Att jobba ensam

Jag studerar nu på Lärarlyftet för att bli behörig i svenska på gymnasienivå. Mycket för min egen skull, jag behöver egentligen inte behörigheten för det jobb jag gör just nu, men också för att det finns ett behov på skolan av behöriga svensklärare. Första delkursen handlar om bedömning i allmänhet och formativ bedömning i synnerhet. Mycket intressant och matnyttigt.

Igår var jag dock väldigt frustrerad, då uppgiften var att bedöma autentiska uppsatser enligt kriterierna för NP i svenska B. Lite tror jag att frustrationen handlade om att jag inte undervisat i kursen och därmed var osäker på vad som egentligen kunde krävas. Många uppsatser hamnade på G, visserligen på gränsen till både högre och lägre betyg, men ändå G. Problemet med den gamla betygsskalan antar jag.

I det läget vill jag ha bedömningshjälp. Jag har verkligen väldigt svårt att bedöma själv, utan att sedan få chans att dela mina tankar med någon annan. Egentligen är det väl en bra insikt, men just igår var det lite jobbigt.

Brukar du bedöma tillsammans med dina kollegor?

Läs också:

Inte överraskande, men ändå…

Ett avtal som visserligen ger lite i år, men sedan inte mycket. Ska vi vara nöjda med det? Jag är skeptisk. Speciellt till de osäkra åren då ingen procentsats finns. Att det skulle leda till att kommunerna helt plötsligt uppvärderar lärarna och ger dem en massa pengar kan inte någon ens hoppas på.

Jag vill veta vad avtalet innebär i övrigt, i praktiken. Just nu känner jag mig mest uppgiven. Funderar också på om det inte är så att facket behöver mig mer än jag behöver dem.

 

Läs också:

Hur talar vi om läraryrket?

Läste Sven Järgerstedts inlägg och blev inspirerad att skriva en replik. Skulle jag rekommendera andra att välja mitt yrke? Ja och nej. Jag vill hävda att jag väldigt ofta har världens bästa jobb. Jag har turen att ha fantastiska kollegor och fina elever. Mina elever har ofta haft det tufft, men responsen jag får av dem är spontan och varm. Så många skratt och så många kramar.

Jag älskar att planera och genomföra lektioner där eleverna lär sig och utvecklas. Jag tycker om att tillsammans med dem tydliggöra kunskapsutveckling. Det är något av det mest spännande och givande man kan syssla med. En lyckad lektion ger definitivt energi, inte bara till mig utan förhoppningsvis också till eleverna.

Den här veckan fick  alla mina elever en dator. Att se de helt nyanlända ta emot sin dator med glädje och stolthet. Höra deras skratt när de satte igång den. Underbart. Samtidigt är det mitt ansvar att springa med dem till datatekniker, se till att alla kontrakt blir underskrivna och inte minst översatta. Många samtal och många timmar som går åt till saker som knappast är egentliga lärarsysslor.

Där har du mitt jobb i ett nötskal. Lektioner och planering i alla ära, men det är inte det jag ägnar större delen av veckorna åt. I perioder är det mest dokumentation och en hel del bärande av lådor. Läraren är något av en allt-i-allo och visst finns det en viss charm i det, men kanske är det lite bortkastade pengar.

Jag har löjligt många högskolepoäng. Förutom min utbildning på 4,5 år har jag läst ett år engelska, en termin religion respektive geografi på kvällstid, ett år svenska som andraspråk eller egentligen två år på halvtid och nu lärarlyftet för att få gymnasiebehörighet i svenska. För mig är det inte okej att som lärare klaga över att man inte får någon fortbildning. Man får inte mycket som lärare. Man fixar det själv. Det är den bistra verkligheten.

Och så lönen då. Jo den är väl ett kapitel för sig. Jag ligger förhållandevis bra till om man jämför och det brukar vara ett argument under lönesamtalen. Inte okej. Nu brukar jag inte tänka så mycket på lönen än just i lönesättningstider, men visst är det rätt illa att lärare inte värderas högre?

Det finns många fördelar med läraryrket och det är därför jag fortfarande tycker att mitt jobb är ett av de bästa. Den dagen nackdelarna överväger kommer jag att byta yrke och de som redan gjort det tillhör knappast de sämsta inom lärarkåren, utan tvärtom är det de bästa som försvinner. Det är en fara inte bara för skolan, utan för Sverige. Det tål att tänkas på.

 

Läs också:

Varför är jag här?

Gymnasiet är en ny plats. En frivillig skolform med elever som börjar bli vuxna. Trots att IM handlar om att bli färdig med grundskolan är jag och mina kollegor väldigt noga med att få våra elever att förstå att de är hos oss för att de valt det, inte för att de har skolplikt.

De första veckorna har mycket tid gått åt till att lämna över ansvaret till eleverna. Inte så att de ska fixa undervisningen och jag rulla tummarna självklart. Istället vill jag att de ska bli medvetna om sina styrkor och svagheter, göra sina mål tydliga och förstå att de lär för sin egen skull. Vi har pratat kompetenser som ansvarstagande, motivation och självförtroende, satt upp målbilder och alla har fått fundera på hur de lär sig bäst.

Några har visserligen mest blivit nervösa och rädda. De vill att jag ska säga till dem exakt vad de ska göra och att övningarna ska bestå av små käcka luckor där de kan fylla i ett enskilt ord utan att behöva tänka. Detta har de gjort tusen gånger och de gör det utan att tänka och utan att lära. Det är skillnad på att göra och att kunna. Det har vi också pratat mycket om.

”Jag har gjort fem kapitel i boken” är ett helt ointressant uttalande och kunskaperna inte har fastnat. Många är dock vana vid att göra och att kanske inte tänka så mycket. Något jag kan se en viss funktion med, men som jag möjligen låter vara läxa och då i webbform. På lektionerna vill jag att vi gör något vettigare.

Idag har vi haft ”pratlektion” på engelskan och eleverna har intervjuat varandra. Igår hade vi prov, eller rättare sagt ”prov” och det visade sig då att många tyckte att det var svårt att formulera frågor. Alltså övade vi på det idag. Jag säger ”prov” för att det handlade om uppgifter där eleven fick en chans att se vad de lärt sig under de senaste veckorna och vad de behövde träna mer på. Jag gick igenom provet med varje elev och resultatet blev att det (förhoppningsvis) blev tydligt vad de lärt sig och vad jag förväntade mig att de skulle ha lärt sig.

På svenskan hade vi meningstävling. Eleverna fick tvåordsmeningar, t.ex. Hunden springer. och fick sedan göra en så lång mening som möjligt. En mening lät ungefär så här ”Den bruna hunden, som heter Felix, springer snabbt runt i den stora trädgården tillsammans med den snälla kvinnan som han bor tillsammans med.”

Mycket kreativt arbete och dessutom tydlig fokusering på vad som kan vara svårt med att konstruera korrekta meningar. Nästa vecka tränar vi adjektiv, adverb och konjunktioner, för att meningarna ska bli ännu bättre.

Den viktigaste lärdomen mina elever fort under den första månaden på IM är dock att de nu kan svara på frågan ”Varför är jag här?”. Jag hoppas att de dessutom trivs i den miljö som ännu är ganska ny för dem. Och inte minst att de förstår att jag finns där för deras skull, men att de inte ska plugga för att göra mig glad.

Läs också:

Ha inte för bråttom bara

Förslaget om att inför en ettårig gymnasieutbildning helt utan teori har inte tagits emot med blida ögon. Lärarförbundet varnar för fiasko och pekar på att allt färre väljer yrkesprogram nu när de inte längre ger högskolebehörighet.

Grundidén i allainsens förslag är rätt men fel. Alla som slutar grundskolan är definitivt inte mogna för att läsa ett treårigt program på gymnasiet och resultatet kan bli att de hoppar av. Frågan är dock om en ettårig utbildning löser problemet? Det beror självklart på vad skoltröttheten beror på. Det behöver inte vara så att skoltrötta elever aldrig kommer att gå ett gymnasieprogram som ger behörighet att studera på högskola, eller som ger ett yrkesbevis.

Skolverket har fått i uppdrag att utveckla yrkesintroduktionen inom gymnasiets introduktionsprogram och det tycker jag är en god väg att gå. Vi har redan en yrkesintroduktion där eleverna kan slussas ut i yrkeslivet via en validering av yrkeskunskaper på en praktikplats eller via kortare yrkesutbildningar som leder till jobb. Grundidén är dock att det inte är något du gör när du just lämnat grundskolan. Elever som påbörjar en kortare yrkesutbildning måste anses ha en chans att bli anställningsbara. Som Ibrahim Baylan påpekar måste det finnas jobb, så att utbildningen inte bara blir en längre väg till arbetsförmedlingen.

Jag tror att ett år på ett bra introduktionsprogram kan vara ett mycket bra alternativ för många, framför att få betyg de egentligen inte förtjänat och därmed kunna börja direkt på ett nationellt program. Ännu värre tycker jag det är att elever som saknar betyg i t.ex. engelska kan påbörja ett gymnasieprogram, samtidigt som de läser upp sin grundskolengelska. Jag undervisar dessa elever och uppgiften är övermäktig för vem som helst.

Strävan är att vara som alla andra. Och alla andra går gymnasiet. Att de som egentligen kanske inte är mogna för ett nationellt program ändå slussas in där bäddar för avhopp. Måste vi ha så himla bråttom?

Jag har mött många elever som under det första året hos oss inte tagit ett enda betyg. Det är inte detsamma som att de inte lärt sig någonting. De som har haft det svårt socialt kanske lär sig att umgås med andra under en gemensam frukost eller lunch. De som tycker att de är totalt hopplösa kanske hittar något de är bra på. De helt utan självförtroende kanske vågar börja tro på sig själv. Med dessa kompetenser i bagaget blir de under sitt andra år på IM behöriga och många går vidare till nationella program och tar studenten tre år senare.

Vi behöver dock inse att alla inte går samma väg. Att en folkhögskola eller en kortare yrkesutbildning kan vara den rätta vägen. Att ungdomarna får ett bra liv ändå. Det gäller bara att ge dem en rimlig chans att komma på det, så att det inte blir ett icke-val i brist på andra alternativ. Den ettåriga yrkesutbildningen som alliansen föreslår får inte bli en slasktratt.

Jan på Flumpebloggen spånar kring sabbatsår eller senareläggning av höstterminsstarten i år 1 och det ligger mycket i det. För att veta vad man egentligen vill  måste man få landa. Han påpekar också att vi måste se konsekvenserna av den skolpolitik som alliansen för. Att börja jobba som 17-åring kanske inte är det ultimata ens för de som är skoltrötta. Men det kan vara det om 16-åringen får tid att verkligen tänka över sin framtid och våga drömma lite.

Jag kan inte se att förslaget om en ettårig gymnasieutbildning endast är av ondo, men jag manar till eftertanke.

Läs också:

Precis vad jag brukar säga

Ganska ofta diskuterar jag skolan med min far som inte befinner sig i skolans värld. Han gillar Jan Björklund skarpt. Jag tror att många som inte är lärare håller med honom. I media verkar det ju som om det här är en minister som verkligen kan sitt jobb. Eller? Själv är jag enormt skeptisk till Jan Björklund och har väldigt svårt för de flesta av hans reformer. Främst för att hans syn på lärare, skola och elever krockar med min syn på desamma. När det gäller att svartmåla skolan och en hel lärarkår har han definitivt lyckats.

Nu har lärarförbundet låtit 1200 lärare uttala sig om Jan Björklunds roll som skolminister. Resultatet visar med all önskvärd tydlighet att jag inte är ensam om att vara skeptisk mot den skolpolitik som alliansen, men Björklund i spetsen, för. De reformer som genomförts gillas inte och väldigt många av de tillfrågade, hela 59%, anser att deras arbetssituation försämrats sedan Jan Björklund blev skolminister. Jag var inte med i undersökningen, men håller helt klart med om att det blivit tuffare att vara lärare de senaste åren. Då har jag ändå relativt få elever att dokumentera och få högar att rätta.

Jan Björklunds får medelbetyget 1,5 enligt skala 1-5. Långt ifrån godkänt alltså. 29% sätter 0 i betyg. Att kalla det bottenbetyg är definitivt en underdrift.

Mycket har försämrats i skolan. Till exempel blir färre elever behöriga till gymnasiet, fler elever går på introduktionsprogrammen,

En bra förändring är ändå att det nu krävs fler betyg för att anses vara behörig. Med 3 godkända betyg klarar få att fullfölja en gymnasieutbildning.

Frågan är om Anders Borg hade fått vara kvar som finansminister om 1200 civilekonomer gett honom ett lika lågt betyg?

Läs också:

Att läsa och lära på ett andraspråk

På min bokblogg enligt O funderar jag idag kring att läsa och lära på ett andraspråk. Läs inlägget här.

För övrigt har dagen ägnats åt min kurs i svenska 91-120 hp som just nu handlar om bedömning. Mycket intressant, men som sagt, inte helt enkelt.

Läs också:

Det här med läxhjälp

Tycker jag att det är bra att läxhjälp ska göras avdragsgilt som en del av RUT-avdraget? Nej, definitivt inte.

Tycker jag att det är bra att elever erbjuds läxhjälp? Absolut.

Blir bara trött på att alliansen lägger fram ännu ett förslag som främst vänder sig till dem med pengar och därmed ökar klyftorna i samhället.

All form av stöd till elever, inklusive läxhjälp, måste finnas för alla. En skola för alla heter det så fint. Det ska vi ha. Utbildning är en demokratisk rättighet.

Lyssnade i morse på en debatt mellan Rossanna Dinamarca (V) och Emma Henriksson (KD) om läxhjälp och RUT-avdrag. Att Henriksson menar att bara för att de som tjänar under brytpunkt, dvs 32 000 i många fall har råd att betala skulle betyda att alla har det är lite lagom naivt. Eller vad det inte så hon menade? Det kanske inte spelar någon roll om bara en del av befolkningen, den redan priviligierade, får skattesubventioner som denna?

Se debatten här.

Tyvärr kan jag också intyga att nedskärningar till gymnasieskolan inte bara handlar om att eleverna blir färre. Hos oss har skolpengen räknats ner. Dessutom extra mycket för våra elever på IM, som inte anses ha speciella behov som kostar pengar.

Behöver jag säga att jag är en aning irriterad. Som min chef sa, vi ska göra samma jobb för mindre pengar.

Läs också: