91. Reform utan betydelse?

”Nollan” ska bli obligatorisk och därmed får Sverige en tioårig obligatorisk skola. Inget fel i den reformen, men hur mycket skillnad gör det i praktiken? Hur många sexåringar hoppar över förskoleklassen egentligen?

Till artikeln i Skolvärlden finns också en uträkning av hur många timmar svenska elever tillbringar i ”skolbänken”. Där räknas 9 år, men visst är det så att de flesta går 12 år i skolan numera. Hur många procent är det som går gymnasiet?

Inget fel på varken reformer eller statistik, men lite av ett slag i luften är det allt.

Läs också:

89. Släpper kontrollen

Jag försöker desperat att inte tänka på det jag just nu inte kan kontrollera. Som var jag ska jobba nästa år. Försöker släppa kontrollen och tänka att det ordnar sig. Försöker också tänka att jag kommer att hinna med allt jag ska göra innan terminen är slut. Helt ärligt lyckas jag inte speciellt bra med att övertyga mig själv.

Men nu tar jag helg och försöker tränga bort stressen.

Läs också:

88. Annorlunda komplimang

Jag pratade betyg med två elever i nian som verkligen utvecklats enormt under året. Från att ha varit rätt sura och buttra har de blommat upp och når fina resultat. Jag berömde deras utveckling och gav dem tipset att verkligen gå in och äga direkt nästa läsår. Följande konversation utspelade sig sedan mellan mig och en av eleverna.  (med reservation för mindre ändringar pga taskigt minne):

Jag: Vad bra det har gått den här terminen, för i höstas var du inte riktigt på gång. Jag tror du tyckte jag var rätt jobbig.

Elev: Du var asjobbig. Jag tyckte du var en bajskorv.

Jag: Okej, och nu då?

Elev: Nu är du kanske 10% bajskorv. (skratt)

Jag: Okej, 10% procent alltså. Och i höstas?

Elev: Då var du minst 85% bajskorv.

Jag: Jaha, så att jag nu är 10% bajskorv ska jag alltså ta som en komplimang.

Elev: Det ska du definitivt. (brett leende) 10% bajskorv är bra.

 

Den som påstår att läraryrket är enformigt har definitivt fel. 🙂

 

Läs också:

87. Besviken

Jag är glad att MP går framåt i EU-valet. Att F! kommer in. Däremot är jag otroligt besviken på att så många tycker att SD är ett parti värt att rösta på. Ett parti som på valvakan jublar när de får veta att Front National fått ofattbara 25% av rösterna i Frankrike. Som tycker att det rasistiska och antisemitiska partiet är fräscht och modernt. De högerextrema vindarna som blåser i Europa skrämmer mig.

Det oroar mig också att nästan 15% av mina grannar röstade på SD i gårdagens val. För ett tag sedan talades det om att kommunen skulle lägga ett boende för tio ensamkommande flyktingbarn i samhället där jag bor. Motståndarna menade att det skulle vara förödande för huspriserna i området. Jag är tvärtom rädd för att huspriserna rasar när det står klart att det är ett samhälle fullt av rasister. Är det verkligen en plats där jag vill att mina barn ska växa upp? Det känns inte alls bra. Faktum är att det känns riktigt dåligt. Glädjande nog är det dock inte så att F! och MP är små, så det är snarare ett delat samhälle än något annat. Min förhoppning är att det handlar om en protest mot EU om än en ganska korkad sådan, och att det ser annorlunda ut i  valet i september. Tyvärr är jag rädd att jag har fel.

Fiasko, skräll och chock. Ja, det är en ganska bra sammanfattning.

 

Läs också:

86. Superfin cover

1985 var jag vansinnigt kär i Morten Harket. Det höll i sig ett tag. Jag minns med nostalgi den coola tecknade videon till Take on me och älskar fortfarande låten. När jag såg sista avsnittet för säsongen av Grey’s anatomy spelades en cover på låten. En fantastisk sådan av Aqualung. Den vill jag dela med er idag.

 

Läs också:

85. Ett yttepyttelitet problem

Det händer mycket just nu, som vanligt den här tiden på året. Att knyta ihop alla lösa trådar på jobbet görs inte i en handvändning. Nästa vecka är tre dagar och då måste alla högar gås genom, då betygen ska vara satta på fredag. Sedan är det ”bara” alla matriser i Unikum kvar. Egentligen har jag ingenting emot all så kallad administration. Jag gillar att läsa och bedöma elevernas arbeten, tycker om att läsa kursplanerna fram och tillbaka och verkligen fundera över hur långt alla elever har nått. Jag tycker ännu mer om att fundera över vilken utmaning de behöver för att komma vidare. Faktum är att jag inte ens har speciellt mycket emot att rätta nationella prov, eller ens att fylla i resultaten från desamma i otaliga sammanställningar. Jag tycker också att det är otroligt viktigt och givande att ha extra utvecklingssamtal med de elever som ännu inte nått målen i alla ämnen.

Det finns bara ett yttepyttelitet problem. Samtidigt som jag ska hinna med alla dessa tidskrävande uppgifter ska jag hinna med att undervisa precis som vanligt och dessutom fixa för alla schemabrytande dagar som det vimlar av de sista veckorna på skolan. Aktiviteter som betyder att den planeringstid jag i vanliga fall har (och som i vanliga fall inte räcker långt) nu försvinner helt.

Läs också:

84. Ger tystnad sämre betyg?

I Skolvärldens artikel ”Tyst i klassen – hinder för höga betyg?”, om blyga och tysta elever påtalas att dessa kanske får lägre betyg för att de inte vågar ta plats i helklass. Björn Hillström, legitimerad psykolog, påpekar att personlighet är något man har och itne kan ändra på och Karin Hector-Stahre, sakkunnig på Skolverket, trycker på vikten av att ge blyga elever chansen att visa vad de kan.

Jag håller med om att det är en självklarhet att elever ska få visa sina muntliga kunskaper på andra sätt än att prata i helklass och nu när det finns digitala hjälpmedel att tillgå är det superenkelt för eleverna att spela in sig själva och dela sina muntliga kunskaper med läraren. Det är helt klart mitt ansvar som lärare att alla elever kommer till sin rätt.

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att utmana elever och även blyga och tysta elever kan behöva utmanas i att våga ta plats. Det handlar inte om att de helt plötsligt ska gå i och äga klassrummet, men jag tycker att det är min skyldighet som lärare att stötta dem i sin utveckling, så att de faktiskt vågar mer även muntligt. Elevernas personlighet ska självklart respekteras, men som före detta hysteriskt blyg vet jag att det känns rätt bra att lära sig att våga prata. Jag har till exempel ett gäng elever nu som gärna vill våga ta plats, men inte är bekväma med det i en grupp där de i flera år haft en tillbakadragen roll.

Den som inte vågar prata alls, kanske kan börja med att spela in ett kort tal som bara jag lyssnar på. Nästa steg kan vara att våga prata i en mindre grupp, senare kanske i en större grupp och eventuellt för en hel klass. Långsamt, långsamt kan många bygga upp ett självförtroende, utan att för den skull göra våld på sin egen personlighet.

Får då tysta elever sämre betyg? Jag tror faktiskt inte att jag är skyldig till det. Däremot har jag, senast idag, haft samtal med elever om att våga ta nästa steg i sin utveckling. De blyga kanske aldrig blir den som står i centrum och behöver inte göra det heller. Det funkar bra att inte prata så mycket på lektionerna, så länge kunskapskraven kan uppnås på annat sätt och självklart kan de det, i alla fall i engelska. Som Bjrön Hillström påpekar är det dock svårare för en lärare att hinna se varje elev och göra speciallösningar för alla som behöver det om en klass består av 25 eller 30 personer.

Ska man tvinga någon att räcka upp handen? Nej, det tycker jag inte. Jag har dock utmanat en hel del elever att våga räcka upp handen en gång varje lektion, för att på så sätt ta ett första steg. Med någon annan har jag gjort avtal om att jag får ställa en fråga även om hen inte räcker upp handen, om vi har ögonkontakt som bekräftar att hen kan svara. Ofta använder jag ”no hands up” och slumpar fram elevers namn. Jag har märkt att en del osäkra elever faktiskt tycker att det är rätt skönt, trots att jag varit rädd att ett sådant system ska ge dem total panik. Bara de vet att det är okej att säga pass om det känns bäst.

Hur gör du med tysta elever?

 

 

 

Läs också:

83. Kompisar från förr

Har tillbringat eftermiddagen med två gymnasievänner. En av dem bor vanligtvis i Schweiz och det var många år sedan och många barn sedan vi sågs. Stoltheten när mina stora grabbar tog hand om deras små, lekte med dem, spelade fotboll, höll i handen och låtsades bli omsprungna. De är allt fina de där grabbarna O.

Läs också: