Dagens skolfråga

Det går knappt en dag utan att skolan på något sätt debatteras i media. Idag är det SFI-undervisningen som står i centrum. Alliansen vill att Arbetsförmedlingen ska ta över ansvaret för den. Jag förstår grundtanken att människor snabbt ska ut i arbete, men den förändring som redan gjorts där Arbetsförmedlingens etableringslotsar ska ta hand om nyanlända flyktingar har väl knappast varit en succé?

Det är möjligt att det funkar utmärkt på andra platser, men jag märker några stora problem. Störst är kanske att vi inte lyckats hitta någon etableringslots alls i vår kommun att ha kontakt med, vilket känns som en förutsättning. Problemet med dessa etableringslotsar är också att ingen tar ett helhetsgrepp på familjen. Alltså faller mycket av ansvaret kring nyanlända ungdomar nu på skolan. Skolan ska självklart ha ansvar för dessa elevers skolgång, men det finns så mycket annat som dessa elever behöver ha hjälp med. Att få en bra fritid i sin nya kommun till exempel. Där behöver många stöttning. Visst funkar det som lärare att ringa fotbollslag eller basketdito, men det är inte riktigt vårt jobb.

Att Arbetsförmedlingen ska få ännu mer ansvar när modellen som redan finns har en hel del brister verkar bara ogenomtänkt. Ett förslag som är lätt att slänga ur sig så att det tydligt ska framgå att Alliansen minsann fokuserar på att nyanlända ska ut i arbete.

Att SFI-undervisningen kanske måste förändras är en fråga för sig, men där har jag för lite kunskap för att kunna uttala mig. Någonting säger mig att artikelförfattarna har det också.

Läs också:

Tankar om den obligatoriska skolan och elevstöd

Jag hamnade i en diskussion på Facebook som jag känner att jag vill fortsätta här. Den startade i debattartikeln i DN där Socialdemokraterna proklamerar för en obligatorisk gymnasieskola, eller i alla fall skolplikt upp till 18 år.

Spontant tänker jag att förslaget inte är genomtänkt och att det krävs en hel del förändringar av gymnasieskolan om det skulle ge resultat. Samtidigt tänker jag att det måste finnas en plats i skolan för dem som är under 18, men att alla inte kommer att vilja, kunna, orka gå ett treårigt gymnasieprogram. För många av de elever jag möter är t.ex. folkhögskolor ett bättre alternativ än gymnasiet och deras gymnasietid kommer därför att bestå av två eller ibland tre år på introduktionsprogrammen. Efter att ha läst hela artikeln inser jag till min glädje att artikelförfattarna faktiskt tänkt flera steg vidare.

”En gymnasieutbildning är en förutsättning för att klara sig bra på arbetsmarknaden”, skriver Stefan Löfven och Ibrahim Baylan och visst är det i många fall så. De kritiserar alliansen för att ha monterat ner gymnasieskolan då alla program inte längre leder till högskolebehörighet.

Jag är så himla kluven i den här frågan. Jag tycker verkligen att alla ska ha möjlighet att bli behöriga för studier på högskolor och universitet, men jag tror inte att lösningen är att tvinga alla att läsa in den här behörigheten på gymnasiet. Istället tror jag på en väl utbyggd vuxenutbildning. Det måste finnas mer än en väg att gå för dem som behöver en omväg för att hitta sin motivation. Det verkar som att socialdemokraterna tänkt på det och då tycker jag definitivt att de har ett förslag som är både genomtänkt och mänskligt.

Rätt väg tror jag är att, som artikelförfattarna också skriver, satsa på de första skolåren. Att klasserna är små när barnen är små och att lärarna hinner med dem alla. Man kan läsa Hattie som fan läser Bibeln och argumentera för att klasstorlek inte spelar någon roll, men faktum är att det är otroligt mycket enklare att vara en bra lärare om du har en chans att faktisk hinna se dina elever.

Som någon skrev på Facebook så är det ingen garanti att en skolform blir bra för att den är obligatorisk. Grundskolan lyckas inte alltid och har inte förutsättning för att alltid göra det. Är det bara pengar som behövs? Nej, jag tror inte det. Men tid och tid är pengar.

Att investera mer pengar i skolan är att investera för framtiden. Jag tänker på mina elever som så ofta misslyckats totalt i grundskolan. De har ofta fått stöd, men ett stöd som väldigt ofta handlar om att de får hjälp, men inte verktyg för att stå på egna ben. Att ge eleverna verktyg kräver mer tid och större kunskap om eleverna. Där behövs det extra resurser.

Vi hjälper ingen genom att göra jobbet för dem. I dessa tider där tekniken möjliggör en hel del kompensatoriska verktyg behöver vi tänka nytt när det gäller stödundervisning. I år har jag mött en handfull elever som är vad man skulle kunna kalla ”stödskadade”. Ett hemskt, men tydligt ord. De har stora svårigheter, men istället för att försöka hitta sätt att klara skolan trots detta är de vana vid att ha en vuxen bredvid sig som servar dem. Det är inte hållbart och inte heller ett bra stöd.

Fous måste vara att tillsammans med eleverna hitta strategier för att klara mer av skolarbetet utan hjälp av en lärare. Strategier har blivit mitt mantra i år och nästan varje lektion pratar vi om strategier för att lära. Om du möter en text där du inte förstår alla ord, vad gör du då? Och svaret får inte alltid vara ”frågar Linda”. Det är en utmaning att klara gymnasiet trots svårigheter, men om dessa elever ska klara högre studier måste vi hjälpa dem på rätt sätt.

Löfven och Baylan skriver också om vikten av att eleverna mår bra och bra mår de flesta när de känner att de klarar av skolan. De mår också bra av att veta att det finns tid att göra det. Sedan får vi inte glömma bort att de finns (eller i alla fall ska finnas) andra vuxna i skolan än lärarna. De borde bli fler istället för färre. De sparkrav vi har just nu på gymnasiet är absurt. Elevhälsan riskerar att monteras ner fullständigt, många lärartjänster försvinner och hos oss på introduktionsprogrammen ser det mörkt ut. Elevpengen har räknats ner, våra elever anses inte behöva speciellt mycket stöd trots att de inte har med sig nästan något från grundskolan, är nyanlända i Sverige eller mår riktigt dåligt. Alla riskerar de att hamna utanför samhället om vi inte får lov att ge dem den utbildning de behöver och förtjänar. Att skära i skolan är dumt, men att spara på de här eleverna är vansinne.

Så vad tycker jag egentligen? Barn ska gå i skolan och att de gör det tills de är 18 är rimligt. Då måste de få adekvat stöd under hela skoltiden. Gymnasieskolan måste också utvecklas och möjligheterna till att nå gymnasiebehörighet på andra sätt utökas. Det behövs en satsning på alla elever, även på dem som kanske behöver en utbildning och ett vuxenstöd som kostar mycket. Det är en investering för framtiden.

Läs också:

Ironi när den är som bäst

Modigt av Lars Alkner, redaktionschef och ansvarig utgivare på Värnamo Nyheter, att med hjälp av ironi fundera kring hur många Sverigedemokraterna som Sverige tål.

Men på senare år har Sverigedemokraterna tillåtits växa i okontrollerad takt. De tycks inte längre vara nöjda med att få bo i vårt vackra land utan kräver allt mer rättigheter och att få ha sin egen kultur. Det skapar problem, eftersom deras primitiva och hatiska kultur rimmar illa med vår västerländska civilisation. Snart tar de över med sina egna lagar och då får vi väl inte äta kebab, gå på yoga eller lyssna på samba i vårt eget land! Det borde vara de som får anpassa sig efter vårt internationellt influerade majoritetssamhälle och inte tvärtom!

Inte får man kritisera dem heller, för då kallas man odemokratisk. Det skriks på censur och att de är offer för allt och alla. Det är för jävligt att ingen vågar diskutera problemet och att man inte får säga vad man vill om Sverigedemokrater i det här landet!

 

Läs hela texten här och glöm inte att ta dig en titt på kommentarerna där SD-anhängarna skriker högt om än på ett lite mer sansat sätt än de brukar. Men offer är de som alltid och dessutom de enda som förstått sanningen. Tala om hybris.

Läs också:

Det är mörkt och kallt i Sverige idag

Igår upptäckte jag att den klasskamrat från grundskolan, som spammar mitt Facebook-flöde med SD-propaganda av det vidrigaste slaget, är en ansedd SD-bloggare. Hen länkade nämligen till sin blogg och jag klickade mig dit. Vidrigt. Inlägg efter inlägg om varför invandrare inte borde få finnas i Sverige, om hur alla problem i Sverige beror på att vi tar emot flyktingar och hur det är löjligt att skylla på sin homosexualitet för att få stanna i Sverige, De ska utvisas som alla andra.

Hur många håller med om dessa helt omänskliga och inte minst ologiska tankar. Ibland känns det som om de är enormt många. Jag önskar att jag kunde stänga in mig i min lilla bubbla där människor faktiskt har både hjärta och hjärna. Jag inser dock att jag måste se och läsa vad anhängarna till ett av våra riksdagspartier faktiskt håller på med på internet. Avpixlat är inte allt. Det finns hur många bloggar som helst och det finns en svans av vidriga troll som inte drar sig för någonting i kommentarsfälten. Alltid anonyma, alltid hotfulla och alltid mer arga än vältaliga.

Det finns någonting som heter medmänsklighet. En önskan om gott till andra människor oavsett ursprung, hudfärg, kön och sexuell läggning. Det handlar om människor om individer. Inte om grupper. Ingen grupp består nämligen av uteslutande goda människor, men inte heller av onda.

Jag läser om Jimmy Sserwadda och Lawrence Kaala som gifter sig av kärlek, men också för att Kaala förhoppningsvis ska slippa utvisning till Uganda, ett land där homosexualitet straffas. Snart straffas de med döden om ett nytt lagförslag går igenom och den som inte anger en homosexuell går samma öde till mötes.

Jag vill inte att internet ska fyllas av hat. Därför bidrar jag md lite medmänsklighet. Att utvisa människor till en säker död är inte värdigt ett demokratiskt land. Det är inte värdigt Sverige. Så enkelt är det.

Läs också:

Vem provocerar dig?

Cilla-Naumann

Jag hoppas att ni upptäckt Novellix, små, vackra böcker som innehåller en novell. Till några av novellerna finns lärarhandledning.

Jag har laddat ner fler Novellix-noveller på min telefon och de passar utmärkt att läsa när en till exempel åker buss eller väntar på någon. Igår läste jag Cilla Naumanns novell Lära sig som utspelar sig i en grundskola. Huvudpersonen är läraren Ulf som får en ny elev, Ingrid, en elev som av någon anledning provocerar honom otroligt mycket. Egentligen gör Ingrid ingenting speciellt, men hela hennes uppenbarelse irriterar Ulf. Mest är han irriterad på hennes jäkla väska som hon alltid rotar i när lektionen ska börja. I stället för att ta fram det hon behöver när hon faktiskt sitter och väntar på att lektionen ska börja.

Det är en intressant novell som väcker frågor om hur en lärare egentligen får känna för en elev och hur hen kan och får agera. Det är ytterst sällan det dyker upp en elev som jag inte kan finna någonting att tycka om hos. Det finns alltid något. Att börja nysta i detta något och hitta gemensamma beröringspunkter brukar vara en bra väg att gå för att, förhoppningsvis, få en bättre relation till eleven.

För Ulf kommer samtalen inte naturligt. Han försöker förbereda sig inför de dagar då han har vakt i matsalen och tvingas sitta ner med eleverna och äta. Då gäller det att ha något att prata om. Det tycker Ulf är väldigt jobbigt. För mig är dessa samtalen något av det bästa med läraryrket. Visserligen blir dagarna väldigt kompakta då en äter med eleverna, men det är ofta trevliga stunder.

Men tillbaka till elever som provocerar. Jag kommer (tyvärr) faktiskt på en elev som jag hade otroligt svårt för. Jag kunde inte hitta någonting hos hen som jag kunde tycka om. En fruktansvärd känsla. Det var många år sedan, men jag tänker fortfarande på det ibland och mår fortfarande dåligt. Jag förstod elevens agerande, men kanske inte hens föräldrars. Föräldrar som medvetet och aktivt vänder sitt barn mot skolan ställer verkligen till det. Den här eleven hade en synnerligen jobbig skoltid, från första början. Mycket kunde skyllas på skolan, men inte allt. När eleven så dök upp i sjuan började det faktiskt hyfsat bra, men sedan gick det snabbt utför.

Det är en elev. En av tusentals jag undervisat. Fortfarande är det inte okej. Fortfarande tycker jag att jag borde kunnat ändra mina känslor. Jag dolde dem. Oftast. Men fortfarande var och är det ett misslyckande. Att jag inte var ensam gör knappast saken bättre.

Läs gärna Naumanns novell du också och dela gärna dina tankar kring elever som provocerar och hur vi som lärare ska agera.

Läs också:

Har du ångest lilla vän? Bra!

Nu är ångest ett relativt begrepp, men det är knappast upplyftande att läsa om psykologen Pia Rosanders forskning som visar att elever som känner är ordentliga och känner oro och ångest inför skolarbetet får bättre betyg. Troligen för att de då gör det de ska. Däremot oroas Rosander över att just oro och ångest inte direkt borgar för en god djupinlärning.

I en skola fylld av prov och läxor kan jag se att detta skulle stämma. Däremot tror jag inte att ordentliga elever automatiskt känner oro och ångst. Det är inget nytt fenomen det här. De ”duktiga” klarar skolan, medan de som är ”röriga” eller kanske egentligen kreativa och impulsiva, inte klarar sig lika bra. Fortfarande är det viktigt att sitta still, lyssna till läraren och jobba med samma sak som alla andra.

För ja, det är individualisering som krävs konstaterar Rosander. Självklart är det så. Elever är olika och att tro att de ska lära på samma sätt är inte rimligt. Fler nationella prov och betyg tidigare torde knappast vara bra för någon. De ”duktiga” får prestationsångest och ”de andra” fixar troligen inte heller den provfixerade skolan.

Just nu är ”eget arbete” det fulaste som finns. I alla fall för skolminister Björklund som verkar ta för givet att eleverna släpps vind för våg och får göra lite som de vill så fort läraren inte står i katedern, eller möjligen ger eleverna prov eller läxförhör. Mellantinget då? Finns det inte en gyllene medelväg?

Lärares arbetsbörda ökar. Mer än i andra yrken om man får tro Aftonbladet. Nu säger detta inte mycket egentligen, då det skulle kunna var fullt möjligt trots detta att läraryrket är totalglassigt i jämförelse med andra yrken. Jag har dock svårt att se att så är fallet. Samtalen  på lärarrummen talar sitt tydliga språk. De många sjukskrivningarna likaså. Många lärare mår väldigt dåligt.

Om alla elever ska tvingas in i samma mall kommer många att falla ifrån. Kring dessa elever ska extra mycket dokumentation göras. Om vi istället kunde minska på all förbannad mätning kanske situationen kunde varit en annan. Jag tror dessutom att många lärare tillhör den samvetsgranna och ångestdrivna gruppen som är rädda för att misslyckas. Kanske är det också därför det är lätt att klamra sig fast vid gamla strukturer istället för att våga nytt.

Jag pratar utveckling och strategier med mina elever så gott som dagligen. Jag sätter inga betyg på enskilda uppgifter, utan på helheten. Tillsammans med eleverna gör jag bedömningen. Det finns ett visst intresse i att ha nationellt prov i såväl svenska som andraspråk som engelska helt klart, men det kostar många gånger mer än det smakar. Den nya information jag får om mina elevers kunskaper är ytterst begränsad.

Så hur vänder vi detta? Så länge skolpolitiken ser ut som den gör är jag rädd att det inte kommer att vända alls, utan istället fortsätta utför. Resultatet blir troligen fler elever med ångest, fler elever utan betyg och fler sjukskrivna lärare.

Vad vill jag ha? En flumskola där alla ungar gör precis som de vill? Självklart inte. Motsatsen till en skola som testar allt med hjälp av prov eller mäter allt möjligt och omöjligt  är inte en skola som inte har koll på vad eleverna kan. Jag är glad att jag har mitt twitter-flöde som till stor del befolkas av lärare med visioner. Lärare som sätter elevernas lärande i centrum och gärna använder ny teknik för att kunna erbjuda eleverna fler sätt att lära på. För det måste finnas alternativ.

Hur tänker du?

 

Läs också:

Ett dilemma

Vuxenutbildning i vårt lilla samhälle drivs sedan en tid tillbaka av ett privat utbildningsföretag. Vår kontakt med personalen där har försämrats. Det finns inget intresse från deras sida att behålla kontakten, eller så har vårt elevvårdsteam i alla fall uppfattat det.

Jag som lärare har också märkt att eleverna tycker att det är sämre. Gamla elever kommer ganska ofta tillbaka och ber om hjälp av mig, då de säger att de inte får den hjälp de behöver på sin nya skola. Speciellt de elever som har ett annat modersmål än svenska och ganska grunda kunskaper i svenska språket har svårt att hänga med och upplever att lärarna inte ”kan förklara” för dem. Då kommer de till mig. Jag sitter ner med dem en stund och sedan brukar det ha klarnat.

Nu är det inte hokus pokus jag håller på med och kanske skulle någon lärare inom vuxenutbildningen kunna göra detsamma, men tyvärr upplever eleverna inte att de kan få hjälp. Kanske kan det också vara så att lärarna inte är så kunniga om hur man arbetar språkutvecklande i alla ämnen.

Även kommunen har börjat inse att kvaliteten på vuxenutbildningen har försämrats och en ny upphandling är på gång. I den hoppas jag att det även ingår någon form av studiestöd för elever som behöver det. Jag har redan vidarebefodrat den önskan.

Dilemmat är att min tid egentligen ska gå till de elever jag undervisar nu och inte till gamla elever som borde få hjälp på annat håll. Samtidigt har jag så himla svårt att säga nej när de dyker upp halvt panikslagna.

Hur skulle du gjort?

Läs också:

Att lyfta sig eller inte?

För en tid sedan diskuterade vi lärarlyftet på twitter och det faktum att det kräver både tid och pengar för att utbilda sig.  Jag jobbat t.ex. 80% nu för att ha en rimlig chans att hinna med mitt liv. En prioritering jag har råd med. Typ. I den bästa av världar leder min ökade kompetens till ökad lön, men tyvärr kan jag troligen inte räkna med det.

Tidigare har jag läst in t.ex. svenska som andraspråk samtidigt som jag jobbat 100%. I år kände jag att det inte riktigt var rimligt. Jag läser på avancerad nivå och vill göra det ordentligt. Just nu är jag i fas, men det är vansinnigt mycket att göra.

Jag läser inte primärt för att få med gymnasiebehörigheten i min lärarlegitimation, men visst spelar det in. Frågan är om det är värt det.

En kollega påpekade dessutom, med glimten i ögat,  att det kanske inte är så himla smart att få behörighet för gymnasiet. När lärare från IM placeras där är det inte direkt för att underhålla de ordentligaste och mest ambitiösa klasserna.

Hur som helst så ägnar jag dagen åt studier. Igår inleddes en delkurs i Retorik och det känns som om det kommer att bli bra.

 

Läs också: