Vår lokala nyhetstidning publicerade idag en rejält mycket bättre artikel om min arbetsplats än GP:s artikel från igår. Bra och tydlig. Däremot är jag tämligen säker på att besparingarna ligger fast nästa läsår. Om alliansen ska satsa vill de självklart göra det närmare nästa val.
Som ni som läser här vet sparas det rejält på min arbetsplats och det är inte så att det är unikt just här eller ens just nu. Det jag insett är att pengar är viktigare än kvalitet och att politiker sällan (eller aldrig?) har koll på hur lärares arbetssituation ser ut. Idag kan ni läsa en (mycket kort) artikel i GP där kommunstyrelsens ordförande har räknat på vår ökade arbetstid (jag säger vår trots att jag kommer att vara på annan plats i höst) inte blir mer än 1,5 timmar per vecka. Kort sagt, ingenting att gnälla över.
Nu vet jag inte hur hon räknat, men de lärare som fått uppdragsplaner för nästa år har fått ökat undervisningstid, fler kurser och fler elever. Ni har säkert sett filmen av Karin Berg som förklarar vad det innebär i arbetsbörda och arbetstid. Om det nu skulle vara så att undervisningstiden ökar med 1,5 timmar, vilket tycks vara lågt räknat men skit i det, så innebär det inte 1,5 timmars ökat arbetstid per vecka. Lektioner ska nämligen förberedas och planeras och dessutom efterarbetas. Med fler kurser och fler elever blir det mer planering och mer efterarbete. Ganska lätt då att räkna ut att ökningen av arbetstiden per veckan inte blir 1,5 timmar utan betydligt mer.
Låt mig förklara det på ett annat sätt. Om någon, en politiker eller någon annan, har ett möte med ett 30-tal viktiga klienter i 1,5 timme, går hen då till detta möte oförberedd? Är den tid som går till att förbereda detta möte arbetstid? Efter mötet, de viktiga 1,5 timmarna, släpper hen mötet då eller förekommer det någon form av efterarbete? Anteckningar som skrivs rent kanske? Protokoll? Mail? Om så är fallet är detta då arbetstid?
Hur mycket arbetstid går åt till ett möte på 1,5 timmar? Är det verkligen bara 1,5 timmar? Inte för en lärare och förhoppningsvis inte för någon annan heller. Så åter till de 1,5 timmar som lärare ska jobba mer nästa läsår. Hur många timmar blir det per vecka?
Det är bra att Jan Björklund backar ibland. Ännu bättre hade det varit att faktiskt tänka igenom reformer innan de genomförs. Ibland kan det istället vara bättre att inte backa, som i fallet med lärarlegitimationen och att lärare nu ska kunna bli behöriga i ämnen som de inte läst, utan bara undervisat i. Då blir det ju bara en ”typ” lärarlegitimation. Skulle detsamma hända i andra yrken som kräver legitimation?
Orättvisorna ökar i vårt samhälle. Klyftorna mellan de som har och de som inte har ökar. Tyvärr börjar ojämlikheten redan i skolan, då de där klyftorna finns mellan skolor men faktiskt också inom. Många skyller på det fria skolvalet, där bättre bemedlade föräldrar väljer bort vissa skolor för sina barn. Väljer bort dåliga skolor. Att säga så låter lite illa, som om föräldrar som inte tjänar lika mycket är lite dummare och därför inte gör valet. Jag kan tycka att det här med att välja låter lite fint, men resultatet har blivit helt galet. Felet ligger dock inte i själva möjligheten att välja, utan att det faktiskt finn skolor som föräldrar vill välja bort. Om alla skolor vore bra, skulle problemet inte vara så stort. Alla skolor ska vara bra, visst är det lätt att säga, men utan rejäla satsningar händer självklart ingenting.
”Vi måste våga tala om klassfrågan” skriver Anna Dahlberg i Expressen och jag håller med henne. Det handlar inte om att skuldbelägga föräldrar som väljer, eller ens de som inte väljer, det handlar om skillnader mellan skolor som inte borde få finnas. Dahlberg skräder inte ord och när man börjar tänka som hon gör blir det inga roliga tankar som snurrar i huvudet:
Det sociala arvet blir allt viktigare. Familjebakgrunden avgör hur du lyckas i skolan och det i sin tur avgör hur du klarar dig resten av livet. Det är 8-10 gånger vanligare att hamna i kriminalitet om man har låga betyg än om man har medelgoda eller höga betyg. De psykosociala problemen följer hack i häl liksom hälsobekymmer och svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden.
I den här gruppen befinner sig ofta mina elever. Oavsett om de gått i en bra eller dålig skola tyvärr. För vissa spelar det ingen roll vilken skola de går i, om skolan inte kan nå just dem. I den bästa av världar gick alla ur nian med betyg nog att ta sig in på gymnasiet för att tre år senare ta studenten, fortsätta till universitetet eller få ett jobb och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Så ser det självklart inte ut och hur många miljoner, ja till och med miljarder, som satsas på skolan måste det finnas olika vägar till framgång. Alla är inte mogna nog att trycka på gasen genom högstadiet och gymnasiet och ut i livet. En del behöver lite extra tid och lite extra stöd. En del behöver Introduktionsprogrammen. IV ni vet, skolans största misslyckande enligt Björklund och många andra. Jag förstår tanken. Det är ett misslyckande om elever inte lyckas i skolan. Ett misslyckande för skolan. För eleven blir det ett ännu större misslyckande om hen inte möter rätt stöd efter den misslyckade grundskoletiden. Att då spara pengar på dem som behöver mest stöd är vansinne. Men det sparas och tyvärr sparas det rejält.
Så här fortsätter Anna Dahlberg:
Eftersom gymnasiekompetens har blivit ett grundläggande krav för att få jobb beskriver Arbetsförmedlingen utvecklingen som ”alarmerande” med risk för livslånga arbetsmarknadsmässiga problem.
Tillströmningen sker främst från två håll. Dels handlar det om nyanlända invandrare med låg utbildningsnivå, dels om den växande utslagningen från skolan. Var fjärde 19-åring saknar numera fullständiga betyg från gymnasieskolan.
Så ser det nya klassamhället ut. Betongförorten möter bruksorten och båda dras neråt av globaliseringens gravitationskraft.
Det är inte särskilt meningsfullt att prata om skolans kris eller arbetslösheten utan den bakgrunden. Skolresultaten sjunker visserligen över hela linjen, men det är utslagningen av de svaga eleverna som är det mest akuta problemet.
Så nu till den viktiga frågan. Är det viktigast att årets budget går ihop, eller är det kanske lite viktigare att satsa på dem som behöver det just nu så att de inte kostar betydligt mer i framtiden? En retorisk fråga skulle jag säga. Tyvärr är den långt ifrån retorisk för många politiker, då här och nu har alldeles för stort fokus i den ekonomiska diskussionen. Det handlar om människors liv och då tänker jag inte på lärares, utan på ungdomars. På lång sikt är det väldigt dyrt att spara på skolan. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att besparingar på de svagaste grupperna är att offra dem. Det måste vi våga tala om.
Nås av nyheten att en av mina gamla mentorselever valt att inte leva längre. Allt får perspektiv. Att en ung människa mår så dåligt att hen gör ett sådant val. Det finns inga ord.
Hundra inlägg i hundra dagar var meningen med #blogg100 och nu har det blivit 100 inlägg på lite drygt 100 dagar då jag missat några dagar. För bloggen har det inneburit en nystart och läsarna har börjat hitta hit. Det är jag glad för. Framöver kommer det kanske inte att bli ett inlägg varje dag, men fram till sommaren har jag tänkt att försöka skriva i alla fall nästan varje dag. Sedan tar vi nog sommarlov både jag och Ordklyverier.
Egentligen tycker jag att grundtanken med en kommunal skola är bra. Att besluten tas nära oss. I verkligheten fungerar det inte alls. Vi fick en genomgång av kommunens controller och det framgick att utbildning står för nästan 60% av kommunens budget. Klart att det sparas på skolan då. I en större, statlig budget går det lättare att spara på annat. Kanske är det dags för öronmärkta statliga pengar till skolan. Det har funnits Wernerssons-pengar, Baylan-pengar, ja till och med Persson-pengar men inga Björklund-pengar.
Jag kan ofta vara irriterad över att vår skolminister vet så lite om verkligheten i skolan och att han inte tar forskning på allvar. När vi mötte fyra våra allianspolitiker i kommunstyrelsen i torsdags var det tydligt att Björklund definitivt är expert på området i jämförelse. Kommunpolitiker är i nästan alla fall fritidspolitiker och de var definitivt inte insatta alls i hur skola och utbildning ser ut i praktiken. De hade någorlunda koll på den statistik som de fått presenterat för sig, men inte tillräcklig kunskap för att kunna se bakom statistiken. Jag är helt säker på att våra kommunpolitiker inte är sämre pålästa än några andra kommunpolitiker. Tyvärr. Sedan kan en tycka att de borde förberett sig inför ett möte med personalen på kommunens största arbetsplats, men det är en annan fråga.
Det håller inte att skylla på dålig ekonomi och att det ser lika illa ut överallt. Det går inte att offra våra barn med argumentet att det inte finns pengar. Om inte kommunerna tar sitt ansvar måste staten göra det. Det finns ingen annan lösning.
I ett längre perspektiv är det ingen besparing att dra ner på kostnader för utbildning. I rapporten Skolverkets lägesbedömning 2013 riktas hård kritik till kommunerna och andra huvudmän, då likvärdigheten på utbildningen i Sverige är riktigt dålig. Inte bara mellan kommuner, utan också inom.
Likvärdigheten är ett ansvar även för kommunala och enskilda huvudmän. Resurser i form av stöd, skickliga lärare och rektorer måste sättas in där de bäst behövs. För att motverka de ökade skillnaderna mellan elever och skolor krävs att huvudmän har en mer medveten användning av tillgängliga resurser och att de även på andra sätt arbetar för ökad likvärdighet.
Om vi ska ha en skola där alla kan lyckas utifrån sina förutsättningar kan man inte spara på Introduktionsprogrammen och Gymnasiesärskolan som de gör i vår kommun. Då kan man inte göra klasserna större varken inom förskolan, grundskolan eller på gymnasiet. De elever vi har på Introduktionsprogrammen har i många fall kostat kommunen massa pengar redan och visst kan man tycka att de borde kunna skärpa sig, men det funkar inte riktigt så. Det jag vet är att vi har ett bra Introduktionsprogram och en bra Gymnasiesärskola, men nästa år kommer det att bli mycket sämre.
I ett läge av nedskärningar borde ansvarsfulla politiker göra en konsekvensbeskrivning. Visst kan det vara så att det får ihop budgeten just i år, men hur blir det på sikt? De elever jag har kostar samhället det kan ingen säga något om. Förr insåg kommunstyrelsen att de måste få kosta under några år, då en elev som får jobb är en billigare medborgare på lång sikt än en som hoppar av skolan, hamnar i drogberoende eller kriminalitet. Och nej, det handlar inte om att svartmåla någon utan om den tuffa verklighet som väntar vissa av våra elever. Vi kan inte rädda alla, men vi kan rädda många och för varje elev som räddas sparar vi miljoner åt kommunen.
Tydligen kan man minska en budget för att elevkullarna är små under några år framöver, trots att det inte är färre elever som söker vår skola. Ännu. Däremot verkar det svårt att öka budgeten för att på sikt spara pengar. I Skolverkets lägesbedömning 2013 trycker Skolverket på hur viktigt det är att se utbildning som en investering för framtiden som på sikt leder till ekonomisk tillväxt. Vi kan kanske inte konkurrera med vår industri, men vi kan konkurrera med kunskap. Undersökningar visar att svenska elever är bland de bästa på engelska bland elever i andra OECD-länder och inte bara kassa på matte. Hur kan vi använda de kunskaperna väl?
Och så det kanske viktigaste i rapporten, som också talar för en långsiktighet istället för att göra sig av med lärare när elevkullarna tillfälligt går ner. När vi drygt 20 lärare lämnar gymnasiet finns bara en handfull lärare under 40 år kvar på skolan. Så ser det ut på många håll. Så här står det i Skolverkets rapport:
Ett andra utvecklingsområde som Skolverket vill uppmärksamma är att till- gången till kompetenta lärare måste säkras.
Den framtida tillgången till lärare och förskollärare är hotad. Stora pensionsavgångar är att vänta, svenska lärare är mindre nöjda med sitt yrkesval än genomsnittet för andra EU-/OECD-länder, allt fler lärare överväger att byta yrke, studenter med goda studieresultat väljer bort utbildningar som är inriktade mot pedagogiska yrken, och långsiktiga prognoser spår brist på lärare och förskollärare. Några ljusglimtar finns, till exempel att intresset för lärarut- bildningen ökar och att lärare som upplever stöd från rektor är mer nöjda med sitt karriärval.
Återkommande signaler tyder även på att det pedagogiska ledarskapet inte ges den prioritet som är nödvändig och att andra uppgifter upptar huvuddelen av rektorernas tid. Rektorers förtrogenhet med den dagliga praktiken i skolan, tydlighet i det pedagogiska ledarskapet och förmåga att kommunicera och förankra skolans mål är nödvändiga i en väl fungerande skola.
Det är lätt att säga att det är viktigt att satsa på lärare, men lite har blivit gjort. De stora löneökningarna lyser med sin frånvaro i de flesta kommuner och arbetsförhållandena försämras ständigt. Ännu ett skäl till att förstatliga skolan, då det då inte räcker med att riksdagspolitiker pratar. Då har de också möjlighet att påverka dessa frågor i praktiken.
Jag bjuder på ett sista citat från en rapport som jag tycker ni ska läsa. Den sammanfattar mycket av det som också jag ser som problematiska i dagens skola. Tyvärr finns inga förslag till lösning och risken är stor att det fortsätter med en kvasidebatt på nationell nivå som inte har någonting med vår verklighet att göra. Den verklighet där skolan och dess lärare är mycket mindre värd än den årliga kommunbudgeten.
Skolverket anser att en grundläggande princip i diskussionen om lärares yrkesvardag bör vara att lärare ska använda tiden till det som gynnar elevers kunskapsutveckling. För att lärare ska kunna genomföra undervisning av god kvalitet krävs att de har tid till planering av undervisningen och till bedömning av elevers arbete. Det krävs också att de har tid för analys och dokumentation av elevers kunskapsutveckling samt återkoppling av elevernas utveckling till elever och föräldrar. Skolverkets nationella studie av hur grundskollärare använder sin tid visar att lärare undervisar ungefär lika mycket som de förväntades göra innan den reglerade undervisningsskyldigheten försvann år 2000. Samtidigt som nya uppgifter tillkommit sedan dess i form av dokumentation, administration, kontakter med föräldrar, insatser för elevers hälsa och psyko- sociala miljö finns inget som tyder på att tidigare arbetsuppgifter tagits bort, eller nya stödfunktioner inrättats i skolan, i någon större omfattning.
Det satt fyra politiker från de styrande allianspartierna i kommunstyrelsen längst fram i salen. I publiken satt några till. Resten av salen var fylld av gymnasielärare. Gymnasielärare som fått veta att drygt 20 av deras kollegor får sluta och de som är kvar jobba mer.
Det handlar om arbetsbrist sa politikerna. Kostymen är för stor.
Det är inte sant sa vi. Ni har krympt kostymen så mycket att ingen går i den längre.
Vi vill ha en skola för alla, sa politikerna.
Den skolan har ni sparat bort, sa vi. När det finns 32 i klassen och varje lärare får fler kurser, fler klasser och i många fall blir mentor för 32 elever, då blir det inte en skola för alla. Ingen skola för de elever som behöver stöd, inte för de elever som behöver utmaningar och inte heller för lärarna som vill, men inte längre kan, möta alla.
Vi sparar inte på dem som behöver mest stöd, sa politikerna.
Det gör ni, sa jag, på programmet där jag arbetar finns de elever som behöver mest stöd. Nästa år blir de minst lika många, troligen fler, men två av deras lärare får sluta.
Det är olyckligt, sa politikerna, med vi bestämmer inte hur fördelningen av resurserna inom skolan ser ut.
Det finns ingenting att fördela, sa vi.
Den statistik vi fått till oss säger att besparingarna är nödvändiga. Att kullarna är små och lärarna för många. Så säger politikerna.
Vi har nästan lika många elever nästa år trots att kullarna är små. Vi har kunnat locka elever att söka till oss då vi haft en bra skola att erbjuda dem. Det kan vi inte nästa år. Vi kan inte med stolthet säga att vår skola är den bästa för eleverna. Så säger de nu uppgivna lärarna.
En efter en presenterar lärarna sig. Berättar vad vi heter och hur länge vi jobbat. Berättar att gränsen är nådd nu, att vi inte kan vara bra lärare, att det är för många saker vi inte hinner, för många elever som inte får den hjälp de behöver, för många elever som inte når de resultat som de kunde ha nått om det fanns pengar och utrymme nog för oss att göra vårt jobb. Vi berättade om elever som mår allt sämre och som behöver fler vuxna i sin närhet. Inte färre. Vi berättade att vi inte orkar mer och att många funderar på att byta yrke, eller i alla fall arbetsplats. Vi berättar om en skola vi var stolta över att arbeta på som nu inte blir sig lik. Vi berättar om år av besparingar som nu gått alldeles för långt. Vi berättar om människorna bakom statistiken.
Vår statistik säger att ni inte kommer att behöva arbeta mer. Att det är arbetsbrist som gör att ungefär 20 lärare måste bort. Vi litar på statistiken, säger politikerna.
Verkligheten säger att vi tappar 50 elever och drygt 20 lärare. Hur går det ihop? Vi frågar för att få veta, säger lärarna.
Det handlar om pengar, säger politikerna. Det finns inga pengar. Men vi vill ha en bra skola för alla som lockar elever i hela regionen.
Hur går det ihop? Det undrar jag.
På tisdag ska mina elever presentera de böcker de läst i sina läsgrupper. Jag har gett dem en mall för hur presentationerna kan se ut, med förslag på inledningsmeningar för dem som behöver det. Allt för att de ska komma igång så bra som möjligt och inte lämnas helt utan styrning. Ofta kan denna lilla förändring av instruktioner underlätta arbetet väldigt mycket.
Vi har också förberett presentationer genom att titta på den här filmen, samt pratat om vad som egentligen är viktigt att tänka på då man presenterar en bok, som t.ex. att det inte är så kul om slutet avslöjas och att en bok kan ha flera budskap. Vi har också gjort en gemensam muntlig presentation av en film vi sett, för att eleverna ska ha en modell att utgå ifrån.
Så här ser den mycket enkla skrivmallen ut. (eleverna har varit i Sverige mellan 8 månader och 1,5 år)
Att presentera en bok
Vad heter boken?
Vi har läst en bok som heter…
Vem har skrivit den?
Den är skriven av…
Berätta om huvudpersonen.
Var utspelar sig boken.
Vad händer i boken?
Boken handlar om… som…
Den utspelar sig (i, under)…
Berätta om en viktig händelse.
En viktig händelse i boken är när…
Vi har valt att berätta om den därför att…
Vad är bokens budskap?
Bokens budskap är…
Vad tyckte ni om boken?
Vi tycker att…
Vem passar den för?
Boken passar för…
Jag fattar ingenting av den här texten, säger eleven. Nu har hen fått en uppgift, att stryka under alla ord hen förstår med blått och de hen inte förstår med gult. Texten börjar bli blå…
