Ännu mer kortsiktighet

Det är inte bara inom de kommunala gymnasieskolorna som det flyttas lärare, utan även på grundskolan. Idag kan vi läsa i GP att t.ex. Brunnsboskolan (där min gamla musiklärare är rektor) att de behöver minska antalet lärare för att anpassa organisationen då det blir färre elever nästa år. Andra skolor, som Svartedalsskolan, får fler elever och behöver därmed fler lärare. Allt beror på skolpengen.

Det låter logiskt, eller hur? Färre elever, färre lärare, fler elever, fler lärare. Men resultatet av detta hoppande fram och tillbaka för att följa elevkullar och elevunderlag kan knappast ge någon stabilitet för varken skolledning, personal eller framför allt eleverna. Med systemet sist in först ut blir det unga lärare som snurrar runt i kommunen. Ännu ett exempel på kortsiktighet i skolpolitiken. Kanske måste man hitta ett annat system än elevpeng som underlag för budgeten?!

Läs också:

Med kortsiktighet i fokus

Det är minst sagt deprimerande att läsa om skolan i tidningar just nu. Då tänker jag inte bara på gymnasieskolan som glömde en gymnasiegemensam kurs eller ens om ännu ett skrap på ytan av Jan Björklund, utan främst om hur tydligt det är att de kommunala gymnasieskolorna runt Göteborg monteras ner fullständigt.

Många känner numera till Karin Berg, lärare på Schillerska i Göteborg, som gjorde en film om hur nedskärningarna påverkar henne och hennes elever. Det mest ironiska i fallet är egentligen inte besparingarna som sådana, utan att de lärare som blir kvar får arbeta mycket mer. Att hävda arbetsbrist är därför självklart inte korrekt. Det handlar om pengar och det handlar om de pengar som finns just nu.

Politikerna i min kommun tycks ha börjat fundera lite kring konsekvenserna av besparingarna som finna i budgeten som ska godkännas i juni. Tre av fyra allianspartier kommer, som det ser ut, inte skriva på budgeten. Vad det innebär för mig och mina kollegor vet vi inte.

I bästa fall funkar det lika bra utan de varslade lärarna och eleverna påverkas inte alls av lärarbyten,  större klasser eller färre undervisningstimmar per kurs. I bästa fall. Mer troligt är det så att de lärare som är kvar blir utarbetade, kanske till och med sjukskrivna och ersatta av (obehöriga?) vikarier. Och även om de skulle visa sig vara övermänniskor och inte påverkas alls är det mycket troligt, för att inte säga oundvikligt, att elevernas resultat blir sämre. Kanske blir det inte färre elever med E, men hur säkerställer vi att alla elever når de resultat de har kapacitet till med stöttning av en bra lärare?

Många lärare funderar på att byta jobb. Andra vill inte annat än att ha kvar sitt. Det är hög tid att fundera över hur läraryrket kan göras attraktivt då jag är övertygad om att allt som händer i skolan just nu kommer att göra det än svårare att rekrytera och behålla bra lärare. Eller så kanske det funkar lika bra med 0,1-lärare? Nej just det, de ska ju Björklund förbjuda.

Men det spelar väl ingen roll om lärare slutar eller blir varslade, det finns ändå inget elevunderlag just nu?! Så kan man tänka. Så verkar i alla fall många politiker tänka. Allt fokus ligger på budgeten just nu och inget fokus på framtiden. Sven Höper, chef för utbildningsförvaltningen i Göteborg, kör ett riktigt dåligt argument då han försvarar neddragningarna med att ”alla andra också gör så”. Dessutom verkar han tro att lärarna som nu varslas kommer att stå i kö för att få jobba i kommunen igen då deras kompetens behövs. Naivt.

Läs också:

Mitt i berg- och dalbanan

Jag vet att jag kommer att byta jobb i höst. Jag är varslad och omplacerad. Till största delen är jag rejält taggad inför nya uppgifter, men det finns ändå en liten, liten del av mig som hoppas att allt ska ändras och jag ska få stanna kvar. Det är den delen av mig som inte riktigt orkar börja om just nu. Som inte orkar köra järnet och göra gott intryck på en ny arbetsplats.

Men mest ska det ändå bli spännande. Nya utmaningar är lite min grej och att undervisa yngre elever blir helt klart en utmaning. Visst har jag gjort det förr, men då var både jag och skolan en annan. Jag vet att den erfarenhet jag fått de senaste sex åren är betydelsefull. Jag har helt klart blivit en mycket bättre lärare. ”Vad skulle kunna få dig ur balans? Ingenting” sa en kollega idag och jag hoppas att hon har rätt. Jag provoceras sällan och har inte höjt rösten i klassrummet på många år. Det hoppas jag att jag slipper, men kanske blir det svårare att hålla sig lugn med 30 12-åringar i ett klassrum.

Idag träffade vi några av de elever som troligen börjar på IM till hösten. Vi brukar börja med att intervjua dem, så att vi vet lite vad de tänker inför hösten. Lite vemodigt är det allt att inte få undervisa dem. Till det positiva hör att flera av dem nu går på skolan jag ska arbeta på och deras studievägledare som var med talade varmt om mina blivande kollegor. Hon sa att det är högt i tak och att stämningen är god. Det låter lovande och många verkar ha den bilden av min blivande arbetsplats. Det känns skönt.

Om jag själv hade sökt jobb på någon av grundskolorna i kommunen hade jag gjort det på den skola jag omplacerats till. Jag försöker påminna mig själv om det mitt i allt snurr, men visst hade det varit trevligare om valet varit mitt eget.

Läs också:

Lokaltidningen rapporterar

Vår lokala nyhetstidning publicerade idag en rejält mycket bättre artikel om min arbetsplats än GP:s artikel från igår. Bra och tydlig. Däremot är jag tämligen säker på att besparingarna ligger fast nästa läsår. Om alliansen ska satsa vill de självklart göra det närmare nästa val.

Läs också:

Hur förbereder du ett möte?

Som ni som läser här vet sparas det rejält på min arbetsplats och det är inte så att det är unikt just här eller ens just nu. Det jag insett är att pengar är viktigare än kvalitet och att politiker sällan (eller aldrig?) har koll på hur lärares arbetssituation ser ut. Idag kan ni läsa en (mycket kort) artikel i GP där kommunstyrelsens ordförande har räknat på vår ökade arbetstid (jag säger vår trots att jag kommer att vara på annan plats i höst) inte blir mer än 1,5 timmar per vecka. Kort sagt, ingenting att gnälla över.

Nu vet jag inte hur hon räknat, men de lärare som fått uppdragsplaner för nästa år har fått ökat undervisningstid, fler kurser och fler elever. Ni har säkert sett filmen av Karin Berg som förklarar vad det innebär i arbetsbörda och arbetstid. Om det nu skulle vara så att undervisningstiden ökar med 1,5 timmar,  vilket tycks vara lågt räknat men skit i det, så innebär det inte 1,5 timmars ökat arbetstid per vecka. Lektioner ska nämligen förberedas och planeras och dessutom efterarbetas. Med fler kurser och fler elever blir det mer planering och mer efterarbete. Ganska lätt då att räkna ut att ökningen av arbetstiden per veckan inte blir 1,5 timmar utan betydligt mer.

Låt mig förklara det på ett annat sätt. Om någon, en politiker eller någon annan, har ett möte med ett 30-tal viktiga klienter i 1,5 timme, går hen då till detta möte oförberedd? Är den tid som går till att förbereda detta möte arbetstid? Efter mötet, de viktiga 1,5 timmarna, släpper hen mötet då eller förekommer det någon form av efterarbete? Anteckningar som skrivs rent kanske? Protokoll? Mail? Om så är fallet är detta då arbetstid?

Hur mycket arbetstid går åt till ett möte på 1,5 timmar? Är det verkligen bara 1,5 timmar? Inte för en lärare och förhoppningsvis inte för någon annan heller. Så åter till de 1,5 timmar som lärare ska jobba mer nästa läsår. Hur många timmar blir det per vecka?

Läs också:

Att tänka efter före

Det är bra att Jan Björklund backar ibland. Ännu bättre hade det varit att faktiskt tänka igenom reformer innan de genomförs. Ibland kan det istället vara bättre att inte backa, som i fallet med lärarlegitimationen och att lärare nu ska kunna bli behöriga i ämnen som de inte läst, utan bara undervisat i. Då blir det ju bara en ”typ” lärarlegitimation.  Skulle detsamma hända i andra yrken som kräver legitimation?

 

Läs också:

Vi måste våga tala om det

Orättvisorna ökar i vårt samhälle. Klyftorna mellan de som har och de som inte har ökar. Tyvärr börjar ojämlikheten redan i skolan, då de där klyftorna finns mellan skolor men faktiskt också inom. Många skyller på det fria skolvalet, där bättre bemedlade föräldrar väljer bort vissa skolor för sina barn. Väljer bort dåliga skolor. Att säga så låter lite illa, som om föräldrar som inte tjänar lika mycket är lite dummare och därför inte gör valet. Jag kan tycka att det här med att välja låter lite fint, men resultatet har blivit helt galet. Felet ligger dock inte i själva möjligheten att välja, utan att det faktiskt finn skolor som föräldrar vill välja bort. Om alla skolor vore bra, skulle problemet inte vara så stort. Alla skolor ska vara bra, visst är det lätt att säga, men utan rejäla satsningar händer självklart ingenting.

”Vi måste våga tala om klassfrågan” skriver Anna Dahlberg i Expressen och jag håller med henne. Det handlar inte om att skuldbelägga föräldrar som väljer, eller ens de som inte väljer, det handlar om skillnader mellan skolor som inte borde få finnas. Dahlberg skräder inte ord och när man börjar tänka som hon gör blir det inga roliga tankar som snurrar i huvudet:

Det sociala arvet blir allt viktigare. Familjebakgrunden avgör hur du lyckas i skolan och det i sin tur avgör hur du klarar dig resten av livet. Det är 8-10 gånger vanligare att hamna i kriminalitet om man har låga betyg än om man har medelgoda eller höga betyg. De psykosociala problemen följer hack i häl liksom hälsobekymmer och svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden.

 

I den här gruppen befinner sig ofta mina elever. Oavsett om de gått i en bra eller dålig skola tyvärr. För vissa spelar det ingen roll vilken skola de går i, om skolan inte kan nå just dem. I den bästa av världar gick alla ur nian med betyg nog att ta sig in på gymnasiet för att tre år senare ta studenten, fortsätta till universitetet eller få ett jobb och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Så ser det självklart inte ut och hur många miljoner, ja till och med miljarder, som satsas på skolan måste det finnas olika vägar till framgång. Alla är inte mogna nog att trycka på gasen genom högstadiet och gymnasiet och ut i livet. En del behöver lite extra tid och lite extra stöd. En del behöver Introduktionsprogrammen. IV ni vet, skolans största misslyckande enligt Björklund och många andra. Jag förstår tanken. Det är ett misslyckande om elever inte lyckas i skolan. Ett misslyckande för skolan. För eleven blir det ett ännu större misslyckande om hen inte möter rätt stöd efter den misslyckade grundskoletiden. Att då spara pengar på dem som behöver mest stöd är vansinne. Men det sparas och tyvärr sparas det rejält.

Så här fortsätter Anna Dahlberg:

Eftersom gymnasiekompetens har blivit ett grundläggande krav för att få jobb beskriver Arbetsförmedlingen utvecklingen som ”alarmerande” med risk för livslånga arbetsmarknadsmässiga problem.

Tillströmningen sker främst från två håll. Dels handlar det om nyanlända invandrare med låg utbildningsnivå, dels om den växande utslagningen från skolan. Var fjärde 19-åring saknar numera fullständiga betyg från gymnasieskolan.

Så ser det nya klassamhället ut. Betongförorten möter bruksorten och båda dras neråt av globaliseringens gravitationskraft.

Det är inte särskilt meningsfullt att prata om skolans kris eller arbetslösheten utan den bakgrunden. Skolresultaten sjunker visserligen över hela linjen, men det är utslagningen av de svaga eleverna som är det mest akuta problemet.

 

Så nu till den viktiga frågan. Är det viktigast att årets budget går ihop, eller är det kanske lite viktigare att satsa på dem som behöver det just nu så att de inte kostar betydligt mer i framtiden? En retorisk fråga skulle jag säga. Tyvärr är den långt ifrån retorisk för många politiker, då här och nu har alldeles för stort fokus i den ekonomiska diskussionen. Det handlar om människors liv och då tänker jag inte på lärares, utan på ungdomars. På lång sikt är det väldigt dyrt att spara på skolan. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att besparingar på de svagaste grupperna är att offra dem. Det måste vi våga tala om.

 

Läs också: