Constant Leung om andraspråksundervisning

Hur katten ska man översätta content?

Lärarrollen är komplex och i ständig förändring. Viktigt att komma ihåg det (kanske någon ska förklara det för vår skolminister) och att våga förändra det som behöver förändras och behålla det som är bra att behålla.

Professionalism, vad är det? Ganska abstrakt menar Leung, men om man tänker på det dagliga arbetet blir det klarare. Dels handlar det om att lärare gör det som skolan, staten, kursplanen, arbetsgivaren osv. säger vad vi ska göra. Vi gör istället för att ifrågasätta och vi gör det så bra vi kan.

Leung talar också om den personliga, självständiga professionen. Vi kan forma vår lärarroll. Om jag ska vara en bra lärare, måste jag veta allt om ämnet och ständigt lära mig mer. Vi behöver också vara en välbalanserad människa, ”a cool guy”. Vi kan också drivas av att ständigt förbättra och utveckla vår undervisning.  Eller räcker det att vara karismatisk som läraren i Döda poeters sällskap. Inte följa regler, men lyckas ändå.

Vem är jag? Vem är du? Troligen lite av varje. Simmar du mot eller med strömmen?

Det beror på tillfället självklart.

Hur ser du på hur en lärare ska vara? Som Platon? Sociala värderingar styr hur samhället menar att lärare ska vara. Lärarrollen är aldrig fast, vårt uppdrag förändras och vi med det. Jag är absolut inte samma lärare nu som jag var 1999 då jag fick mitt första jobb.

Leung talar om hur uppgiften för andraspråkslärare förändrats. Under 50- och 60-talet kom invandrare till Storbritannien för att arbeta, liksom i Sverige vid samma tid. Då undervisade de i ”English as a foreign language”. Under 80- och 90-talet förändrades rollen då rättigheter för andraspråkselever var samma som alla andra, alltså inte få en andraklassens undervisning. Att stötta eleverna så att de både lär ut andraspråket, men också stötta i andra ämnen och dessutom arbeta mot rasism och fördomar.

Det är inte ett andraspråk som lärs ut, utan ett extra språk. Detta gör att statusen höjs. I Storbritannien finns inte ämnet som ett separat sådant längre. Du skulle ses som lustig om du vill ha separata lektioner idag, kanske till och med rasistisk. Intressant tanke.

Leung påpekar dock att nyanlända behöver lära sig språket i lugn och ro, men ändå i ett sammanhang. De har ett annat behov än andra elever.

Jag tänker på mina lektioner och att de inte är lika de lektioner som andra svensklärare har. Vi fokuserar mycket mer på språkliga samtal och strategier som utvecklas språket. Jag tänker att många elever kan behöva det även om de råkar vara födda i Sverige. En medvetenhet om språket och hur det kan utvecklas och förbättras är viktigt.

Läraren i andraspråk kan fungera som språkstöttare i andra ämnen. Det är också intressant. Jag har bara mina svenskelever tre timmar i veckan det här året och hinner inte med den delen av ämnet. Det är synd och jag funderar på hur vi skulle kunna organisera vårt schema på ett annat sätt.

Viktig kunskap för läraren är att vara medveten om språkets struktur, men också vilken terminologi som behövs i olika ämnen. Här tänker jag att lärare i alla ämnen borde tänka om. Det är så himla lätt att antingen bara köra på, eller att försöka hjälpa genom att förenkla och ta bort svåra begrepp. Båda strategierna är riktigt illa för mina elever. Vi måste hjälpa alla elever att erövra det akademiska språket.

Morrica talade om att hon har språkstöd där hon hjälper eleverna i de ämnen där de behöver stöttning. Det är kanske något.

Frågan är om det är bättre att ha svenska för alla. Leung menar det, så länge det finns en plan för hur eleverna ska stöttas i övrigt. Samma schema, men med extra hjälp.

Det handlar inte bara om språk och lingvistik. Vi måste känna till elevernas bakgrund, deras sammanhang, tidigare studier och mål. Leung talar om vikten av att L2-lärare känner till systemet och stötta både eleverna och deras familjer.

Vi behöver också skilja på elevernas betyg och elevernas kunskaper. Hur undervisar vi för att våra elever ska lära sig så mycket som möjligt? Det handlar både om kunskap om sitt ämne, men också om språket.  Något som alla behöver. Det är viktigt att eleverna förstår vad meningen med undervisningen är och då gäller det att kunna sätta ord på vad det egentligen är som behövs i en god, språkutvecklande undervisning.

Hur sprider vi kunskapen om språkutvecklande arbete? Hur får vi andra lärare att se vikten av det? Hur kan vår kunskap tas tillvara, utan att vi riskerar att trampa någon på tårna?

Det går inte att hitta enkla, universella lösningar. Leung varnar för det. I England ”får” lärare inte ha speciella lektioner. De ska finnas i den vanliga undervisningen och ge stöd för att eleverna med andra modersmål ska lyckas bättre. Alla ska behandlas på samma sätt, men blir resultatet bästa möjliga?

Viktigt att inse att bara för att alla behandlas lika och får samma möjligheter på pappret, ser verkligheten lite annorlunda ut.  Vi måste prata om hur vi hjälper våra elever bäst. Och hur vi hjälper våra kollegor dessutom.

Hur lär man sig ett andraspråk? Det måste ses i ett vidare perspektiv, individen måste stå i centrum. Vilka framsteg går hen och hur påverkar personens modersmål lärandet?

Jag kan inte låta bli att fundera över om det verkligen är så farligt med ett separat svenskämne för dem som har svenska som ett ytterligare språk vid sidan om sitt modersmål?   Ökar segregeringen i samhället för att de separeras från andra elever under några veckotimmar? Är det värre än att läsa tyska istället för spanska?

Leung hänvisar till Cummings som påpekar hur viktigt det är att alla lärare undervisar om språket i sitt ämne. Inte vara använda det enkla samtalsspråket, utan  använda ett akademiskt språk. Eleverna behöver ett kognitivt språk liksom ett akademiskt språk. Hur kan de utveckla sitt vardagsspråk till ett skolspråk? Ja, inte utan lärarens hjälp.

Jag tror att vi inte får vara så rädda för att det ska bli för svårt, så länge vi stöttar våra elever till nästa steg, så att de hela tiden förflyttar sin proximala utvecklingszon. Svårt är bra, brukar jag säga till mina elever, men bara om ni vågar fråga.

Risken är stor att vi lärare gärna ger eleverna svaren, självklart för att underlätta, men vad gör vi egentligen för elevernas kunskapsutveckling. Vi får lyssna på ett ljudklipp från en lektion i matematik, där diskussionen gjordes på vardagsspråk istället för på ett ämnesspråk. Det gör att eleverna inte lär sig, utan bara gör. Vi talar ofta om skillnaden mellan att göra och att lära på mina lektioner, det är en viktig skillnad som vi borde tala ännu mer om. Ofta har vi lärare så bråttom att vi nöjer oss med att eleverna gör. Hur kan vi ändra på det?

Jag tänker på so-undervisning och hur lätt det är att klara sig hyfsat bara genom att lära sig att hitta svar i texten utan att förstå något alls och definitivt utan att göra ämnets akademiska och kognitiva språk till sitt eget. Säkert är det detsamma i många ämnen.

Hur lär vi eleverna ett ämnesspråk? Språk och sammanhang måste höra ihop. Det hjälper inte att bara förenkla. Då sviker vi våra elever genom att inte förbereda dem för framtida studier. Vi ger dem inte de verktyg de behöver. En annan viktig poäng är att eleverna måste bli medvetna om när olika språk passar sig.

Så slutsatsen är att det är mycket att lära innan man kan fungera på ett andraspråk. Vi vet att forskningen säger att det tar minst 3 år att lära sig ett hyfsat vardagsspråk, men att det tar minst 7 år att erövra det akademiska språket. Dessutom måste man lära sig alla sociala koder i samhället. Ingen lätt uppgift. Då är det självklart viktigt att vi inte nöjer oss med att prata med våra elever med ett förenklat språk.

Som lärare är det viktigt att hitta sin roll som lärare i svenska som andraspråk. Jag jobbar ständigt på det!

 

 

 

 

 

Läs också:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *