Category Archives: Normkritik

Vad är lärdomen?

Vad är lärdomen?

Lärdomen som personalen drar är att man kommer att vara mer försiktig när det gäller lovaktiviteter

 

Så säger rektor Johanna Ulveström när hon ställs till svars för en inbjudan till sportlovsaktiviteter som skulle kunna vara från stenåldern (nja, inte riktigt kanske) men visar sig vara från februari 2013.

Flickorna ska pyssla och pojkarna ska bowla. Vad är det att bråka om? Rektorn säger ju till och med att de ska göra tvärtom på påsklovet och att de lärt sig att tänka efter när det gäller lovaktiviteter. Då är väl allt frid och fröjd? Typiskt PK-folk att irritera sig på så här oskyldiga och naturliga saker.

Hade inbjudan kommit till mina barn skulle jag blivit totalt skogstokig. Inte för att mina grabbar skulle få bowla istället för att pyssla, inte heller för att de behöver betala för det i den kostnadsfria skolan, egentligen inte heller för att de delats i kill- och tjejgrupp då det visst kan vara vettigt ibland, men för att hela grejen är så vansinnigt oreflekterat.

”De vill vara med sina kompisar” säger Ulveström och ja, det vill de säkert. Men varför inte dela upp aktiviteten så att hälften av eleverna pysslar och hälften bowlar, för att sedan byta och göra tvärtom? Varför utgå ifrån att alla har kompisar av samma kön och om de har de, varför inte utmana dem att vidga sina vyer?

Rektor för fritidsverksamheten Ulla Lyckestam säger så här:

Jag vet att personalen har ansträngt sig för att få till bra aktiviteter och ibland kan det också vara gynnsamt att göra saker med pojkar för sig och flickor för sig. Men det hade kanske varit en fördel om barnen hade varit med i en dialog om detta.

Barnen har alltså inte ens varit med i diskussionen och min tolkning är att personalen tagit för givet att flickorna vill pyssla, för det gillar ju flickor, medan pojkarna vill bowla, för vi vet ju alla hur svårt pojkar har för att sitta stilla. Så kan de manliga fritidspedagogerna följa med pojkarna, för de gillar ju när det är lite livat och de kvinnliga fritidspedagogerna kan mysa lite med flickorna utan några pojkar som stör. Eller? Det är väl så pojkar, flickor, kvinnor och män fungerar?

Skolan ska motverka stereotypa könsroller, inte förstärka dem och skylla på barnen. Vuxna ska föregå med gott exempel och hjälpa ge barnen hundra möjligheter istället för en. Det handlar inte om att personalen ska vara försiktig när det gäller fritidsaktiviteter, det handlar om att de ska tänka sig för hela tiden. Ulveströms uttalande visar att hon inte har en aning om vad som egentligen är problemet.

Det kan tyckas oskyldigt det här och som enstaka händelse är det kanske så. Problemet är att det finns så otroligt många  liknande tillfällen varje dag, både i skolan och utanför, som tillsammans bidrar till att cementera de begränsande könsroller som både flickor och pojkar mår bättre utan.

Så vad borde lärdomen vara? Tänk ett varv till och bli medveten om dina egna fördomar och hur du motarbetar dem. Inse att det inte primärt handlar om planerande av fritidsaktiviteter, utan om så mycket mer.

 

Läs också:

Tankar om genuspedagogik

Tankar om genuspedagogik

En del tänker att genuspedagogik handlar om att pracka på barnen motbilder som de inte vill ha. Man ska liksom göra alla likadana, fösa in dem i politiskt korrekta fållor. Men det är precis tvärtom. Det handlar om att erbjuda alternativ, öppna fållorna, låta barn använda hela paletten. Först då har de en chans att bli mer individer och mindre kön, inte tvärtom.

 

Niklas Hellgren skriver med ett annorlunda perspektiv om vårt behov av att sortera människor efter kön. Det första vi registrerar när vi möter en person handlar varken om hudfärg eller klädstil, utan om kön.  Vi klarar inte riktigt av att inte kunna katalogisera människor, stoppa ner dem i rätt lilla fack. Det är, som Niklas skriver, viktigt att vuxna blir medvetna om hur vi tänker och hur vi agerar. Det är vad genuspedagogik för vuxna handlar om.

När det kommer till barn märker jag tydligt att lillebror som är drygt sex och började i förskoleklass i höstas inte alltid vågar ha på sig det han vill av rädsla för vad andra ska säga. Han har alltid älskat starka färger, men medan rött, orange och lila fortfarande funkar är det sällan de rosa kläderna åker på. Rosa strumpor funkar och ett par shorts, men helt rosa är han aldrig längre. Mer nu än i september visserligen, så förhoppningsvis vågar han snart vara som han vill. Om inte annat kanske Yohio bidrar till att utseende och kön inte måste begränsas så mycket.

Storebror som går i ettan och fyller 8 i sommar har börjat inse att det går att vidga den mycket snäva roll en liten pojke tilldelats. Han tyckte att Yohio var cool och har den senaste tiden pratat en del om vikten att vara sig själv. Det är bra.

Läsa hela inlägget av Niklas Hellgren här. Bra och tänkvärt.

Läs också:

Klart jag nominerar!

Klart jag nominerar!

Amanda Hellberg har fått en lysande idé. Varje år delar Luleå kommun ut ett jämställdhetspris och nu har Hellberg mailat Luleå kommuns jämställdhetshandläggare Ing-Mari Åberg och nominerat Astrid Johansson till priset.

Denna 14-årig som visade sig i veckans debatt ha bra mycket mer insikt och vett än både sina lärare och son rektor. Målningen, som fanns utanför en personaltoalett i Tunaskolan, kan inte avfärdas som ”ett skämt” eller ”en kul grej”. Det värsta i historien är nästan att rektorn Agneta Hedenström, inte ens efter att det beslutats att målningen ska tas bort, verkar förstått problemet. Hon försvarar sig med att målningen är ”humoristisk”. Hur tänker hon då?

Bilden i fråga är inte bara förnedrande mot killar, utan avfärdar också sexuella trakasserier som något som bara är på skoj. Något ”humoristiskt”.  Det är som Astrid säger:

Ingen reagerar när man påpekar det. Det finns så mycket sexism i vardagen.

För ja, tyvärr är vi så vana vid sexism och ojämlikhet att vi inte reagerar. Det onormala har helt enkelt blivit normalt. Ojämlikheten har blivit norm.

Så nej, det här är inte bara en målning, en kul grej eller något humoristiskt. Att ungdomar inte ser det må vara hänt, men att lärare och rektor inte heller verkar förstå det är skrämmande och inte minst pinsamt. Och nej, det spelar absolut ingen roll att skolan inte har toaletter där det går att kika in på det här sättet. Det har faktiskt ingen betydelse alls i sammanhanget.

Nu tänker jag göra som Amanda Hellberg och nominera Astrid Johansson till Luleå kommuns jämställdhetspris. Maila till Ing-Mari Åberg du också. Här finns adressen:  ingmari.aberg@lulea.se

 

 

 

 

Läs också:

Att få vara sig själv

Att få vara sig själv

”Jag vill ha andra regnkläder”, sa Lillebror. Jag undrade varför. Han berättade att några killar hade sagt till honom att man blir tjej om man har rosa kläder. Hans regnkläder är rosa.

Lillebror är snart sex år. Jag anade att den här kommentaren skulle komma, men är ändå besviken på att den gjorde det.

Vi hade andra regnkläder hemma. Han har fått dem istället. Den rosa ryggsäcken och de rosa strumporna har han kvar. Rosa är en av hans många favoritfärger. Jag hoppas att den fortsätter vara det.

Jag pratade med hans lärare. Hon blev ännu mer upprörd än jag. Jag bad henne att inte göra en jättesak av det och nämna Lillebrors oro för andra. Men jag bad henne att hålla ögon och öron öppna för saker som verkar begränsa barnen.

Jag, Lillebror och Storebror pratade om färger, kläder, killar och tjejer idag. Tjejer har snippa och killar har snopp. Det lär inte förändras av vilken färg de har på sina kläder. Inte heller av vad de leker med, eller hur långt deras hår är. Vi enades om att det var viktigt att få se ut som man vill, leka med vem man vill och med vad man vill. Så länge man är snäll. Det är viktigt att vara snäll. Storebror konstaterade att de som sa så till Lillebror måste tänkt fel.

Jag hoppas att mina barn vågar vara sig själva och att ingen annan begränsar dem. Visst, det handlar bara om regnkläder, men vad blir det nästa gång?

Läs också:

Skapar vi pluggrädda killar?

Skapar vi pluggrädda killar?

Jag har två söner. Den äldste fyller sju i sommar och har just lärt sig läsa. Den yngste är snart 5,5 och helt ointresserad av allt som har med bokstäver att göra. Möjligen skriver han sitt namn om han måste, men knappt det. Däremot har de båda ett stort intresse av att läsa sig nya saker, älskar att bli lästa för och räknar riktigt bra. De är nyfikna och det är bra.

Som mamma och svensklärare försöker jag undvika att pressa dem. Jag tänker att de kommer att lära sig utmärkt utan att jag tjatar på dem. Det lämnar jag till lärarna i skolan. Och läxor, ja det kommer jag självklart att hjälpa dem med, men än så länge har de inga.

Nu har jag märkt att de omkring mig som har barn i samma ålder gör lite olika. Olika är bra, men jag anar en tendens som skrämmer lite. De som har döttrar lyfter oftare fram hur de läser och skriver hemma tillsammans och hur viktigt det är att de lär sig ordentligt innan de börjar skolan. De som har söner tänker sällan likadant. Alla blir lästa för, men alla uppmuntras inte att läsa, räkna eller skriva hemma. Eller uppmuntras är kanske fel ord, tvinga också, men någonstans däremellan.

Jag uppmuntrar mina ungar till allt detta, men på deras initiativ. Kanske är det inte tillräckligt. Min rädsla för att de ska bli prestationsprinsar finns dock i bakhuvudet. Jag vill att deras nyfikenhet ska leva och är livrädd för att de ska tro att de måste vara duktiga för att vara bra.

Kanske är oron obefogad. Finns uttrycket prestationsprinsar ens? Och varför är det så gott om prestationsprinsessor? Behandlar vi våra barn olika från början, eller är det bara jag som tycker mig se det? Lär vi våra söner att undvika att plugga och bara gå på lust?

Jag gillar inte press och tvång och hoppas verkligen att jag skulle ha samma avslappnade stil mot en dotter. Jag är dock medveten om hur lätt jag skulle ha för att att trilla dit. Jag är nära nu med. Idag lånade jag till exempel lättlästa böcker till storebror om han skulle känna för att läsa och lillebror har nästan fastnat i bokstavsappen Ordens magi med talsyntes.

Inget tvång, men möjligheterna finns. Jag tror det räcker. Vad tror du?

 

Läs också:

Det luktar unket SVT

Det luktar unket SVT

Jag har två söner och jag jobbar järnet för att de ska våga vara sig själva och inte fastna i de begränsande könsroller som styr våra barn allt för tidigt. Jag vill att de ska kunna ha vilka färger som helst på kläderna, leka med leksaker av olika slag och ha kompisar med både snopp och snippa. Jag vill inte att de ska lära sig att det finns tjejlekar och killekar, leksaker för killar och leksaker för tjejer, eller färger som passar killar och färger som passar tjejer. Jag vill inte heller att de ska tro att alla tjejer blir kära i killar, eller alla killar i tjejer. Jag vill att de ska ha ett öppet sinne. Att de skulle få för sig att alla är heterosexuella är en ganska liten risk. De kommer säkert gå igenom någon fördomsfull period i tonåren, men just nu är alla sorters par naturliga. Däremot inte alltid alla sorters killar och tjejer.

Senast i tordags pratade grabbarna om att Starwars var en killsak, men att tjejerna som är med i Starwars och kanske Hermione också, är tjejer som är okej. När mina ungar säger något som tyder på att de formats av ett könsrollstänkande brukar jag fråga hur de tänker. Om det verkligen är så att tjejer inte kan leka med Starwars, som det gällde i detta fall. Så är det självklart inte, det var båda överens om, men det är inte så många tjejer som gillar det.

Gör alla killar det då, undrade jag och självklart var det så att alla inte gjorde det. Vi konstaterade alltså att både tjejer och killar kunde leka med till exempel starwarslego, men att fler killar gjorde det. Detsamma gällde Pet shop som de gillar lite, men inte lika mycket som sin kusin som är tjej. Böcker för tjejer och killar finns i alla fall inte, det är de fortfarande säkra på. Så får det gärna fortsätta även om jag gärna hoppar över öl böckerna vi läser ibland.

Målet är inte att de inte ska få tycka att det är någon skillnad mellan personer, men jag vill inte att de allt för lättvindigt lockas att generalisera efter kön.

Jag vill ge mina barn 100 möjligheter istället för 2. Tyvärr är det svårt att hjälpa dem att stå emot de roller de tvingas in i. Femåringen hade det väldigt jobbigt på förskolan för ett tag sedan då killarna i hans ålder bara lekte krig och tjejerna var i dockvrån. Behöver jag säga att vårt utvecklingssamtal inte var direkt lugnt. Det är inte okej att förskolor inte arbetar med kompensatorisk pedagogik.

Vart vill jag då komma? Att kampen knappast blev lättare igår. Som vanligt tittade vi på Wild Kids då vi alla gillar serien där killar och tjejer i tioårsåldern tävlar mot varandra. Hittills har tävlingen varit lite orättvis, då längd betytt mycket. Kön har dock inte spelat någon roll när Lejonen och Björnarna tävlat mot varandra. Igår skulle då lagen göras om och nu tävlade tjejerna mot killarna. Nu var det faktiskt inte lagen jag reagerade mest på utan SVT:s vinkling av det hela. Alla intervjuer med ungarna handlade om huruvida det inte var skönt att äntligen slippa lagkamrater från det andra könet och jo, det tyckte de ju alla. Alexandra Zazzi var med och lagade mat och hon frågade också om det inte var skönt att slippa tjejerna och när killarna svarade ja kontrade hon med ett ”nej men så jobbiga är vi väl inte”.

Någonstans här blev jag vansinnig. Det hela blev ännu värre av att det hela tiden snackades om att det nu var enklare att prata om vem av killarna respektive tjejerna som var gulligast. Alla ungar fick svara på den frågan i intervjuerna. Varför? Okej om någon av deltagarna hade velat berätta att de tyckte någon var gullig, men måste producenterna bygga större delen av programmet kring detta?

Ärligt talat spyr jag på att SVT förstärker könsroller och deras heteronormativa syn är vidrig. Jag vill inte att mina barn ska matas med sådan skit och är både besviken och arg. Från att ha varit ett hyfsat trevligt program där barn har fått vara barn, blev Wild Kids nu ett sliskigt program där barn lekte vuxna och ömsom hånade, ömsom hyllade det motsatta könet. Riktigt, riktigt dåligt!

Musik som ABB kanske lyssnade på har tagits bort från programmet, men det här är tydligen okej?

 

Läs också:

Barn kan bli feta av mammors stress

Barn kan bli feta av mammors stress

Barn kan bli feta av mammors stress avslöjar en studie som publiceras i bland annat GP och Expressen. 900 mammor och 700 pappor ingår i studien, men då mammor enligt studien ansvarar för barnens mat är det deras stress som är skulden till barnfetman. För det kan väl inte vara så att pappor kan fixa mat om mammor är stressade?  Självklart och det sker säkert också. Synd att det alltid är mammor som skuldbeläggs när barnens matvanor torde vara båda föräldrarnas ansvar.

Nu läggs ansvaret istället på (trumvirvel) skolan, för se skolan kan man alltid lita på, eller i alla fall skylla på. Varför inte satsa på att öka kunskaperna hos föräldrarna och kanske också jämställdheten. Då är det två som kan fixa näringsrik mat och mammorna kanske kan bli lite mindre stressade.

 

Läs också:

Hur får min pojke vara?

Hur får min pojke vara?

Mina pojkar har fått lov att vara sig själva. I alla fall nästan. Jag har nämligen uppmuntrat dem att våga välja det de gillar och inte tänka så mycket på om deras beteende eller lekar är typiskt för tjejer eller killar. I deras rum har det funnits både bilar och dockor. I deras garderob kläder i alla färger.

Igår vid läggdags pratade vi om kompisar och lekar. Lillebror, som snart fyller fem, var lite orolig. Den enda killen som är lika gammal som han är på förskolan är en bra kompis, men han vill alltid leka krig. Lillebror vill inte bara göra det. Han funderade på hur han skulle kunna säga det till sin kompis. Jag hoppas att han vågar säga ifrån efter att både jag och Storebror peppat honom. Det hade varit synd om han redan nu tvingas in i en roll han inte alls trivs med.

Jag tror på en kompensatorisk pedagogik där barn erbjuds sysselsättning av alla de slag. Jag tror att vi vuxna måste ge dem möjligheter att välja andra lekar än de lekar de leker varje dag. Ja, mina barn har älskat bilar som många andra barn gör, men de har också haft andra leksaker som de lekt med ibland. Kanske lekte de inte med sitt dockskåp på samma sätt som jag lekte med mitt, men de var inte mindre kreativa.

Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor säger många och rynkar på näsan åt genuspedagogik. Calle Schulman går till och med så långt att han säger att det är naturligt att flickor trivs bäst i klänning. Det är ett val inget annat. Både naivt och sorgligt tänker jag.

Jag säger låt barn vara barn och är glad att min son knallade iväg till förskolan med blå dinosaurietröja, rosa mysbyxor och spidermanstrumpor. Det bästa av två världar. Jag hoppas också att han får leka något annat än krig idag. Han har nämligen inte valt en snäv pojkroll själv, men riskerar redan att bli påtvingad en sådan.

Kan tycka att det är synd att personalen på vår förskola inte har mer kunskaper om genuspedagogik. Det betyder inte att jag vill kalla Lillebror för hen och tvinga honom att vara något han inte är. Jag vill bara att han ska ha möjlighet att vara den han är.  Jag vill ge honom hundra möjligheter, inte bara en.

Läs gärna Hanna Fridéns briljanta inlägg om genuspedagogik.

Läs också:

No Tears For Queers

No Tears For Queers

På måndag gästas skolan av Riksteatern som ska spela föreställningen No Tears for Queers för alla elever i år 2. Pjäsen bygger på en reportagebok av Johan Hilton med samma namn som kom ut 2005. Den har fått bra betyg och ska tydligen vara riktigt stark. Jag ser fram emot att se den.

Då jag tillhör skolans genusgrupp kommer jag att vara lite extra aktiv denna dag. Bland annat har jag letat fram bra litteratur som anknyter till normer kring sexualitet och tillsammans med vår eminente skolbibliotekarie kommer jag att sätta ihop någon form av utställning och bokbord. Måndag. Inser att det kommer att bli tajt, men det fixar sig.

Normer ja. Kring sexualitet finns en hel massa normer. Det normala är att vara heterosexuell och allt som inte faller inom normen är avvikande och konstigt. Eller? Har detta ändrats? Tyvärr tror jag att det är en mycket lång väg kvar mot ett samhälle där olikheter faktiskt accepteras fullt ut.

Vi har kallat oss genusgrupp, då fokus varit en skola där elevens kön inte ska styra bemötandet av densamma. Det är ett kontroversiellt ämne där många hävdar att det handlar om arga feminister som vill trycka ner pojkar.

Delvis därför fokuserar vi nu snarare på normkritik, men huvudsyftet är inte att undvika debatt om genus, utan snarare att inte begränsa debatten till att handla om just kön. För mig är det ofattbart att någon ens kan bli provocerad av det faktum att samhällets normer begränsar, men det är en annan diskussion.

Läs också: