Att möta gamla elever

Sent igår tog jag bussen hem från Göteborg efter en lite väl utdragen tågresa från Stockholm. Det blåste kallt och jag ville helst av allt bara kura ihop mig på ett bussäte och lyssna på musik. Nu blev resan en helt annan, då en gammal elev dök upp. Han bar upp min väska på bussen och vi pratade hela vägen hem.

När jag kände honom var han en pojke. En ganska liten och rädd sådan. Han var en av de första flyktingar från Afghanistan som vi hade hos oss och det var tydligt att han varit med om mycket. Det var också mycket som gjorde honom arg och han orkade inte alltid fokusera.

Nu var den lilla pojken en man och han kom direkt från jobbet på en restaurang i Göteborg. Något av det första han gjorde var att be om ursäkt för att han inte alltid gjorde sitt bästa i skolan och jag sa att han inte hade något att be om ursäkt för. Vi talade om att hitta ett nytt liv i ett nytt land och nu kände han sig verkligen hemma. Han älskade skogen och den friska luften och kunde inte se sig själv i varken Afghanistan eller Iran längre.

Något vi också talade mycket om var självklart skolan och vilka lärare han kom ihåg. Han kommentar om mig och mina två kollegor som jobbade tillsammans på Språkintroduktion, som då hette IVIK, var att vi verkligen ville att eleverna skulle lyckas. Då hade han inte riktigt kunnat uppskatta det, men han hade tänkt på det mycket senare. Jag hade tur, sa han och jag tänkte att jag faktiskt haft tur som fått se hur han utvecklats och att faktiskt få positiv respons om mitt arbete.

Det är något med ögonen med de elever som inte känner sig trygga och något som förändras när de gör det. En del landar redan efter några månader, för andra krävs det år. Det handlar inte om otacksamhet, utan om otrygghet. Att möta en trygg och lycklig blick från en elev som tidigare inte haft en sådan är något av det största i läraryrket. Det är då det känns att det jobb vi lärare gör faktiskt spelar roll.

Läs också:

Att integreras på riktigt

Det här läsåret är speciellt på många sätt. För första gången undervisar jag bara på Estetiska programmet där jag från och med i höst också är programansvarig. Det betyder dock inte att jag övergivit Språkintroduktion helt och hållet. I alla fall inte alla elever som är inskrivna där. Vi prövar nämligen något nytt i år och låter ett trettiotal elever som egentligen inte har behörighet att gå ett nationellt program ännu att ändå börja studera där. På Estetiska programmet betyder det att vi i år har två behändiga ettor istället för en jätteklass som vi haft de senaste åren. Två klasser som också inkluderar elva elever från Språkintroduktion. De läser de flesta kurser med sina klasser och får parallellt extra undervisning i svenska som andraspråk och engelska.

En utmaning utan tvekan och målet är inte att dessa elever ska ta examen på tre år. Istället görs studieplaner på fyra år och förhoppningen är att de då ska kunna få en gymnasiexamen, eller i alla fall vara en bra bit på väg. Idag hade vi klasskonferens där lärare, rektor och EHT gick igenom elevernas studiesituation och det såg bättre ut för dessa elva elever än i alla fall jag vågat drömma om. Maken till motiverade elever får man leta efter och i en miljö där de faktiskt blir en del av en gemenskap där de hela tiden använder sin svenska utvecklas de varje dag.

Vi har fyra inriktningar på vårt program och eleverna har valt olika karaktärsämnen. Två läser bild och form, tre teater, tre musik och tre estetik och media. Musik har visat sig vara den största utmaningen utan större förkunskaper, men alla lärare är ändå överens om att den ganska unika inkludering vi nu gör är av godo. För mig som tidigare mött de här eleverna på Språkintroduktion är det fantastisk att se dem som en naturlig del av våra två ettor. Det här är verkligen inkludering på riktigt. Socialt är det en sådan otrolig tillgång för alla våra elever i alla tre årskurser. Om jag ska generalisera är våra elever på estetiska programmet otroligt vänliga, toleranta och tillåtande. Det är en fin miljö att bli en del av.

Däremot är det en stor utmaning att forma en undervisning när de flesta elever läser Svenska 1, någon Svenska som andraspråk 1 och ganska många svenska för grundskolan. Hittills har det fungerat ganska bra, men det krävs en hel del planering. Planen är att dela med mig av undervisningstips och reflektioner till hur inkludering kan gå till i praktiken. Alternativet, att eleverna som nu går hos oss skulle finnas kvar på Språkintroduktion, hade varit mycket sämre för deras språkutveckling. Inte för att Språkintroduktion är en dålig plats att få sin utbildning på, utan för att de behöver andra utmaningar. Nu får de det med råge.

Läs också: