Jag var inte bättre förr

Ibland dyker en gammal elev upp. Det kan vara i person, men oftast i sociala medier eller som senast i en hälsning genom någon annan. Förra veckan fick jag en hälsning via min vfu-student från en elev i en av mina första klasser.  ”Jag var nog rätt stökig”, brukar vara en vanlig kommentar, men allt som oftast minns jag inte alls någon stökighet. Möjligen en myra eller fler i röven, men sällan mer. Frågan är om jag har förträngt, eller om eleven såg sig själv på ett annat sätt än jag gjorde.

När jag tänker tillbaka drygt femton år till mina första år som lärare inser jag hur mycket jag förändrats i min lärarroll. Mest handlar det om en känslomässig distans jag fått till eleverna, som inte handlar om att jag bryr mig mindre, men att jag inte längre tar åt mig lika mycket. I den klass där ovanstående elev gick minns jag så väl en utvärdering av ett arbetsområde, där 22 av 23 elever var positiva. Jag gick hem och grät över den enda elev som inte tyckte om arbetsområdet och tolkade det som att hen inte tyckte om mig. Jag hade svårare att skilja på mig som person och mig som lärare. Om 22 av 23 elever hade varit positiva idag hade jag utan tvekan sett det som ett mycket lyckat arbetsområde och kanske funderat över huruvida de egentligen vågade säga sanningen.

Mycket är likt. Jag har till exempel samma elevsyn, men jag har insett att det är svårt att få en elev att göra något genom att bli förbannad. Fortfarande har jag ganska nära till mina känslor och visst kan jag bli arg ibland, men väldigt sällan blir jag arg ”på riktigt”. Jag kan fejka irritation vid behov, men jag tappar inte kontrollen på samma sätt som jag kunde göra när jag var ny lärare. Nu ska det sägas att det är en stor skillnad mellan högstadiet, där jag började och gymnasiet, där jag är nu, men principerna är desamma. Att bli arg ”på riktigt” leder sällan någonstans.

Igår såg jag väldigt små delar av en diskussion om Bo Hejlskov på Twitter. Det är inte en författare jag läst mycket av och jag ska inte ge mig in i diskussionen, då jag inte har någon helhetsbild. Däremot delar jag hans åsikt att lågaffektivt bemötande är bra både för eleverna, men faktiskt också för mig som lärare. Mycket av mitt sätt att möta elever formades på Introduktionsprogrammen. De elever som går där är inte sällan ”sönderskällda” och att bli arg på dem leder absolut ingenstans. Mycket handlar om att få dem att tro att de kan och faktiskt vilja visa det. Ibland kunde det ta månader, men i princip alltid vände det. Alla nådde inte betyg, men fler än vad jag från början trodde var möjligt. Ett sådant bemötande kan vara svårt att överföra till en stor högstadieklass. Jag märkte dock när jag var tillbaka i grundskolan för några år sedan att det gick bättre än jag kunnat tro. Kanske hade det att göra med att jag är en mycket mer strukturerad lärare nu än jag var då jag var ny, men också att jag försökte att inte låta mig provoceras. Det lyckades inte alltid ska sägas, men jag har blivit bättre.

Jag blev argare förr. De stora känslorna påverkade mig negativt och säkert även mina elever. Jag är fortfarande en lärare som många uppfattar som sträng. Jag ställer höga krav och blir besviken om eleverna inte gör sitt bästa utifrån föruttsättningarna. Ibland ställer förutsättningarna till det och det handlar inte om att jag har börjat ursäkta ett dåligt beteende, snarare tvärtom. Istället har jag blivit bättre på att förstå var problemet ligger och att fråga om jag faktiskt inte förstår. Att fråga är ett sätt att bry sig och elever som känner att lärare bryr sig försöker ofta lite mer. Med en bra relation i bagaget kan jag sedan komma undan med en hel del som jag kanske inte hade kunnat komma undan med annars. Jag kan ställa riktigt höga krav, men jag är också noga med att inte skuldbelägga eleven om hen inte kan leva upp till kraven. Det är också något jag blivit bättre på.

Jag var inte en bättre lärare förr och det är precis som det ska vara. Vi pratar mycket om lärarroll och elevsyn jag och mina vfu-studenter, då jag tycker att det är viktigt att vara medveten om vem du är i klassrummet, hur du kan uppfattas och hur du vill uppfattas. För den som kliver in i mitt klassrum kan mitt bemötande av elever kanske kännas hårt. Jag hoppas också att de ska se att de krav jag ställer, ställs med kärlek. Att blanda skämt med allvar har alltid varit min grej, men balansen har blivit bättre med åren. Eller balans förresten, jag skulle säga att det är både mer skämt och om en följd av det också mer allvar. Jag ställer helt klart högre krav på mina elever nu, men jag tror att jag tydliggör kraven och gör dem mer rimliga. Inte bara ”gör de här 50 instuderingsfrågorna” utan en större nyfikenhet på vad eleverna egentligen funderar över kring just det här arbetsområdet eller en förståelse för varför vissa inte gör dem. Det bygger på att de flesta vet vad de ska göra och därför gör det under tystnad. Min struktur är bättre och det är grunden till mycket. Ingen elev mår dåligt av en tydligt strukturerad undervisning. Jag som lärare gör det definitivt inte.

Tidigare ställde jag höga krav, men var sämre på att stötta dem som inte riktigt förmådde leva upp till dem. Inte sällan talas det om stökiga elever eller ännu värre lata elever, eller ännu lite värre svaga elever. Visst finns de även i mitt klassrum och nej, det är inte så att jag kan trolla bort några svårigheter ens som erfaren lärare. Lösningen kan dock aldrig vara att sänka kraven och låtsas att elever kan det som kunskapskraven säger att de ska kunna om de faktiskt inte kan det. Det går inte att trolla, men det går att få i princip alla elever att nå längre än vad som först verkar möjligt. Det bygger självklart på att eleverna gör sin del, men också på att jag som lärare stöttar dem.

Ta det här med att läsa böcker till exempel. Det är otroligt jobbigt för många att ta sig igenom en hel bok. Alternativet kan inte vara att sluta läsa hela böcker, utan att göra det tillsammans och se till att eleverna vet vad de ska göra. Läs högt några kapitel, låt dem diskutera tillsammans vad de läst, ge skrivuppgifter under tiden och efteråt. Låt det ta tid. Det är inte så att 100% av mina elever kommer igenom alla böcker vi läser, men förvånansvärt många. De som inte läser allt får i alla fall en läsupplevelse som gör att de kanske läser hela boken nästa gång. Lättast att nå bra resultat är det om alla eller i alla fall flera läser samma bok. Just nu läser mina tvåor och treor sakprosa, som de valt själva och då ställs det nästan orimliga krav på mig som lärare att jag ska ha koll på alla böcker. Några standardfrågor är bra att ha då för att starta samtal om det lästa. Just den här gången har vi fokuserat på sanning och källkritik.

Mina råd till mig själv som ny lärare hade varit:

Fokusera på det som funkar och gör mer av det. Det betyder inte att allt som är jobbigt eller tråkigt ska tas bort, men att du troligen behöver stötta mer när krävande uppgifter ska genomföras. Sänk inte kraven, men se till att eleverna får den hjälp de behöver för att nå målen.

Visa känslor, men investera inte för mycket riktiga känslor i klassrummet. Då tar du slut.

De känslor du alltid tjänar på att visa är engagemang och glädje inför undervisningen och även inför elever. Om du signalerar att det ni gör är roligt, viktigt och intressant är det större chans att eleverna tycker det. Nej, allt behöver inte vara roligt i skolan, men som lärare behöver du kunna väcka engagemang.

Det går inte att skälla fram arbetsro och inte heller skälla fram förståelse hos elever. Att tappa ansiktet framför alla är inte kul varken för elever eller för dig. Så ja, jag tror på lågaffektivt bemötande i kombination med höga förväntningar på eleverna, utan skuldbeläggning.

Ställ frågor till elever om du inte förstår deras beteende. Ofta har de ett svar. Har de inte det kanske de i alla fall börjar tänka. ”Hur tänkte du nu?” är en standardfråga, liksom ”Vet du vad du ska börja med?” och ”Vad klarar du själv och vad behöver du hjälp med?”.

Struktur är riktigt viktigt. Se till att alla vet vad de ska göra, så finns det större möjlighet för de som kan att få lov att utvecklas utanför ramarna.

Be om hjälp. Det här har egentligen ingenting med mitt inlägg att göra, men är ändå mitt bästa råd. Tänk om jag inte hade försökt lösa allt själv.

 

Läs också:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *