Att vara en Agne

Vilken svart helg det har varit, en hemsk avslutning på några vidriga veckor fyllda av hat. Många har varit fullt upptagna med att hitta syndabocker och nu är det de ensamkommande som blivit de värsta, speciellt de som står helt utanför systemet och lever på gatan. I fredags tog några maskerade män lagen i egna händer och gav sig ut i Stockholm med målet att ge sig på dessa gatubarn och rensa upp. Dagen efter demonstrerade högerextrema grupper tillsammans med Sverigedemokrater för ett Sverige som de vill ha. Där vill jag inte bo.

Som balans till detta läste jag Soran Ismails inlägg på Facebook om Agne, en person som betydde mycket för honom. Ismail kallar honomen ängel och tackar för all hjälp och allt stöd han fick av honom. Kommentarerna under inlägget blir en presentation av en lång rad människor som Agne, som stöttat människor som just kommit till Sverige och som gjort skillnad på riktigt. Jag börjar gråta och för varje kommentar gråter jag mer. Någonstans finns det hopp om mänskligheten.

Så ser jag mitt eget namn och ett meddelande från en elev jag hade för ganska många år sedan, då vi just startade det som då hette IVIK. Då gråter jag ännu mer och tänker på alla de elever jag mött under åren, som varit nya i Sverige och haft ett stort behov av en trygg plats. Inte sällan har skolan varit den platsen. Kanske är det dags att skriva den där uppsatsen om hur de upplevde skolan när de kom och hur det gått för dem sedan. Ska bara orka ha tid för studier. Just nu får mina elever allt fokus. För någon av dem kanske jag kan bli en Agne.

Läs också:

Vi pratar hela tiden

Som ni kanske vet tillbringar jag större delen av min arbetsvecka med nyanlända elever, många av dem ensamkommande flyktingbarn från främst Afghanistan. Syrien och Eritrea. Det är de ungdomar som många nu buntar ihop till en grupp — de som är äldre än vad de säger sig vara, har en taskig syn på kvinnor och dessutom är våldsamma. De flesta är killar, men inte alla. De är här och vi behöver förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt. Inte peka finger och skrika om utvisning.

Jag vill på inget sätt förminska det som hände i Mölndal igår. Att någon mister sitt liv på jobbet är fruktansvärt. Mina tankar går till den mördades familj och till de som arbetar och bor på det boende där hon arbetade. Många av mina elever bor på liknande boenden. Som på alla andra platser där många ungdomar samlas är det inte alltid helt lugn eller konfliktfritt. Jag skulle dock vilja balansera bilden av de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som just nu ses som avskum. De är ungdomar, många av dem väldigt lika de andra svenska ungdomar jag träffar dagligen. De bär dock vanligen runt på en tyngre ryggsäck.

Idag pratade vi om det som hände i Mölndal. Många hade hört, andra inte. Alla var berörda och många ledsna. De har redan insett att de inte är en individ. Att de tillhör en grupp och att det som en individ i en grupp gör påverkar mångas syn på dem. Vi har också pratat om Köln. Talat om vad som är okej och vad som inte är okej. Vi har gjort det tillsammans med studiehandledare, men ibland utan. Ibland dyker det upp frågor och då diskuterar vi dem. Ofta handlar det om det annorlunda i att vi kan vara sambo, ha barn till och med utan att vara gifta. Eller att skolan är gratis och till för alla. Eller att det faktiskt går utmärkt att vara en del av ett par bestående av två människor av samma kön.

Vi pratar om det hela tiden.

Jag är aldrig rädd på jobbet. Då arbetar jag ändå med de elever som av många skulle anses vara de värsta, på gymnasiets mest utskällda program. På introduktionsprogrammen går de som ännu inte har betyg nog att börja gymnasiet. Många av dem trasiga, oavsett kultur, religion och ursprung.

Att arbeta med de här eleverna innebär ibland konflikter, men mest handlar det om att få människor att växa och att lyckas. Så många kramar och skratt varje dag. Glöm aldrig att mina elever, både de som är födda här och de som nyss kommit hit, är individer. Precis som du och jag har de brister, men de förtjänar att bli bedömda efter vilka individer de är, inte efter vilken grupp de tillhör. Inte de ensamkommande, inte de misslyckade, inte de som inte hittat sin plats i skolan hittills.

Bunta inte ihop dem.

Läs också:

Kanske en komplimang

Jag skämtar ofta med mina elever och gillar när de också vågar skämta tillbaka. När det handlar om väldigt nyanlända elever är det självklart viktigt att vara försiktig, så att missförstånd inte uppstår, eller det är det väl med alla elever förvisso. Jag har hittat en lärarroll som jag trivs med, höga krav, men också mycket skratt och kärlek. Det är en kombination som oftast är ett vinnande koncept, men den hårda och stränga delen kan göra att vissa elever kan vara svåra att vinna över. Då tror jag på ärlighet och brukar försöka hitta tillfälle att prata lite extra med eleven i fråga enskilt, för att höra vad jag kan göra för att vår relation ska bli bättre. Om jag gjort något fel är jag alltid snabb att ta på mig ansvaret och be om ursäkt, som vuxen måste du alltid vara den som backar när det är befogat.

Just nu undervisar jag estetelever och språkintroelever. På många sätt är de lika. De är i behov av struktur, men också mycket kärlek. Jag behöver som deras lärare se hela deras person, intressera mig för deras liv utanför svensklektionerna och alltid vara uppmärksam på deras mående. Kanske är det så för alla elever.

Idag hade jag engelska med en språkintrogrupp bestående av elever som är nybörjare på engelska och varit ganska kort tid i Sverige. Som alltid ville alla ha min hjälp hela tiden, trots att vi gått igenom mycket gemensamt. De har ännu inget självförtroende på engelska. En elev vinkade på hjälp och jag var upptagen med en av hens klasskamrater och vinkade tillbaka, men fortsatte att hjälpa den elev jag stod hos. En tredje elev blandade sig i och förklararade att elev 1 behövde hjälp. Självklart förstod jag det, men förklarade att jag skojade lite. Eleven som jag vinkade åt skrattade gott och eleven som förklarat situationen tittade allvarligt på mig och sa: Du är en lustig kvinna, Linda. Jag valde att ta det som en komplimang, då det allvarliga snart byttes i ett skratt.

Annars har det varit en ganska vanlig dag på språkintro, men många kramar, många skratt och en rad mer allvarliga samtal om mående, mardrömmar och saknad efter familjer som i många fall är borta. Att skapa ett öppet och tillåtande klimat är extra viktigt för elever som inte mår bra. Men förståelse, men inte nödvändigtvis ursäktande. Det gäller eleverna på båda de program där jag undervisar..

Läs också:

Att få lov att leka

1661237_10153825310272410_6432236907091705683_n

Det diskuteras en hel del kring ensamkommande flyktingbarn. Bilden som media ger oss är att de har svårt att låta bli att råna och tafsa på folk och att de alltid är äldre än vad de påstår sig vara. Det är därför vi behöver använda oss av totalt ovetenskapliga ålderstester, självklart förklara svenska regler och traditioner och gärna stoppa så många som möjligt vid gränsen.

När det gäller ålder tänker jag inte ge mig in i diskussionen. Idag har jag suttit på överlämning med vår skolsköterska och fått höra om de saker mina elever varit med om i sitt hemland och på vägen hit till Sverige. De har varit med om så mycket elände att de ka jämställas med vilken gammal människa som helst.

Ändå tar de sig till skolan varje dag och de möter mig och mina kollegor med ett leende och inte sällan en kram. Om de beter sig som ”vanliga tonåringar ser jag det som ett friskhetstecken. Jag önskar dem möjligheten att få vara de barn de faktiskt är.

Idag utnyttjade vi det fantastiska vintervädret, värmde saft, fixade fika och tog med oss skärtlappar och tefat ut i närmaste backe. Några var riktigt skeptiska, men alla (inklusive denna lärare som lånat ut sina skidbyxor) åkte minst en gång nedför backen. Skratten som hördes var fantastiska och att se hur våra elever hjälpte och peppade varandra var riktigt fint.

Att de är barn är för mig ingen tvekan. Att de är barn som varit med om allt för många hemska saker är lika självklart. Att vi borde hjälpa dem att få ett nytt, tryggt hemland borde också vara självklart.

Och ja, vi har talat om händelserna i Köln och Stockholm och ja, vi pratar ofta om hur de ska bete sig mot andra. Vi som undervisar dessa nyanlända elever har självklart ett ansvar, men det har också de som klumpar ihop dem till en missanpassad, lögnaktig och kanske till och med farlig grupp. För mig är de istället trasiga ungar som åldrats i förtid och förtjänar att ibland få leka.

Läs också: