Igår berättade en kollega något intressant, som fick mig att tänka på mina barn och mina elever och hur jag behandlar dem. Kollegan hade i många år arbetat som simlärare och sa att det för kanske tio år sedan hände något. Helt plötsligt dök det upp barn som skulle lära sig simma, som hade ett behov av att berätta att de inte kunde, att de inte var bra på det de inte ens hade fått en chans att lära sig. Borta var ungar som likt Pippi glatt konstaterade att det de inte prövat ännu säkert var något de var jättebra på ändå.

Vi andra runt bordet kände igen oss i bilden av osäkra barn och ungdomar, som också sluppit göra saker som de tyckt varit obehagliga. Förr hade de flesta försökt med det mesta. De var kanske inte jättebra på allt, men jag hörde sällan att de inte ville/kunde göra saker. Nu dyker det varje år upp ett gäng elever som säger sig ha sluppit saker. Ofta att tala inför fler än läraren. Andra konstaterar att ”jag är en sån som inte läser böcker” eller ”jag är en sån som inte är bra på att skriva”, som att färdigheter eller bristen därpå, skulle vara något konstant.

Det är lätt att skylla på curlande föräldrar och lärare här och visst kan det vara så att en stressad föräldrageneration kanske inte låter sina barn göra saker själva, för att det tar för lång tid. Vem orkar vänta tills barnet har fått på sig alla kläder själv, när det är bråttom till förskola och jobb?

Vi lever också i ett samhälle där rädslan för allt möjligt och omöjligt ständigt ökar. En annan kollega berättade om en undersökning hon sett, visserligen från USA, men absolut relevant även här, där det område som barn fick röra sig i utan vuxet sällskap jämfördes över tid. På 60- och 70-talet var barn ganska fria och kunde röra sig i stora områden, medan de nu får stanna på tomten. Många får inte ens gå eller cykla till skolan och utanför dagens grundskolor skapas ett totalt kaos av bilar, när alla föräldrar ska skjutsa sina barn. Vad gör den här kontrollen och den överförda rädslan med våra barn?

Och så en tredje aspekt, en tudelad sådan, som har med skolan att göra. Barn idag bedöms hela tiden. Kanske (förhoppningsvis) märker de det inte så mycket de första åren, men redan i trean vankas nationella prov och betygen kommer tidigare än förr. Lägg därtill alla matriser som översköljer både föräldrar och barn, där det står tydligt att eleven kanske är ”en sån som inte kan skriva”. Visst hade vi stämplar även förr, men jag tror att det har blivit mycket tydligare. Betyg sorterar och med ett betygssystem som sätter fokus på det eleverna inte kan, är det inte konstigt att självförtroendet i många fall försvinner.

De som kommer till mig och säger att de ”är en sån som inte kan prata inför andra” tror jag istället har fått alldeles för mycket anpassningar, felaktiga sådana. De har helt enkelt sluppit konfronteras med det de tycker är svårt och obehagligt och har då inte heller fått någon chans att faktiskt utvecklas och bli bättre. Om vi aldrig låter våra barn misslyckas, berövar vi dem också chansen att faktiskt få försöka igen och kanske lyckas bättre.

Barn som inte får göra saker själva, utan blir hjälpta av sina föräldrar. Som inte får cykla runt området där de bor, i alla fall inte speciellt långt från huset. Som hela tiden bedöms i skolan. Som inte behöver öva på det de tycker är svårt och jobbigt, utan slipper istället. Vad händer med dem?

 

Photo by Jamie Taylor on Unsplash

 

Läs också:


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.