Alltid något

Jag kanske inte tycker att Moderaternas skolpolitik är helt hundra, men han har i alla fall humor den där Tomas Tobé. Måste också ge honom en eloge för att han gav sig in i skoldiskussioner på twitter efter utspelet i torsdags. En bra politiker är en närvarande politiker. Jag önskar mig fler politiker på twitter och då inte bara för att sprida sitt budskap i en gammaldags envägskommunikation, utan verkligen för att delta i debatten som pågår där.

Skärmavbild 2013-02-16 kl. 23.12.39

Läs också:

Barnen är bokjury

När jag jobbade på grundskolan var vi några gånger med i Bokjuryn och alla eleverna läste som galningar under några månader för att sedan rösta på sina favoriter. En riktigt bra och kul idé!

I år har drygt 30 000 barn röstat fram sina favoriter ur 2010 års utgivning. Läskiga böckerstår tydligen högst i kurs. Eller i alla fall lite mörka och allvarliga. Alla som är mellan 0 och 19 har rösträtt.

Vinnarna presenterades igår.

Bästa bilderbok blev Godistrollet av Jonna Björnstjerna, en bok som handlar om godistrollet som letar upp och hämtar barn som äter godis när det inte är lördag. Låter lite läskigt minst sagt.

I kategorin läsa själv 6+ vann Campingmysteriet av Martin Widmark och Helena Willis. Ännu en bok om Lasse, Maja och deras detektivbyrå, böcker som även grabbarna O gillar, men just den här har vi inte läst.

Läsa mer 9+ vanns av Sorgfjäril skriven av Ingelin Angerborn, medan priset för bästa ungdomsbok 13+ gick till Jag finns av Maja-Maria Henriksson.

Bästa faktabok blev Fakirer av Bengt-Erik Engholm och Jojo Falk och bästa seriebok Lou 1: Dagboksdagar av Julien Neel.

Lite kul var det att kolla topp-10 i kategorin 13+ där min absoluta favorit kom tvåa. Många böcker jag vill läsa, men faktiskt bara två jag läst. Ytterligare två står i hyllan.

  1. Jag finns – Maja-Maria Henriksson, Natur och Kultur
  2. Vad mina vänner inte vet – Sonya Sones, Bonnier Carlsen
  3. Fångad – Lucy Christopher, Rabén & Sjögren
  4. Döden i dina ögon – Rachel Ward
  5. Det är så logiskt, alla fattar utom du – Lisa Bjärbo
  6. Ursäkta att man vill bli lite älskad – Johanna Thydell
  7. Det händer nu – Sofia Nordin
  8. Skelettpojken – Anne Rooney
  9. De levande döda: Fienden – Charlie Higson
  10. Den gröna cirkeln – Stefan Casta

 

Vilka böcker ha du och/eller dina elever läst? Har ni jobbat med Bokjuryn? Funderar på om vi kanske ska göra det på IVIK, förlåt Språkintroduktion, nästa år. Även barnböckerna kan lära dem en hel del tror jag.

Läs också:

En bra skola måste få kosta

Läste den lokala veckotidningen i morse. Där påpekades att kommunens skolor sparats sönder de senaste åren, något som föräldrarna i kommunen börjar protestera högljutt mot. I takt med sparbetingen har resultaten också rasat. Och åtgärden? Så här skriver kommunens högsta politiker om det utvecklingsarbete de vill driva:

Som ett steg i detta utvecklingsarbete vill vi nu sätta mer fokus på resultat och på ett mer systematiskt kvalitetsarbete med gedigna utvärderingar på Lerums skolor.
Det systematiska kvalitetsarbetet innebär bland annat att rektorer och lärare behöver ta ett gemensamt ansvar för att analysera och hjälpa eleverna att förbättra sina resultat. Den pedagogiska personalen och ledningen behöver sätta kunskapsmålen i fokus och ha höga positiva förväntningar på alla sina elever.
När vi talar om våra skolor talar vi ju i grunden om de enskilda eleverna och om hur vi får dem att utvecklas på bästa möjliga sätt utifrån var och ens förutsättningar.

Fortsättningen talar om att det inte alls behöver tillföras mer pengar i skolan. Det får alltså inte kosta utan det räcker att ha ett ”systematiskt kvalitetsarbete”. Hur ska det gå till skulle jag gärna vilja veta och hur ska färre lärare kunna entusiasmera fler elever i större klasser?

Jag håller med om att en skola inte automatiskt blir bättre för att fler lärare anställs, självklart handlar det om rätt person på rätt plats och självklart ska vi noga utvärdera vår verksamhet så att resurserna används på bästa sätt. Om vi, tillsammans med vår chef, kommer fram till att konsekvenserna av nedskärningar blir att eleverna och vi får en sämre arbetsmiljö borde det rimligen vara ett skäl att öka anslagen till skolan? Detta sker dock sällan om någonsin. Istället sparas det på skolan samtidigt som det ställs högre och högre krav på resultat. Hur går det ihop?

Konsekvensbeskrivningar måste alltid göras innan en besparing genomförs.

 

 

 

Läs också:

  • No Related Posts

Snälla, rara, söta lägg av nu

Jag skulle också kunna välja Metta Fjellkners och L:s rubrik Nu får det räcka med lärarförakt. Nu börjar jag mer och mer luta åt att ett förstatligande av skolan är nödvändigt med tanke på hur SKL fungerar som lärarnas arbetsgivare. Eller fungerar är väl att ta i. Tala om att motarbete och misstro sina anställda. Nu ska jag erkänna att jag inte själv läst artikeln där Ingela Gardner Sundström, ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings förhandlingsdelegation, säger ”om fem år är läraryrkets själ inte sommarlovet utan elevernas resultat”.  Ursäkta?

Okej att jag kan få kommentarer om sommarlov och hur lyxigt det är är ibland, men mer och mer sällan måste jag säga, men att min arbetsgivare säger så är under all kritik. Dessutom samma person som tycker att det är helt okej att höja politikers lön rejält, runt 10% får ordföranden i hennes förra kommun och dessutom sin makes arvode med 331%. Vad är deras drivkraft? Sommarlovet antagligen. Att riksdagsmännen är lediga tills riksdagen öppnas sent på hösten vet ju alla och kommunalpolitiker sitter säkert också och rullar tummarna hela sommaren. Eller?

En lika rimlig slutsats som den att lärare drivkraft är sommarlovet. Självklart drivs inte politiker av en vilja att förändra samhället. De gör det för lönen och den långa ledigheten på sommaren. Liksom lärare absolut inte arbetar för att de faktiskt brinner för sina elever och sina ämnen.

Det är definitivt på plats att fråga om kommunerna verkligen vill ansvara för skolan. Något aktivt arbete för att öka lärarnas status för de i alla fall inte.

Metta Fjellkner ställer frågan ”Vem vill blir lärare – och varför?” och konstaterar att det inte är för att bli trampad på. Jag håller med. Däremot blir jag oroad över den strid som piskas upp mellan lärarnas två fackförbund. En inre strid inom lärarkåren är definitivt inte vad vi behöver.

Jag blev lärare för att jag tycker att det är vansinnigt roligt att arbeta med ungdomar och få följa deras utveckling både när det gäller kunskap, men också när de som mina går från att vara barn till att bli vuxna. Jag tycker om mina ämnen och jag gillar utmaningen att servera dem så att eleverna vill sluka dem.

Jag blev inte lärare för den höga lönen, de många förmånerna, de fina lokalerna, den fantastiska arbetsmiljön eller ens för sommarlovet som nu är hela sju veckor. Och förresten, handen upp alla lärare som inte jobbat något under detta det sk. påsklovet.

Ärligt talat börjar jag bli så trött på all skit från SKL att jag funderar på varför jag är lärare över huvud taget. Det räcker definitivt nu.

Läs också:

Och höjer rösterna gör vi också

Två sekunder efter jag publicerade inlägget om dagens ledare i GP såg jag Eva-Lis Siréns debattartikel i DN. Det får alltså bli ett inlägg till innan jag går på påsklov. Eller kompledighet. Vägrar av princip använda ordet lov för min ledighet. Lite OT kanske, men en sak som jag faktiskt tror sänker lärares status är snacket om långa lov och slöa lärare som aldrig jobbar. Svårt att bemöta det utan att låta som en både gnällig och lat lärare. Faktum är dock att jag inte har påsklov nu.

Åter till debatten.

Att uppröras av Zaremba är lätt. Hans syn på skolan i allmänhet och kunskap i synnerhet är lite smått tragisk. Den nöjdaste mannen i Sverige lär vara Jan Björklund som verkar ha tjänat mest på serien. Faktum kvarstår dock att skrämselpropaganda kan ha en poäng. Frågan är bara vem som får skulden för eländet och hur skolan kan lyftas ur det.

Att bara skylla de problem som finns på kommunerna eller ännu värre lärarna är inte så konstruktivt. Problemen behöver komma upp till ytan helt klart och att det på så många håll sparas in på skolan enligt mantrat ”klasstorlek och lärartäthet har ingen betydelse” är beklagligt. För att vi ska få en skola med kvalitet behöver arbetssituationen för både vuxna och barn vara minst dräglig och allra helst fantastisk. Om inte får vi den skola vi förtjänar.

Eva-Lis Sirén har rätt i att debatten måste lyftas från den svart-vita smutskastning som av tradition styrt densamma. Måste den som inte förespråkar katederundervisning och fokusering på endast faktakunskaper per automatik vara för att eleverna lämnas till att själva söka kunskaper i någon vriden bild av en flumskola som jag ärligt talat aldrig sett i verkligheten. Möjligen har eleverna fått klara sig för mycket själva för att läraren har 32 elever i klassrummet samtidigt, men att det inte finns någon gyllene medelväg är helt klart inte sant. Debatten blir dock roligare om det förenklas och förvanskas, eller?

Nu är det inte en sådan debatt vi behöver, utan en mer konstruktiv sådan. Vad är det egentligen vi lärare behöver för att kunna göra ett riktigt bra jobb?

Jag säger det igen, om eleverna i en klass är få är chansen mycket större att jag som lärare kan göra ett bra jobb. Eller ännu hellre en något större grupp och en kollega i klassrummet. Viktigt när man diskuterar gruppstorlek är dock att inte stirra sig blind på en siffra. Det är inte så enkelt att den perfekta gruppstorleken är 20. Det beror självklart helt på hur gruppens sammansättning ser ut och här måste lärarnas professionalitet få avgöra vad som blir bäst, inte den kommunala plånboken.

Mer tid till undervisning och samarbete. Jag är rädd att många tyvärr inte inser vikten av ett fungerande arbetslag, utan fortfarande vill göra sin planering själv. Då kan arbetslagsmöten ses som något som tar tid från förberedelse av undervisningen, då det istället borde vara precis tvärtom.

Lgr11 förespråkar samarbete och ämnesövergripande arbete. Ett samarbete tydligt kopplade till målen i de olika ämnena. Vi behöver ett professionellt och målrelaterat samarbete för att underlätta och förbättra för både oss och eleverna.

Som lärare i svenska som andraspråk vill jag också påpeka det självklara, för språkutvecklingen är vi alla ansvariga. Att då inte utnyttja de kunskaper som jag och andra sva-lärare har är lite dumt. Goda kunskaper i svenska språket är en nödvändighet för att du ska nå höga resultat i andra ämnen. Detta gäller både elever med andra modersmål än svenska och elever som har svenska som modersmål. I den senaste debatten om PISA och andra texter som mäter kunskap pekas på det faktum att det i många fall är läsförståelsen som brister. För språkutveckling och därmed läsförståelse ansvarar alla lärare.

Som alltid kommer debatten också tillbaka till lönerna. De bäst lämpade måste lockas att bli lärare, skriver Sirén och jag skulle vilja lägga till att de också ska vilja vara kvar. Löneutvecklingen är helt klart pinsam. Det går inte att använda något annat ord. Vi kan diskutera tills vi är blåa i ansiktet om vikten av lärares utbildning, men får vi inte de bästa att ens börja studera till lärare för att lönen är så låg når vi ingenstans.

Snart dags för avtalsrörelse. Ge nu lärarna mer än de 1,5% som årets löneöversyn ger. Tomma ord har vi hört allt för många år.

Jag avslutar med Eva-Lis Siréns ord:

Ska vi klara att återupprätta en likvärdig skola måste alla goda krafter arbeta tillsammans, släppa på prestigen och lära av vad internationell och nationell forskning visar fungerar. Svenska ungdomar och svensk tillväxt har inte tid att vänta. Vi lärare vill se längre än till kortsiktiga mediala vinster och cyniska uttryck.

 

 

Läs också:

Nu visar vi vägen

Låt lärare visa vägen är rubriken på dagens ledare i GP. En sammanfattning av den senaste tidens skoldebatt som innefattar den omdebatterade debattartikel som Jan Björklund skrev, twitterstormen under hashtagen #merkateder, Zarembas artikelserie, Aftonbladets granskning och nu #skollyftet som också har en egen blogg här.

Jag har funderat kring hur vi höjer statusen på läraryrket. Det finns inga enkla lösningar och jag tror inte att ett förstatligande automatiskt löser alla problem.  Däremot behövs kontroll av skolorna genom Skolinspektionen.

Jag välkomnar lärarlegitimationen, men undrar stilla varför det examensbevis vi redan har inte kan räcka.  Krav på att man som skola och enskild lärare faktiskt arbetar enligt läroplanen känns också mer än rimligt. Nu när Lgr11 snart styr vårt arbete kanske alla en gång för alla släpper Lgr80? Vi måste få till ett gott arbetslagsarbete och få alla att inse att vi har ett gemensamt uppdrag för att eleverna ska lyckas. Läraryrket får aldrig vara ett ensamarbete, den tiden borde vara förbi för länge sedan.

I GP förstår man inte att Björklund provocerar med sitt uttalande om att läraren ska återgå till katedern. Vi hade samma diskussion i arbetslaget för någon vecka sedan. Frågan var vad Björklund egentligen sa och vad vi tolkar in för budskap.

Jag provoceras av att den som ska styra skolan i Sverige inte inser att katederundervisning, som den definieras i t.ex. NE inte har stöd i de styrdokument vi arbetar efter. Eleverna kan inte längre ses som behållare som den upplyste och auktoritäre läraren ska fylla med god kunskap.

Nu var det kanske inte det Björklund menade och inte heller Zaremba. Det exempel Zaremba tog upp som katederundervisning är det definitivt inte. Problemet är att de som leder debatten inte har den kunskap som behövs för att verkligen beskriva verkligheten.

Det är definitivt dags att ta upp goda exempel från dagens skola och förklara för dem som inte är insatta hur en undervisning 2011 kan och ska se ut.

Problemet med att säga att lärare ska visa vägen är att alla lärare inte är lika. Det finns egentligen inget givet rätt och fel i undervisningen. Det som funkar för en kanske inte är rätt alls för en annan. Kravet måste dock vara att styrdokumenten följs och så är inte alltid fallet.

Jag önskar en debatt som verkligen knyts an till det uppdrag vi har på pappret, kalla det vetenskaplig grund om du vill. De känslomässiga inläggen måste finnas i debatten, men inte bara för att uttrycka känslor, utan också för att visa svårigheten i vårt uppdrag. För att lyfta debatten och därmed skolan måste vi dock visa att det finns mer i läraryrket än vad de som gått i skolan ser.

Det är dags att visa vägen!

Läs också:

Heja Anna!

Anna Kaya som driver bloggen Ny i svenska skolan har varit superaktiv i twitterdebatten #merkateder och nu i nya #skollyftet som också har en egen blogg här. Lärarnas Nyheter har också uppmärksammat hennes engagemang.

Läs Annas tankar om skoldebatten i detta tänkvärda inlägg.

Go Anna!

Läs också:

Word!

Skolbloggande hör inte helgerna till, men jag kan inte låta bli att delge er den fantastiska artikel av Suzanne Osten som går att läsa i Expressen.

Jag håller med henne om att det är ett svek mot eleverna i svenska skolan att inte satsa på välbefinnande och trygghet. Att det är sjukt att debatten blivit så förenklad. Att den skola jag vill ha inte alls är den skola vår skolminister hyllar.

Det hon skriver om Björklund kunde jag inte sagt bättre själv.

Jag har länge frågat mig hur Sveriges skolminister kan förenkla en spännande och livsavgörande diskussion om kunskap till en så pass enfaldig skoldebatt.
Det går inte att bemöta minister Björklunds förenklingar. De är redan nötta klichéer. Och jag har frågat mig varför så få samhällskunniga talar om för honom att det är skamligt att vara så dåligt påläst om kunskapssyn, forskningsresultat, faktiska skolexperiment, lärare, pedagogisk utveckling och konstsyn och ändå hela tiden göra anspråk på att leda debatten.

Läs resten av artikeln här.

För ja, skoldebatten har blivit enfaldig. När det uteslutande handlar om katedrar och traditionell kunskapssyn, blandat med en och annan superpedagog som aldrig hört ordet formativ bedömning och både elever och främst lärare är totalt hopplösa. Och ja, jag talar mer än gärna om för Jan Björklund att det är pinsamt att vara så dåligt påläst som han är.

 

Läs också:

Det kokar i Göteborg

Att spara och spara för att hålla någon form av budget och därefter gå med vinst är inte ovanligt för kommuner tyvärr. Så ser det ut där jag arbetar och det är under all kritik.

I Göteborg kan stadsdelar gå minus medan kommunen i stort går plus. Också väldigt, väldigt märkligt. I Lövgärdet har en skola stängts tillfälligt då eleverna, eller ett fåtal av dem, i det närmaste tagit över hela stället. Just detta fall med äggning för att ”fira” någons födelsedag låter väl inte jätteilla, men var säkert droppen.

Igår öppnade skolan för lärarna och igår kväll kallades alla föräldrar till ett möte om situationen på skolan. Jag hoppas verkligen att de tillsammans kan få ordning på de ungar som inte kan sköta sig. Ytterst ansvariga är dock stadens politiker som måste sluta spara sönder skolorna.

I Biskopsgården fick politikerna besök av ett antal ungdomar som kräver att det ska öppna en fritidsgård i stadsdelen. Att det skärs ner på skolan och att det inte finns någonstans för ungdomar att hålla till kvällstid är katastrof. Många ungdomar kan genom hjälp och stöttning få en bättre tillvaro. Fram för fler driftiga unga.

Läs också:

Alla känner apan

Ibland känner jag verkligen för att byta yrke. Inte för att jag inte tycker om det, för det gör jag trots alla timmar som ägnas åt papper och möten. Eleverna gör mitt yrke till något speciellt och i 9 fall av 10 är det positivt.

Det som gör mig så trött är inte den låga lönen eller den höga arbetsbelastning. Istället blir jag förbannad av att alla tycks veta exakt hur vi lärare är och alla tycker dessutom att det är okej att hacka på en hel yrkeskår för att man själv gått i skolan och med all säkerhet råkat ut för någon dålig lärare.

Jag är trött på att ha ett yrke som dagligen diskuteras i media. Ett yrke vars utövare trycks ner på bästa sändningstid. Jag vill inte tillhöra en yrkesgrupp som det tydligen är okej att hacka på, skratta åt och behandla totalt respektlöst.

Ibland tänker jag att det är både konstigt och lite löjligt att de flesta jag umgås med är lärare, men så går jag på en fest där någon som fått lite för mycket i sig börjar diskutera sina gamla lärare som inte kunde sätta betyg, eller deras barns lärare som bara sätter betyg på de elever han eller hon tycker om, eller en inkompetens lärare som han eller hon hört talas om.

”Ska det verkligen vara så?” ”Får en lärare verkligen sätta dåligt betyg på någon för att h*n inte tycker om en elev?” ”Vet du vad mitt barns lärare sa när jag var på utvecklingssamtal förra gången?”

Och där sitter jag och ler lite stelt och säger att det låter ju konstigt och det är ingenting jag har upplevt och så blir jag plötsligt väldigt, väldigt kissnödig och ursäktar mig.

Ska det verkligen vara så?

Läs också: