Om att ha en passion

file0001643451282

En av de coolaste sakerna med att jobba just på estetiska programmet är att eleverna drivs av en passion till exempel till musik, teater, konst, foto eller rörlig bild. Min passion är litteratur och språk och att jag varit väldigt tydlig med det tror jag har gjort eleverna nyfikna. De vet hur det är att tycka riktigt mycket om något och när jag går igång med mina svensksaker är det som att de också vill förstå storheten utifrån respekt för min passion och i förlängningen av mig. Det gör mig glad.

Nu ser jag fram emot att få bli en del av deras passioner. Att se deras bilder, uppleva deras konst, höra deras musik och se deras föreställningen. Det ska bli otroligt roligt!

 

Läs också:

Mer än lagom roligt

Kanske har Eddie Izzard varit vassare. Det tycks kritikerna vara överens om. Kanske är det så, men jag skrattade mig trots detta igenom Force majeure och det är ett gott betyg. Roligast är Izzards hopp mellan ämnena och den återkommande kycklingrådgivaren. Mycket handlar om religion och den gudomliga kraften och mina chanser att komma till himlen minskade ännu mer, då gud tydligen pratar franska.

Synd att Scandinavium inte var slutsålt och överraskande att medelåldern på publiken var så hög. Kan vara priset? Klart är att den som är konservativ och religiös inte uppskattar Eddie Izzards humor, men jag gör det utan tvekan.

Läs också:

Japp, jag är skådis

Som lärare är jag både skådespelare och ståuppare. Jag spelar rollen som lärare och kan inte låta mina personliga känslor skina igenom. Jag måste vara professionell. Det betyder inte att jag inte visar några känslor eller att jag inte engagerar mig i mina elever. Det betyder dock att jag ibland sväljer saker som inte borde sägas.

Läs om vad Radioteaterns chef Stina Oscarson säger om läraren som skådespelare.

Läs också:

Stolt lärare och nöjd musikälskare

Igår var jag och maken och såg Chess på svenska, en mycket uppskattad julklapp. I föreställningen är en av mina gamla elever med som akrobat. Han syns i klippet då han är bröderna Rongedals katt.

Jag har varit en riktig musikalälskare, men nu var det väldigt länge sedan jag såg någon live eller ens lyssnade på något hemma. En härlig upplevelse var det helt klart.

 

Läs också:

Tradition eller religion?

Tydligen är religion något av det farligaste vi kan utsätta våra elever för. Och kyrkan verkar vara en läskig plats. Det är snart dags för december, med högtider som i allra högsta grad handlar om religion. Själv är jag inte längre medlem i svenska kyrkan och borde alltså vara fruktansvärt upprörd över att skolor vill fira advent och skolavslutning i kyrkan. Får de verkligen tvinga mina barn, som inte är döpta, att besöka en kyrka och kanske (hemska tanke) få lyssna på en präst som kanske till och med talar lite om Jesus och gud?

Självklart får de det. Varför skulle jag bli upprörd över att mina barn ska gå fackeltåg till kyrkan på fredag och där få veta lite om varför vi firar advent. Det är stämningsfullt, allmänbildande och ungarna tycker dessutom att det ska bli hur spännande som helst.

Mina elever kommer både från Sverige och från en massa andra länder i världen. Vissa kallar sig kristna, andra är muslimer och några buddister. Vissa är aktiva utövare av sina religioner, men för andra handlar det mest om traditioner.

Vår skolavslutning äger rum i klassrummen och sedan avslutas den i kyrkan. Jag tvingar ingen, men gör det inte heller till en jättegrej. Med något undantag brukar eleverna följa med. De är, precis som jag, fascinerade av religion och tycker att det är spännande att besöka en kyrka.

Omgivningen gör det inte sällan mer komplicerat än så. Första året de elever som har slöja klev in i kyrkan höll prästen på att vrida sig ut och in för att visa hur välkomna de var. Trevligt, men också lite onödigt att uppmärksamma dem mer än andra. Jag förstår varför, men tycker att vi många gånger är allt för rädda för att trampa någon på tårna.

Skolor får samlas i kyrkan till advent och skolavslutning om det inte förekommer några religiösa inslag slår Skolverket fast. Är inte det ett ganska konstigt ställningstagande? Hur talar vi om advent och jul utan att nämna Jesus? Är det inte bra att våra elever får höra om det verkliga skälet till att fira jul, som en kontrast till all konsumtionshysteri som genomsyrar den här tiden på året?

För vem är det egentligen farligt att vistas i kyrkan några få gånger om året och kanske få höra ett ord eller två om gud?

 

Uppdatering

 

Jag vill påpeka att inte heller jag vill ha en julavslutning med bön, välsignelse eller annat som gör att det blir en gudstjänst snarare än en högtidsstund. Mer komplicerat än så behöver man dock inte göra det.

Läs också:

Upp till 100 på ångesttrappan

Jag har tidigare skrivit om det superba programmet Helt Blackout, där fyra unga människor utmanar sin talångest. I programmet utgår psykologen som stöttar dem ifrån en ångsttrappa där deltagarna ska fundera över hur jobbigt olika saker är. Trappsteg 40 betyder att det är jobbigt, medan 100 är att man i princip dör.

Idag har vi haft kulturdag. På morgonen sjöng vi afrikanskt call and respons. Några elever satte sig bakom och vågade inte riktigt. De flesta kom dock igång efter ett tag och det var häftigt att se hur nöjda många såg ut efteråt. Det är skönt att våga.

Pass två var det afrikansk dans. Jag är absolut ingen dansare. Nu satte sig mina elever vid sidan och jag gick fram till dem. ”Att dansa är 100 på min ångesttrappa, hur är det för er?” Ett litet skratt och ett erkännande om att jo, även hos dem hamnade dans på hundra.  Vi enades om att vi skulle våga och att vi förhoppningsvis skulle överleva. Det gjorde vi.

Så var det avslutning i gympahallen. Nu skulle vi sjunga och dansa för de andra. Sådant gör inte jag. Eller kanske att jag kan tänka mig att sjunga, det är väl ungefär 80. Men dansa inför folk är absolut 100 om inte mer.

Med tanke på hur mycket vi tjatat om att utmana sig själv de senaste veckorna kunde jag självklart inte banga. Jag har alltså just sjungit och dansat för resten av skolan.

Och vet ni. Jag överlevde.

 

Läs också: