The Classroom Experiment Episode 2

Huvudsyftet är att alla ska bli engagerade. Inte som det ser ut i många klassrum att vissa är aktiva, medan andra är passiva och/eller försvinner i tankar. Dylan Wiliams tanke är att ingen ska kunna gömma sig och i förlängningen att aktiva elever lär bättre.

Det visar sig att någon tagit bort några namnpinnar. Någon som inte ville svara tänker man då? Istället har en av de duktiga elevernas pinne har försvunnit. Det visar sig att hon själv tagit bort den, då hon gärna vill svara på frågor, men bara om hon kan.  Flera andra av de förr så aktiva och duktiga eleverna gör detsamma. Det som att hela deras identitet som en duktig elev nu förstörs.

Wiliam påpekar vikten av att fokusera på vad eleverna lär på lektionerna.  Mer fokus på kunskap och mindre på betyg, då betyg definitivt inte ökar motivationen. Därför rekommenderar han kommentarer istället för betyg. Problemet som lärarna ser är att eleverna fokuserar mycket på betygen. Liksom vår skolminister ska tilläggas. Ett betyg ger inte utveckling på samma sätt som en kommentar ger. Viktigt att komma ihåg.

Tydligt i filmen är att speciellt de duktiga eleverna blir frustrerade utan betyg. En av flickorna blir riktigt förbannad när det står vad hon kan förbättra, men inte något betyg. Läraren blir definitivt överraskad över de starka reaktionerna. Fixeringen vid betyg kommer att bli svår att ändra.  Senare på terminen finns frustrationen fortfarande kvar och eleverna börjar nu jämföra kommentarer istället för betyg. Ständigt denna önskan att jämföra och sortera.

Dylan Wiliam bjuder in föräldrarna till ett möte för att involvera dem.  De får vara med om en lektion med namnstickor, använda whiteboards, lyssna på genomgångar, spela teater, vilket jag tycker är en riktigt bra idé.  En förälder påpekar hur mycket bättre det är att få se och vara med om förändringarna, istället för att bara få det berättat för sig.

Mycket fokus läggs i programmet på den förändrade gruppdynamiken, där de elever som förr var duktiga på att lyssna till vad läraren sa, inte klarar sig lika bra i ett interaktivt klassrum.  Vissa får till och med svårt att koncentrera sig och sitter och ritar i sina böcker istället för att vara aktiva. Istället är det de elever som förut var passiva som blommat upp.  Genom att använda whiteboards mer och namnstickorna mindre, får alla elever visa sina kunskaper och blir då mer engagerade.

Och så uppförandet. Wiliam är inte imponerad av klassens attityd till skolan och jag håller med. De är bra mycket stökigare än mina elever någonsin är. Secret student är kanske en väg. Det går ut på att en elev kontrolleras lite extra varje dag och får poäng för de lektioner där hen gör det som ska göras och inte stör. Eleverna vet inte vem som observeras, det vet bara lärarna. Meningen är att alla ska uppföra sig bättre för att inte riskera att få minuspoäng. Det som är sympatiskt är att klassen tillsammans samlar poäng och får ett pris, en gemensam utflykt, om de når ett visst antal.

Förhoppningen är att grupptrycket ska få alla att uppföra sig bättre och ge en positiv stämning. Det här är helt klart en metod som eleverna gillar! Eftersom  det är slumpen som avgör kan en elev vara secret student flera dagar i rad. Just att inte veta är en viktig del. I slutet av dagen får klassen veta om de fått poäng eller inte och om de fått det får de också veta vem som var dagens secret student. De dagar de inte får poäng avslöjas det inte vem som var secret student.

Den viktigaste slutsatsen eleverna drar är att man inte är dum om man svarar fel, utan att man ska lära av sina misstag. Ett väldigt bra resultat är också att stämningen i klassen blivit bättre och sammanhållningen ökat. De verkar jobba med varandra snarare än mot varandra, vilket måste vara målet i alla klassrum. Lärarna talar också om att eleverna fått bättre självförtroende, uppför sig bättre och dessutom verkar ha roligare i skolan.

Dylam Wiliam undersöker klassens betyg och resultat för att se om projektet haft någon påverkan på dem. I NO (science) är skillnaden inte så stor jämfört med resultaten tidigare under året, eller i jämförelse med andra klasser. I engelska och matematik däremot märktes en mycket större utveckling bland projektets elever än hos andra klasser.

 

 

 

Frågor att fundera över:

Hur får vi eleverna att våga svara även då de inte är helt säkra?

Varför är det pinsamt att svara fel och göra misstag?

Hur får vi de elever som förut fått mycket taltid att acceptera det nya systemet med mer jämnt fördelad taltid?

Hur tydliggör jag elevernas kunskaper och inte minst deras kunskapsutveckling?

Hur är interaktionen i mitt klassrum?

Hur utmanar vi alla elever?

Vilka av de metoder Dylan Wiliam presenterar skulle fungera för mig?

 

Läs också:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *