Jag tittar på filmer med Trevor Dolan. Om varför det är bättre med formativ bedömning, varje lektion, istället för ett prov i slutet av en undervisningsperiod. Speciellt om den undervisningsperioden har innefattat en massa passiva elever. Eller att vi inte väntar in de elever som faktiskt kan, utan endast samtalar med de 5-6 elever som räcker upp handen.
Trevor Dolan inspireras mycket av Dylan Wiliam och de är inne på samma spår.
Visst är det som Morrica säger att det är mycket troligt att internationell forskning funkar även på svenska elever.
Utvärdering, förväntningar och samverkan. Nyckelorden.
Det jag älskar med mitt utvidgade kollegium är just samarbetet med andra lärare som vill utvecklas tillsammans.
Medan jag varit i en förskola och sett hur stress gör att arbetsglädjen försvinner har en annan ALP-grupp varit på en grundskola. Så här säger en av dem om stress och arbetsglädje där.
Det här citatet visar på hur många plan det blir fel med tidigare betyg. Speciellt när det, som på allt för många ställen, kombineras med besparingar. Är det inte kreativitet och glädje vi vill ha? Och varför kan inte föräldrar acceptera att alla inte kan få A och att deras fantastiska ungar kanske inte når dit trots att de är fantastiska?
Idag läser jag Jenny Strömstedts krönika om elitsatsning inom idrotten och hur absurd den kan bli i många sammanhang. Hon berättar om toppning av lag med femåringar, då idrott bara borde handla om att leka och röra sig. Vår vilja att sortera tidigt är farlig. Risken är inte bara att vi missar en massa talang, som Strömstedt skriver om, utan att de utsorterade ger upp. Jag känner samma sak när det talas om betyg i år 3. Att sortering är onödig. I skolan räcker det att lärare vet och att de får möjlighet att stötta de barn som behöver det. Barnen behöver inte få veta att de inte duger.
Årets läsförståelse i Nationella Provet för år 9 i svenska som andraspråk och svenska var lite annorlunda upplagt jämfört med tidigare år. Förr har eleverna fått läsa texterna i klassrummet inför provet och det har funnits tid för samtal kring texterna.
I år hade de istället längre provtid där texthäftet först skulle läsas, för att i direkt anslutning till läsningen svara på läsförståelsefrågor. 60 + 140 minuter totalt. Motiveringen till detta är att alla elever ska få samma förutsättningar. Ett väldigt konstigt resonemang, då provet för mina elever mer testade uthållighet än läsförståelse.
Jag var egentligen inte överraskad över att mina elever fick svårt med det här upplägget. Inte bara för att de är långsamma läsare, utan också för att deras ordförråd än så länge är lite för begränsat. Det är alltså inte alls säkert att de klarat provet ens med de gamla förutsättningarna. Ändå kan jag inte hjälpa att jag känner att elever med annat modersmål än svenska kom lite i kläm när reglerna ändrades om. Det räcker nämligen inte att slå upp svåra ord i en text. Ibland behöver man hjälp att förklara det i texterna som handlar om svenska vanor och traditioner. Sådana saker som den som bott hela sitt liv i Sverige inte alls reflekterar över, men som inte är självklart för någon som inte gjort det.
Det kan handla om musik, tv-program, böcker som hör till de svenska elevernas referensram, men som är helt okänt för mina elever. Att lämna eleverna själva med texterna är alltså inte alls att ge alla elever samma förutsättningar.
Det är Alla hjärtans dag och jag ska försöka vara lite extra snäll dagen till ära, men det är svårt med förslag så galna som detta. Inför betyg i år 3. Varför? För att det ska gå bättre för barn till föräldrar utan hög utbildning. Det är alltså ett solidariskt och fint förslag som Moderaterna nu lägger fram. Denna övertro på betyg skulle varit lite gulligt naiv om det inte var barn det handlade om. Barn som ska reduceras till en bokstav.
För Björklund är ett betyg tydligare än ett omdöme. Han menar att det är en bra och tydlig information till barnet och dess föräldrar om hur det går. För mig är betyget just en bokstav. Om du, som vi lärare, lusläser kursplaner och betygskrav blir det kanske lite mer, men för föräldrar och barn blir det bara en stämpel. Tydlig måhända, men ändå bara en bokstav.
Vad händer med en nioåring som får ett F? På vilket sätt hjälper det den framtida kunskapsutvecklingen för detta barn?
Det är för att skolan ska sätta in extra stöd tidigt som betyg ska ges brukar det heta. Då räcker det väl att skolan vet om att den här eleven inte når målen? Självklart ska föräldrarna informeras, men måste nioåringen verkligen få veta att hen är misslyckad? Fråga vilken lärare som helst om hen vet vilka elever som behöver extra stöd och du får ett svar. Fråga sedan vilka av dessa som verkligen får adekvat stöd och du får ett annat svar. Det är fortfarande ekonomin som styr.
Fler nationella prov och betyg tidigare. Mantrat som alliansens politiker upprepar. Forskning visar att det är det bästa. Vilken forskning då undrar jag? Det är roligt att Finland lyfts fram som en förebild. Där ges visserligen betyg tidigt, men några nationella prov för att kontrollera elever och lärare finns inte. Istället finns en respekt för lärare och deras kunskaper. Något som saknas i Alliansens politik.
Men jag skulle ju vara snäll idag. Finns det då inget positivt i Moderaternas 5 punkter? Mer tid i svenska? Jo tack, det vore bra, men om elevernas språk ska utvecklas krävs ett språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Sommarskola? Absolut. En frivillig sådan för till exempel nyanlända elever som mina. De skulle älska sommarskola. Att elever som inte når målen erbjuds sommarskola är bra. I övrigt är jag skeptisk. Dags för ny regering och ny skolpolitik. Helst igår. Jag önskar att de som sneglar mot Finland kunde bidra till att öka lärarnas status, inte bara införa betyg tidigt. Och gärna satsa lite på skolan så att det där stödet som vi vet att vissa barn behöver faktiskt kan ges inom den budget skolan fått.
Återigen är instruktionerna till de Nationella Proven fulla av motsägelser. Ett av de värsta problemen är kanske sidan där man visar hur de tre delproven i svenska och svenska som andraspråk ska vägas samman till ett gemensamt betyg. Lägg märke till den inringade rutan där ett delprov ges betyg F (i detta fall delprov B som är läsförståelse), ett betyg C och ett betyg B. Det betyder att eleven i exemplet inte uppnått betyget E på läsfärståelsedelen, men ändå ska hen ha betyg D på provet. Detta går helt emot de principer som gäller för betygssättning, då alla kriterier för E måste uppnås för att eleven ska erhålla det betyget. Enligt den principen borde alltså eleven få ett F på provet om de tre provresultaten skulle vägas samman. Eller?
Det här sättet att resonera som Skolverket ger prov på i den här matrisen bäddar för konflikter kring betygssättningen. Om lärare följer de krav som ställs i kursplanerna och sätter F på en elev som inte uppnått de kunskaper som krävs för E och samtidigt tvingas sätt betyg D på NP blir det väldigt, väldigt konstigt.
Hur resonerar ni kring detta? Har jag kanske missuppfattat hela grejen med kraven för betyg E, C och A?
Jag blir lite konfunderad över det centrala innehållet i våra nya kursplaner. Jag är glad att jag inte undervisar i några so-ämnen fortfarande, då det centrala innehållet skrämmer mig. I svenska, svenska som andraspråk och engelska har jag mycket lättare att ta till mig det centrala innehållet, då det så tydligt handlar om de förmågor som elever ska nå för att också nå betyg.
Under Symposium 2012 lyssnade jag på Anna Österlund och Lena Sjöqvist som var med och tog fram kursplanen i Svenska som andraspråk. De var tydliga med att det centrala innehållet var exempel på saker man som lärare kunde ta upp för att eleverna skulle nå kunskapskraven. Hur du undervisar kring det centrala innehållet för att eleverna ska nå förmågorna bestämmer du helt själv. I kunskapskraven visas det tydligt att det är syfte och kunskapskrav som hör ihop. Det centrala innehållet är verktyg.
De talade också om att det centrala innehållet var att se som en didaktisk del av kursplanen med exempel på hur en undervisning kan läggas upp på ett bra sätt.
Föreläsarna fick följande fråga: Kursplanens syfte, centralt innehåll och kunskapskrav, varför ser det ut så? Blir det inte en risk att det centrala innehållet bara bockar av och att det blir papegojkunskaper av allt?
Och svarade så här (med reservation för att mitt minne): ”Det är inte tanken. Istället behöver man bära med sig tanken om att didaktiken tagits bort, men genom att läsa läroplanens första och andra del får du mycket tankar om hur undervisningen kan se ut.”
På andra ställen har jag dock läst Skolverket uttala sig om att det som tas upp i det centrala innehållet är ett minimum av vad undervisningen i ämnet måste innehålla. De har också varit tydliga med att innehållet inte ens får flyttas mellan årskurser. Möjligen tas upp flera gånger, men aldrig flyttas.
Jag hör mina SO-kollegors frustration över hur deras verklighet ser ut med den nya läroplanen. Hur de inte vet hur ska hinna med allt. Jag anar en tillbakagång till en mycket lärarstyrd undervisning och en bedömning som till stor del består av prov. Detta för att enkelt kunna bocka av det som är gjort. Papegojkunskaper. Något som rimmar illa med kunskapskraven.
Det händer sällan att specifika delar av det centrala innehållet återfinns i kunskapskraven, vilket gjort att jag helt köpt Anna Österlunds och Lena Sjöqvists. Under en diskussion med vänner som också råkar vara lärare insåg jag dock att jag var ensam om den tolkningen.
Jag har läst kommentarmaterial, bedömningsanvisning och ändå börjar jag nu känna mig osäker. Vad är egentligen tanken med det centrala innehållet? Ett innehåll att använda i undervisningen så att eleverna når kunskapskraven, eller ett innehåll som måste göras oavsett hur det ser ut med elevernas kunskaper utifrån kunskapskraven?
Huvudsyftet är att alla ska bli engagerade. Inte som det ser ut i många klassrum att vissa är aktiva, medan andra är passiva och/eller försvinner i tankar. Dylan Wiliams tanke är att ingen ska kunna gömma sig och i förlängningen att aktiva elever lär bättre.
Det visar sig att någon tagit bort några namnpinnar. Någon som inte ville svara tänker man då? Istället har en av de duktiga elevernas pinne har försvunnit. Det visar sig att hon själv tagit bort den, då hon gärna vill svara på frågor, men bara om hon kan. Flera andra av de förr så aktiva och duktiga eleverna gör detsamma. Det som att hela deras identitet som en duktig elev nu förstörs.
Wiliam påpekar vikten av att fokusera på vad eleverna lär på lektionerna. Mer fokus på kunskap och mindre på betyg, då betyg definitivt inte ökar motivationen. Därför rekommenderar han kommentarer istället för betyg. Problemet som lärarna ser är att eleverna fokuserar mycket på betygen. Liksom vår skolminister ska tilläggas. Ett betyg ger inte utveckling på samma sätt som en kommentar ger. Viktigt att komma ihåg.
Tydligt i filmen är att speciellt de duktiga eleverna blir frustrerade utan betyg. En av flickorna blir riktigt förbannad när det står vad hon kan förbättra, men inte något betyg. Läraren blir definitivt överraskad över de starka reaktionerna. Fixeringen vid betyg kommer att bli svår att ändra. Senare på terminen finns frustrationen fortfarande kvar och eleverna börjar nu jämföra kommentarer istället för betyg. Ständigt denna önskan att jämföra och sortera.
Dylan Wiliam bjuder in föräldrarna till ett möte för att involvera dem. De får vara med om en lektion med namnstickor, använda whiteboards, lyssna på genomgångar, spela teater, vilket jag tycker är en riktigt bra idé. En förälder påpekar hur mycket bättre det är att få se och vara med om förändringarna, istället för att bara få det berättat för sig.
Mycket fokus läggs i programmet på den förändrade gruppdynamiken, där de elever som förr var duktiga på att lyssna till vad läraren sa, inte klarar sig lika bra i ett interaktivt klassrum. Vissa får till och med svårt att koncentrera sig och sitter och ritar i sina böcker istället för att vara aktiva. Istället är det de elever som förut var passiva som blommat upp. Genom att använda whiteboards mer och namnstickorna mindre, får alla elever visa sina kunskaper och blir då mer engagerade.
Och så uppförandet. Wiliam är inte imponerad av klassens attityd till skolan och jag håller med. De är bra mycket stökigare än mina elever någonsin är. Secret student är kanske en väg. Det går ut på att en elev kontrolleras lite extra varje dag och får poäng för de lektioner där hen gör det som ska göras och inte stör. Eleverna vet inte vem som observeras, det vet bara lärarna. Meningen är att alla ska uppföra sig bättre för att inte riskera att få minuspoäng. Det som är sympatiskt är att klassen tillsammans samlar poäng och får ett pris, en gemensam utflykt, om de når ett visst antal.
Förhoppningen är att grupptrycket ska få alla att uppföra sig bättre och ge en positiv stämning. Det här är helt klart en metod som eleverna gillar! Eftersom det är slumpen som avgör kan en elev vara secret student flera dagar i rad. Just att inte veta är en viktig del. I slutet av dagen får klassen veta om de fått poäng eller inte och om de fått det får de också veta vem som var dagens secret student. De dagar de inte får poäng avslöjas det inte vem som var secret student.
Den viktigaste slutsatsen eleverna drar är att man inte är dum om man svarar fel, utan att man ska lära av sina misstag. Ett väldigt bra resultat är också att stämningen i klassen blivit bättre och sammanhållningen ökat. De verkar jobba med varandra snarare än mot varandra, vilket måste vara målet i alla klassrum. Lärarna talar också om att eleverna fått bättre självförtroende, uppför sig bättre och dessutom verkar ha roligare i skolan.
Dylam Wiliam undersöker klassens betyg och resultat för att se om projektet haft någon påverkan på dem. I NO (science) är skillnaden inte så stor jämfört med resultaten tidigare under året, eller i jämförelse med andra klasser. I engelska och matematik däremot märktes en mycket större utveckling bland projektets elever än hos andra klasser.
Frågor att fundera över:
Hur får vi eleverna att våga svara även då de inte är helt säkra?
Varför är det pinsamt att svara fel och göra misstag?
Hur får vi de elever som förut fått mycket taltid att acceptera det nya systemet med mer jämnt fördelad taltid?
Hur tydliggör jag elevernas kunskaper och inte minst deras kunskapsutveckling?
Hur är interaktionen i mitt klassrum?
Hur utmanar vi alla elever?
Vilka av de metoder Dylan Wiliam presenterar skulle fungera för mig?
Efter att ha sett klipp ur BBC:s serie The Classroom experience började jag titta på de två entimmesavsnitten där Dylan Wiliam följer en klass med 24 stycken 12-13-åringar och deras lärare under en längre period.
Han introducerar idén ”no hands up” för att få bort vanan att alltid ge frågor till de elever som kopplar snabbt och då räcker upp handen. De som kan det rätta svaret. Flera elever berättar att de inte brukar räcka upp handen om de inte är 100% säkra på att de kan rätt svar.
När systemet med ”lollipop sticks” används drar läraren istället en person som ska svara på en fråga vilket leder till att de som är vana att få mycket taltid och mycket positiv feedback blir väldigt frustrerade. Det är dock väldigt tydligt att eleverna vänjer sig vid systemet och att det efter hand blir okej att chansa. Några av de riktigt duktiga eleverna fortsätter dock att vara frustrerade, medan andra elever växer. Dylan Wiliams filosofi är dock att ingen elev ska hamna efter.
Öppna frågor där läraren inte sitter inne med facit torde göra klassrumsklimatet bättre. När en lärare drar två namn i taget blir stämningen genast bättre. Kanske för att diskussionen blir mer levande. En annan lärare låter eleverna dra namnen, men envisas med att hela tiden ställa frågor där det bara finns ett rätt svar.
Traffic lights och mini whiteboards är två andra metoder för att eleverna ska kunna visa kunskap och vara delaktiga i undervisningen, utan att det behöver leda till merarbete för läraren. Trafikljuset består av tre pappmuggar i olika färger, där grönt betyder att allt är okej. Varje lektion börjar med den muggen framme. Om det börjar bli svårt att hänga med i lärarens genomgång visar man istället den gula muggen och om det går för snabbt, är för svårt och man vill ställa en fråga visar eleven den röda muggen. I praktiken leder elevernas lek med muggarna till en del frustration hos läraren, men jag tycker ändå att systemet är värt att fundera över. Det är viktigt att eleverna vet att det är okej att avbryta om de inte förstår. Leker de är det å andra sidan också en signal till läraren att undervisningen kanske inte går fram ordentligt. Då gäller det att man som lärare vågar ifrågasätta sin undervisning. Att eleverna sitter tysta betyder troligen inte att de förstår.
”Despite your brilliant lesson, the kids just didn’t get it”, säger Dylan Wiliam. Han säger också att lärarna inte ska vara rädda för att be eleverna om råd. De kan troligen ge bra råd och visst är det egentligen ganska naturligt, om än kontroversiellt, att fråga dem. Och då inte i en utvärdering efter ett arbetsområde, utan direkt efter lektionen. Eleverna utbildas i hur man ger konstruktiv kritik och bra feedback för att sedan fungera som elev-observatörer. Hos en lärare får de i uppdrag att se hur mycket tid hon ger eleverna innan hon låter frågan gå vidare och hur hennes undervisningstempo är. Grymt modigt av läraren att ställa upp på en sådan här sak måste jag säga. Och coolt att höra vad eleverna hade att säga. De insåg definitivt hur svårt det kan vara att vara lärare.
En annan lärare låter eleverna använda muggarna när de sitter och arbetar själva. Om de börjar få lite problem visar de den gula muggen och om de verkligen behöver hjälp direkt visar de istället den röda muggen och slipper sitta och räcka upp handen. En lärare samlar eleverna med röda muggar och ger dem extra hjälp under lektionen. Att se hennes och klassens utveckling är riktigt häftigt. Lika skönt är det att elever som haft det svårt nu utvecklas, som att även toppelever har utvecklat sitt lärande genom att lyssna på andra, som faktiskt är smartare än de verkat. ”Smart is nit something you are, it’s something you get”, påpekar Dylan Wiliam.
På mini whiteboards kan alla elever svara på en fråga samtidigt och läraren kan snabbt skanna av deras svar och få vet vad de kan. När det gäller diagnostiska frågor torde detta vara ett bra sätt att testa kunskaper. Det borde gå att laminera egna skyltar att skriva på. Något jag definitivt ska testa. Hade jag fortfarande undervisat i SO hade jag definitivt gjort det redan nästa vecka.
Flera elever påpekar att de lär sig av att titta på andras whiteboards. Det är en intressant aspekt av det hela, som jag inte hade tänkt på själv.
En annan idé Wiliam har är att eleverna ska inleda dagen med 10 minuters fysisk rörelse, något som hade fått eleven Linda att spark bakut totalt. Inledningsvis funkar det bra, men att komma till skolan tidigare varje dag för att motionera är inte lätt. Idén är bra, men måste kanske in i schemat från början. Efter ett tag verkar de dock komma in i vanan. Kanske för att de märker att motionen ger resultat? Eleverna har också fått börjat mäta sina egna resultat och blir då mer delaktiga.
Frågor att fundera över:
Hur många av eleverna i min/mina klasser är aktiva och räcker upp handen?
Vilka får taltid?
Vad finns det för system för att fördela taltiden rättvist?
Vilken sorts frågor ställer jag?
Hur motiverar jag alla elever?
Hur kan jag forma min undervisning så att alla elever får visa sina kunskaper, trots att de inte alltid får svara på frågor när de räcker upp handen?
Hur reagerar jag om det blir tydligt att många elever inte förstår vad jag säger?
Hur kan jag använda pedagogisk forskning och forma den så att den passar mig och mina elever?
Hur kan vi få in mer fysisk aktivitet under skoldagarna?
Jag ägnar dagen åt min lärarlyftskurs om bedömning där det har blivit dags att skriva en slutuppsats på några sidor, som handlar om det vi gått igenom på kursen. Jag har valt att fokusera på formativ bedömning i praktiken och hur en bedömning verkligen leder till lärande.
Dylan William sammanfattar här på ett bra sätt de fem viktigaste strategierna för formativ bedömning:
Här ett klipp om varför handuppräckning inte är en bra metod för att få reda på vad eleverna kan:
