglund satsar på effektivitet. Kvalitet snarare än kvantitet. Han har en del smarta tips, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att den här boken är främst för dem som har det lätt för sig i skolan. För den som behöver konkret studiehjälp är Raman Merzads bok ett bättre val. Samtidigt är Berglunds bok ett nätt liten sak, som är lätt att läsa, vilket gör att fler troligen orkar igenom den. Det är helt klart en fördel.

Lat eller effektiv? Gränsen är hårfin menar Berglund. Själv har han inte haft mycket tid till skolan och har därför varit tvungen att vara effektiv. ”Effektivitet är nyckeln till en avslappnad skolgång”, skriver han, medan Mehrzad trycker på hur viktigt det är att dela upp stora uppgifter i små moment och att börja i tid. Jag skulle säga att även Merzads metod bidrar till effektivitet och man skulle kunna säga att båda ge samma råd, men på olika sätt. Berglunds effektiva pluggande sker dock i sista stund, då planering inte är hans grej. Istället taggas han av en deadline.

Jag fungerar som Berglund. Ofta går jag och småfunderar på en uppgift länge, länge, för att sedan göra den väldigt snabbt, inte sällan i sista stund. Det funkar för mig, men så har jag aldrig haft speciellt svårt att lära mig heller. För dem som inte är lika studievana skulle jag inte rekommendera att skjuta upp saker. Risken är att uppgiften då blir övermäktig.

Tänk att du fått i uppgift att skriva en uppsats. Den ska vara fem sidor lång och du har två veckor på dig. Mehrzad säger att du ska göra en plan för vad du ska göra varje dag, så att du inte behöver jobba mer än en liten stund i taget. Berglund säger att du lika gärna kan skriva uppsatsen under ett par timmar sista natten.

Återigen vänder sig den senare till de elever som vet exakt vad de ska göra, som är studievana och självständiga. För dem som behöver mer stöd är det mycket troligt att uppsatsen blir riktigt dålig. Om ämnet var svenska skulle dessutom en tvåtimmaruppsats inte vara en färdig produkt, då det i den nya kursplanen fokuserar mycket på respons och bearbetning av texter. Det är processen lika mycket som produkten som ska bedömas. Formativ bedömning kallas det också. Det är möjligt att Berglund tar upp detta i den reviderade upplagan.

Däremot har Berglund en bra poäng då han påpekar att engagemang och delaktighet på lektionerna är lika viktig som resultaten. Även Mehrzad skriver om vikten av närvaro. Genom att lyssna och delta aktivt på lektioner lär du dig dessutom mer och slipper lägga lika mycket tid på studier hemma.

Språket är nyckeln, skriver Berglund och påpekar att det är enkelt att få ett korrekt språk. Inte för alla. Även här vänder han sig till dem som redan fixar det mesta med lätthet. Anteckna inte, lyssna istället är ett råd som kan funka för de som är auditiva inlärare. För mig hade det inte fungerat alls. Jag kan inte lyssna utan att skriva (eller möjligen rita små blommor).

Att inställningen är viktig är de båda författarna eniga om. Tänk att du ska bli bäst och agera därefter. Hur du ska agera tycker de dock olika om.

Jag skulle säga att En lat jävels guide till MVG i alla ämnen är en ganska underhållande bok, som innehåller en del konkreta tips på hur du kan strukturera ditt skolarbete. Vill du ha mer matnyttiga råd och tips tycker jag dock att du ska läsa A i alla ämnen istället. Lite torrare, lite tråkigare, men fylld av bra tips.

Fundera på vem du är och välj den bok du tror kan hjälpa dig bäst. Oavsett vilken du väljer måste du göra jobbet i skolan själv.

Jag skulle ge dig tipset att fundera på vilka mål du har, hur du lär dig bäst och inte minst, se till att vara i skolan så mycket som möjligt. Det är väl investerad tid. Jag håller också med Berglund om att språket är nyckeln. För att kunna plugga effektivt måste du få upp din läshastighet. Hur ska du bära dig åt för att göra det?

Du ska lästräna på samma sätt som du tränar på att t.ex. springa. Är målet att springa en mil på 45 minuter? Har du aldrig sprungit så långt förut? Då börjar du säkert inte med att försöka springa en mil så snabbt du kan. Det är dömt att misslyckas. Om du ens orkar en mil kommer du troligen att ha vansinnig träningsvärk dagen efter och du är säkert inte sugen på att springa en mil till samma kväll.

Ska du bli en bra läsare kan du inte börja med världens tjockaste bok. Välj istället något enklare, men läs varje dag. Räkna hur många sidor du hinner på t.ex. 20 minuter och försök att slå ditt rekord nästa dag. Välj svårare och svårare böcker och fortsätt läsa varje dag. Jag lovar att du kommer att bli en bättre läsare och då blir också skolarbetet tusen gånger enklare. Att läsa 30 sidor i en historiebok fixar du på ett kick. Jobbar du sedan också med studieteknik kommer det att bli mycket enklare att lyckas på t.ex. prov.

Snart är höstterminen igång på riktigt. Stort lycka till önskar jag alla elever. Gör som Raman Mehrzad eller Douglas Berglund, men gör det som passar dig bäst.

 

Läs också:

Första veckan avklarad

En vecka med elever och en väldigt innehållsrik sådan. I måndags var jag först på upprop med mina två barn. En börjar förskoleklass och en ettan på en helt nybyggd skola. De träffades i sina medtorsgrupper, eller processgrupper som de kallar dem, med barn från F-3. Lillebror tyckte att det var fantastiskt roligt, men Storebror som är betydligt blygare och dessutom inte hade någon kompis i gruppen, grät på eftermiddagen och ville inte gå till skolan på tisdagen. Lite kris minst sagt. Vi peppad honom att pröva i några veckor och på inskolningsmötet på onsdagen tog vi upp det med läraren. Då hade det redan blivit bättre och på tisdagskvällen var han redan ganska nöjd.

Idén att en lärare har mentorselever i flera årskurser är något jag gillar. Jag tycker också att det är bra att barnen lär känna både äldre och yngre skolkamrater. Denna grupp kommer de att ha morgonsamling i, men större delen av tiden jobbar varje årskurs för sig. Storebror lärare, som var väldigt stel och forcerad på uppropet, var troligen mest nervös och väldigt trevlig på det enskilda mötet. Väldigt skönt.

Efter två upprop var det dags för ett tredje – vårt eget. I den grupp jag är mentor för finns endast två elever kvar från förra året och åtta nya elever. Tre av dem kom till Sverige i juli och kan bara några ord, de kan inte heller någon direkt engelska och har ett så ovanligt modersmål att vi fått jaga telefontolk hela veckan. Igår fick vi alltså för första gången prata med dem på riktigt. Väldigt roligt.

Det är väldigt häftigt att få följa elever från de allra första svenska orden och ända fram till en fungerande svenska och kanske till och med en studentexamen eller ett bra jobb. Något av det coolaste med mitt jobb måste jag säga. Med eleverna som kommit lite längre och kanske har ett fungerande vardagsspråk blir det genast lite svårare, eller i alla fall mer diskussionen om varför de ska läsa svenska som andraspråk.

Idag hade jag första lektionen med eleverna som ska jobba mot att få betyg för år nio i svenska som andraspråk och jag visste att frågan skulle komma. Vi pratade därför om hur många olika svenska språk som faktiskt krävs för att kunna använda svenska i olika situationer. Det räcker inte med ett talspråk som funkar med kompisar, utan du måste också kunna prata med myndigheter, läkare, lärare i andra ämnen osv. osv.

Vi pratade också om vilket språk de tänker och drömmer på. Detta för att visa hur naturligt modersmålet faktiskt är och hur svårt det är att nå samma nivå på svenska. Svårt, men inte omöjligt. Jag skulle säga att det är mycket svårare att få ett betyg i svenska som andraspråk för någon som bara varit några år i Sverige, än för svenska elever att få ett betyg i svenska. Mina elever har ingenting gratis.

Mitt andra ämne är engelska och i år har jag mer engelska än vanligt. De senaste tre åren har jag bara haft en nybörjargrupp, men nu ska jag ha de elever som behöver betyg för år nio. En riktigt heterogen grupp med elever som befinner sig från kunskaper motsvarande år 4 till ”borde haft A om jag bara varit i skolan”. En riktig utmaning. Nu ska jag testa vad min bok går för.

Nu ska jag snart packa ihop mina saker och åka och hämta två (förhoppningsvis) glada och garanterat trötta grabbar på fritids. Sedan drar vi direkt till simhallen för att ha simskola. Måste bara fixa mellanmål först…

Trevlig helg!

Läs också:

Imorgon smäller det

Äntligen kommer eleverna till skolan imorgon. Visst är det skönt med några dagars arbete med kollegorna, men det är ändå eleverna som gör jobbet. Under förra veckan förändrades klasslistan för min mentorsgrupp nästan totalt. Vi utgick från de elever vi hade på listan, men på onsdagen dök fem nya elever upp. Plus/minus en ska tilläggas. Lite beroende på vilken kommun som får ansvaret för en av flickorna och huruvida barnet i en av de andra väntar kommer nu, eller först om några veckor.

Den grupp jag ska ha i svenska som andraspråk ser dock ut ungefär som den gjorde i måndags, men några av de elever som kan bäst svenska har fått sin grupptillhörighet i vår IA- och preparandgrupp som går i klassrummet bredvid. De helt nyanlända kommer att få svenskundervisning av vår speciellärare tills dess att min föräldralediga kollega kommer tillbaka. Känns ändå som en bra lösning.

I år kommer jag att ha mer engelska än tidigare och det känns mest kul. Lite pirrigt också, då mina kollegor absolut tycker att vi ska använda min bok. Tänk om den inte funkar i praktiken? Men det är klart den gör, annars hade väl förlaget inte gett ut den och min väldigt erfarna författarkollega slagit bakut.

Imorgon smäller det också från grabbarna O som har upprop på nya skolan. Lillebror har träffat sina lärare, men inte Storebror. De ska träffas i mentorsgruppen där det finns barn från F-3, men större delen av dagarna verkar de tillbringa med sina jämnåriga. Hoppas att det blir en bra blandning.

 

 

Läs också:

Och så var vi igång

Första dagen avklarad och ja, det var riktigt trevligt. Visst är det skönt att vara ledig och jag hade gärna varit det ett tag till, men när jag nu ska jobba är jag glad att jag jobbat på just min skola och just mitt program. Det är nämligen en riktigt bra skola med riktigt trevlig personal. Skönt att känna så!

Hösten blir lite annorlunda. Min närmaste kollega är föräldraledig, en av våra engelsklärare har bytt jobb och jag tar över hennes engelska och jag ska dessutom arbeta 80% och studera gymnasiesvenska på lärarlyftet.

Nytt skrivbord invigdes idag och jag hann bryta ner, sammanfatta och förenkla kursplanen i svenska som andraspråk för grundskolan. Ett gott dagsverke helt klart. Imorgon behöver jag börja fundera på hur undervisningen ska se ut inledningsvis. Tror att mycket tid kommer ägnas åt studieteknik, skrivprocess och inte minst kartläggning av elevernas kunskaper. Sex gamla och minst lika många nya elever väntas ingå i språkintroduktion vid terminsstart. Det ska bli riktigt kul att träffa dem alla.

Läs också:

Jag och världen i höst

När man som jag arbetar med nyanlända följer man världens hemskheter med andra ögon. Jag vet att jag troligen kommer att bli personligt involverad i flera av de konflikter och krig som pågår genom de elever som kommer till mitt klassrum.

I sommar har jag följt utvecklingen i Syrien och jag har tänkt på hur många av mina elever från Irak som kunnat åka dit för att träffa släktingar. Länge var det en av de lugnaste länderna i området. Nu vet vi att det troligen handlade om att ingen vågade protestera.

I dagens GP (pappersversionen bara verkar de som) finns ett långt reportage om Syrien. Om en fredlig demonstrant som, efter att ha blivit fängslad och torterad vid upprepade tillfällen, nu ger sig in i Fria syriska armén. Det som började som protester är nu ett inbördeskrig. Det är svårt att ta in.

Vi kan också se vart människor i Syrien har flytt, 150 000 till Jordanien, 70 000 till Turkiet,  34 000 till Libanon, 12000 till Irak och 2100 till Sverige. 2100, en piss i havet. Jag hoppas verkligen att vi hjälper fler, många fler och jag hoppas att välmående kommuner, som den jag bor och arbetar i, faktiskt anstränger sig lite. Det är en katastrof hur till synes enkelt det är för vissa kommuner att helt slippa ta ansvar för de människor som kommer till Sverige från länder som just nu är omöjliga att bo i.

Självklart är det bäst för alla inblandade om det gick att leva ett bra liv i Syrien, Somalia, Afghanistan, eller vad det nu må vara. Men när människor lämnar allt de har för en osäker framtid i ett nytt land ska det finnas hjälp. Alla kan inte placeras i storstädernas invandrartäta stadsdelar. Det finns andra platser och därför hoppas jag trots allt att några av de flyktingar som just kommit till Sverige faktiskt landar i min kommun och i min klass. Det är inte mer än rätt.

Läs också:

En spännande dag

Idag smög höstterminen igång hos familjen O, då Storebror var några timmar på sitt nya fritids, medan Lillebror och jag var på inskolning i förskoleklassen där han ska gå. Båda barnen kommer att gå på en helt nybyggd skola och det var spännande att få se insidan.

Från en liten förskola, ett föräldrakooperativ med totalt ca 30 barn, till en stor skola med över 400 elever. Lite pirrigt kan jag tycka. Jag var dock glad att de två avdelningar där F-3-eleverna ska gå var så skilda från resten av skolan. Imorgon ska vi köpa inneskor då det inte ska förekomma ytterskor i skolan. Det är bra det.

Det skiljer bara ett skolår mellan mina ungar och det känns bra att de ska gå i olika arbetslag så att de får egna kompisar. Det verkar som att förskoleklassen och ettan ska samarbeta mycket och vissa tider under dagen även med eleverna i år 2 och 3. Hoppas att lärarna styr upp det på ett bra sätt.

Som lärare och mamma tycker jag att det är väldigt viktigt att vara lyhörd för vad lärarna har för tankar kring undervisningen och lita på att de har en bra plan. Tyvärr har den omorganisation av skolorna i vårt samhälle skrämt en hel del föräldrar. Det är mycket nya termer, som processgrupp och processledare istället för klass och klassföreståndare.

Att eleverna möter flera vuxna är jag enbart positiv till. Så var det i förskolan också. Viktigast för mig är att lärarna samarbetar och att de har den kompetens som krävs. En klassföreståndare som undervisar klassen i alla ämnen hade gjort mig mer orolig, då risken varit stor att läraren då undervisat i ämnen utan att vara behörig.

Att de inte bara ingår i en klass ser jag också som positivt. Att grupperna består av barn i olika åldrar är också något som varit naturliga på förskolan. Dessutom har gruppkonstellationerna de arbetat i sett olika ut beroende på vad de gjort. När rektorerna informerade i våras lät detta väldigt flummigt och annorlunda. Det hade varit bättre att förklara konkret hur detta skulle se ut och förklara syftet.

En förälder, som exploderade på informationsmötet, var på inskolningen idag. Också lärare, men med en stark längtan efter ett klassrum med bänkar, kateder och en lärare. Vi började diskutera och slutade snart då vi stod väldigt långt ifrån varandra.

Första året med en ny skola är troligen ett rörigt år. Jag har dock förtroende för personalen och den erfarenhet de har. Min förhoppning är därför att barnen inte alls ska känna av det röriga, utan fortsätta att ha kul medan de lär sig. Precis som på förskolan.

Imorgon ska Lillebror vara själv på skolan. Bra tror jag, då min vanligtvis kaxiga unge var ovanligt klängig idag. Inte konstigt då han bara kände en av barnen lite, de andra ingenting. Nackdelen med att ha gått på en liten förskola. I slutet tinade han upp och lekte runt på skolgården.

Tänk att jag har två skolbarn. Spännande och lite läskigt. Jag hoppas verkligen att jag och inte den arga föräldern som talade om socialt experiment, har rätt och att det här kommer att bli en riktigt bra skola.

 

Läs också:

Lärartycket 93 – Kunskaper ska byggas utav lust och glädje!

Igår skrev Cecilia Nilsson om hur roligt det är att vara lärare och glädjen är i fokus även idag.

40 år senare och fortfarande lika roligt – eller rättare sagt roligare!!!

Så skulle man på ett enkelt sätt beskriva mitt yrkesliv som lågstadielärare.

Att bli fröken i skolan har varit min dröm  ända sedan jag själv gick i skolan. Min fröken i första och andra klass var dock inte den bästa förebild man kunde ha, hon var nyutbildad men utbildad till att skrämma barn till kunskap. Jag var livrädd och även om inte jag utsattes för hennes ilska så kommer jag inte ihåg att jag kände någon glädje i att gå i skolan. Det blev en ändring när jag började i 3:an och fick en underbar fröken som såg oss barn och som kunde skratta med oss och som fick oss att tycka skolan var fantastisk! Fröken Ingrid har alltid varit min förebild! Jag hoppas att mina elever kommer att se mig som en fröken Ingrid!

Att få mina skolbarn att tycka det är roligt i skolan är det allra viktigaste. När man känner lust och glädje så lär man sig!

Jag har under mina 40 år som lärare träffat 13 omgångar förstaklassare och det har alltid varit en utmaning. När jag hade min första etta var det LTG- metoden som var det allra nyaste – att lära sig läsa på talets grund. Vi skrev gemensamma texter som vi använde i läsinlärningen. Vi letade ord som vi skrev på små lappar och höll under texterna. De första ordet var ”sa”. Barnen tränade också bokstäver och de fick välja vilken bokstav de ville jobba med! Allt material fanns uppkopierat i pärmar som stod i klassrummet! Minns att man stod i kopieringsrummet i flera dagar innan skolstarten! Det fanns inga färdiga bokstavsböcker då!

LTG-metoden höll i sig ganska länge men sedan kom det forskning som visade att man skulle skriva sig till läsning. Jag läste då didaktik på halvfart under några år, det blev både grundläggande didaktik och svenska didaktik. Den uppsats som skulle skrivas i den andra kursen handlade just om att skriva. Min uppsats fick namnet ”Kan det bli poesi?” och mina elever blev världens bästa poeter! Vi skrev dikter som samlades i diktböcker som vi sedan kopierade till föräldrarna som fick betala dyrt för dessa alster!

För 5 år sedan var det dags att läsa igen, specialpedagogik på kvartsfart denna gången och på distans!!

I min klass hade barnen då jobbat mycket med datorer, vi hade 3 stationära datorer i klassrummet och barnen skrev sig till läsning enligt Tragetons idéer och nu var jag på väg att börja med en ny etta. Jag var skolans IT-guide och vi hade hört om spännande projekt i England där varje elev hade var sin dator. One to one började också komma i Sverige men bland de äldre eleverna. Kommunens IT-pedagoger och skolutvecklare började diskutera möjligheten för oss att pröva och det var jag som fick chansen. Alla mina elever i åk 1 fick var sin dator – stora laptops som förvarades i ett säkerhetsskåp i skolan. Jag hade fått några datorväskor så möjligheten fanns att få hem datorn under helgen. Eftersom det gått ett tag på terminen innan datorerna kom så hade många av barnen lärt sig läsa och det fanns också barn som ännu inte knäckt koden. En flicka hade så svårt med motorik och hon vägrade att skriva för hand och hon tyckte det var väldigt jobbigt. När så datorerna kom så tog det inte mer än 2 veckor innan denna tös läste flytande och hon tyckte plötsligt att allt blev mycket roligare. Redan från början använde vi datorerna varje dag och i alla ämnen. Barnen lärde sig snabbt, de fotograferade och lärde sig lägga in bilder som de skrev text till. De skrev sagor, räknesagor, dikter och de berättade om vad de lärt sig.

Klassen blev väldigt bra på att samarbeta och det var lugnt i klassrummet- barnen jobbade ofta 2 och 2 och de diskuterade stavning och grammatik med varandra och vi hade väldigt roligt!

Vi hade under denna tiden ofta studiebesök och det var mycket populärt hos barnen, de kände sig stolta och ville gärna berätta för besökarna om vad de lärt sig. De såg också möjligheten att få lite extra hjälp! Besökarna blev imponerade över hur duktiga barnen var vilket fick dem att växa ytterligare! Duktiga barn med stort självförtroende, det är barn som gillar skolan och som presterar bra resultat!

I slutet av åk 3 gjorde dessa barn de nationella proven med alldeles utmärkta resultat. Samtliga elever klarade samtliga delprov med godkänt resultat och de allra flesta hade toppenresultat. Resultatet var ett litet kvitto på att barnen lär sig bättre med hjälp av datorn som ett pedagogiskt redskap!

Nu i höst börjar dessa barn i åk 5 och de är fortfarande lika positiva och studiemotiverade. Flickan som sent lärde sig läsa har fått diagnosen dyslexi, man kan ju bara spekulera i hur det hade gått för henne om hon inte haft sin dator!

I höstas startade jag med en ny etta som också kommer att bli min sista! Nu hade Ale kommuns satsning slagit igenom så alla elever från åk 1 till 4 skulle ha var sin dator och nu var det små sk. Classmates som gällde, datorer med vridbar touchskärm och penna och med kamera och mikrofon. Redan på uppropsdagen var datorerna på plats och barnen fick med sig sin alldeles egna dator hem direkt. Från första dagen har vi under detta läsåret använt datorn och de skrev sagor som de kunde rita till. De lärde sig snabbt att använda datorn alla redskap och de skrev sina sagor i PowerPoint! Första sagan började vi att skriva gemensamt. Det blev 4 gemensamma sidor och sedan var barnen redo att fortsätta sin saga själva. Det har blivit många sagor under detta första år och det tog inte lång tid innan alla barnen lärt sig läsa. Idag läser alla kortare kapitelböcker utan besvär och med stor behållning! De älskar att läsa och de älskar att skriva!

Själva läsinlärningen skiljer sig inte så mycket från det som mina elever födda 1966 gjorde. Vi skriver fortfarande en gemensam text i veckan – inte på blädderblocket men på datorn som visas genom projektorn på våran whiteboard. Vi läser tillsammans och undersöker texten på samma sätt som då och till en början skrev jag ut texten och barnen kunde ringa in ord, bokstäver eller meningar som de kunde läsa eller kände igen. Barnen skriver också sina egna text en gång i veckan, det gör vi i anslutning till den gemensamma texten. Någon kanske väljer att skriva något från den gemensamma texten men de allra flesta väljer att skriva något eget. På samma sätt har jag gjort tidigare också men då för hand vilket innebar att många inte fick så mycket skrivet! Nu är texterna betydligt längre och framförallt mer innehållsrika! Det är så sant det som Arne Trageton säger: ”Det är lättare att skriva än att läsa och det är lättare att skriva på datorn än att skriva för hand” Precis så enkelt är det!!

Det var en av mina 19 elever som kunde läsa när de började ettan ytterligare 2 var på god väg att knäcka koden men några kunde bara ett fåtal bokstäver. Det är alltså en helt vanlig klass som startade i augusti 2011. Av dessa 19 barn finns 4 som pratar ett annat språk hemma och en pojk med diagnosen ADHD med autistiska drag + en grav språkstörning. Dessa barn har lärt sig läsa och skriva och de känner stor arbetsglädje och har ett fantastiskt självförtroende. Pojken med språkstörning kan inte säga alla ljud, men med hjälp av det talande tangentbordet så har han lärt sig läsa. Personalen på habiliteringen är förundrade över hans utveckling! Jag tror att det varit mycket svårare för honom utan sin dator och jag tror definitivt att hans självförtroende varit mindre!

Nu kan vi bara konstatera att blivande klass 2 orange är en fantastisk klass med fantastiska ungar med fantastiska föräldrar och det gör att deras fröken tycker att varje skoldag är en glädjens dag – jag längtar verkligen efter att få träffa dem igen och åter få vara med i deras utveckling!

Tänk att det kan vara så fantastiskt att vara lärare!! Världens allra viktigaste och roligaste jobb!

Vill ni följa oss så har vi en klassblogg. Från den kommer varje barn att få en egen blogg som är länkad från klassbloggen. Det dröjer kanske någon månad innan det är klart så innan dess får ni nöja er med det jag skriver. http://bloggen.ale.se/brittmariehagman

 

Läs också: