Tradition eller religion?

Tydligen är religion något av det farligaste vi kan utsätta våra elever för. Och kyrkan verkar vara en läskig plats. Det är snart dags för december, med högtider som i allra högsta grad handlar om religion. Själv är jag inte längre medlem i svenska kyrkan och borde alltså vara fruktansvärt upprörd över att skolor vill fira advent och skolavslutning i kyrkan. Får de verkligen tvinga mina barn, som inte är döpta, att besöka en kyrka och kanske (hemska tanke) få lyssna på en präst som kanske till och med talar lite om Jesus och gud?

Självklart får de det. Varför skulle jag bli upprörd över att mina barn ska gå fackeltåg till kyrkan på fredag och där få veta lite om varför vi firar advent. Det är stämningsfullt, allmänbildande och ungarna tycker dessutom att det ska bli hur spännande som helst.

Mina elever kommer både från Sverige och från en massa andra länder i världen. Vissa kallar sig kristna, andra är muslimer och några buddister. Vissa är aktiva utövare av sina religioner, men för andra handlar det mest om traditioner.

Vår skolavslutning äger rum i klassrummen och sedan avslutas den i kyrkan. Jag tvingar ingen, men gör det inte heller till en jättegrej. Med något undantag brukar eleverna följa med. De är, precis som jag, fascinerade av religion och tycker att det är spännande att besöka en kyrka.

Omgivningen gör det inte sällan mer komplicerat än så. Första året de elever som har slöja klev in i kyrkan höll prästen på att vrida sig ut och in för att visa hur välkomna de var. Trevligt, men också lite onödigt att uppmärksamma dem mer än andra. Jag förstår varför, men tycker att vi många gånger är allt för rädda för att trampa någon på tårna.

Skolor får samlas i kyrkan till advent och skolavslutning om det inte förekommer några religiösa inslag slår Skolverket fast. Är inte det ett ganska konstigt ställningstagande? Hur talar vi om advent och jul utan att nämna Jesus? Är det inte bra att våra elever får höra om det verkliga skälet till att fira jul, som en kontrast till all konsumtionshysteri som genomsyrar den här tiden på året?

För vem är det egentligen farligt att vistas i kyrkan några få gånger om året och kanske få höra ett ord eller två om gud?

 

Uppdatering

 

Jag vill påpeka att inte heller jag vill ha en julavslutning med bön, välsignelse eller annat som gör att det blir en gudstjänst snarare än en högtidsstund. Mer komplicerat än så behöver man dock inte göra det.

Läs också:

En ny utmaning

I somras var jag riktigt nervös inför hösten. Min enda kollega som har svenska som andraspråk fick barn i början av sommaren och jag visste att ansvaret för eleverna på språkintroduktion skulle hamna väldigt mycket på mig. Samtidigt hade vi väldigt få elever och det var också en oro.

När hösten så började gjorde vi en organisation som fungerade bra för de få elever som vi hade fått veta skulle gå hos oss. Någon dag senare ringde telefonen och fyra nya elever var helt plötsligt på väg in. Omorganisation följde, några av de elever som kommit längst med sin svenska flyttades över i en grupp med elever som läser prep och IA och med hjälp av en kollega och vår speciallärare har en nybörjargrupp fått separat undervisning några timmar i veckan. Att ha en grupp på drygt 20 elever med allt från nybörjare till dem som är nära att nå betyg i svenska som andraspråk för år 9 är inte bra för någon.

Just nu består min sva-grupp av några elever som troligen når betyg för år 9 i år, några som fortfarande tycker att det är väldigt svårt men ändå hänger med bra och ett par som är ganska så nya, men är studievana och motiverade. Stämningen är fantastisk och det är så himla kul att undervisa.

Jag har engelska också och det var ett tag sedan jag hade annat än nybörjarengelska. Så roligt att ha en grupp där många faktiskt arbetar mot betyg. Extra skönt känns det med tanke på hur låga förväntningar jag hade inför den här hösten.

På måndag får vi en ny utmaning då vi för första gången tar emot analfabeter. Tidigare har de som behövt en alfa-grupp fått gå i Göteborg, men självklart är det bäst att ha dem på hemmaplan, inte minst ekonomiskt och det väger tungt just nu. Det betyder att jag får jobba lite mer än mina 80% nu, för att gå ner till mindre än 80% då min sva-kollega kommer tillbaka i mars. Det känns okej.

Just nu saknar jag min sva-kollega lite extra, men efter ett möta i tisdags har vi ändå skapat ett koncept som jag tror är riktigt bra. Med hjälp av två modersmålslärare får de undervisning på sitt modersmål minst en timme varje dag och några timmar kommer jag att arbeta själv med dem, andra timmar får de vara i nybörjargruppen och förhoppningsvis kunna snappa upp en del. Vi kan ju knappast isolera dem.

Nu ägnar jag tid åt att leta material till eleverna och bra fortbildning för mig. I teorin kan jag undervisa analfabeter, men jag behöver utöka mina kunskaper och dessutom få lite konkreta tips. Då jag älskar att lära mig nytt känns det inte som en uppoffring.

Har du erfarenhet av alfabetisering och tips på hur en sådan undervisning kan se ut?

 

Läs också:

All In so far

Jag insåg idag att min familj faktiskt inte fått klämma på min bok All In. Jag fick alltså rota i garderoben och letat fram några böcker. Mamma skulle ta en bok till lärarna som undervisar på högstadiet på hennes grannskola. Mormor tog med sig ett exemplar hem och var mäkta stolt.

Själv har jag nästan hunnit jobba igenom det första kapitlet i boken med min klass. Me and You heter första avsnittet och jag ät grymt glad att jag tagit det lugnt i arbetet med boken. Vi har inte ens jobbat igenom första kapitlet under de här månaderna, då det finns så himla mycket att jobba vidare med. Vi håller på med tv-serier då låten I’ll be there for you från Friends är med i boken och efter text C som handlar om The boy in the striped pajamas kommer vi att se filmen i fråga.

Jag är stolt över vår bok och extra glad över att vi satsade extra på lärarhandledningen. Där finns till exempel enklare versioner av vissa texter, vilket gör det ännu enklare att arbeta med boken i heterogena grupper.

Vill ni veta mer om All In får ni gärna höra av er till mig. Jag inser, medan jag arbetar med boken, att det finns en hel del material inkluderat i bok och lärarhandledning och boken skulle lätt räcka två läsår, t.ex. som läromedel för språkval år 8-9 eller för klasser på IM där eleverna går mer än ett år.

 

Läs också: