Året som gått och det som kommer

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få ”vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Läs också:

Jag har ett förslag

Vi vet alla att svenska ungdomars läsförmåga och läsförståelse försämras. Vi vet att många läser väldigt lite, eller inte alls. Vi vet att deras språk inte sällan lämnar mycket att önska. Universitet och högskolor skriker om den låga språkliga nivå eleverna har när de lämnar gymnasiet och går vidare i utbildningssystemet.

Vad göra? I kursplanerna i Svenska 1, 2 och 3 enligt gy-.11 står det helt klart vad som är lösningen. Vi drillar eleverna i vetenskapligt skrivande, så ska de nog klara högre studier utmärkt. Att litteraturläsning och utveckling av elevernas vardagliga och ”egna” språk får stå tillbaka är tydligen inga problem. Bara vi trycker in alla elever i den vetenskapliga fyrkanten och låter dem skriva PM efter PM är saken biff.

Jag hamnade i en diskussion om läsning på Twitter idag. Den startade i ett konstaterande att många elever möter fler utdrag än hela böcker under sin gymnasietid då fokus läggs på språkvetenskap och vetenskapligt skrivande. Frågan är vad det gör med deras språk?

Nu är mina egna gymnasiestudier inget att längta tillbaka till. Vi läste i princip bara utdrag och hade jag inte läst på fritiden hade mitt litteraturintresse dött helt. Faktum är att det nästan gjorde det. Vi skrev däremot inga vetenskapliga texter, använde inte källhänvisningar, gick inte igenom varken Harvard- eller Oxfordsystemet. Inte ens i gymnasiearbetet krävdes citat- och referatteknik. Konstigt nog lärde jag mig det ganska snabbt på universitetet. Jag hade nämligen ett språk och jag var bra på att följa instruktioner. Det där med instruktioner har jag ingen lösning på, men när det gäller språkutveckling har jag ett konkret förslag.

Satsa på litteraturen. Låt ungdomarna läsa. Byt ut den obligatoriska Svenska 1 100 poäng mot Litteratur 100 poäng. Så här ser det centrala innehållet för kursen ut:

Centrala skönlitterära verk författade av såväl kvinnor som män och tongivande författare från olika epoker, från olika kulturer och från olika delar av världen.
Sambandet mellan skönlitteraturen och andra konstarter, dvs. hur författare och verk har påverkats av sitt samhälle, sin kultur och av rådande estetiska ideal samt hur författare och verk har påverkat den samhälleliga och estetiska utvecklingen. Den konstnärliga friheten i relation till etik, upphovsrätt och censur.
Litteraturvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett metodiskt och strukturerat sätt tala om och analysera skönlitteratur.
Skönlitterära texters betydelsebärande skikt, innehållsmässiga såväl som formmässiga: tematik, motiv, metaforik, symbolik, rytm, meter och andra litterära verkningsmedel och sätt att gestalta. Analys och tolkning av roman, novell, lyrik och dramatik.
Jämförande analys av hur olika teman, till exempel familjen, döden, krig och naturen, har skildrats på olika sätt till exempel i skönlitterära verk från olika tider och kulturer eller i olika genrer.
Olika grunder för tolkning och värdering av skönlitteratur, dvs. vilka perspektiv man intar, vilka frågor man ställer och hur man kan argumentera dels för olika tolkningar, dels för värdering av skönlitteratur.
Fördjupad tolkning av skönlitterära verk med utgångspunkt i ett perspektiv som eleverna väljer, till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt perspektiv.

_________________________

Med denna kurs skulle eleverna lära sig om etik och upphovsrätt, få förståelse för andra människor och därmed troligen bli mer empatiska, de skulle få historiska kunskaper liksom kunskaper om samhället de lever i och som om det inte vore nog skulle de dessutom bli bättre läsare, utveckla sitt språk och troligen också bli mer kritiskt tänkande medborgare. Vi skulle troligen se en effekt även på andra skolämnen, men också i samhället i övrigt. Vetenskapligt skrivande och språkvetenskap kan vänta till senare. En elev utan ett eget språk kan inte ta till sig det ändå. Grunden måste byggas innan skorstenen.

När kör vi?

 

Läs också:

Den kreativa vägen till högskolan

Jag arbetar på det högskoleförberedande Estetiska programmet. Ett program där eleverna kan ägna sig åt teater, musik, bild och film, men där de också blir redo för högre studier. Det är lätt att glömma av just den parametern då man talar om just Estetiska programmet, då det tyvärr har ganska låg status. Visst är våra elever kreativa, roliga och trevliga, men smarta? Tveksamt. Så låter det inte sällan och jag blir ganska så provocerad av det. Vem är smart? Är det den som är empatisk och allmänbildad, eller den som är bäst på matematik? Är det den som får A i alla ämnen eller den som läser flest språkkurser eller andra kurser som ger meritpoäng?

Det finns fördelar om alla gymnasieprogram ska sägas. Vi ”vet” alla hur stökiga byggarna är och hur nördiga naturvetarna är. Att sätta en etikett på grupper gör det enkelt att sortera, men det fyller ingen annan funktion än att sprida fördomar. Tyvärr bidrar vi lärare ibland till detta, genom att spä på dessa fördomar och trots att de innehåller viss sanning och inte sällan sägs med kärlek, är det inte okej.

Vi har fyra estetiska inriktningar på den gymnasieskola där jag arbetar. Alla elever i de två klasserna är inte lika, inte ens inom varje inriktning. Visst är de flesta teaterelever mer utåtriktade än de som läser estetik media, men det gäller absolut inte alla. Verkligheten är mer komplex ändå och individer är och förblir individer. Det som tyvärr är gemensamt för många av mina estetelever är synen på sig själva som lite korkade med en total oförmåga att klara svårare uppgifter i kärnämneskurserna. Det stör mig något så vansinnigt. Om det går att vara förberedd inför en teaterpremiär eller ett vernissage går det utmärkt att lämna in uppgifter i tid. Om det går att lära sig stämmor och ackord utantill går det utmärkt att lära sig regler för vetenskapligt skrivande.

Jag har använt alla betyg som betygssystemet tillåter när jag satt betyg i Svenska 3 i år. Alla betyg användes också på kursens nationella prov. Frågan är om detta talar om huruvida eleverna är smarta eller inte, det är jag mycket tveksam till, men det visar helt klart att de inte går att klumpa ihop i en enda stor ”estetklump”.

Om jag ska generalisera skulle jag säga att estetelever ofta är väldigt politiskt medvetna. De är en del av världen och har (på gott och ont) åsikter om det mesta. De är kreativa, men inte alltid utåtriktade, inte sällan verbala med väldigt sällan otrevliga. Det är bra ungdomar, som under de år jag känt dem har vuxit som människor och studenter. Det pratas ofta om att lärare inte ska vara kompisar som om det vore motsatsen till att vara en professionell lärare. Mina elever är definitivt inte mina kompisar, men de är intressanta människor som har mycket att ge. De är individer och individer som är värda att lära känna. Att de tagit en kreativ väg till högskolan, eller var de nu är på väg, har fått dem att växa. Något som några av dem sjöng om på studentlunchen.

.

 

Läs också: