The Classroom Experiment Episode 2

Huvudsyftet är att alla ska bli engagerade. Inte som det ser ut i många klassrum att vissa är aktiva, medan andra är passiva och/eller försvinner i tankar. Dylan Wiliams tanke är att ingen ska kunna gömma sig och i förlängningen att aktiva elever lär bättre.

Det visar sig att någon tagit bort några namnpinnar. Någon som inte ville svara tänker man då? Istället har en av de duktiga elevernas pinne har försvunnit. Det visar sig att hon själv tagit bort den, då hon gärna vill svara på frågor, men bara om hon kan.  Flera andra av de förr så aktiva och duktiga eleverna gör detsamma. Det som att hela deras identitet som en duktig elev nu förstörs.

Wiliam påpekar vikten av att fokusera på vad eleverna lär på lektionerna.  Mer fokus på kunskap och mindre på betyg, då betyg definitivt inte ökar motivationen. Därför rekommenderar han kommentarer istället för betyg. Problemet som lärarna ser är att eleverna fokuserar mycket på betygen. Liksom vår skolminister ska tilläggas. Ett betyg ger inte utveckling på samma sätt som en kommentar ger. Viktigt att komma ihåg.

Tydligt i filmen är att speciellt de duktiga eleverna blir frustrerade utan betyg. En av flickorna blir riktigt förbannad när det står vad hon kan förbättra, men inte något betyg. Läraren blir definitivt överraskad över de starka reaktionerna. Fixeringen vid betyg kommer att bli svår att ändra.  Senare på terminen finns frustrationen fortfarande kvar och eleverna börjar nu jämföra kommentarer istället för betyg. Ständigt denna önskan att jämföra och sortera.

Dylan Wiliam bjuder in föräldrarna till ett möte för att involvera dem.  De får vara med om en lektion med namnstickor, använda whiteboards, lyssna på genomgångar, spela teater, vilket jag tycker är en riktigt bra idé.  En förälder påpekar hur mycket bättre det är att få se och vara med om förändringarna, istället för att bara få det berättat för sig.

Mycket fokus läggs i programmet på den förändrade gruppdynamiken, där de elever som förr var duktiga på att lyssna till vad läraren sa, inte klarar sig lika bra i ett interaktivt klassrum.  Vissa får till och med svårt att koncentrera sig och sitter och ritar i sina böcker istället för att vara aktiva. Istället är det de elever som förut var passiva som blommat upp.  Genom att använda whiteboards mer och namnstickorna mindre, får alla elever visa sina kunskaper och blir då mer engagerade.

Och så uppförandet. Wiliam är inte imponerad av klassens attityd till skolan och jag håller med. De är bra mycket stökigare än mina elever någonsin är. Secret student är kanske en väg. Det går ut på att en elev kontrolleras lite extra varje dag och får poäng för de lektioner där hen gör det som ska göras och inte stör. Eleverna vet inte vem som observeras, det vet bara lärarna. Meningen är att alla ska uppföra sig bättre för att inte riskera att få minuspoäng. Det som är sympatiskt är att klassen tillsammans samlar poäng och får ett pris, en gemensam utflykt, om de når ett visst antal.

Förhoppningen är att grupptrycket ska få alla att uppföra sig bättre och ge en positiv stämning. Det här är helt klart en metod som eleverna gillar! Eftersom  det är slumpen som avgör kan en elev vara secret student flera dagar i rad. Just att inte veta är en viktig del. I slutet av dagen får klassen veta om de fått poäng eller inte och om de fått det får de också veta vem som var dagens secret student. De dagar de inte får poäng avslöjas det inte vem som var secret student.

Den viktigaste slutsatsen eleverna drar är att man inte är dum om man svarar fel, utan att man ska lära av sina misstag. Ett väldigt bra resultat är också att stämningen i klassen blivit bättre och sammanhållningen ökat. De verkar jobba med varandra snarare än mot varandra, vilket måste vara målet i alla klassrum. Lärarna talar också om att eleverna fått bättre självförtroende, uppför sig bättre och dessutom verkar ha roligare i skolan.

Dylam Wiliam undersöker klassens betyg och resultat för att se om projektet haft någon påverkan på dem. I NO (science) är skillnaden inte så stor jämfört med resultaten tidigare under året, eller i jämförelse med andra klasser. I engelska och matematik däremot märktes en mycket större utveckling bland projektets elever än hos andra klasser.

 

 

 

Frågor att fundera över:

Hur får vi eleverna att våga svara även då de inte är helt säkra?

Varför är det pinsamt att svara fel och göra misstag?

Hur får vi de elever som förut fått mycket taltid att acceptera det nya systemet med mer jämnt fördelad taltid?

Hur tydliggör jag elevernas kunskaper och inte minst deras kunskapsutveckling?

Hur är interaktionen i mitt klassrum?

Hur utmanar vi alla elever?

Vilka av de metoder Dylan Wiliam presenterar skulle fungera för mig?

 

Läs också:

The Classroom Experiment Episode 1

Efter att ha sett klipp ur BBC:s serie The Classroom experience började jag titta på de två entimmesavsnitten där Dylan Wiliam följer en klass med 24 stycken 12-13-åringar och deras lärare under en längre period.

Han introducerar idén ”no hands up” för att få bort vanan att alltid ge frågor till de elever som kopplar snabbt och då räcker upp handen. De som kan det rätta svaret. Flera elever berättar att de inte brukar räcka upp handen om de inte är 100% säkra på att de kan rätt svar.

När systemet med ”lollipop sticks” används drar läraren istället en person som ska svara på en fråga vilket leder till att de som är vana att få mycket taltid och mycket positiv feedback blir väldigt frustrerade. Det är dock väldigt tydligt att eleverna vänjer sig vid systemet och att det efter hand blir okej att chansa. Några av de riktigt duktiga eleverna fortsätter dock att vara frustrerade, medan andra elever växer. Dylan Wiliams filosofi är dock att ingen elev ska hamna efter.

Öppna frågor där läraren inte sitter inne med facit torde göra klassrumsklimatet bättre. När en lärare drar två namn i taget blir stämningen genast bättre. Kanske för att diskussionen blir mer levande. En annan lärare låter eleverna dra namnen, men envisas med att hela tiden ställa frågor där det bara finns ett rätt svar.

Traffic lights och mini whiteboards är två andra metoder för att eleverna ska kunna visa kunskap och vara delaktiga i undervisningen, utan att det behöver leda till merarbete för läraren. Trafikljuset består av tre pappmuggar i olika färger, där grönt betyder att allt är okej. Varje lektion börjar med den muggen framme. Om det börjar bli svårt att hänga med i lärarens genomgång visar man istället den gula muggen och om det går för snabbt, är för svårt och man vill ställa en fråga visar eleven den röda muggen. I praktiken leder elevernas lek med muggarna till en del frustration hos läraren, men jag tycker ändå att systemet är värt att fundera över. Det är viktigt att eleverna vet att det är okej att avbryta om de inte förstår. Leker de är det å andra sidan också en signal till läraren att undervisningen kanske inte går fram ordentligt. Då gäller det att man som lärare vågar ifrågasätta sin undervisning. Att eleverna sitter tysta betyder troligen inte att de förstår.

”Despite your brilliant lesson, the kids just didn’t get it”, säger Dylan Wiliam. Han säger också att lärarna inte ska vara rädda för att be eleverna om råd. De kan troligen ge bra råd och visst är det egentligen ganska naturligt, om än kontroversiellt, att fråga dem. Och då inte i en utvärdering efter ett arbetsområde, utan direkt efter lektionen.  Eleverna utbildas i hur man ger konstruktiv kritik och bra feedback för att sedan fungera som elev-observatörer. Hos en lärare får de i uppdrag att se hur mycket tid hon ger eleverna innan hon låter frågan gå vidare och hur hennes undervisningstempo är. Grymt modigt av läraren att ställa upp på en sådan här sak måste jag säga. Och coolt att höra vad eleverna hade att säga. De insåg definitivt hur svårt det kan vara att vara lärare.

En annan lärare låter eleverna använda muggarna när de sitter och arbetar själva. Om de börjar få lite problem visar de den gula muggen och om de verkligen behöver hjälp direkt visar de istället den röda muggen och slipper sitta och räcka upp handen.  En lärare samlar eleverna med röda muggar och ger dem extra hjälp under lektionen. Att se hennes och klassens utveckling är riktigt häftigt. Lika skönt är det att elever som haft det svårt nu utvecklas, som att även toppelever har utvecklat sitt lärande genom att lyssna på andra, som faktiskt är smartare än de verkat. ”Smart is nit something you are, it’s something you get”, påpekar Dylan Wiliam.

På mini whiteboards kan alla elever svara på en fråga samtidigt och läraren kan snabbt skanna av deras svar och få vet vad de kan. När det gäller diagnostiska frågor torde detta vara ett bra sätt att testa kunskaper. Det borde gå att laminera egna skyltar att skriva på. Något jag definitivt ska testa. Hade jag fortfarande undervisat i SO hade jag definitivt gjort det redan nästa vecka.

Flera elever påpekar att de lär sig av att titta på andras whiteboards. Det är en intressant aspekt av det hela, som jag inte hade tänkt på själv.

En annan idé Wiliam har är att eleverna ska inleda dagen med 10 minuters fysisk rörelse, något som hade fått eleven Linda att spark bakut totalt. Inledningsvis funkar det bra, men att komma till skolan tidigare varje dag för att motionera är inte lätt. Idén är bra, men måste kanske in i schemat från början.  Efter ett tag verkar de dock komma in i vanan. Kanske för att de märker att motionen ger resultat? Eleverna har också fått börjat mäta sina egna resultat och blir då mer delaktiga.

 

 

 

 

 

Frågor att fundera över:

Hur många av eleverna i min/mina klasser är aktiva och räcker upp handen?

Vilka får taltid?

Vad finns det för system för att fördela taltiden rättvist?

Vilken sorts frågor ställer jag?

Hur motiverar jag alla elever?

Hur kan jag forma min undervisning så att alla elever får visa sina kunskaper, trots att de inte alltid får svara på frågor när de räcker upp handen?

Hur reagerar jag om det blir tydligt att många elever inte förstår vad jag säger?

Hur kan jag använda pedagogisk forskning och forma den så att den passar mig och mina elever?

Hur kan vi få in mer fysisk aktivitet under skoldagarna?

 

Läs också:

Dagens fortbildning

Jag ägnar dagen åt min lärarlyftskurs om bedömning där det har blivit dags att skriva en slutuppsats på några sidor, som handlar om det vi gått igenom på kursen. Jag har valt att fokusera på formativ bedömning i praktiken och hur en bedömning verkligen leder till lärande.

Dylan William sammanfattar här på ett bra sätt de fem viktigaste strategierna för formativ bedömning:

 

Här ett klipp om varför handuppräckning inte är en bra metod för att få reda på vad eleverna kan:

Och alternativ som ger mer:

Och fler:

Om frustration:

Om varför betyg inte är bedömning för lärande:

Läs också:

Ska alla få en rimlig chans?

Även jag hamnade igår in en diskussion kring språk och ämne på twitter. Anna Kaya skriver mer specifikt om den här och jag tänte istället diskutera lite mer allmänt.

Går det som ämneslärare att välja bort ett språkutvecklande arbetssätt? Att bara fokusera på ämneskunskaper? Mitt svar är ett klockrent nej. Jag förstår inte ens hur man som lärare kan tycka att det räcker att uppdatera sina ämneskunskaper. Inte heller hur man kan anse sig komepetent utan att också blanda in pedagogisk forskning kring hur elever lär. Är inte ämneskunskaperna dessutom relativt meningslösa om de inte kommer eleverna till godo?

Jag har förut skrivit om de två ytterligheter som brukar få exemplifiera lärares vilja till anpassning efter elever med annat modeersmål, eller för den del elever som av andra orsaker kan ha svårt att språkligt fixa ämnesstudier. En ytterlighet är läraren som helt kör på den undervisning som hen tycker att eleverna bör fixa, med ämneskunskaper i fokus och helt utan anpassning till elevernas förutsättningar. Vill de så kan de och fixar de inte kursen finns det en brist hos eleverna. Lite svinn för man räkna med. Som en lärare igår som menade att det är helt okej med ett svinn på 20%.

Den andra ytterligheten är läraren som anpassar och anpassar och anpassar, tills det till slut inte finns mycket ämne kvar alls. Inte heller detta gör att eleverna når målen och läraren försöker vrida sig några varv till för att eleverna ska klara sig. I värsta fall får eleverna ett betyg ändå, för att hen kämpat så mycket. Vissa kallar den här urvattningen av ämnet och lärarens akrobatkonster för individualisering och menar att det är ett bevis på att individualisering inte fungerar.

Jag menar att individualisering är något helt annat. Att det istället handlar om att som lärare veta hur en elev lär på bästa sätt och att, tillsammans med eleven, synliggöra lärandeprocesser. Det handlar också om att som lärare variera sin undervisning för att därmed nå så många som möjligt, erbjuda olika redovisningssätt så att så många som möjligt lyckas och inte minst ge eleverna verktyg för att själva ta kontroll över sitt lärande. Det betydet inte att alla ska sitta själva och arbeta med varsin planering, men att arbetet inte heller nödvändigtvis måste se likadant ut för alla.

När det gäller språkinriktad undervisning handlar det också om att lyfta fram den terminologi och de texttyper som ingår i ämnet. Det handlar allstå långt ifrån om att sänka nivån på undervisningen, utan snarare att förtydliga den. Även elever som vill, kan och ska nå A tjänar på att få klart för sig vad det egentligen är som förväntas av dem.

Det jag också funderade över under gårdagens diskussion var hur någon kan se en undervisning där språket står i fokus som ”en sak till”. Något som ligger utanför den ordinarie undervisningen. Det går inte att undervisa en grupp där det finns elever som inte behärskar svenska fullt ut, utan att undervisningen på något sätt anpassar och förändras.

Det framgår också med all önskvärd tydlighet i den nya läroplanen att alla lärare har ett ansvar för alla elevers kunskapsutveckling och språkutveckling.

ur Läroplanen för Gymnasiet, Övergripande mål och riktlinjer

Alla som arbetar i skolan ska

  • ge stöd och stimulans till alla elever så att de utvecklas så långt som möjligt
  • uppmärksamma och stödja elever som är i behov av särskilt stöd

[…]

Läraren ska

  • i undervisningen beakta resultat av utvecklingen inom ämnesområdet och för undervisningen relevant pedagogisk och annan forskning, och
  • organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina egna förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla sin förmåga, […]

– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling

 

För grundskolan finns exakt samma formuleringar, förutom den om forskning. Det trycks också mycket mer på att vårdnadshavare ska inkluderas. I båda läroplanerna trycks det särkilt på att alla elever har rätt att utvecklas, men att elever i behov av särskilt stöd ska uppmärksammas extra.

Ganska tydligt, eller hur? Det står visserligen inte att alla elever måste nå E, men det går knappast att tolka läroplanens text som  att det är okej att inte alla elever får den undervisning och det stöd de är i behov av. Det handlar inte om att göra en sak till, utan om att göra en massa olika saker för att hela tiden förbättra sin undervisning så att den passar fler.

Allt börjar med en bra lärare. Hattie menar till och med att det är en av de mest avgörande faktorerna för skolframgång. En bra lärare finns till för alla sina elever. Eller som det står i sammafattningen av Greppa Språket (som jag för övrigt rekommenderar alla lärare att läsa):

Lärarens förhållningssätt, attityder och val av arbetssätt har en avgörande betydelse för all kunskapsutveckling och kanske i synnerhet för flerspråkiga elever.

 

Visst inser också jag att vägen till ett E är lång för vissa elever. Jag vet också att alla inte kommer att nå dit. Däremot skulle jag aldrig tänka tanken att nöja mig med att 80% lyckas. Det är som om svenska landslaget i fotboll skulle gå ut med att de är nöjda om de tar sig till VM och möjligen vinner någon match i gruppspelet. De måste drömma om guld. De måste till och med satsa på guld. Att det sedan är näst intill omöjligt för dem att verkligen ta guld är underordnat.

Vi kan inte bara skylla på att vi har mycket att göra och att tiden inte räcker till. En så viktig sak som att ge alla elever en förutsättning att nå målen kan man inte dribbla bort. Det är både oansvarigt och sorgligt att åsikter som den att alla elever inte räknas, finns i lärarkåren. Tyvärr är jag medveten om att sådana lärare finns. Det gör mig ledsen.

Läs också:

Jag går all in

Jag är sällan lagom. Det är på samma gång en av mina största styrkor och svagheter. Nu haar jag hittat programmet screencast-o-matic och fastnat totalt i att göra videoklipp av det som pågår på skärmen. Jag har gjort instruktionsfilmer för olika program som vi använder i undervisningen, så att jag ska slippa förklara dem gång på gång på gång. Det har hittills fallit ut riktigt väl.

Idag har eleverna arbetat med respons. För många var det första gången och de gjorde kanske inte så mycket mer än att ge en aning feedback på staving och ordval, samt berömma klasskamratens text.

Innan visade jag en text jag själv skrivit, en enkel personbeskrivning i nivå med vad de skulle kunna prestera. Jag visade hur en struktur skulle kunna se ut och vilka frågor man kan ställa när man ger respons. Några tittade på filmen fler gånger under dagen och kunde i alla fall ändra sin egen text lite utifrån exemplet.

Efter lunch har jag suttit och skrivit respons på elevernas utkast. Jag valde att infoga kommentarer, då dessa lätt kan tas bort och texten ser då ut som den ska utan större jobb.

För att komplettera denna skriftliga respons sitter jag nu och gör filmer där jag berättar om responsen och hur de kan gå vidare. Vi får se hur dessa filmer tas emot. Ska bli spännande!

Läs också:

Din röst ska höras

Något av det coolaste jag vet är att ha tolksamtal med elever som talar väldigt lite svenska. Helt plötsligt får jag höra deras röst i ett flöde av ord. Jag ser deras gester och miner på ett helt annat sätt än när de tvingar sin mun att forma ord på svenska. Jag ser lugnet hos dem när de kan göra sig förstådda. När de får ställa de frågor de inte kunnat formulera själv.

Genom en tolk får jag veta vad de tycker, tänker och känner. Jag lär känna dem på ett helt annat sätt. Det är fantastiskt.

Jag tänker vidare och funderar på när eleven får känna sig så här lyssnade på under sin skolvecka. Det är väldigt sällan. Kanske bara en timme i veckan om eleven har tur och får modersmålsundervisning. Oj vad viktig den timmen måste vara.

 

Läs också:

Att få vara sig själv

”Jag vill ha andra regnkläder”, sa Lillebror. Jag undrade varför. Han berättade att några killar hade sagt till honom att man blir tjej om man har rosa kläder. Hans regnkläder är rosa.

Lillebror är snart sex år. Jag anade att den här kommentaren skulle komma, men är ändå besviken på att den gjorde det.

Vi hade andra regnkläder hemma. Han har fått dem istället. Den rosa ryggsäcken och de rosa strumporna har han kvar. Rosa är en av hans många favoritfärger. Jag hoppas att den fortsätter vara det.

Jag pratade med hans lärare. Hon blev ännu mer upprörd än jag. Jag bad henne att inte göra en jättesak av det och nämna Lillebrors oro för andra. Men jag bad henne att hålla ögon och öron öppna för saker som verkar begränsa barnen.

Jag, Lillebror och Storebror pratade om färger, kläder, killar och tjejer idag. Tjejer har snippa och killar har snopp. Det lär inte förändras av vilken färg de har på sina kläder. Inte heller av vad de leker med, eller hur långt deras hår är. Vi enades om att det var viktigt att få se ut som man vill, leka med vem man vill och med vad man vill. Så länge man är snäll. Det är viktigt att vara snäll. Storebror konstaterade att de som sa så till Lillebror måste tänkt fel.

Jag hoppas att mina barn vågar vara sig själva och att ingen annan begränsar dem. Visst, det handlar bara om regnkläder, men vad blir det nästa gång?

Läs också:

Ett avslutande samtal

Sista programpunkten är ett samtal med Inger Lindberg, Kenneth Hyltenstam, Jarmo Lainio och Monica Axelsson. Moderator Aina Bigestans påpekar att mycket av vår vardag präglas av kamp och strid. Jag skulle vilja påpeka att det är viktigt att vi inte fastnar i en offermentalitet. Jag känner att det ändå blir bättre och bättre och att våra elevers specifika behov uppmärksammas mer och mer. Fortfarande blir det tyvärr ett bristtänk ibland, speciellt när relativt nyanlända elever går vidare till nationella program. Tyvärr finns det en ganska utbredd förväntan på att eleverna ska lämna språkintroduktion med en perfekt svenska. Så kommer det aldrig att bli, då skolspråket måste utvecklas i sitt sammanhang. Ett G eller E i svenska som andraspråk kan inte betyda att eleven ska behärska språket i alla skolans ämnen. Det är en omöjlig uppgift. Ett godkänt nationellt prov betyder inte att eleven har ett språk som är felfritt och det hade varit ett orimligt krav.

De här dagarna har fått mig att fundera vidare. Kanske främst angående Lindbergs och Hyltenstams resonemang kring en ny modell för svenska som andraspråk. Tanken om ett språkgym togs upp även under den avslutande frågestunden. Det ska fokuseras på enskilda behov, men det behöver inte betyda att de gör arbetet ensamma eller att det skulle röra sig om isolerad färdighetsträning. Individualisering behöver definitivt inte betyda enskilt arbete.

Hyltenstam påpekar att det måste finnas hjälp för skolor med olika förutsättningar får en chans att forma bra möjligheter för eleverna. Just min arbetsplats är lite annorlunda. Det är en mycket stor skola, med få elever med utländsk bakgrund. Lärarna på de nationella programmen är ovana vid den här kategorin av elever och inte sällan blir de lämnade att lära själva. Att lämna en nyanländ elev att själv ta till sig en läromedelstext är vansinne. Enligt Skolverket anses man vara nyanländ i fyra år, men betänk också att det tar mellan 5 och 10 år att tillgodogöra sig ett fungerande studiespråk. Eleverna behöver alltså stöd långt därefter de räknas som nyanlända.

En modersmålslärare påpekar att hon och hennes kollegor har ett riktigt krävande jobb, med dåliga förutsättningar. Hon önskar därför att de som tas på allvar, som har högre status än modersmålslärarna t.ex. forskare, lyfter frågor som rör modersmålsundervisning och behovet av en sådan.

Hyltenstam påpekar också att det kanske blir fel när situationen i stort beskrivs som problematisk och att det inte nödvändigtvis betyder att lärare som undervisar i svenska som andraspråk och modersmål är dåliga.  Det är dock inte sällan så att arbetssituationen är svår.

En annan fråga eller rättare sagt kommentar från en lärare handlar om att de som går yrkesförberedande program bara läser svenska, eller svenska som andraspråk första året. Hur ska dessa elever då få stöd i sin språkutvecklingsprocess? Självklart blir det problematiskt. Axelsson säger att det tyvärr bara är att konstatera att gymnasiet ofta ligger utanför reformer som handlar om elever som kommer till Sverige efter 12 års ålder. De behöver mer stöttning, men hur ska den se ut? Den här gruppen måste ges en möjlighet att lyckas. Tyvärr tyder mycket på att dessa elever misslyckas i det rådande systemet.

Hur hanterar vi elever med väldigt olika språkkunskaper som befinner sig på gymnasieskolan? Hur gör vi med dem som kanske aldrig kommer vidare till ett nationellt program då tiden inte räcker till?

En lärare berättar om sina elever på komvux i en gymnasial lärlingsutbildning där det inte finns några formella krav på att komma in. Alltså kan elever som inte ens gjort färdigt SFI-C hamna på en lärlingsutbildning där svenskkursen är svenska som andraspråk 1, dvs gymnasienivå. Ett exempel på de många strukturella problem som finns när det gäller svenska som andraspråk.

De lärare som arbetar med elever som har ett annat modersmål som måste synas i debatten och  som  måste få mandat att föreslå en fungerande organisation. Det får bli slutordet, för nu måste jag springa till tåget!

 

 

 

Läs också:

Modersmålsundervisning i fokus

Något som väldigt sällan lyfts fram och prioriteras är modersmålsundervisningen. Vissa av vår elever har en timme modersmålsundervisning i veckan, men långt ifrån alla. Ingen har studiehandleding, trots att detta är en rättighet enligt skollagen.

Idealet med ett språk och att man därför ska satsa på att nyanlända lär sig svenska, inte lägger tid på det språk som inte längre är aktuellt. Hur man nu kan tänka så. Självklart har modersmålet en viktig roll. Har man ett fungerande språk är det mycket lättare att lära sig ett nytt. Det sägs ofta, men lika ofta viftas det bort som oviktigt.

Tills vidare används termen modersmål, trots att den kanske inte är optimal. L1 i betydelsen förstaspråk kan funka om eleverna anländer sent, men knappast om de är födda i Sverige.

Det finns väldigt lite forskning på hur flerspråkiga klassrum fungerar, men i viss mån ses svenska som det viktigaste språket, studiespråket som har högre status.

I Sverige kan man i debatten ana en strävan efter assimilation och en tanke om att det bara kan finnas ett språk. Ska svenskan bli bra, kan man inte hålla på med modersmålet också. Är det ens önskvärt att andra språk än svenska? Vill vi inte att alla ska prata bra svenska. Riktig svenska alltså. Alla invandrarbarn borde lära sig svenska som modersmål och föräldrarna ska prata med svenska med sina barn. Det här är tyvärr vanliga röster om språk.

Skolverket har, om än sent, förstått nyttan av flerspråkighet.  Det är en stor fördel för samhället om många kan flera språk. Lär man sig två språk samtidigt drar de tillsammans den kognitiva utvecklingen framåt. Enligt skollagen kan man bara ha ett modersmål, men visst kan barn ha fler språk än så.

Fortfarande finns myten om halvspråkighet fortfarande vid liv i media och Jarmo Lainio menar att de måste övervintrat på en väldigt isolerad plats för att inte ha förändrat sin syn på tvåspråkighet. Att så många andra grupper i samhället får tolkningsföreträde framför språkforskare och lärare menar Lainio är väldigt tröttsamt. Det gäller väl det mesta som angår skolan tänker jag. Inte att det är tröttsamt, men att alla tycker sig ha rätt att leka experter.

Kursplanen i modersmål är definitivt krävande. Jag funderar över hur alla elever kan nå MVG då, på en knapp timme i veckan? Är inte det också ett sätt att sänka standarden? Vad som är värre är att lärare i modersmål har en riktigt taskig undervisningssituation. Frågan är lågt prioriterad och ansvarsfördelningen i kommunerna är otydlig. Jo tack, jag känner igen det.

Hur kan samhället dra nytta av flerspråkighet? Det borde vi definitivt diskutera mer! Modersmålsundervisningen borde inte bara ses som en utveckling för individen. En mycket framgångsrik undervisningsmodell är att undervisa på två parallella språk. Det är riktigt synd att vi inte har fler modersmålslärare knutna direkt till undervisningen på språkintroduktion. Forskning visar att elever som deltar i modersmålsundervisning inte bara blir bättre på svenska, utan också i andra ämnen som matematik. Meritvärdet för dessa elever blir dessutom bättre.

OECD har kritiserat Sverige för att satsa för lite på gruppen pojkar med utländsk bakgrund som kommit sent till Sverige och som dessutom har lågutbildade föräldrar. Endast ca 20% i denna grupp får gymnasiebehörighet.  En siffra att fundera över.

Problemet är ofta att eleverna väldigt sällan ens får undervisning i sitt modersmål. Är de för få blir det ingen grupp, är de för många kanske de inte får plats. Der blir liksom aldrig prioriterat.  Just bortförklaringar kring modersmålsundervisning verkar det finnas väldigt många. Lagstiftningen kring modersmålsundervisning följs inte, det står helt klart. Det är också så att den pedagogiska nyttan är negligerad, eller inte känd. Om man pratar bra svenska kan det vara okej att använda modersmålet, men inte annars. Det är en vanlig åsikt. En annan är att modersmålsutveckling bör ske i hemmet, inte i skolan.

 

 

 

Läs också: