Året som gått och det som kommer

Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.

Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.

Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.

I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få ”vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.

Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.

Läs också:

Att vara en Agne

Vilken svart helg det har varit, en hemsk avslutning på några vidriga veckor fyllda av hat. Många har varit fullt upptagna med att hitta syndabocker och nu är det de ensamkommande som blivit de värsta, speciellt de som står helt utanför systemet och lever på gatan. I fredags tog några maskerade män lagen i egna händer och gav sig ut i Stockholm med målet att ge sig på dessa gatubarn och rensa upp. Dagen efter demonstrerade högerextrema grupper tillsammans med Sverigedemokrater för ett Sverige som de vill ha. Där vill jag inte bo.

Som balans till detta läste jag Soran Ismails inlägg på Facebook om Agne, en person som betydde mycket för honom. Ismail kallar honomen ängel och tackar för all hjälp och allt stöd han fick av honom. Kommentarerna under inlägget blir en presentation av en lång rad människor som Agne, som stöttat människor som just kommit till Sverige och som gjort skillnad på riktigt. Jag börjar gråta och för varje kommentar gråter jag mer. Någonstans finns det hopp om mänskligheten.

Så ser jag mitt eget namn och ett meddelande från en elev jag hade för ganska många år sedan, då vi just startade det som då hette IVIK. Då gråter jag ännu mer och tänker på alla de elever jag mött under åren, som varit nya i Sverige och haft ett stort behov av en trygg plats. Inte sällan har skolan varit den platsen. Kanske är det dags att skriva den där uppsatsen om hur de upplevde skolan när de kom och hur det gått för dem sedan. Ska bara orka ha tid för studier. Just nu får mina elever allt fokus. För någon av dem kanske jag kan bli en Agne.

Läs också:

Kanske en komplimang

Jag skämtar ofta med mina elever och gillar när de också vågar skämta tillbaka. När det handlar om väldigt nyanlända elever är det självklart viktigt att vara försiktig, så att missförstånd inte uppstår, eller det är det väl med alla elever förvisso. Jag har hittat en lärarroll som jag trivs med, höga krav, men också mycket skratt och kärlek. Det är en kombination som oftast är ett vinnande koncept, men den hårda och stränga delen kan göra att vissa elever kan vara svåra att vinna över. Då tror jag på ärlighet och brukar försöka hitta tillfälle att prata lite extra med eleven i fråga enskilt, för att höra vad jag kan göra för att vår relation ska bli bättre. Om jag gjort något fel är jag alltid snabb att ta på mig ansvaret och be om ursäkt, som vuxen måste du alltid vara den som backar när det är befogat.

Just nu undervisar jag estetelever och språkintroelever. På många sätt är de lika. De är i behov av struktur, men också mycket kärlek. Jag behöver som deras lärare se hela deras person, intressera mig för deras liv utanför svensklektionerna och alltid vara uppmärksam på deras mående. Kanske är det så för alla elever.

Idag hade jag engelska med en språkintrogrupp bestående av elever som är nybörjare på engelska och varit ganska kort tid i Sverige. Som alltid ville alla ha min hjälp hela tiden, trots att vi gått igenom mycket gemensamt. De har ännu inget självförtroende på engelska. En elev vinkade på hjälp och jag var upptagen med en av hens klasskamrater och vinkade tillbaka, men fortsatte att hjälpa den elev jag stod hos. En tredje elev blandade sig i och förklararade att elev 1 behövde hjälp. Självklart förstod jag det, men förklarade att jag skojade lite. Eleven som jag vinkade åt skrattade gott och eleven som förklarat situationen tittade allvarligt på mig och sa: Du är en lustig kvinna, Linda. Jag valde att ta det som en komplimang, då det allvarliga snart byttes i ett skratt.

Annars har det varit en ganska vanlig dag på språkintro, men många kramar, många skratt och en rad mer allvarliga samtal om mående, mardrömmar och saknad efter familjer som i många fall är borta. Att skapa ett öppet och tillåtande klimat är extra viktigt för elever som inte mår bra. Men förståelse, men inte nödvändigtvis ursäktande. Det gäller eleverna på båda de program där jag undervisar..

Läs också:

Man behöver inte plugga, man bara gör det …

monsters_university_oozma_kappa

”Man behöver inte plugga skrämsel, man bara gör det”, säger Sullivan till Mike i Monsters University. Mike är den som pluggar och rent teoretiskt vet hur man skräms. Han vet också hur man kan göra det på många olika sätt. Sullivan bara kör, han har en skrämseltaktik och den räcker gott för honom. Han är bra, men saknar en repertoar för att bli bäst.

Det här får mig att tänka på flera saker. Dels på de elever jag mött som anser att det handlar om talang, inte om hårt arbete, men också på diskussionen om behöriga kontra obehöriga lärare (avskyr uttrycket för övrigt).

De som lägger ner tid, pluggar och övar blir bättre. Nu blev Mike ingen fantastisk skrämmare, teorin hjälpte honom en bit men inte hela vägen. Utan sitt driv hade han dock i skrämt någon alls. Sullivan är rätt bra från början, men blir inte bättre under filmens gång. Han hade med teoretisk kunskap kunnat bli fantastiskt bra. De monster vi träffar på Monsters University är inte lika bra, men de som tror sig veta allt är inte bäst.

Så vad vill jag säga? Att talang inte räcker, att utbildning är nödvändig. Detta gäller såväl våra elever, som de som arbetar som lärare utan formell utbildning. Kanske kan de skrämmas på ett sätt, men de riskerar att som Sullivan, misslyckas med att använda rätt skrämseltaktik vid rätt tillfälle vilket gör att det önskade resultatet uteblir. Däremot kan inte alla bli skrämmare. En sådan som Mike kanske ska välja en annan väg och hitta ett yrke som passar bättre.

Ungefär så.

Läs också:

Long time no see …

Våren var intensiv och jag hann inte med den här bloggen. För första gången hade jag endast gymnasiekurser, alla tre svenskkurserna och det tog en del tid. Alla klasserna var nya och jag investerade mycket tid till att lära känna sisådär 130 elever. Dessutom skrev jag en hel del på min bok inför svenska och sva 1, som kommer ut på Liber i höst. Just nu har jag skickat tillbaka första versionen av det formgivna manuset med en rad ändringar. Mycket är jag nöjd med, men det är svårt att hitta rätt nivå på ett läromedel som ska förbereda elever för att klara gymnasiet. Många av de böcker som finns på marknaden underskattar elevgruppen och erbjuder en allt för förenklad kurs, men det finns också böcker för högstadiet som är mycket svåra.

Min plan är att försöka skriva här i alla fall ibland under hösten. Jag ska dela min tid mellan introduktionsprogrammen och estetiska programmet, vara ledig en dag i veckan för att kunna skriva fler läromedel och kanske plugga något. Så himla lugnt blir det alltså inte nästa läsår heller, men det känns som om det kommer att bli ett roligt och givande år.

Anledningen till att jag skriver just nu är att jag sprang på en av eleverna på Språkintroduktion när jag var och handlade. Jag insåg då hur himla fina elever jag har och vilken tur jag har som får jobba med ungdomar av olika slag. Precis då försvann ångesten över att höstterminen snart drar igång och jag fick energi. Det kändes riktigt bra.

Den tionde har jag deadline på första kapitlet av ett nytt läromedelsprojekt. Sedan drar hösten igång på allvar.

Läs också:

Mina barn och mina ungar

Vissa dagar är bättre än andra. Jag var på jobbet tidigare än vanligt, fick en kopp glögg, en lussekatt och en pratstund med nya och gamla kollegor på personalrummet innan det var dags för årets luciatåg. För första gången var det mina elever som stod för showen, eller ja, som alltid var det esteteleverna, men de har inte varit mina tidigare. Fina, fina, fina ungar och så begåvade. Stolheten då jag lyssnade till dem var nästan lika som stor, som vore de mina barn. Nästan i alla fall. Tårögd var jag utan tvekan och så tacksam och glad över att få umgås med dessa ungdomar varje dag. Det må vara så att de är hopplösa ibland, men de är mina ungar, trots att vissa av dem kanske är för vuxna för att kallas så. Coolast var hon som i svart glitterklännning spelade på sin gitarr och sjöng jazzigare än någon annan, men de var alla fantastiska. Så fint att få se dem göra det bästa de vet.

På väg från luciatåget träffade jag en av de första elever jag hade på den tiden då Språkintroduktion hette IVIK. Hon var 18 år och hade varit en knapp vecka i Sverige. Nu har hon tre barn och vi har kontakt på Facebook, men det var flera år sedan jag träffade henne. Faktum är att hon såg yngre ut idag, än då jag träffade henne för första gången. Hon var också tusen gånger gladare.

Det är dagar som denna som jag verkligen älskar mitt jobb. Jag tycker alltid om det märk väl, men visst finns det tristess och rutin även i det mest spännande yrket. Dagen avslutades med en riktigt oseriös lektion med en av mina treor, där min deadline innan jul diskuterades. Var det den ortodoxa julen jag menade? Eller kanske nyår? Kinesiskt? Eller iranskt?

Därifrån var vägen inte lång till att läsa kinesiska horoskop och därefter göra jungtest. Där fick jag bekräftat att jag är en extremt känslostyrd person, ofta extrovert, men med ett behov av att få vara introvert.

Vad har jag gjort mer? Utmanat mina ettor och gett dem ett uppdrag som jag hoppas att de löser under våren. Förhoppningsvis får ni veta mer om det senare.

Men nu tar jag helg. Ha en trevlig sådan.

Läs också:

OS-medalj i curling anyone?

Nyss hemkommen från föräldramöte i ena sonens arbetslag och måste skriva av mig. Är så vansinnigt förbannad. Sonen går i år 2 och vi är riktigt nöjda med hans lärare och det upplägg som finns i arbetslaget. De har hittat en bra mix av mer projektbaserad undervisning, mer traditionell sådan och en svenskundervisning utifrån En läsande klass. Jag är imponerad och sonen trivs. Målet är att minimera läxor, vilket jag också är nöjd med, men att erbjuda färdighetsträning för de som behöver. Vi får veta att ungarna bör kunna additions- och subtraktionstabeller upp till 20 och multiplikationstabeller upp till femman. De tränar i skolan, men kan behöva göra det lite hemma också. Det rekommenderas, men lärarna påpekar också att de ansvarar för elevernas lärande i skolan. Allt borde vara frid och fröjd.

Till saken hör att svenskläraren förra året bad oss föräldrar läsa i 15 minuter varje dag med våra barn, gärna låta barnet läsa högt, eller turas om att göra det i valfri bok. Det bev ett himla liv. Skulle föräldrar välja bok själva och läsa med barnen varje dag? Troligen är det därför lärarna är lite osäkra när nya läseboken introduceras. De vädjar om hjälp med att få eleverna att träna upp sitt läsflyt, läsförståelsen jobbar de med i skolan. Jag som egentligen kan tycka att läxor borde undvikas, kan se en poäng med att färdighetsträning görs hemma, men tycker att det borde räcka med att lärarna ger information om vad som kan behöva tränas, inte att det måste ske på en viss dag eller på ett visst sätt. Men visst, har lärarna bestämt att en läsebok är bra, så tänker jag att det får vara så.

Nu börjar kraven att ställas. Kan lärarna se till att boken kommer ner i väskan och att väskan kommer hem? Kan de se till att föräldarna får mail om exakt när läxan ska göras och hur? Vad menar det med att de har en läxa i veckan, vilken dag ska den göras då och hur ska den förhöras? Det räcker inte att det skrivs på bloggen vad läxan är, för alla hinner/vill/orkar inte läsa där, kan de få ett mail istället? Fast några vill helst inte behöva gå in på mailen, kan de skriva både på bloggen och skicka ett mail? Skulle det möjligen gå att få fler och andra läxor också, gärna specifikt för deras barn och gärna längre redogörelser, helst var tredje vecka eller så om vad deras barn gjort eller inte gjort. Kanske på Unikum, eller på mail, eller helst både och. Och gärna från både mentor och ämneslärare. Eller kanske hinner de hjälpa eleverna med läxorna på fritids, så att de slipper ta hem, men de vill gärna veta vad de gör ändå, för deras barn berättar ju ingenting hemma och de vill ju gärna ha koll. Och handstilen, kan de få material att träna det kanske? Och i mitt andra barns arbetslag så gör de så här också, kan inte ni göra så. Nej, säger någon annan, det är vi inte alls nöjda med, vi vill hellre ha det så här. Någon blir upprörd över att läs- och matteläxor rekommenderas. Det borde vara ett krav. Andra talar om att de blivit lovade en läxfri skola och är det då så att rektorn har ljugit, eller är det så att de har ändrat sig eller hur är det egentligen.

Lärarna krymper, mumlar att de gör sitt bästa. Jag blir förbannad, undrar hur mycket föräldrarna tycker att det är rimligt att lägga på lärarna. Har man ett barn som glömmer läxor, behöver man som förälder kanske stötta lite också. Behöver barnet träna läsning kanske det är bra att läsa lite hemma, oavsett om man får läxa eller inte. Varför inte köra lite huvudräkning efter nattsagan, inte för att det är läxa, utan för att det är bra med repetition och för att det kan vara kul. Och om det läggs information om vad barnen gör i skolan på en blogg, så är det väl för katten bara att läsa där och ställa specifika frågor till sitt barn, för att få veta mer. Kanske behöver ett barn träna på att sätta ord på sin dag. Kanske ska man som förälder inte bara nöja sig med ett ”bra” som svar på frågan ”hur var det i skolan idag?” eller ett ”inget speciellt” på frågan ”vad har ni gjort idag?” eller så kanske det är bra att ställa helt andra frågor. Jag brukar fråga ”vad är det roligaste du gjort idag?”, ”vad är det bästa du har lärt dig?” eller så ser jag till att anknyta till den information jag fått av lärarna och frågar ”jag har hört att ni jobbar med läsfixarna, kan du berätta vad det är för något?”, ”matteläraren berättade att ni jobbar med fyrans multiplikationstabell just nu, vet du vad 3 x 4 är? 4 x 7? osv, osv, osv. Prata med era barn, se till att ni visar att ni är intresserade av vad de gör i skolan, då visar ni också att skolan är viktig. Det är en förälders ansvar.

Lärare har ansvar för att deras elever ska nå de mål som finns i kursplanerna. I vårt fall är det självklart viktigt att de nationella proven i år 3 är förberedda, så att de går smärtfritt. Men lärare kan inte ansvara för varenda liten detalj som rör varje unge, någonstans måste vi som föräldrar göra det som är självklart i ett föräldraskap. Prata med våra barn, uppmuntra dem att lära, läsa för dem, diskutera det lästa, prata om vad som händer i världen, helt enkelt vara vuxna förebilder och finnas där för sina barn. För detta behöver vi inte detaljerade redogörelse från någon lärare. Det räcker väl med att barnen curlas sönder och behöver viss curling i skolan, måste även föräldrar curlas till förbannelse? Eget ansvar är viktigt för barn, men faktiskt också för dagens föräldrar. När vuxna människor låter lika handfallna, osjälvständiga  och gnälliga som små barn har det helt klart gått för långt. Därmed inte sagt att en förälder inte får kritisera lärare och ifrågasätta vad de gör, men det är skillnad på att ställa rimliga krav och förväntas bli serverad allt och lite till.

En sak som uppmärksammades allt för lite är att 95% av eleverna känner sig säkra i skolan och trivs mycket bra. Det tyder på att lärarna gör ett bra jobb, med eller utan detaljerade läxor.

Läs också:

Dagens ord

Skärmdump 2014-09-07 20.17.51

Att Jan Björklund inte tar något som helst ansvar för de sjunkande skolresultaten, eller de ökade klyftorna mellan de som klarar sig bra i skolan och de som inte gör det, är så pinsamt och så tragiskt att jag saknar ord. Att införa betyg tidigare, lägga pengar på läx-RUT och införa fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Frågan är om en ny skolminister kommer att lyckas bättre, men sämre lär det inte kunna bli. Det räcker inte heller att bara pumpa in pengar i skolan, utan att fundera över hur de ska användas. Jag skulle önska fler vuxna i skolan, inte nödvändigtvis mindre klässer, även om smärtgränsen är passerad i klasser med fler än 30 elever, men helt klart möjligheten att vara flera vuxna i en klass samtidigt. Då når vi större lugn och dessutom sker ett idéutbyte mellan lärare naturligt. Chansen att det i alla fall blir mer likvärdigt inom en skola är då större och där finns nu stora skillnader. Att sätta sitt barn i skolan är ett lotteri. I samma skola kan vardagen för eleverna se väldigt olika ut, beroende på arbetslag, undervisande lärare och klassens sammansättning. Det är inte okej.

Läs också:

Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också:

Frustrationen

Jag hoppas att Metta Fjelkners utredning om ordning och reda kom till fler slutsatser än att ett ordningsomdöme ska bifogas betyget. Om skolorna vill. En sådan liten detalj, som troligen ger minimal effekt. Vi skriver redan omdömen, diskuterar ordning och reda på utvecklingssamtal. Med vissa diskuterar vi det dagligen.

Det diskuterades flitigt på Twitter under gårdagen efter Jan Björklunds utspel om det som media snabbt kallade ordningsbetyg, som skulle vara en ”skarp information till föräldrarna”. I princip alla i mitt flöde, där det finns många lärare, var överens om att detta är ett förslag som endast skrapar på ytan. Som så ofta när det gäller Björklunds och Alliansens skolpolitik ska tilläggas. Ännu en obduktion, ett papper i betygskuvertet. Jag hoppas sannerligen att elev och föräldrar får ”skarp information” tidigare än så.

Alla ser ordningsproblem, men förkastar de förslag som ges, så sammanfattade en politiker i flödet diskussionen och det känns lite symptomatiskt. En enkel lösning på ett komplext problem och lärare förväntas jubla. Att dessutom göra intyget frivilligt ger riksdagspolitiker ännu en chans att skylla på kommunerna, hade ni bara infört vårt ordningsomdöme, så skulle ordningsproblemen vara lösta. Sipp sippelipp, som min mattelärare på gymnasiet alltid sa när hon ville visa hur enkelt ett matematiskt problem gick att lösa.

Så vad är lösningen? Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att det är mer komplext än vad diskussionen om ordning och reda vill låta påskina. Det jag vet är att elever inte alltid har en god arbetsmiljö i skolan. Jag vet också att nya grupper, t.e.x. i år sex, ofta har fler problem med ordning och reda. Jag har däremot endast haft en nia där problemen fortfarande fanns kvar. I den klassen fanns ett antal elever som störde och det de hade gemensamt var att deras föräldrar inte kunde förstå att så var fallet. Jag vill absolut inte skylla allt på föräldrarna, det vore också för enkelt, men min erfarenhet säger mig att det krävs att skolan och hemmet jobbar tillsammans, för att en lösning ska hittas.

Bästa sättet att nå lugn i de grupper jag undervisat är att hinna med eleverna. Många stör för att de behöver hjälp med den uppgift de håller på med. Det är också viktigt att jag som lärare hinner prata med mina elever och lära känna dem. Många kanske behöver få lov att t.ex. ta ett varv till sitt skåp under lektionen för att kunna hålla sig lugna, andra kanske helst sitter längst bak för att få överblicka, andra vill gärna sitta själva. Genom att lära mig saker om mina elever kan jag som lärare hjälpa dem att hitta lugn. Små grupper get inte automatiskt studiero, men det är bra mycket större chans att en grupp på drygt 20 elever nå ordnig och reda än i en på drygt 30.

Två lärare i klassrummet kan också vara en lösning. Många elever behöver omedelbar respons, något de inte kan få och det behöver de lära sig, men mer hjäp än en lärare kan ge i en stor klass är våra elever värda att få. Inte bara de som ständigt kräver den. Ordning och reda blir det när förutsättningarna finns, inte när ett extra papper läggs i betygskuvertet. Möjligen kan någon elev skärpa sig av rädsla att få ett dåligt omdöme, men är det den känslan vi vill uppnå.

Ett ordningsomdöme bygger på en skolverklighet där alla förutsätningar för ordning och reda finns, men där eleverna har valt att skita i det. All skuld läggs på individen, vilket är ett mycket märkligt sätt att tänka. Som om det bara handlar om att välja att skärpa sig.

Förslag som detta gör mig vansinnigt frustrerad.

Läs också: