Jag var inte bättre förr

Ibland dyker en gammal elev upp. Det kan vara i person, men oftast i sociala medier eller som senast i en hälsning genom någon annan. Förra veckan fick jag en hälsning via min vfu-student från en elev i en av mina första klasser.  ”Jag var nog rätt stökig”, brukar vara en vanlig kommentar, men allt som oftast minns jag inte alls någon stökighet. Möjligen en myra eller fler i röven, men sällan mer. Frågan är om jag har förträngt, eller om eleven såg sig själv på ett annat sätt än jag gjorde.

När jag tänker tillbaka drygt femton år till mina första år som lärare inser jag hur mycket jag förändrats i min lärarroll. Mest handlar det om en känslomässig distans jag fått till eleverna, som inte handlar om att jag bryr mig mindre, men att jag inte längre tar åt mig lika mycket. I den klass där ovanstående elev gick minns jag så väl en utvärdering av ett arbetsområde, där 22 av 23 elever var positiva. Jag gick hem och grät över den enda elev som inte tyckte om arbetsområdet och tolkade det som att hen inte tyckte om mig. Jag hade svårare att skilja på mig som person och mig som lärare. Om 22 av 23 elever hade varit positiva idag hade jag utan tvekan sett det som ett mycket lyckat arbetsområde och kanske funderat över huruvida de egentligen vågade säga sanningen.

Mycket är likt. Jag har till exempel samma elevsyn, men jag har insett att det är svårt att få en elev att göra något genom att bli förbannad. Fortfarande har jag ganska nära till mina känslor och visst kan jag bli arg ibland, men väldigt sällan blir jag arg ”på riktigt”. Jag kan fejka irritation vid behov, men jag tappar inte kontrollen på samma sätt som jag kunde göra när jag var ny lärare. Nu ska det sägas att det är en stor skillnad mellan högstadiet, där jag började och gymnasiet, där jag är nu, men principerna är desamma. Att bli arg ”på riktigt” leder sällan någonstans.

Igår såg jag väldigt små delar av en diskussion om Bo Hejlskov på Twitter. Det är inte en författare jag läst mycket av och jag ska inte ge mig in i diskussionen, då jag inte har någon helhetsbild. Däremot delar jag hans åsikt att lågaffektivt bemötande är bra både för eleverna, men faktiskt också för mig som lärare. Mycket av mitt sätt att möta elever formades på Introduktionsprogrammen. De elever som går där är inte sällan ”sönderskällda” och att bli arg på dem leder absolut ingenstans. Mycket handlar om att få dem att tro att de kan och faktiskt vilja visa det. Ibland kunde det ta månader, men i princip alltid vände det. Alla nådde inte betyg, men fler än vad jag från början trodde var möjligt. Ett sådant bemötande kan vara svårt att överföra till en stor högstadieklass. Jag märkte dock när jag var tillbaka i grundskolan för några år sedan att det gick bättre än jag kunnat tro. Kanske hade det att göra med att jag är en mycket mer strukturerad lärare nu än jag var då jag var ny, men också att jag försökte att inte låta mig provoceras. Det lyckades inte alltid ska sägas, men jag har blivit bättre.

Jag blev argare förr. De stora känslorna påverkade mig negativt och säkert även mina elever. Jag är fortfarande en lärare som många uppfattar som sträng. Jag ställer höga krav och blir besviken om eleverna inte gör sitt bästa utifrån föruttsättningarna. Ibland ställer förutsättningarna till det och det handlar inte om att jag har börjat ursäkta ett dåligt beteende, snarare tvärtom. Istället har jag blivit bättre på att förstå var problemet ligger och att fråga om jag faktiskt inte förstår. Att fråga är ett sätt att bry sig och elever som känner att lärare bryr sig försöker ofta lite mer. Med en bra relation i bagaget kan jag sedan komma undan med en hel del som jag kanske inte hade kunnat komma undan med annars. Jag kan ställa riktigt höga krav, men jag är också noga med att inte skuldbelägga eleven om hen inte kan leva upp till kraven. Det är också något jag blivit bättre på.

Jag var inte en bättre lärare förr och det är precis som det ska vara. Vi pratar mycket om lärarroll och elevsyn jag och mina vfu-studenter, då jag tycker att det är viktigt att vara medveten om vem du är i klassrummet, hur du kan uppfattas och hur du vill uppfattas. För den som kliver in i mitt klassrum kan mitt bemötande av elever kanske kännas hårt. Jag hoppas också att de ska se att de krav jag ställer, ställs med kärlek. Att blanda skämt med allvar har alltid varit min grej, men balansen har blivit bättre med åren. Eller balans förresten, jag skulle säga att det är både mer skämt och om en följd av det också mer allvar. Jag ställer helt klart högre krav på mina elever nu, men jag tror att jag tydliggör kraven och gör dem mer rimliga. Inte bara ”gör de här 50 instuderingsfrågorna” utan en större nyfikenhet på vad eleverna egentligen funderar över kring just det här arbetsområdet eller en förståelse för varför vissa inte gör dem. Det bygger på att de flesta vet vad de ska göra och därför gör det under tystnad. Min struktur är bättre och det är grunden till mycket. Ingen elev mår dåligt av en tydligt strukturerad undervisning. Jag som lärare gör det definitivt inte.

Tidigare ställde jag höga krav, men var sämre på att stötta dem som inte riktigt förmådde leva upp till dem. Inte sällan talas det om stökiga elever eller ännu värre lata elever, eller ännu lite värre svaga elever. Visst finns de även i mitt klassrum och nej, det är inte så att jag kan trolla bort några svårigheter ens som erfaren lärare. Lösningen kan dock aldrig vara att sänka kraven och låtsas att elever kan det som kunskapskraven säger att de ska kunna om de faktiskt inte kan det. Det går inte att trolla, men det går att få i princip alla elever att nå längre än vad som först verkar möjligt. Det bygger självklart på att eleverna gör sin del, men också på att jag som lärare stöttar dem.

Ta det här med att läsa böcker till exempel. Det är otroligt jobbigt för många att ta sig igenom en hel bok. Alternativet kan inte vara att sluta läsa hela böcker, utan att göra det tillsammans och se till att eleverna vet vad de ska göra. Läs högt några kapitel, låt dem diskutera tillsammans vad de läst, ge skrivuppgifter under tiden och efteråt. Låt det ta tid. Det är inte så att 100% av mina elever kommer igenom alla böcker vi läser, men förvånansvärt många. De som inte läser allt får i alla fall en läsupplevelse som gör att de kanske läser hela boken nästa gång. Lättast att nå bra resultat är det om alla eller i alla fall flera läser samma bok. Just nu läser mina tvåor och treor sakprosa, som de valt själva och då ställs det nästan orimliga krav på mig som lärare att jag ska ha koll på alla böcker. Några standardfrågor är bra att ha då för att starta samtal om det lästa. Just den här gången har vi fokuserat på sanning och källkritik.

Mina råd till mig själv som ny lärare hade varit:

Fokusera på det som funkar och gör mer av det. Det betyder inte att allt som är jobbigt eller tråkigt ska tas bort, men att du troligen behöver stötta mer när krävande uppgifter ska genomföras. Sänk inte kraven, men se till att eleverna får den hjälp de behöver för att nå målen.

Visa känslor, men investera inte för mycket riktiga känslor i klassrummet. Då tar du slut.

De känslor du alltid tjänar på att visa är engagemang och glädje inför undervisningen och även inför elever. Om du signalerar att det ni gör är roligt, viktigt och intressant är det större chans att eleverna tycker det. Nej, allt behöver inte vara roligt i skolan, men som lärare behöver du kunna väcka engagemang.

Det går inte att skälla fram arbetsro och inte heller skälla fram förståelse hos elever. Att tappa ansiktet framför alla är inte kul varken för elever eller för dig. Så ja, jag tror på lågaffektivt bemötande i kombination med höga förväntningar på eleverna, utan skuldbeläggning.

Ställ frågor till elever om du inte förstår deras beteende. Ofta har de ett svar. Har de inte det kanske de i alla fall börjar tänka. ”Hur tänkte du nu?” är en standardfråga, liksom ”Vet du vad du ska börja med?” och ”Vad klarar du själv och vad behöver du hjälp med?”.

Struktur är riktigt viktigt. Se till att alla vet vad de ska göra, så finns det större möjlighet för de som kan att få lov att utvecklas utanför ramarna.

Be om hjälp. Det här har egentligen ingenting med mitt inlägg att göra, men är ändå mitt bästa råd. Tänk om jag inte hade försökt lösa allt själv.

 

Läs också:

Den kreativa vägen till högskolan

Jag arbetar på det högskoleförberedande Estetiska programmet. Ett program där eleverna kan ägna sig åt teater, musik, bild och film, men där de också blir redo för högre studier. Det är lätt att glömma av just den parametern då man talar om just Estetiska programmet, då det tyvärr har ganska låg status. Visst är våra elever kreativa, roliga och trevliga, men smarta? Tveksamt. Så låter det inte sällan och jag blir ganska så provocerad av det. Vem är smart? Är det den som är empatisk och allmänbildad, eller den som är bäst på matematik? Är det den som får A i alla ämnen eller den som läser flest språkkurser eller andra kurser som ger meritpoäng?

Det finns fördelar om alla gymnasieprogram ska sägas. Vi ”vet” alla hur stökiga byggarna är och hur nördiga naturvetarna är. Att sätta en etikett på grupper gör det enkelt att sortera, men det fyller ingen annan funktion än att sprida fördomar. Tyvärr bidrar vi lärare ibland till detta, genom att spä på dessa fördomar och trots att de innehåller viss sanning och inte sällan sägs med kärlek, är det inte okej.

Vi har fyra estetiska inriktningar på den gymnasieskola där jag arbetar. Alla elever i de två klasserna är inte lika, inte ens inom varje inriktning. Visst är de flesta teaterelever mer utåtriktade än de som läser estetik media, men det gäller absolut inte alla. Verkligheten är mer komplex ändå och individer är och förblir individer. Det som tyvärr är gemensamt för många av mina estetelever är synen på sig själva som lite korkade med en total oförmåga att klara svårare uppgifter i kärnämneskurserna. Det stör mig något så vansinnigt. Om det går att vara förberedd inför en teaterpremiär eller ett vernissage går det utmärkt att lämna in uppgifter i tid. Om det går att lära sig stämmor och ackord utantill går det utmärkt att lära sig regler för vetenskapligt skrivande.

Jag har använt alla betyg som betygssystemet tillåter när jag satt betyg i Svenska 3 i år. Alla betyg användes också på kursens nationella prov. Frågan är om detta talar om huruvida eleverna är smarta eller inte, det är jag mycket tveksam till, men det visar helt klart att de inte går att klumpa ihop i en enda stor ”estetklump”.

Om jag ska generalisera skulle jag säga att estetelever ofta är väldigt politiskt medvetna. De är en del av världen och har (på gott och ont) åsikter om det mesta. De är kreativa, men inte alltid utåtriktade, inte sällan verbala med väldigt sällan otrevliga. Det är bra ungdomar, som under de år jag känt dem har vuxit som människor och studenter. Det pratas ofta om att lärare inte ska vara kompisar som om det vore motsatsen till att vara en professionell lärare. Mina elever är definitivt inte mina kompisar, men de är intressanta människor som har mycket att ge. De är individer och individer som är värda att lära känna. Att de tagit en kreativ väg till högskolan, eller var de nu är på väg, har fått dem att växa. Något som några av dem sjöng om på studentlunchen.

.

 

Läs också:

Ännu en lärarinna med skäggiga barn

Jag är gymnasielärare. Det betyder att mina elever är någonstans mellan 16 och 19. Några har fyllt 20 och andra har inte ens fyllt 16. Det beror lite på hur vägen till gymnasiet sett ut för dem. Det är inte ovanligt att våra elever på introduktionsprogrammen går hos oss ett par år och sedan börjar ett nationellt program. De har rätt att göra det fram tills det år de fyller 20, vilket betyder att de kan vara ganska gamla då de tar studenten. Oavsett när de börjar eller slutar räknas de som barn tills de är 18. Många föräldrar skulle kalla sina barn just barn tills de är ännu äldre. Få flyttar till exempel hemifrån som 18-åringar.

Har ni träffat några gymnasieelever den senaste tiden? Har ni sett foton av de som går andra året på gymnasiet? De som är sisådär 17 år? Gör gärna det annars och kom till insikt om att vissa av dem ser yngre ut, medan andra lätt skulle kunna tas för mycket äldre. Vissa har till och med skägg. Hör ni, barn med skägg, det måste vara något skumt. Men nej, så länge eleven i fråga är född här och har ett ”riktigt” personnummer skulle absolut ingen ifrågasätta elevens ålder. Inte heller skulle någon få för sig att kalla samma elev för skäggbarn. Om eleven med skägg nyligen kommit till Sverige är det dock fritt fram.

Jag tror att allt bottnar i ett rejält feltänk. Vi tänker ensamkommande barn och ser framför oss en unge som passar på mellanstadiet. Det vi glömmer är att barn faktiskt kan vara äldre än så och att många av dessa barn kan ha skägg utan att det ens är speciellt märkligt. Vissa av mina gymnasieelever har det, medan andra inte har ett endaste litet skäggstrå. Det är sällan jag funderar speciellt mycket kring deras skäggväxt ska jag tillägga. Inte heller brukar jag fundera på storleken på mina kvinnliga elevers bröst. Det är liksom ganska så ointressant.

Varför skriver jag då om detta idag? Jag blev uppmärksammad på ett inlägg på författaren Dag Öhrlunds blogg (tänker inte länka, ni får googla). En blogg som för övrigt osar av främlingsfientlighet. Inlägget är del 55 i en serie om ett Sverige som författaren inte säger sig känna igen och är skrivet av en lärarinna (se så fiffigt att kalla henne det, då blir hon lite sådär fint gammaldags) som berättar om de skäggiga barn hon undervisar. Lärarinnan undervisar på språkintroduktion, som är ett program inom gymnasiets introduktionsprogram, samma program där jag undervisar ungefär halva min tid. Resten av tiden är jag på Estetiska programmet. Ett sådant där program där elever med skägg inte kallas skäggbarn.

Denna lärarinna vill vara anonym, då hon är rädd att bli av med jobbet om hennes namn skulle komma ut. Det förstår jag. Hon verkar nämligen helt fixerad vid av att hennes elever är intresserade av henne sexuellt. Tur att hon inte jobbar inom vuxenutbildningen. En sådan syn på elever är inte sund. Lärarinnan menar att den grupp ensamkommande elever hon undervisar, med två undantag, består av mycket äldre elever. Killarna har ljugit och är män, flickorna har det inte.

Jag känner inte alls igen den verklighet inläggsförfattaren beskriver. Just nu undervisar jag drygt 50 elever på språkintroduktion och av de elever jag mött i år har jag funderat över ålder i två fall. Resten är utan tvekan ungdomar. Inte barn märk väl, inte på det sätt som ungar är barn på mellanstadiet, men gymnasieungdomar är de utan tvekan. Nu är det inte min uppgift att åldersbestämma dem, det gör Migrationsverket och vi har några elever som blivit uppskrivna i ålder. Någon gång har en advokat ringt kollegor och velat ha deras åldersbedömning. Det har aldrig hänt mig och jag vet inte vad jag skulle ha gjort i den situationen. Att vi som undervisar elever och är anställda för att lära dem svenska, dessutom ska stå för en åldersbestämning är knepigt. Det känns minst sagt som om rättssäkerheten brister om vem som helst ska kunna uttala sig om saker vi rimligen inte kan ha en aning om.

Så vad vill jag säga? Att debatten har helt fel utgångspunkt. På gymnasiet finns många barn med skägg och just deras skäggväxt är tämligen ointressant. Jag är uppriktigt sagt sjukt trött på den förenklade och inte sällan fördomsfulla och hatiska debatt kring ensamkommande som pågår just nu. Någon borde sätta ner foten rejält. Det här är mitt ganska så stillsamma sätt att göra det.

 

Läs också:

Vi pratar hela tiden

Som ni kanske vet tillbringar jag större delen av min arbetsvecka med nyanlända elever, många av dem ensamkommande flyktingbarn från främst Afghanistan. Syrien och Eritrea. Det är de ungdomar som många nu buntar ihop till en grupp — de som är äldre än vad de säger sig vara, har en taskig syn på kvinnor och dessutom är våldsamma. De flesta är killar, men inte alla. De är här och vi behöver förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt. Inte peka finger och skrika om utvisning.

Jag vill på inget sätt förminska det som hände i Mölndal igår. Att någon mister sitt liv på jobbet är fruktansvärt. Mina tankar går till den mördades familj och till de som arbetar och bor på det boende där hon arbetade. Många av mina elever bor på liknande boenden. Som på alla andra platser där många ungdomar samlas är det inte alltid helt lugn eller konfliktfritt. Jag skulle dock vilja balansera bilden av de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som just nu ses som avskum. De är ungdomar, många av dem väldigt lika de andra svenska ungdomar jag träffar dagligen. De bär dock vanligen runt på en tyngre ryggsäck.

Idag pratade vi om det som hände i Mölndal. Många hade hört, andra inte. Alla var berörda och många ledsna. De har redan insett att de inte är en individ. Att de tillhör en grupp och att det som en individ i en grupp gör påverkar mångas syn på dem. Vi har också pratat om Köln. Talat om vad som är okej och vad som inte är okej. Vi har gjort det tillsammans med studiehandledare, men ibland utan. Ibland dyker det upp frågor och då diskuterar vi dem. Ofta handlar det om det annorlunda i att vi kan vara sambo, ha barn till och med utan att vara gifta. Eller att skolan är gratis och till för alla. Eller att det faktiskt går utmärkt att vara en del av ett par bestående av två människor av samma kön.

Vi pratar om det hela tiden.

Jag är aldrig rädd på jobbet. Då arbetar jag ändå med de elever som av många skulle anses vara de värsta, på gymnasiets mest utskällda program. På introduktionsprogrammen går de som ännu inte har betyg nog att börja gymnasiet. Många av dem trasiga, oavsett kultur, religion och ursprung.

Att arbeta med de här eleverna innebär ibland konflikter, men mest handlar det om att få människor att växa och att lyckas. Så många kramar och skratt varje dag. Glöm aldrig att mina elever, både de som är födda här och de som nyss kommit hit, är individer. Precis som du och jag har de brister, men de förtjänar att bli bedömda efter vilka individer de är, inte efter vilken grupp de tillhör. Inte de ensamkommande, inte de misslyckade, inte de som inte hittat sin plats i skolan hittills.

Bunta inte ihop dem.

Läs också:

Att få lov att leka

1661237_10153825310272410_6432236907091705683_n

Det diskuteras en hel del kring ensamkommande flyktingbarn. Bilden som media ger oss är att de har svårt att låta bli att råna och tafsa på folk och att de alltid är äldre än vad de påstår sig vara. Det är därför vi behöver använda oss av totalt ovetenskapliga ålderstester, självklart förklara svenska regler och traditioner och gärna stoppa så många som möjligt vid gränsen.

När det gäller ålder tänker jag inte ge mig in i diskussionen. Idag har jag suttit på överlämning med vår skolsköterska och fått höra om de saker mina elever varit med om i sitt hemland och på vägen hit till Sverige. De har varit med om så mycket elände att de ka jämställas med vilken gammal människa som helst.

Ändå tar de sig till skolan varje dag och de möter mig och mina kollegor med ett leende och inte sällan en kram. Om de beter sig som ”vanliga tonåringar ser jag det som ett friskhetstecken. Jag önskar dem möjligheten att få vara de barn de faktiskt är.

Idag utnyttjade vi det fantastiska vintervädret, värmde saft, fixade fika och tog med oss skärtlappar och tefat ut i närmaste backe. Några var riktigt skeptiska, men alla (inklusive denna lärare som lånat ut sina skidbyxor) åkte minst en gång nedför backen. Skratten som hördes var fantastiska och att se hur våra elever hjälpte och peppade varandra var riktigt fint.

Att de är barn är för mig ingen tvekan. Att de är barn som varit med om allt för många hemska saker är lika självklart. Att vi borde hjälpa dem att få ett nytt, tryggt hemland borde också vara självklart.

Och ja, vi har talat om händelserna i Köln och Stockholm och ja, vi pratar ofta om hur de ska bete sig mot andra. Vi som undervisar dessa nyanlända elever har självklart ett ansvar, men det har också de som klumpar ihop dem till en missanpassad, lögnaktig och kanske till och med farlig grupp. För mig är de istället trasiga ungar som åldrats i förtid och förtjänar att ibland få leka.

Läs också:

En chans till nystart

Jag arbetar som ni kanske vet på gymnasiets introduktionsprogram (IM). Ett program som förut hette individuella programmet (IV) och av Jan Björklund kallades ett stort misslyckande. På ett sätt kan jag hålla med honom — att elever lämnar grundskolan utan behörighet är ett misslyckande, men jag är stolt över att arbeta på ett program som ger dem en ny chans.

Det har varit en mer kaotisk terminsstart än jag tidigare upplevt, främst för att vi har fler elever än någonsin. I gymnasiets lokaler finns också en helt ny verksamhet där ett antal nyanlända flyktingar kartläggs och studerar. Om några veckor landar de hos oss.

Just i år arbetar jag inte med de mest nyanlända, utan delar min tjänst mellan Estetiska programmet, där jag har kvar mina gamla elever som nu läser Svenska 3 och IM där jag undervisar i svenska och svenska som andraspråk för de elever som arbetar för att få minst E på grundskolekurserna och i engelska för de elever som är behöriga för år 9 och därför börjar nosa på engelska 5.

En stor del av min tid ägnar jag åt att bygga relationer med eleverna och även deras föräldrar. Många har ett skolmisslyckande i bagaget och nu behöver de hjälp att hitta självförtroende och/eller motivation att arbeta mot en behörighet. Vi arbetar med MI — motiverande intervju och täta mentorssamtal. Jag har lärt mig att inte hitta lösningar, utan hjälpa eleverna att själva föreslå dem. Mycket handlar just nu om att välja väg. För den som tidigare gjort dåliga studieval av olika anledningar är det en utmaning att nu välja vägen som innebär seriösa studier.

Det handlar aldrig om att eleven gör fel eller är dålig på något sätt. En av grundbultarna i vår filosofi är att aldrig skuldbelägga. Däremot är det aldrig konstruktivt att skylla motgångar på andra. Vi vill att våra elever ska kämpa för att nå så långt det bara går och gör allt för att stötta dem. Ibland handlar det om flera mentorssamtal om dagen, längre eller kortare. Otaliga sms som peppar elever att ta sig iväg till skolan. Samtal och sms till vårdnadshavare med fokus på det som fungerar, men också direktkoppling om det inte gör det.

Det coolaste är de elever som visar sig vara en helt annan än den överlämningen från grundskolan berättar om. Det handlar sällan om att de tidigare lärarna har fel, men att en ny miljö kan ge en chans att börja om. Att bryta gamla mönster och faktiskt göra val som är bra för en själv. Det händer någonting med ögonen då en som tidigare misslyckats äntligen lyckas. Blicken mjuknar. Leendet kryper fram. Jag tror på lovebombing som pedagogisk metod. Ingen elev kan höra för ofta att det är trevligt att träffa hen och att det märks att hen anstränger sig. Ingen elev kan få för mycket beröm. En trygg elev, som känner sig omtyckt och viktig har också lättare att ta kritik. Jag kommer aldrig att tröttna på de mjuka, glada ögonen.

Många elever har börjat fantastiskt bra. Över alla förväntningar. Vissa vacklar fortfarande. Alla kommer de att ha bättre och sämre perioder under året, men jag kommer att göra allt för att de ska lyckas. För att det ska göra det krävs dock att de gör bra val. Att de lyckas får aldrig hända om att jag och mina kollegor har låga förväntningar och ger våra elever allt för enkla uppgifter. Det ska istället handla om att vi förväntar oss massor, men aldrig backar när någon behöver stöd.

Skolsveriges största misslyckande? Om du frågar mig är det inte Introduktionsprogrammen som är det, utan något helt annat. Vi kan istället bli en chans till nystart och det gör att jag är stolt över mitt jobb.

 

 

Läs också:

Mina barn och mina ungar

Vissa dagar är bättre än andra. Jag var på jobbet tidigare än vanligt, fick en kopp glögg, en lussekatt och en pratstund med nya och gamla kollegor på personalrummet innan det var dags för årets luciatåg. För första gången var det mina elever som stod för showen, eller ja, som alltid var det esteteleverna, men de har inte varit mina tidigare. Fina, fina, fina ungar och så begåvade. Stolheten då jag lyssnade till dem var nästan lika som stor, som vore de mina barn. Nästan i alla fall. Tårögd var jag utan tvekan och så tacksam och glad över att få umgås med dessa ungdomar varje dag. Det må vara så att de är hopplösa ibland, men de är mina ungar, trots att vissa av dem kanske är för vuxna för att kallas så. Coolast var hon som i svart glitterklännning spelade på sin gitarr och sjöng jazzigare än någon annan, men de var alla fantastiska. Så fint att få se dem göra det bästa de vet.

På väg från luciatåget träffade jag en av de första elever jag hade på den tiden då Språkintroduktion hette IVIK. Hon var 18 år och hade varit en knapp vecka i Sverige. Nu har hon tre barn och vi har kontakt på Facebook, men det var flera år sedan jag träffade henne. Faktum är att hon såg yngre ut idag, än då jag träffade henne för första gången. Hon var också tusen gånger gladare.

Det är dagar som denna som jag verkligen älskar mitt jobb. Jag tycker alltid om det märk väl, men visst finns det tristess och rutin även i det mest spännande yrket. Dagen avslutades med en riktigt oseriös lektion med en av mina treor, där min deadline innan jul diskuterades. Var det den ortodoxa julen jag menade? Eller kanske nyår? Kinesiskt? Eller iranskt?

Därifrån var vägen inte lång till att läsa kinesiska horoskop och därefter göra jungtest. Där fick jag bekräftat att jag är en extremt känslostyrd person, ofta extrovert, men med ett behov av att få vara introvert.

Vad har jag gjort mer? Utmanat mina ettor och gett dem ett uppdrag som jag hoppas att de löser under våren. Förhoppningsvis får ni veta mer om det senare.

Men nu tar jag helg. Ha en trevlig sådan.

Läs också:

Det börjar pirra

Hängde på biblioteket idag, som ligger i anslutning till gymnasieskolan jag snart ska återvända till. Det känns i hela kroppen att det kommer att bli kanon. Träffade på min nygamla chef, enhetschefen, skolbibliotekarien som tyvärr ska sluta, några kollegor, en av administratörerna och en vaktmästare. Allt känns så rätt.

Det blev några timmars skrivande och det känns som om det börjar flyta på lite. Första utkastet behöver inte vara perfekt direkt, men det gäller att hitta en bra nivå, en lagom personlig ton, balans mellan instruktioner och övningar, samt en logisk följd.

Träffade min käre make vid lunch och sprang då på en elev som jag hade förra året och kommer att undervisa även i höst. Hen var sådär härligt, pirrigt nervös inför skolstarten och det smittade av sig. Jag är alltid lite nervös då jag träffar nya kollegor och elever. Inte så mycket som i början av min lärarkarriär, men det pirrar allt i magen. Jag känner en del blivande kollegor lite, men jag har inte jobbat nära dem tidigare. Lägg där till sisådär 150 elever.

Vi diskuterade rädslor under lunchen och konstaterade att alla säkert har någon. Makens rädsla var att inte ses som kompetent nog, jag är mer rädd för att inte bli omtyckt. Andra kanske oroar sig för att göra fel.

På tisdag smäller det, men tills dess ska jag försöka få lite ordning på vårt kaotiska hus.

Läs också:

96. En stor dag

Idag uppvaktade jag och några av mina gamla kollegor på Språkintro, en tidigare elev som tog studenten. Vi grät en skvätt allihop, inklusive denna fantastiska unga kvinna, som idag var klädd i vitt, med en studentmössa på huvudet. Den fantastiska resa hon gjort är så imponerande och jag kände mig lika stolt som vore hon min egen dotter. Det är något speciellt med elever som jag lärt känna bara några dagar efter de kom till Sverige. De jag följt från deras första, stapplande ord på svenska, till vuxenlivet. Många har jag kontakt med, vissa träffar jag till och med ibland, men långt ifrån alla. Det hade varit både roligt och spännande att träffa dem alla igen och få höra hur de minns sina år på Språkintro och hur de haft det sedan de lämnade.

Dagar som denna påminns jag om vilket fantastiskt yrke vi lärare har. Det är lätt att glömma det när allt är stressigt och tungt, men det är viktigt att få göra det. Tänk att få lära känna så många fantastiska, unga människor. Det är guld värt, trots alla konflikter som uppkommer i vardagen.

2040

Läs också:

88. Annorlunda komplimang

Jag pratade betyg med två elever i nian som verkligen utvecklats enormt under året. Från att ha varit rätt sura och buttra har de blommat upp och når fina resultat. Jag berömde deras utveckling och gav dem tipset att verkligen gå in och äga direkt nästa läsår. Följande konversation utspelade sig sedan mellan mig och en av eleverna.  (med reservation för mindre ändringar pga taskigt minne):

Jag: Vad bra det har gått den här terminen, för i höstas var du inte riktigt på gång. Jag tror du tyckte jag var rätt jobbig.

Elev: Du var asjobbig. Jag tyckte du var en bajskorv.

Jag: Okej, och nu då?

Elev: Nu är du kanske 10% bajskorv. (skratt)

Jag: Okej, 10% procent alltså. Och i höstas?

Elev: Då var du minst 85% bajskorv.

Jag: Jaha, så att jag nu är 10% bajskorv ska jag alltså ta som en komplimang.

Elev: Det ska du definitivt. (brett leende) 10% bajskorv är bra.

 

Den som påstår att läraryrket är enformigt har definitivt fel. 🙂

 

Läs också: