Dags för ledighet

Vi lärare som är aktiva på sociala medier är allt lite knäppa. Vi har ständigt en skoldiskussion på gång oavsett månad, veckodag eller tid på dygnet. Nu planerar jag dock att undvika skolsnack under några veckor, då jag är i stort behov av avkoppling och kanske också nedkoppling. Kanske dyker det upp något inlägg här de närmaste veckorna, men tills vi ses igen önskar jag trevlig sommar. En stor del av den hoppas jag att tillbringa i sällskap av herrarna och damerna nedan.

Sommar i P1

 

Läs också:

Ett bra alternativ trots allt

Nu är jag sommarledig efter en fantastisk resa till Kraków med 11 av mina totalt 15 kollegor. Till hösten är de 13 kvar och  även från dem dras några procent till annan verksamhet. Jag hoppas att de trots allt kan behålla den fantastiska verksamhet vi har. Vi som jobbar på programmet som få vill gå och som politiker och media inte sällan sågar. Och ja, jag håller med om att det bästa vore om alla klarade grundskolan, men när det nu inte är så kan jag inte nog framhålla betydelsen av bra introduktionsprogram.

Skärmavbild 2013-06-20 kl. 14.53.14

 

Hösten blir kanske tyngre för dem som nu lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, men det är långt ifrån självklart. Under de sex år jag arbetat på introduktionsprogrammen Individuellt alternativ och Språkintroduktion, har jag sett otroligt många ungar växa. Från de stukade och många gånger arga barn de är i augusti, till de trygga vuxna de är i juni. Vissa behöver två år, andra till och med tre, men de har tiden så länge de får den hjälp de behöver. Oftast kommer de på någon gång på våren att det bästa för dem faktiskt är att landa rejält och en gång för alla fixa sina betyg, eller på något annat sätt finna en sysselsättning för framtiden som de tror på. Alla vägar till ett bra liv går inte via gymnasiet.

Vi utvärderar vår verksamhet varje termin och våra elever är nöjda. Inte alla självklart, men näst intill. När de väl insett att de faktiskt inte är värdelösa för att de har få betyg, tar de vara på den hjälp de får. Ofta hittar de en inre motor som de tidigare aldrig använt. När vi lärare hunnit bygga en stabil relation till dem, kan vi också ställa höga krav.

Det som gör mig oroad och ledsen är det faktum att de elever som behöver stöd mest nu får två lärare färre. Mina kollegor kommer att få arbeta mer och risken är stor att de då inte hinner se alla elever lika mycket, länge och ofta som de behöver. En trasig sextonåring som lämnat grundskolan stukad behöver nämligen otroligt mycket stöd och omtanke. Att inte ge förutsättningar till lärare som vill hjälpa att faktiskt göra det är en dyr besparing. Kanske ser det bättre ut i årets budget, men varje förlorad ungdom kostar betydligt mer i längden.

När jag sa hej då till mina kollegor efter ett fint tal från min närmaste kollega, gjorde jag det genom att tacka dem för allt de lärt mig. Jag är en annan lärare idag än jag var för sex år sedan. Min elevsyn har förändrats, sättet att ställa krav har gjort det och framför allt har jag insett att det för många elever kan vara bra med ett extra år på introduktionsprogrammen. Ett litet tag kan de få vara precis de personer de är och förhoppningsvis hitta mål och mening i sitt liv. En framtidstro som de inte har.

Så Natanael Derwinger, jag förstår din och andras oro, men om introduktionsprogrammen håller samma kvalitet som de gör på min före detta arbetsplats kommer dessa barn att få det bra. Om kommuner, som den jag bor och arbetar i, envisas med att spara på skolan i allmänhet och på dem som behöver hjälp i synnerhet kommer jag dock att dela din oro. Att tro att den som inte lyckats i grundskolan ska kunna göra det i stora grupper med få lärare är naivt, för att inte säga korkat. Där behöver politikerna definitivt tänka om. Ingen lärare kan trolla, men med resurser har vi lyckats över förväntan väldigt många gånger. Och varje gång ett barn med noll poäng från grundskolan blir behörig för gymnasiet, tar examen från folkhögskola eller hittar ett fast jobb har vi sparat kommunerna mer pengar än dessa barn kostat under sin tid på vårt program. Det tål att tänkas på.

Läs också:

Dog en smula

”Att skiljas är att dö en smula” citerade min chef och visst känns det så. Idag har jag och många av mina kollegor avtackats. En så otroligt sorglig stund, då ingen, förutom en tårögd men ändå nöjd pensionär, faktiskt vill sluta. Jag trodde att jag skulle kunna fixa det utan tårar, men det gick verkligen inte. Jag vet att det blir bra till hösten, det är inte det som är problemet, men jag skulle ännu hellre velat vara kvar. Helst på programmet, men i alla fall på skolan.

Fina ord från chefen och många, många kramar fick jag idag. Igår fick jag god mat och lite för många glas fin. Snart får jag fyra dagar i Kraków tillsammans med de flesta av de bästa kollegorna. Det är skönt med en sådan avslutning. Har aldrig varit i Polen och nu får jag åka dit med riktigt trevligt sällskap.

När det avslöjades vilken skola jag kommer att jobba på i höst hördes några spontana ”Ja!” från kollegor som har sina barn där. Det värmde. När jag träffade mina ny chefer i onsdags förstod jag att jag fått väldigt fina vitsord och det värmer också. Tror säkert att de nya kollegorna kan bli lika bra som mina nuvarande, men just nu känns det som att få kan leva upp till de förväntningar jag har på en bra kollega.

Nu ska jag bläddra i nya skolans skolkatalog, leta efter kollegornas ungar och förundras över hur små de där ungarna i sexan är. Kanske har jag dött en smula, men jag kommer igen.

Läs också:

Om neutrala arenor

När hösten började var en av dem mycket arg. Han var arg på alla. Ur hans mun kom den ena otrevligheten efter den andra och många handlade om hemska invandrare.

När hösten började kunde hon inte ett enda ord svenska. Hon fick gå i skolan för första gången på många år. Hennes mun försökte få ur sig vokalerna på det nya språket.

Idag var alla elever och lärare på vårt program på läger mitt ute i ingenstans, eller inte riktigt då det var så nära Landvetter flygplats att vi kunde ägna oss åt plane spotting, men näst intill. Idag möttes dessa två elever på riktigt för första gången. Han och hon tävlade i samma lag i femkampen och samarbetade helt fantastiskt. Han ansträngde sig för att hon skulle förstå och hon pratade mer än gärna med honom. Ett av alla fina möten idag.

En av mina kollegor brukar tala om vikten av neutrala arenor och då menar han egentligen tillfällen att mötas på en plats, i ett sammanhang utan krav. Just idag var en sådan dag. Alla skötte sig exemplariskt och elever och lärare fick verkligen tid att mötas. Vi spelade fotboll, boule och brännboll. Det var poängpromenad, femkamp, vattenkrig, bad och mycket god mat. Och överallt blandades elever ur olika grupper med lärare som de känner väl såväl som lärare de kanske bara sett någon gång. Så otroligt givande och trevligt. Lärarjobbet när det är som bäst helt klart!

Nu sover de förhoppningsvis snart. Jag slapp nattjänst i år och ska istället gå och lägga mig och mina röda axlar i min egen säng.

Läs också:

Sitter och gråter en skvätt

Då sonen var magsjuk i fredags och det var min tur att vara hemma missade jag tyvärr uppvaktningen av mina fem elever som tog examen. Fyra på vårt gymnasium och en på en folkhögskola i närheten. Elever som jag mötte för första gången då de knappt kunde ett ord svenska. Två av dem har jag följt sedan deras första skoldag i Sverige. Två av dem var jag i början ibland ovän med,  mest för att de inte accepterade en kvinnlig lärare. Konflikten, om det nu kan kallas så, löstes snabbt då de märkte hur viktigt det var för mig att de skulle lyckas. Jag ställde höga krav på dem för att jag trodde på dem. De sade sig vilja bli poliser, läkare, tandläkare, ingenjörer och civilekonom. Jag sa till dem att det kunde bli vad de ville, men att det krävdes en jäkla massa jobb. Ansvaret var deras, men jag fanns där för att hjälpa och stötta. Även efter de gått vidare har mitt klassrum alltid varit öppet. Ibland har de knackat på och fått hjälp med samhällskunskap, historia, engelska, psykologi eller vad de nu behövde för hjälp just då.

Nu fylls min mailbox på Facebook med de allra sötaste meddelanden. De tackar för presenten jag och mina kollegor köpte, men mest för att jag alltid trott på dem och alltid fått dem att kämpa mer och göra bättre resultat. De tackar för att jag engagerat mig, för att jag alltid tagit mig tid för dem och för att jag lärt dem att ta eget ansvar för sitt skolarbete. De skickar kramar, önskar mig en trevlig sommar och skriver att jag varit en av deras absolut viktigaste lärare.

Glädjetårarna kommer och jag är glad att mitt arbete hjälp dem. Jag är så otroligt stolt över dessa unga människor som kämpat så otroligt mycket för att komma dit de är idag. Det bästa med att vara lärare är att få möta dem!

 

Läs också: