En intressant rättningsupplevelse

Idag rättade jag prov som mina elever skrev i fredags. Det var ett analysprov och uppgiften var att analysera en för dem (förhoppningsvis) ny dikt eller novell. En lista på litteraturvetenskapliga begrepp som skulle finnas med var egentligen den enda instruktion de fick. Att kalla det prov och låta dem skriva så mycket de hinner på 90 minuter har visat sig vara bästa sättet för många av mina elever att prestera.

Nu var det intressanta med rättningen som gjordes idag inte analyserna i sig, utan att de var anonymiserade och jag alltså inte visste vem som skrivit texterna jag läste och bedömde. Självklart hoppas jag att min rättning är korrekt även då jag vet vem som lämnat in uppgifter, men det märktes idag hur beroende jag ändå är att veta vem som får den bedömning och kanske ännu mer den respons jag ger. En elev kan ha skrivit den bästa text hen någonsin skrivit och då vill jag inte ge en hård kommentar, medan en annan kanske underpresterat och då behöver få höra det. Eller? Idag blev jag lite osäker och insåg att det kanske inte skiljer på min bedömning av texter för att jag vet vem som skrivit, men definitivt på den respons jag ger.

Fortfarande vet jag inte vem som fått vilket resulat och det känns riktigt spännande. När jag vet det kan jag säkert få ännu mer ledtrådar till huruvida min bedömning brukar vara rättvis eller inte. Det ska bli väldigt intressant. Tyvärr är det program eleverna skrev i lite för buggigt och alla elever lyckades inte skriva i det. Deras texter fick istället skrivas på Classroom och skickas till Urkund. Det är lite synd.

Läs också:

En studiedag om tolerans

Vi inledde läsåret med en föreläsning från Christer Mattsson som forskar om våldsbejakande extremism. Han grundarna till den så kallade Kungälvsmodellen, som utarbetades efter mordet på John Hron. Toleransprojektet var en del modellen och 2008 publicerades en bok skriven av Matsson, tillsammans med Magnus Hermansson Adler med titeln Ingen blir nazist över en natt.

I fredags hade vi nöjet att lyssna på Christer Mattsson igen. Han inledde sin andra föreläsning med att berätta om det ögonblick då han tvingades ta ställning mot rasism, när hans klasskamrater skrev ett mycket rasistiskt och antisemitism angående en lärare. Han bestämde sig då för att inte utbilda sig inom teknik, utan istället bli lärare. Och visst är det så att lärare kan göra skillnad, men också att vi har ett stort ansvar att faktiskt göra det. Det handlar om att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och där säger läroplanen tydligt att vi lärare ska vara aktiva.

Skolans roll i den moderna demokratin är något som diskuterades redan av Theodor W Adorno i ett tal efter andra världskriget. Det yttersta kravet är att ett nytt Auschwitz inte uppstår. Skolan kan inte alltid undervisa om Auschwitz, men aldrig undervisa som om Auschwitz inte funnits. Platsen finns kvar och skolor kan besöka museet med sina elever. Mattsson menar att ca 25% av svenska skolelever besöker Auschwitz-Birkenau någon gång under sin skoltid. Det låter mycket, men är det så är det bra. Jag kan se ett ökat behov av att tala om just Förintelsen, då rasism i allmänhet, men också antisemitism i synnerhet ökar idag.

Hur stor roll spelar då extremism, terror och demokrati i vår tid? Det finns tidningsarkiv där det bland annat går att söka ord och se hur mycket de diskuterades i media. Mängden media skiljer sig självklart åt över tid, men det ger ändå en fingervisning om vad som diskuteras. Demokrati och terrorism är riktigt stort idag, liksom radikalisering. Det säger en del om vår tid. Begreppet ”våldsbejakande extremism” som är det Mattsson forskar kring är relativt nytt, men dyker upp i media under de senaste åren.

För att bli medlem i EU ställdes krav på länder att göra upp med sitt förflutna och faktiskt aktivt ändra i t.ex. läroböcker så att det framgick att Förintelsen ägt rum.. Nu ändras det tillbaka i t.ex. Polen där ett museum om Förintelsen i Gdansk ska stängas för att det fokuserar på polska medlöpare. Istället ska utställningen fokusera på det polska folkets patriotism. Ett tydligt tecken på att utvecklingen går åt helt fel håll.

Om det inte ska hända igen gäller det att vi inte säger att det inte går att förstå hur Förintelsen kunde ske, utan faktiskt försöka förstå för att kunna undvika att det händer igen. Att så många inte inser att vi rusar åt helt fel håll i Sverige och världen idag skrämmer mig. I veckan diskuterade jag och några kollegor normaliseringen av rasism och hur det faktum att ett parti som SD finns i Riksdagen gör det mycket svårare att ifrågasätta elevers rasistiska åsikter. Bara en sådan sak att så många vägrar att inse att SD är just rasister med ett mörkt förflutet komplicerar mycket. Jag önskar att fler läser SD:s partiprogram med historiska glasögon, då det är väldigt tydligt vad det är för samhälle de vill ha och att det inte är ett demokratiskt och jämlikt sådant.

Vilka hör till och vilka hör inte till? Idén att vi är en mänsklighet kommer alltid att begränsas av behovet för människan att dra gränser. Vilka som ska vara på vilken sida av gränsen ha betydelse. Mattsson påpekar hur viktigt det är att se Förintelsen som en del av civilisationen. Att det inte handlar om något annat än människor, varken som förövare eller offer.

När asylrätten och människor på flykt diskuteras märks dessa gränser tydligt. Det finns en utbredd och faktiskt accepterad syn att de som lever inom gränser för ett säkert land hör större rättigheter till fred och frihet än de som bor innanför andra gränser. Rätten att förlora sina privilegier gör att egoismen flödar. I dagarna skrev Robert Hannah (L) en debattartikel med den vidriga rubriken Vi måste sluta importera män som hatar kvinnor  där han driver resonemanget att vi tar emot fel flyktingar då vi tar emot män som enligt Hannah alla verkar vara moralpoliser som hatar och förtrycker kvinnor. Han fick medhåll av t.ex. moderaten Hanif Bali som på Twitter skriv om att asylrätten borde avskaffas och det är en åsikt som sprider sig. Vi kan inte ta emot ”alla” brukar det heta och med de orden ställer vi oss innanför gränsen och de som står utanför får stå där och skylla sig själva. Det talas om ”riktiga” flyktingar och de som ”bara” har skyddsbehov. Som att det inte vore skäl nog. Nej, vi kan inte ta emot ”alla” människor på flykt. Det vore helt omöjligt då någonstans kring 65 miljoner människor är på flykt just nu. Inte ens under 2015 mitt under den så kallade flyktingkatastrofen tog vi emot ”alla” flyktingar. Nu är det inte så att jag inte tycker att det är problematiskt att fler män än kvinnor tar sig den långa, farliga vägen hit, för det gör jag självklart. Det är därför jag skulle önska att det gick lättare att ta sig hit lagligt, utan att behöva betala alla sina besparingar till smugglare och dessutom behöva riskera livet.

Risken är att vi talar om folkmord genom att tala om likhögar,  men Mattsson väljer istället en bild av de judiska kvarteren på Rhodos, dit endast en handfull judar kom tillbaka efter förintelsen. Folkmord handlar om att grupp A finns inom gränsen och grupp B utanför och att lösningen blir att grupp B inte ska finnas alls.

”Jag kan inte vara den jag är om du är som du är. Jag kan inte vara den jag är om du är här. Jag kan inte vara den jag är om du är.”

Det är tre nivåer av främlingsfientlighet som blir folkmord, säger Mattsson. Det handlar inte om likhögar, utan att förstå vilka vi är och vara rädda för att inte kunna vara det om inte alla är som vi. Just nu är många rädda för att muslimska invandrare ska göra att vi inte kan vara de vi vill vara, trots att det inte finns något fog för den rädslan. Många menar att vi måste ta människors rädsla på allvar, men jag skulle snarare säga att vi inte kan legitimera en rädsla som baseras på skrämselpropaganda. Då blir den som tar rädslan på allvar en del av vägen mot folkmord. Anekdotisk evidens används flitigt och det har blivit rumsrent att påstå att media mörkar och att BRÅ undanhåller statistik.

Mattsson talar om en diskussion han och hans svärfar hade för några år sedan när moskén i Fittja ansökte om att få ha böneutrop vid fredagsbönen. Det borde inte få ske i Sverige säger svärfar, världens egentligen snällaste människa, som dessutom bor i Blekinge och troligen inte kommer att sätta sin fot i Fittja och om han mot förmodan gör det är det troligen inte på en fredag, i alla fall inte böneutropet och om han nu ändå skulle göra det är det över på någon minut och han kommer troligen inte få några bestående men. Just det här att haka upp sig på små detaljer, som egentligen inte berör oss alls är väldigt typiskt, inte bara för vår tid. Att måla fan på väggen och dra helt absurda slutsatser utifrån en liten, isolerad och i många fall helt ofarlig händelse.

Mattsson visar ett foto av Anna och Jon Klein, fem och tre år gamla. Fotot hittades i Birkenau och troligen dog de där. Två barn från Frankfurt am Main, som mördades. Av vilken anledning? Var de ett hot? Nej, men de tillhörde grupp B. Då Nürnberglagarna trädde i kraft gjordes en ny befolkningsgenomgång, där religions- och folktillhörighet registrerades. Då visste man vilka som var judar, romer och då var det lättare att transportera bort de som inte passade in, som Anna och Jon.

Det är inga monster som skapar dessa register eller ens monster som körde människor till Auschwitz. Istället var det hemmafruar som jobbade extra och deras män som var lokförare. Det är viktigt att komma ihåg att allt börjar med vanliga människor som följer order. Det handlar inte om att de själva riskerar att föras till koncentrationsregler. Det värsta som möjligen kunde ske var att de blev av med sitt jobb. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Det handlar inte om att de inte vet vad de gör, utan om att de inte protesterar utan bara gör.Människor som inte längre får finnas deporteras och deras tillhörigheter säljs till hugade spekulanter. Vet de som köper att sakerna de köper kommer från människor som förts bort? Självklart gör de det. Vanliga människor är en del av Förintelsen och det får vi inte glömma. Det handlar inte bara om att Hitler var galen, utan att han fick hjälp av väldigt många som bara gjorde sitt jobb. En väldigt liten del av alla medskyldiga var en del av dödandet, men det är ofta dessa få vi fokuserar på. Istället borde vi fokusera på de andra.

Varje gång någon (och de börjar bli många) skriker om hur viktigt det är att registrera ursprung och religon för att kunna se vilka som begår brott, blir de en del av ett system som sorterar och som skulle kunna leda till något mycket värre. Problemet är när åsikter som dess normaliseras. När det blir rumsrent att prata om att asylrätten borde avskaffas, att vi bara imponerar män som hatar kvinnor och att de som kommer hit inte är ”riktiga” flyktingar. Då har vi kommer en bra väg mot den riktiga katastrofer och det är inte någon flyktingkatastrof det handlar om.

Makroperspektivet handlar om kriget mot terrorn, medan mikroperspektivet handlar om vad många lärare och andra människor faktiskt gör dagligen. Uppdraget är att upptäcka och hindra radikalisering och det är ett uppdrag som lärare kanske kan ha, men vi kan inte vara ytterst ansvariga för att hindra radikalisering. Kausala samband är viktiga att lyfta fram. En ung människa som inte vill leva, vilket gäller allt för många ensamkommande från Afghanistan just nu, vill inte nödvändigtvis skada andra. Det betyder att slutsatsen att just detta skulle leda till att de blir terrorister är tagen i luften, även om det självklart skulle kunna hända. Mattsson berättar om en före detta elev som dog under strider med IS. Han såg sidor som var obehagliga, men också andra sidor och säger att han inte med säkerhet kunde säga varför hans storebror blev lärare och den yngre brodern död terrorist. Att säga att lärare har ansvar för att uppmärksamma radikalisering är därför att ställa orimliga krav. Vi behöver många gånger vara socialarbetare, då någon annan sådan inte finns i klassrummet, men vi kan inte bära ansvaret för att förhindra våldsbejakande extremism.

I Storbritannien är lärare skyldiga att rapportera elever som de upplever riskerar att radikaliseras. Det blir alltså skolans ansvar att uppmärksamma extremism. De rapporterade eleverna undersöks utifrån 22 punkter, som ska synliggöra radikalisering. Forskningen som ligger till grund på detta är hemligstämplad och kan inte granskas. Bland punkterna finns t.ex. fattigdom, men sammantaget leder punkterna till att leta fram fattiga, unga män med muslimsk bakgrund. De ska sedan få behandling för att inte utveckla extremism. Rapporteringen har nåt absurda nivåer, vilket får symboliseras av en liten pojke på ca 4 år, som ritade en bild av sin pappa som lagade mat, men order bomb kom med i förklaringen och han rapporterades och familjen förhördes. Mattsson påpekar risken att ett system som det i Storbritannien snarare kan skapa mer extremism snarare än mindre, då det skapar misstänksamhet och motsättningar. Även i Sverige börjar ett liknande angivningssystem växa fram, där namn ska rapportera till SÄPO utifrån vissa kriterier. Ett brott mot grundlagen påpekar Mattsson. Lärare blir alltså en del av ett system som liknar det som växte fram i Tyskland under 30-talet, när vi uppmanas att anmäla misstanke utan egentlig underbyggnad. Det finns andra rutiner, att göra orosanmälan till socialtjänsten och kanske en polisanmälan, men att rapportera åsikter till SÄPO är att gå över gränsen. Ett sådant agerande bryter mot Europakonventionen och även mot grundlagen. Dessutom blir vi en del av en rörelse som vi säger oss vilja motarbeta. Om extremism dessutom betyder islamism är de som blir gladast helt klart Nordiska motståndsrörelsen, påminner Mattsson.

Vi vill inte ha extremism i samhället och vi vill stoppa terrorism, men inte till vilket pris som helst. Samhället har ett ansvar att förebygga, förhindra och straffa. Vi kan inte veta vad utsatthet kan leda till. Vi ska alltid göra vårt yttersta för att de elever vi möter ska lyckas. Vi ska vara på deras sida och kämpa för deras skull. Det är polisen som ska ha ett övergripande samhällsansvar, inte vi som arbetar i skolan. Vi ska förebygga, inte straffa.

Under en fikapaus talade jag med Mattsson om en elev som jag tycker genomgår en obehaglig radikalisering, som jag har svårt att möta. Jag blundar absolut inte och försöker hitta vägar att nå honom och självklart också resten av mina elever, utan att försöka argumentera emot och vinna den argumentationen, då det är ett omöjligt uppdrag. Detta talade Mattsson om i höstas då han var här förra gången och berättade om en debatt mot en ung kille som han vann just då, men som han kanske i förlängningen knuffade in i ännu mer extrema miljöer.

Konfrontation pedagogik syftar till att kontrollera, inte frigöra. Fokusera på hur barnet ska vara, inte hur det har det. Eleverna ska bli duktiga på att uttrycka ”rätt” explicita värderingar. Om vi rapporterar de som inte gör det finns det en risk att vi trycker undan åsikter och därför inte ger eleverna möjlighet att pröva sina åsikter. Kritisk socialpedagogik handlar istället om att öka elevernas möjlighet att lära känna sig själv. Läraren ska vara den empatiskt nyfikne som står kvar, säger Mattsson. Vi kommer inte att vinna alla diskussioner, då riskerar vi att förlora eleverna. Det är inte vår uppgift att övertyga elever om allt möjligt, men att vara nyfikna och fråga varför vissa saker är så viktiga för vissa elever. Anekdotisk evidens är ett begrepp att föra fram, vilket är precis vad jag försökt göra de senaste veckorna. Kausala faktorer och korrelationer behöver tas upp med just de orden. Om tiden är galen behöver vi tro att de kan bli en del av en bättre värld. Inte ett problem som ska kontrolleras.

Språket, hur vi talar om saker är viktiga. Terror fanns före 9/11, men nu kan vi inte tala om terror utan att förhålla oss till det. Idag är terrorism synonymt med islam, vilket ger ett ensidigt perspektiv. Kriget mot terrorn är det första kriget utan gränser. Det pågår över hela världen och alla påverkas. Gränserna för kriget är upphävda. För terroristerna är hela poängen att slåss mot civila och det finns också en acceptans för att civila dödas även i kriget mot terrorn. Kriget utan gränser har gett upphov till att kriget finns på allas bakgård och därför påverkar den alla och kan därmed radikalisera människor över hela världen. Den som blir våldsutövande extremist eller terrorist,  men utanförskap kan också bestå av annan kriminalitet och eller drogmissbruk.

I engelskan finns begreppet pre-crime, som skulle kunna översättas med förkriminalitet. Innan människor landar i extremism har troligen något redan hänt, som skulle kunna ge oss ledtrådar om vad de är på väg. En människa kan dock vara kriminell och inte kriminell samtidigt. Det är inte så lätt att alla tar samma väg mot radikalisering och även om vi undersöker individers väg till extremism, så är det svårt att skapa modeller kring det, även om forskare försöker göra det.

Det är 300 som åkt från Sverige för att kriga för IS. De första mellan 20 och 35. Ungefär 300 av 1,5 miljoner, men ingen kan säga hur många som var potentiella terrorister som valde en annan väg. Eftersom vi inte vet det, så vet vi inte heller hur vi ska göra för att de som riskerar fel väg faktiskt väljer rätt. Om två barn uppforstrade i samma familjväljer helt olika vägar, att en blir IS-krigare och en lärare, visar att det inte är enkelt att förutse eller förklara radikalisering.

Mattsson är intresserad av att få tillgång till socioekonomiska data om IS-krigare, som SÄPO tydligen har, ska ha sammanställt, men ännu inte avslöjat. I Norge vet vi att 30% begått brott innan de reste för att strida för IS. De är alltså kända av polisen. Vad gör vi med den informationen?

Det Mattsson fick också veta om de 300 är att merparten inte har avslutat gymnasiet och ingen hade examen från högskola eller universitet. Utanförskap skulle alltså kunna vara en faktor och program som introduktionsprogrammen troligen ytterst viktiga för att förhindra radikalisering. Om basen för rekrytering ska minska borde alltså utbildning vara betydelsefullt att satsa på. Speciellt för de som riskerar att inte klara gymnasiet.

Mycket ansvar läggs alltså på lärare, något Mattsson är kritisk till. Han talar om ”terapirisering” av undervisningen och hur lärarens ansvar blir det som socialtjänsten och i förlängningen staten, borde ansvara för. Vanligaste orsaken till kontakt med socialtjänsten är fattigdom. Visst kan vi kanske uppmärksamma ”sårbara ungdomar”, men vi kan inte trolla och vi kan inte få bort fattigdom med personliga, stödjande samtal. Vi försöker bota fattigdom med Ritalin, säger Mattsson halvt på skämt och halvt på allvar. Han ondgör sig också över vårt behov av att dela in värderingar efter land och t.ex. tala om svenska värderingar  som demokrati, som om det inte vore universella värderingar. Föreställningen att vi kommit längre och att andra måste anpassa sig till oss ställer till det, menar Mattsson.

Ibland känns det lite hopplöst, när all samhällsdebatt vinklas, när människor klumpas ihop i lätthanterliga grupper och när alla förklaringar till elände stavas invandring. Det är klyftorna vi ska jobba bort och det är inte vi lärare som ska vara ansvariga för att göra det. Självklart ska vi ha en likvärdig skola, vilket vi inte har idag, men inte heller det är ytterst lärarnas ansvar.

Läs också: