En läsande klass

Var på föreläsning i måndags där Malin- lärare på Sätraskolan i Stockholm och Martin Widmark – känd barnboksförfattare pratade om läsförståelse. Enligt Pisa-undersökningen är det läsförståelse som de svenska eleverna blivit sämre på! Ofta lämnar vi barnen åt deras öde när deras fortsatt läsning sker i ”tystläsningsböcker”. Schemalagda textsamtal och att träna på läsförståelsestrategier. Detta gör vi på lågstadiet, men vi kan bli mycket bättre på det! Forskning visar också att föräldrars högläsning för barnen förändrats. För 10 år sedan läste 80% av föräldrarna högt för sina barn. Idag har siffran sjunkit till 30%! Även om barnen kan läsa själva så njuter de av att bli lästa för! Skolans ansvar ökar och vi måste träna barnen på att bli bättre på att förstå vad de läser! Vi måste helt enkelt läsa mer för våra elever och att då prata om texten.
Mitt nästa projekt i klassen startar på måndag! På biblioteket har jag lånat en klassuppsättning av boken Kalle Skavank. Vi ska läsa den tillsammans och använda oss av läsfixarna. Vi kommer att prata om våra fixare Spågumman, Detektiven, Reportern, Cowboyen och Konstnären! Ser fram emot detta! Lovar att rapportera hur arbetet går!

Läs också:

27. Filmtajm

I sexan tittade vi på filmen I am eleven och under några veckor har de skrivit manus och sedan har vi filmat deras svar på frågor från filmen, t.ex. Who are you? What makes you angry? How do you want to change the the word?

Och så favoritfrågan ”What makes you happy?” när alla dansade loss i klassrummet till den här låten.

 

Många timmars filmande gav 13 minuters film med titeln ”We are 12 and 13”. Det blir filmpremiär på måndag och filmvisning på föräldramötet senare på kvällen.

Det bästa har varit att göra något tillsammans. Eleverna har verkligen hjälpt och pushat varandra. Jag vill också rekommendera appen Youtube Capture, som gör det enkelt att sätta ihop olika klipp till en film. Jag har sedan laddat upp klippet olistat på Youtube, vilket betyder att man behöver en länk till det för att kunna se det.

Nu blir det fokus på texter ett tag, efter skriv- och pratprojekt. Och muntliga nationella prov visserligen …

 

 

Läs också:

26. Tunnelseende

file4591271425904

Det är så mycket som händer samtidigt just nu att jag inte riktigt vet hur jag ska få ordning på det hela. Frustrationen växer i takt med högarna och när jag ska hinna genomföra muntliga nationella prov i svenska med 29 elever och i engelska med 45 har jag ingen aning om. Min strategi just nu är att förtränga det mesta och försöka fokusera på en sak i taget. Går hyfsat. Trots allt finns det ett begränsat antal timmar varje dygn.

 

Hur gör du?

 

Läs också:

24. Lösningen på alla problem

Jag orkar inte riktigt kommentera dagens skolpolitiska utspel som Alliansen gjort. De säger sig vilja ha mer kunskap i skolan och svaret på hur det ska gå till är, som alltid, att ge betyg tidigare. Likt en papegoja upprepas detta mantra och nu har Björklund fått med sig sina polare.

Ja, det finns problem i dagens skola, men att hela tiden lägga förslag som baseras på tyckande, inte forskning lär inte lösa några som helst problem. Det handlar inte om att jag, eller mina lärarkollegor, inte ser vilka elever som behöver mer stöttning, men det finns inte förutsättningar att hjälpa alla elever på sin nivå. Det om något är galet.

Stöd ges i första hand till dem som skriker högt och det gäller både elever och föräldrar. Om betyg kan ge de andra stöd är det självklart bra, men jag tycker att det borde räcka med en skollag. Vi vet vilka elever som inte hänger med, ofta vet vi även vad som behöver göras. Låt oss få arbetsro och tid att göra det. Nu ägnar jag tid jag inte har åt att hjälpa elever utanför mina lektioner, för att jag vet att det behövs. Oftast hinner jag inte ändå och drabbas av dåligt samvete, som jag kanske inte borde ha.

Jag vill ha färre elever att ansvara för. Inte nödvändigtvis mindre klasser eller ens färre undervisningstimmar, men färre grupper och färre elever. Om jag ska hinna följa allas kunskapsutveckling och utmana dem på sin nivå behöver jag få tid att verkligen lära känna dem.

Nu i vår ägnar jag absurt mycket tid åt att förbereda, genomföra, rätta och bedöma nationella prov.  Jag ägnar också en massa tid åt att dokumentera annat eleverna gör, för att allt ska vara genomtänkt och tydligt inför betygssättningen. I den bästa av världar hinner jag med både formativ och summativ bedömning, men som det är nu hinner jag inte bedöma formativt och diskutera kunskap med eleverna lika mycket som jag önskar. Alla elever, alla, behöver stöttning för att utvecklas och utvecklas ska de få oavsett vilken bokstav de har i betyg.

Externa rättare av nationella prov då, hade inte det hjälpt en del. Jo, visst hade det gjort det. Frågan är bara vilka som ska rätta och hur proven behöver förändras för att bedömningen garanterat ska bli korrekt. Det där med att ta in bemanningsföretag gick ju inte direkt lysande förra gången och de behöriga lärare vi har behövs bättre i klassrummet med eleverna, än bland rättningshögarna. Det kan bli bra, men det är trots allt ännu ett förslag som känns mer populistiskt än genomtänkt. Tyvärr har det blivit lite av den svenska skolpolitikens melodi.

I lördags kväll diskuterade jag skolgranskning på twitter (ja, jag vet att det är knäppt att göra sådant en lördagskväll men det gjorde jag) och min debattmotståndare hade en annan definition av granskning än jag har. Jag saknar de mer komplexa utredningarna, de som kanske inte säljer lösnummer eller lockar tv-tittare, utan som faktiskt gör en analys och ger en helhetsbild. Alliansen saknar helt klart en sådan helhetsbild.

Jag håller med om att det är allt annat än seriöst att hela tiden föreslå förändringar av skolsystemet, utan att utvärdera de förändringar som redan genomförsts. Hur förändrade införandet av betyg i år 6 kunskapsutvecklingen? Hur ser det ut med arbetsbelastningen för lärare efter införandet av desamma? Vad tycker eleverna? Föräldrarna? I Björklunds mantra ingår också att lyfta fram betyg som ett sätt att öka tydligheten gentemot föräldrarna. Betyg är en bokstav som visserligen säger lite, men det behövs en dialog och en sådan måste det finnas tid med, inte bara med de föräldrar som har barn som riskerar att få F, utan med alla föräldrar.

Jag tror inte att vi vänder kunskapsutvecklingen i Sverige om vi inte börjar jobba med varandra och inte som nu när trenden är att vi jobbar mer och mer mot varandra. En anledning till det är att politiker förenklar problematiken och gör tydligt att lärare är inkompetenta. Varför skulle elever och föräldrar ha respekt för skolan då? Om deras barn får en bokstav stämplad i pannan ännu tidigare lär relationen knappast bli bättre. Betyg leder inte till dialog, utan till misstro och konflikt. Det är inte en skola jag vill ha.

 

 

 

Läs också:

Skoldebatt

Populärt ämne just nu är skolan! Alla vet, alla tycker och om alla hade kunskap så vore jag ännu mer imponerad! Reinfeldt tycker att man satsar på skolan med nationella prov i 3:an och betyg längre ner i åldrarna! Löfvén tror att skolproblemen blir lösta om lärare i ”svårare” områden får mer betalt! Tror man att lärare i svåra områden inte redan gör sitt yttersta för att få eleverna att trivas i skolan och att därmed prestera bättre? Det är det vi gör alla som jobbar i skolan, vi sliter och vrider och vänder på allt för att ge våra elever det allra bästa! Jag vet faktiskt ingen lärare som inte lever efter den devisen. Alla lärare är värda en betydligt bättre lön än den som erbjuds idag!!

Så här på söndag kväll filar jag, liksom tusentals andra lärare på planeringen inför nästa vecka. Vi planerar och funderar på hur vi ska kunna ge våra elever det allra bästa samtidigt som de också ska se fram emot en rolig och stimulerande skolvecka!!

I min 3:a är vi mitt uppe i de Nationella proven och mycket att veckans fokus rör sig runt detta. Jag vet att mina elever är duktiga på att läsa och skriva. De läser med förståelse och de kommer ihåg vad de läser. De skriver fantastiska berättelser på sina datorer och de är medvetna om meningsbyggnad och stavning. De frågar ofta om hur olika ord stavas och de är medvetna om att deras texter ska vara trevliga och lätta att läsa. Mina elever som skrivit på datorer sedan den första skoldagen i åk 1. De är duktiga! Nu står det dock i anvisningarna för de nationella proven att man måste skriva texten för hand! Man bedömer INTE handstil och läsbarhet, men ändå ska man skriva för hand. Jag ringde naturligtvis skolverket för att höra om det var ok att mina elever skrev den berättande texten på datorn. Men nej…. det gick ju inte! Varför?? Svaret var att det var orättvist! Vaddå orättvist? Är det inte orättvist att elever som är vana att skriva på datorn tvings att skriva en berättande text för hand??? Nästa argument var: -Man kan fuska! Man kan inte lita på att lärarna tar bort stavningskontroll och interpunktionsfunktionen på datorerna! Men…. hur kan man kolla att lärare inte hjälper eleven genom att säga att ”Kolla en gång till på det ordet, du vet ju hur det stavas?!” Eller….. ”Det saknas punkter – Läs en gång till! Vi kan aldrig garantera att det inte fuskas! Eller vaddå? Är vårt uppdrag att sätta åt våra 10-åringar så de blir varse vad de inte kan, eller ska vi bygga upp deras självförtroende genom att tala om vad de kan och vad de är bra på? Att sedan fruktansvärt mycket tid tas från barnens undervisning genom att mäta det vi redan vet, det bekymrar inte herr Björklund det minsta! Men, det bekymrar mig!!

Läs också: