En handledning till Stjärnlösa nätter

9789188037084-408x600

Jag har tyckt om Arkan Asaads bok Stjärnlösa nätter sedan jag läste den första gången och jag har läst den flera gånger därefter. I boken jag skrivit där eleverna förbereds inför Svenska och svenska som andraspråk 1 finns ett utdrag med. Vissa av mina estetelever har läst och gillat boken. Däremot har jag aldrig vågat mig på att läsa boken med eleverna på Introduktionsprogrammen, då den inte är alldeles enkel. Tidigare i år gav så Vilja förlag ut en bearbetad version, där mycket självklart saknas, men oväntat mycket finns kvar. Det är ett bra betyg.

Då Arkan Asaad skulle komma till skolan jag arbetar på och senare också teateruppsättningen, kändes det ganska naturligt att använda boken i undervisningen. Nu blev det tyvärr så att jag fick byta undervisningsgrupper mitt under höstterminen och hann därför aldrig slutföra projektet. Jag vågar därför inte skriva om hur det gick av den enkla anledningen att jag inte har koll.

Vad jag vet är att jag fick frågan av Vilja förlag om jag ville göra ett arbetsmaterial till den lättlästa versionen och jag föreslog då att istället få göra ett som handlade om både den lättlästa och originalversionen. Detta för att även de som läser den lättlästa boken ska kunna få ta del av vissa delar av originalboken och att lärarna ska slippa leta efter lämpliga kapitlet själva. Det gör det lättare att faktiskt hålla igång två olika versioner av samma bok, utan att behöva slita allt för mycket av sitt hår.

Handledningen ser ut precis som den lättlästa boken och innehåller en del texter av Arkan Asaad själv, där han berättar om syftet med boken och hur han skulle önska att lärare arbetar med den i skolan. Där finns också förslag till vad som kan göras innan, under och efter läsningen. Bland annat tips på gruppuppgifter, innehållsfrågor och reflektionsfrågor till båda versionerna och en del större diskussionsfrågor som alla elever kan bidra till, oavsett vilken av böckerna de läst.

Det finns också en möjlighet att vidga läsningen genom tips på bra hemsidor om t.ex. hederskultur, men också tips på hur läsningen kan  bli mer än en studie av någon annan som drabbats av hedersvåld. Det går att koppla teman i boken till så mycket annat. Sedan gillar jag också att jobba kring citat och det finns ett gäng från båda böckerna indelade efter tema.

Efter att ha hunnit läsa igenom handledningen lite snabbt måste jag säga att jag känner mig rätt så nöjd. Det är alltid spännande att skriva med någon annan, men snarare parallellt än tillsammans, men vi har haft en skicklig redaktör som bundit ihop det riktigt bra. Lite mailkontakt har jag haft med Arkan Asaad och vi sågs snabbt då han besökte min skola, men i övrigt har jag försökt att göra ett material utifrån vad jag trott att han vill förmedla med sin bok. Ett annorlunda och givande sätt att jobba på.

För mig är läsning mycket viktigt. Att elever blir läsare är något som kommer att ge dem så mycket mer än ”bara” själva läsuppgiften. Jag tycker också om att sätta in läsningen i ett större sammanhang och det finns det verkligen stora möjligheter att göra med Stjärnlösa nätter. Det är också extra roligt när det finns möjlighet för elever med olika språk- och läsförmåga att läsa samma bok. I kombination med till exempel högläsning, kan alla få ta del av vissa delar av originalboken och därmed kunna fördjupa sin egen läsupplevelse.

 

Läs också:

Ännu en lärarinna med skäggiga barn

Jag är gymnasielärare. Det betyder att mina elever är någonstans mellan 16 och 19. Några har fyllt 20 och andra har inte ens fyllt 16. Det beror lite på hur vägen till gymnasiet sett ut för dem. Det är inte ovanligt att våra elever på introduktionsprogrammen går hos oss ett par år och sedan börjar ett nationellt program. De har rätt att göra det fram tills det år de fyller 20, vilket betyder att de kan vara ganska gamla då de tar studenten. Oavsett när de börjar eller slutar räknas de som barn tills de är 18. Många föräldrar skulle kalla sina barn just barn tills de är ännu äldre. Få flyttar till exempel hemifrån som 18-åringar.

Har ni träffat några gymnasieelever den senaste tiden? Har ni sett foton av de som går andra året på gymnasiet? De som är sisådär 17 år? Gör gärna det annars och kom till insikt om att vissa av dem ser yngre ut, medan andra lätt skulle kunna tas för mycket äldre. Vissa har till och med skägg. Hör ni, barn med skägg, det måste vara något skumt. Men nej, så länge eleven i fråga är född här och har ett ”riktigt” personnummer skulle absolut ingen ifrågasätta elevens ålder. Inte heller skulle någon få för sig att kalla samma elev för skäggbarn. Om eleven med skägg nyligen kommit till Sverige är det dock fritt fram.

Jag tror att allt bottnar i ett rejält feltänk. Vi tänker ensamkommande barn och ser framför oss en unge som passar på mellanstadiet. Det vi glömmer är att barn faktiskt kan vara äldre än så och att många av dessa barn kan ha skägg utan att det ens är speciellt märkligt. Vissa av mina gymnasieelever har det, medan andra inte har ett endaste litet skäggstrå. Det är sällan jag funderar speciellt mycket kring deras skäggväxt ska jag tillägga. Inte heller brukar jag fundera på storleken på mina kvinnliga elevers bröst. Det är liksom ganska så ointressant.

Varför skriver jag då om detta idag? Jag blev uppmärksammad på ett inlägg på författaren Dag Öhrlunds blogg (tänker inte länka, ni får googla). En blogg som för övrigt osar av främlingsfientlighet. Inlägget är del 55 i en serie om ett Sverige som författaren inte säger sig känna igen och är skrivet av en lärarinna (se så fiffigt att kalla henne det, då blir hon lite sådär fint gammaldags) som berättar om de skäggiga barn hon undervisar. Lärarinnan undervisar på språkintroduktion, som är ett program inom gymnasiets introduktionsprogram, samma program där jag undervisar ungefär halva min tid. Resten av tiden är jag på Estetiska programmet. Ett sådant där program där elever med skägg inte kallas skäggbarn.

Denna lärarinna vill vara anonym, då hon är rädd att bli av med jobbet om hennes namn skulle komma ut. Det förstår jag. Hon verkar nämligen helt fixerad vid av att hennes elever är intresserade av henne sexuellt. Tur att hon inte jobbar inom vuxenutbildningen. En sådan syn på elever är inte sund. Lärarinnan menar att den grupp ensamkommande elever hon undervisar, med två undantag, består av mycket äldre elever. Killarna har ljugit och är män, flickorna har det inte.

Jag känner inte alls igen den verklighet inläggsförfattaren beskriver. Just nu undervisar jag drygt 50 elever på språkintroduktion och av de elever jag mött i år har jag funderat över ålder i två fall. Resten är utan tvekan ungdomar. Inte barn märk väl, inte på det sätt som ungar är barn på mellanstadiet, men gymnasieungdomar är de utan tvekan. Nu är det inte min uppgift att åldersbestämma dem, det gör Migrationsverket och vi har några elever som blivit uppskrivna i ålder. Någon gång har en advokat ringt kollegor och velat ha deras åldersbedömning. Det har aldrig hänt mig och jag vet inte vad jag skulle ha gjort i den situationen. Att vi som undervisar elever och är anställda för att lära dem svenska, dessutom ska stå för en åldersbestämning är knepigt. Det känns minst sagt som om rättssäkerheten brister om vem som helst ska kunna uttala sig om saker vi rimligen inte kan ha en aning om.

Så vad vill jag säga? Att debatten har helt fel utgångspunkt. På gymnasiet finns många barn med skägg och just deras skäggväxt är tämligen ointressant. Jag är uppriktigt sagt sjukt trött på den förenklade och inte sällan fördomsfulla och hatiska debatt kring ensamkommande som pågår just nu. Någon borde sätta ner foten rejält. Det här är mitt ganska så stillsamma sätt att göra det.

 

Läs också:

What would Morrica do?

När jag började blogga om skolan upptäckte jag en lång rad fantastiska lärare som gjorde detsamma. Som älskade att vänta och vrida på sin vardag och se hur den kunde bli ännu bättre. En av lärarna som jag mötte i kommentarsfälten och senare på Twitter var Ingela, eller Morrica som hon också kallade sig. Och hon var en Morrica mer än en Ingela. Ovanlig och speciell. Hon beskrev sig själv som ”en liten tant på äventyr” och även om jag älskar tanter skulle jag inte kalla henne tant. Morrica var mer karismatisk än alla tanter tillsammans.

Jag träffade bara Morrica en gång i 3D och det var på Symposium 2012 i Stockholm. Det var som att träffa en gammal vän, för visst är det som hon själv sa att sociala medier absolut är irl det med. Jag var ganska ny som lärare i svenska som andraspråk och det Morrica bekräftade var att det funkade lika bra att sätta eleven i centrum även i detta ämne. Där fanns hon alltid, på en plats där eleven stod i centrum. I höstas talade vi om möjligheten att ses trots att det inte blev någon Symposium för henne. Det blev aldrig så.

Morrica på Twitter var den som alltid ställde frågan ”varför?” och hon tvingade mig många gånger att tänka ett varv till. Nu får jag ställa mig frågan själv: ”What would Morrica do?”.

Mina tankar går till Morricas nära och kära. Om hon lämnar ett hål i mitt liv, måste det vara tusen gånger värre för er.

Läs också: