En intressant rättningsupplevelse

Idag rättade jag prov som mina elever skrev i fredags. Det var ett analysprov och uppgiften var att analysera en för dem (förhoppningsvis) ny dikt eller novell. En lista på litteraturvetenskapliga begrepp som skulle finnas med var egentligen den enda instruktion de fick. Att kalla det prov och låta dem skriva så mycket de hinner på 90 minuter har visat sig vara bästa sättet för många av mina elever att prestera.

Nu var det intressanta med rättningen som gjordes idag inte analyserna i sig, utan att de var anonymiserade och jag alltså inte visste vem som skrivit texterna jag läste och bedömde. Självklart hoppas jag att min rättning är korrekt även då jag vet vem som lämnat in uppgifter, men det märktes idag hur beroende jag ändå är att veta vem som får den bedömning och kanske ännu mer den respons jag ger. En elev kan ha skrivit den bästa text hen någonsin skrivit och då vill jag inte ge en hård kommentar, medan en annan kanske underpresterat och då behöver få höra det. Eller? Idag blev jag lite osäker och insåg att det kanske inte skiljer på min bedömning av texter för att jag vet vem som skrivit, men definitivt på den respons jag ger.

Fortfarande vet jag inte vem som fått vilket resulat och det känns riktigt spännande. När jag vet det kan jag säkert få ännu mer ledtrådar till huruvida min bedömning brukar vara rättvis eller inte. Det ska bli väldigt intressant. Tyvärr är det program eleverna skrev i lite för buggigt och alla elever lyckades inte skriva i det. Deras texter fick istället skrivas på Classroom och skickas till Urkund. Det är lite synd.

Läs också:

93. Precis så är det!

DN-debatt skriver alla grundskolerektorer och grundskolechefen i Haninge kommun om det orimliga i alla de nationella prov som genomförs i år 3, 6 och 9, samt om hur mycket undervisningstid som går bort till följd av dem. Deras slutsats är samma som min, att proven bidrar till att svenska elevers kunskaper blir sämre.

I vår har jag knappt haft någon vettig engelskundervisning i varken år 6 eller 9, då så mycket tid gått åt till att göra proven i alla ämnen och för mig att ta ut dem i par eller smågrupper och genomföra muntliga prov. Faktiskt är det också så att jag missat en massa med mina sjuor också, då de fått vikarier när jag gjort prov med andra elever. De har dessutom fått vikarier en massa lektioner på grund av att i princip alla deras lärare har prov i andra klasser. Jan Björklund verkar övertygad om att fler nationella prov är nödvändiga för att höja kvaliteten och kunskapen i svenska skolan. Jag är tämligen övertygad om att proven i den form de har idag orsakar en försämring av såväl kvalitet och kunskap. Dessutom ökar de stressen hos en redan stressad lärarkår, som vill göra annat än att genomföra, rätta och gemensamt bedöma prov. Inte heller känns det speciellt vettigt att sammanställa, fylla i resultatmatriser eller föra in provbetyg.

I år har jag genomfört prov i tre klasser. 29 sexor i svenska med sammanlagt fem delprov, 20 sexor i engelska med sammanlagt fyra delprov och 25 nior i engelska med sammanlagt fyra delprov. Om jag räknar lågt har jag lagt 45 minuters rättningstid på varje elevs prov och minst 15 minuter för resultatsammanställning /elev med allt vad det innebär. Ungefär en timme/elev alltså och en total tid på 74 timmar.

Lägg där till de muntliga proven. I svenska ska eleverna göra de muntliga proven i grupper om tre och varje prov tar ca 30 minuter. I engelska ska proven göras parvis och varje prov tar även där ca 30 minuter. Jag har använt några lektioner till detta, men främst min planeringstid och i ett fall även mentorstiden. I runda slängar 18 timmar. Det är inte rimligt.Och det knäppaste av allt är kanske att skolorna får betala för proven, men inte använda dem fritt. För fritt använda nationella prov, kanske i alla årskurser hade varit ett bra komplement i min undervisning.

Om vi nu ska ha så många nationella prov är mitt förslag att de delas upp på fler terminer, så att hela våren i tre årskurser inte trasas sönder av dem. Här skriver jag mer om det.

Läs också:

69. Ett steg fram, två tillbaka …

Så ser jobbet ut just nu. Dels handlar de om alla högar. Under tiden jag hinner rätta undan en tillkommer minst en, ofta fler högar. Ändå har jag försökt låta eleverna jobba med filmmanus och inspelningar för att maximera arbetet för dem och minimera mina högar. Just när jag tycker mig ana ljuset i slutet av tunneln, dras jag bort från utgången igen.

Behöver tid att jobba i lugn och ro, men idag har jag t.ex. haft klasser som jag egentligen inte skulle ha, för att ordinarie läraren genomförde NP i annan klass. Resten av planeringstiden den här veckan har gått till att försöka få gjort de sista muntliga nationella. Där börjar jag i alla fall se slutet, men skit vad tid det tar. Helt orimligt.

 

Läs också:

39. Trist tisdag

Tisdagar är helt klart veckans trögaste dag. Tröttare än måndagen, som brukar gå av bara farten, och ännu långt till helg. Idag har dessutom stressen över alla nationella prov kommit ikapp mig. De tar vansinnigt mycket tid. Helt orimligt mycket faktiskt. Jag ska till exempel genomföra muntliga prov i tre klasser, sv år 6, eng år 6 och 9. Det tar i runda slängar 18 timmar och det är timmar jag tar från min planeringstid eller som någon annan tar min klass, eller (och det är vanligast tyvärr) att eleverna får jobba själva. Vad blir det för kvalitet?

Själva läsförståelsen i svenska och hör- och läsförståelsen i engelska är hyfsat smidiga att rätta och ger dessutom en bra fingervisning om vad eleverna kan utan stöttning. Uppsatserna tar mycket mer tid och trots att det finns en funktion i att de skriver utan hjälp och att sedan sambedöma, men måste allt ske under samma vårtermin? Pressen på såväl lärare som elever är helt klart för stor.

Jag hade gärna sett att proven blev mindre omfångsrika, alternativt att de delades upp på år 8 och 9. Görs de tidigare fyller de dessutom en mer formativ funktion. Proven i år 6 hade varit bättre att göra innan elevernas första betyg.

Någonting måste ske för att säkerhetsställa elevernas undervisningstid. Att så mycket tid går åt till prov känns inte vettigt.

Läs också:

34. Operation förträngning

Har så mycket att knyta ihop innan påsk att det inte ens är någon idé att skriva listor. Har i alla fall börjat beta av de muntliga nationella proven som jag ska göra i svenska/engelska år 6 och engelska år 9. Måste säga att sexornas prov ger mycket mindre än niornas. Det hade räckt att de muntliga fanns som inspiration vid behov, då jag gjort liknande övningar tusen gånger. Dessutom är det så liten skillnad mellan dem som kan minst och mest att betygssättningen, med alla de plus och minus som de som konstruerat engelskans prov tycks älska, blir mer eller mindre godtycklig.

Niorna ligger på en högre nivå och det är kul att få höra dem resonera i lugn och ro. Idag genomförde två elever ett muntligt prov som skulle kunna fungera som mall på hur ett A-samtal ser ut. Lysande!

I övrigt förtränger jag resten som ska göras, tills dess att jag har tid att byta fokus. Snart är det också dags att börja fundera på hösten, men det förtränger jag så länge jag kan.

Läs också:

24. Lösningen på alla problem

Jag orkar inte riktigt kommentera dagens skolpolitiska utspel som Alliansen gjort. De säger sig vilja ha mer kunskap i skolan och svaret på hur det ska gå till är, som alltid, att ge betyg tidigare. Likt en papegoja upprepas detta mantra och nu har Björklund fått med sig sina polare.

Ja, det finns problem i dagens skola, men att hela tiden lägga förslag som baseras på tyckande, inte forskning lär inte lösa några som helst problem. Det handlar inte om att jag, eller mina lärarkollegor, inte ser vilka elever som behöver mer stöttning, men det finns inte förutsättningar att hjälpa alla elever på sin nivå. Det om något är galet.

Stöd ges i första hand till dem som skriker högt och det gäller både elever och föräldrar. Om betyg kan ge de andra stöd är det självklart bra, men jag tycker att det borde räcka med en skollag. Vi vet vilka elever som inte hänger med, ofta vet vi även vad som behöver göras. Låt oss få arbetsro och tid att göra det. Nu ägnar jag tid jag inte har åt att hjälpa elever utanför mina lektioner, för att jag vet att det behövs. Oftast hinner jag inte ändå och drabbas av dåligt samvete, som jag kanske inte borde ha.

Jag vill ha färre elever att ansvara för. Inte nödvändigtvis mindre klasser eller ens färre undervisningstimmar, men färre grupper och färre elever. Om jag ska hinna följa allas kunskapsutveckling och utmana dem på sin nivå behöver jag få tid att verkligen lära känna dem.

Nu i vår ägnar jag absurt mycket tid åt att förbereda, genomföra, rätta och bedöma nationella prov.  Jag ägnar också en massa tid åt att dokumentera annat eleverna gör, för att allt ska vara genomtänkt och tydligt inför betygssättningen. I den bästa av världar hinner jag med både formativ och summativ bedömning, men som det är nu hinner jag inte bedöma formativt och diskutera kunskap med eleverna lika mycket som jag önskar. Alla elever, alla, behöver stöttning för att utvecklas och utvecklas ska de få oavsett vilken bokstav de har i betyg.

Externa rättare av nationella prov då, hade inte det hjälpt en del. Jo, visst hade det gjort det. Frågan är bara vilka som ska rätta och hur proven behöver förändras för att bedömningen garanterat ska bli korrekt. Det där med att ta in bemanningsföretag gick ju inte direkt lysande förra gången och de behöriga lärare vi har behövs bättre i klassrummet med eleverna, än bland rättningshögarna. Det kan bli bra, men det är trots allt ännu ett förslag som känns mer populistiskt än genomtänkt. Tyvärr har det blivit lite av den svenska skolpolitikens melodi.

I lördags kväll diskuterade jag skolgranskning på twitter (ja, jag vet att det är knäppt att göra sådant en lördagskväll men det gjorde jag) och min debattmotståndare hade en annan definition av granskning än jag har. Jag saknar de mer komplexa utredningarna, de som kanske inte säljer lösnummer eller lockar tv-tittare, utan som faktiskt gör en analys och ger en helhetsbild. Alliansen saknar helt klart en sådan helhetsbild.

Jag håller med om att det är allt annat än seriöst att hela tiden föreslå förändringar av skolsystemet, utan att utvärdera de förändringar som redan genomförsts. Hur förändrade införandet av betyg i år 6 kunskapsutvecklingen? Hur ser det ut med arbetsbelastningen för lärare efter införandet av desamma? Vad tycker eleverna? Föräldrarna? I Björklunds mantra ingår också att lyfta fram betyg som ett sätt att öka tydligheten gentemot föräldrarna. Betyg är en bokstav som visserligen säger lite, men det behövs en dialog och en sådan måste det finnas tid med, inte bara med de föräldrar som har barn som riskerar att få F, utan med alla föräldrar.

Jag tror inte att vi vänder kunskapsutvecklingen i Sverige om vi inte börjar jobba med varandra och inte som nu när trenden är att vi jobbar mer och mer mot varandra. En anledning till det är att politiker förenklar problematiken och gör tydligt att lärare är inkompetenta. Varför skulle elever och föräldrar ha respekt för skolan då? Om deras barn får en bokstav stämplad i pannan ännu tidigare lär relationen knappast bli bättre. Betyg leder inte till dialog, utan till misstro och konflikt. Det är inte en skola jag vill ha.

 

 

 

Läs också:

Skoldebatt

Populärt ämne just nu är skolan! Alla vet, alla tycker och om alla hade kunskap så vore jag ännu mer imponerad! Reinfeldt tycker att man satsar på skolan med nationella prov i 3:an och betyg längre ner i åldrarna! Löfvén tror att skolproblemen blir lösta om lärare i ”svårare” områden får mer betalt! Tror man att lärare i svåra områden inte redan gör sitt yttersta för att få eleverna att trivas i skolan och att därmed prestera bättre? Det är det vi gör alla som jobbar i skolan, vi sliter och vrider och vänder på allt för att ge våra elever det allra bästa! Jag vet faktiskt ingen lärare som inte lever efter den devisen. Alla lärare är värda en betydligt bättre lön än den som erbjuds idag!!

Så här på söndag kväll filar jag, liksom tusentals andra lärare på planeringen inför nästa vecka. Vi planerar och funderar på hur vi ska kunna ge våra elever det allra bästa samtidigt som de också ska se fram emot en rolig och stimulerande skolvecka!!

I min 3:a är vi mitt uppe i de Nationella proven och mycket att veckans fokus rör sig runt detta. Jag vet att mina elever är duktiga på att läsa och skriva. De läser med förståelse och de kommer ihåg vad de läser. De skriver fantastiska berättelser på sina datorer och de är medvetna om meningsbyggnad och stavning. De frågar ofta om hur olika ord stavas och de är medvetna om att deras texter ska vara trevliga och lätta att läsa. Mina elever som skrivit på datorer sedan den första skoldagen i åk 1. De är duktiga! Nu står det dock i anvisningarna för de nationella proven att man måste skriva texten för hand! Man bedömer INTE handstil och läsbarhet, men ändå ska man skriva för hand. Jag ringde naturligtvis skolverket för att höra om det var ok att mina elever skrev den berättande texten på datorn. Men nej…. det gick ju inte! Varför?? Svaret var att det var orättvist! Vaddå orättvist? Är det inte orättvist att elever som är vana att skriva på datorn tvings att skriva en berättande text för hand??? Nästa argument var: -Man kan fuska! Man kan inte lita på att lärarna tar bort stavningskontroll och interpunktionsfunktionen på datorerna! Men…. hur kan man kolla att lärare inte hjälper eleven genom att säga att ”Kolla en gång till på det ordet, du vet ju hur det stavas?!” Eller….. ”Det saknas punkter – Läs en gång till! Vi kan aldrig garantera att det inte fuskas! Eller vaddå? Är vårt uppdrag att sätta åt våra 10-åringar så de blir varse vad de inte kan, eller ska vi bygga upp deras självförtroende genom att tala om vad de kan och vad de är bra på? Att sedan fruktansvärt mycket tid tas från barnens undervisning genom att mäta det vi redan vet, det bekymrar inte herr Björklund det minsta! Men, det bekymrar mig!!

Läs också:

15. Jobblördag

Hinner inte med något långt inlägg idag. Jag håller på med lärarhandledningen till det läromedel jag skriver och idag har jag grottat ner mig i den europeiska referensramen för språk och europeiska språkportfolion, som något modifierad finns med i lärarhandledningen. De två häften jag gjort hittills baseras på nivå A1 och A2, dvs nybörjarnivå och jag har många gånger gått tillbaka till checklistorna för att se att eleverna verkligen får träna allt. Nu är snart de tyngsta bitarna gjorda och jag ser slutet.

Använder du europeiska språkportfolion i din språkundervisning?

Läs också:

Skitvecka!

Ja precis så, bokstavligt talat! Sedan i lördags har jag varit helt däckad pga en enveten magsjuka. Efter 42 år med skolbarn trodde jag att jag var immun mot de flesta bakterier! Hade dock inte räknad med det som mannen drog hem – den undgick inte mig! Har roat mig med att läsa Skolverkets lilla bok Forskning för klassrummet. Riktigt bra läsning och mycket fokuserat på BFL och Formativ bedömning. Upptäckte helt plötsligt att det är det jag sysslar med varje dag nästan. Barnen planerar sitt skrivande både när det gäller berättande texter och fakta texter där de själva samlat fakta på olika sätt. De skriver sina berättelser, faktatexter eller rapporter. De läser själva först igenom sin text och korrigerar det som de upptäcker. Nästa steg är att en kompis läser texten och ger respons: Two stars and a wish. De pratar om texten och tar stöd av varandra. Slutligen läser de texten högt för mig och vi funderar tillsammans. Fokuserar på det som är bra och sedan ger jag lite tips om hur det kan bli ännu bättre! Funkar bra med mina treor. De är trygga i kamratgruppen och de litar på varandras omdömen och tankar. Mycket positivt! Extra bra när det gäller faktatexter där barnen tagit reda på fakta genom att lyssna på mig, sett film från Sli eller UR, läst faktaböcker och kikat runt på nätet. Då får man in källkritiken också!!

Tur föresten att jag skrev detta innan kvällens Aktuellt!! Kan inte någon se till att vi får bort Björklund?? Snälla!!
Betyg tidigare och Rut-avdrag för läxhjälp – hur tänker karl? Så var den här kvällen förstörd!!

Läs också: