Playground på Världskulturmuséet

IMG_1125

 

Ibland undrar jag varför jag tackar ja till saker som jag egentligen inte vågar, men samtidigt är jag glad över att jag mer och mer skrotat jante och den obligatoriska tanken ”inte ska väl jag” (trots att den fortfarande flyger genom huvudet). Nej, jag kanske inte gör mer fantastiska saker än andra, men om jag blir tillfrågan måste någon tro att jag kan bidra med i alla fall något hyfsat vettigt.

Idag var det lärarkväll på Världskulturmuseet i Göteborg med fokus på utställningen Playground om normer. Jag lyckades komma i alla fall typ i tid och fick ta mig en titt på lokalen där jag skulle vara en av fyra lärare i en panel. Det väldigt formella sammanhanget skrämde mig lite, men jag försökte trycka bort det.

Lite fel kände jag mig också då de tre andra deltagarna hade samarbetet med museet hur mycket som helst, medan jag knappt varit där med elever. En del handlar det om att jag jobbar i en kranskommun och att en resa med kollektivtrafik blir dyr. Som alltid önskar jag att politikerna i Lerum kunde inse att busskort till eleverna så att de och vi kan komma till Göteborg. Dels ur ren konkurrenssynpunkt, men det är självklart en politisk fråga, men också för att våra elever får chans att bli en del av Göteborgs kulturliv. Det är viktigt speciellt för våra elever på Introduktionsprogrammen att få vidga sina vyer.

Samtidigt är det inte hinder vi ska se, utan möjligheter och Playground är en utställning som jag tror skulle kunna bli en viktig del i ett större arbete med normer. Vi har redan börjat lite smått att försöka definiera normer. Nästa steg är att problematisera och vidga dem. För mig är det viktigt att normkritik inte stannar vid att bli ett modeord eller något som blir titeln på en temadag och sedan bockas av. Jag försökte sätta ord på min syn på normkritik i undervisningen i en intervju i Skolvärlden i våras.

Mycket av det jag gör dagligen handlar om ett förhållningssätt och om aktiva val gällande material, men också hur jag bemöter mina elever. Lärarnas Riksförbund har tagit fram ett material som heter Det öppna klassrummet – Lathund för ett normkritiskt arbetssätt, där det finns många konkreta tips på hur lärare kan vrida sin undervisning så att den blir mer normkritisk. För mig är det viktigt att många olika röster får plats i klassrummet. Att jag inte nöjer mig med att historieböcker eller litteraturhistorier fokusera absurt mycket på män, utan aktivt arbetar för att få in andra perspektiv.

IMG_1130

Utställningen Playground beror många begränsade normer. Delen om vithetsnormen är riktigt tydlig och påverkade mig mycket. Mest berördes jag av Föremål och berättelser, där ofrivilliga normbrytare berättar sina historier. Jag kommer med all säkerhet att återkomma till utställningen Playground.

IMG_1128 IMG_1129

Läs också:

  • No Related Posts

HBTQ med få ord

Efter fredagens föreställning av Gränslandet väckte en hel del tankar hos eleverna på Språkintro, speciellt hos de fem jag undervisar mest. Dansaren Mohanned Hawazs androgyna stil gjorde dem fundersamma. Fnissiga, snarare än provocerade, men jag och en kollega pratades vid och bestämde att vi måste prata om det här med normer och hbtq.

Jag funderade ett tag på hur jag skulle gå till väga, då eleverna varit i Sverige mellan 2-6 månader och har en mycket begränsad svenska än så länge. Jag valde att använda bilder och mycket upprepningar av få ord. Först ordet kärlek, illustrerat med hetero- och homosexuella par. Bröllop, som illustrerades på tre sätt och med tillägget att det går att välja om bröllopet ska vara i kyrkan eller inte. Tredje omgången bilder handlade om familjer och hur en sådan kan se ut. Regnbågsfamiljer och stjärnfamiljer var inga begrepp jag introducerade, inte heller kärnfamilj, men jag ville visa att det finns flera sorters familjer. Du får bestämma själv vem du älskar, vem du vill gifta dig med och vem du skaffar barn med. Du kan också välja att inte gifta dig eller skaffa barn. Viktigast är att respektera andras val.

Nu är det inte så rosenskimrande i verkligheten att alla hbtq-personer accepteras och kan gifta sig eller skaffa barn utan att det står hinder i vägen. Det tar vi senare. Syftet nu var att öppna elevernas ögon för vilka lagar och regler som gäller här. Vi hittade en lista över i vilka länder samkönade äktenskap är tillåtna och de konstaterade att i Afrika, där deras hemländer ligger, är det svårt att leva som något annat än heterosexuell.

Samtalet fortsatte, med få ord, till jämställdhet och status för män och kvinnor. Vidare till tankar om vad flickor och pojkar fick göra och huruvida föräldrar ville ha döttrar eller söner. Där hade de olika erfarenheter. Slutligen kom vi in på aga, som de alla såg som något naturligt. De hade blivit slagna både hemma och i skolan. Det var det normala och inget som ifrågasattes. Sedan var de medvetna om att det såg olika ut i olika familjer även i deras länder, men normen var ändå att aga förekom. Det är självklart otroligt viktigt att de förstår att det inte är okej med våld mot någon och absolut inte mot sin fru eller sina barn. Ibland är det lätt att glömma att våra elevers bakgrund och erfarenheter skiljer sig så mycket från det som vi är vana vid. Min strategi är alltid att samtala och aldrig döma. Däremot markerar jag alltid  att våld och diskriminering av alla slag är absolut oacceptabelt.

Nu vill jag abslut inte påstå att ifrågasättande av homosexualitet eller personer som bryter normer på andra sätt är unikt för Språkintro, för så är det självklart inte. Även på mitt andra program Estetiska Programmet var några elever provocerade. Någon deklarerade att hen inte ville tvingas en dansande man i kvinnokläder i skolan och ett fåtal andra för förbannade över att ordet hen användes och försvarandes. De stora flertalet uppskattade dock föreställningen och gillade speciellt musiken skarpt.

Det blev en riktigt bra lektion och det kändes verkligen som att mitt budskap gick fram. Modersmålslärarna fick ta över och tala om samma ämne, så att vi fick en liten extra garanti för att de förstått. Om några veckor kommer RFSU och har sin kurs på lättare svenska, med ett material som vi var med och provade ut.

Läs också:

64. Om dansuppvisningar och förebilder

Grabbarna O gillar att dansa. De vill blir som Michael Jackson, men kan kanske nöja sig med att bli som Erik Saade eller Danny. De dansar på Funky Boyz och idag var det dansuppvisning. Förra året skulle de vara coola med keps och glasögon, i år dansade de Thriller som zombies. Lite kluven blir jag till detta, speciellt då jag ser kontrasten till flickornas rosa linnen och glitter.

Ändå vill jag att de fortsätter dansa. Dansläraren är en grym manlig förebild, hans kollega som fungerade som presentartör känns kanske inte lika klockren. Lite skämt om att killarna såg ut som prinsessor och att tjejerna inte var trollkarlar utan trolltjejer gjorde mig minst sagt trött.

Hur som helst var grabbarna O nöjda med sina egengjorda nedsmutsade och blodiga t-shirtar och mammas svarta ögonskugga och lite karamellfärg gjorde att de såg riktigt läskiga ut. Extra glad blev jag dock idag då de äldre tjejerna inte körde tajt och glitter, utan svarta slängkappor under sin dans. Dessutom var gästdansaren en riktigt cool tjej och grabbarna O vill gärna lära sig dansa som henne.

 

Läs också:

Det är skillnad på kvotering och kvotering

Det finns många som är emot kvotering när det t.ex. handlar om att andelen kvinnor ska bli fler i bolagsstyrelser. Förutom den informella kvoteringen av män accepteras tydligen formell sådan också. Det är alltså skillnad på kvotering och kvotering. Eller är det bara så att det som gynnar pojkar och män är bra?

Så här skriver Birgitta Wistrand i SvD:

Vad många inte känner till är att pojkar kvoterats in till utbildningar sedan folkkolan infördes år 1842. Eftersom staten bestämt att lika många kvinnor som män skulle tas in, ratades kvinnor med högre kompetens. Liknande kvotering av män till högstatusutbildningar skedde ända fram till 2010 då det äntligen togs bort till läkarutbildningen. Intressant nog har män aldrig sett inkvoteringen som en nedvärdering av könet, ett argument som kvinnor ofta använder när diskussion om kvotering av dem aktualiseras.

 

Läs hela artikeln här.

Läs också:

Vad är lärdomen?

Lärdomen som personalen drar är att man kommer att vara mer försiktig när det gäller lovaktiviteter

 

Så säger rektor Johanna Ulveström när hon ställs till svars för en inbjudan till sportlovsaktiviteter som skulle kunna vara från stenåldern (nja, inte riktigt kanske) men visar sig vara från februari 2013.

Flickorna ska pyssla och pojkarna ska bowla. Vad är det att bråka om? Rektorn säger ju till och med att de ska göra tvärtom på påsklovet och att de lärt sig att tänka efter när det gäller lovaktiviteter. Då är väl allt frid och fröjd? Typiskt PK-folk att irritera sig på så här oskyldiga och naturliga saker.

Hade inbjudan kommit till mina barn skulle jag blivit totalt skogstokig. Inte för att mina grabbar skulle få bowla istället för att pyssla, inte heller för att de behöver betala för det i den kostnadsfria skolan, egentligen inte heller för att de delats i kill- och tjejgrupp då det visst kan vara vettigt ibland, men för att hela grejen är så vansinnigt oreflekterat.

”De vill vara med sina kompisar” säger Ulveström och ja, det vill de säkert. Men varför inte dela upp aktiviteten så att hälften av eleverna pysslar och hälften bowlar, för att sedan byta och göra tvärtom? Varför utgå ifrån att alla har kompisar av samma kön och om de har de, varför inte utmana dem att vidga sina vyer?

Rektor för fritidsverksamheten Ulla Lyckestam säger så här:

Jag vet att personalen har ansträngt sig för att få till bra aktiviteter och ibland kan det också vara gynnsamt att göra saker med pojkar för sig och flickor för sig. Men det hade kanske varit en fördel om barnen hade varit med i en dialog om detta.

Barnen har alltså inte ens varit med i diskussionen och min tolkning är att personalen tagit för givet att flickorna vill pyssla, för det gillar ju flickor, medan pojkarna vill bowla, för vi vet ju alla hur svårt pojkar har för att sitta stilla. Så kan de manliga fritidspedagogerna följa med pojkarna, för de gillar ju när det är lite livat och de kvinnliga fritidspedagogerna kan mysa lite med flickorna utan några pojkar som stör. Eller? Det är väl så pojkar, flickor, kvinnor och män fungerar?

Skolan ska motverka stereotypa könsroller, inte förstärka dem och skylla på barnen. Vuxna ska föregå med gott exempel och hjälpa ge barnen hundra möjligheter istället för en. Det handlar inte om att personalen ska vara försiktig när det gäller fritidsaktiviteter, det handlar om att de ska tänka sig för hela tiden. Ulveströms uttalande visar att hon inte har en aning om vad som egentligen är problemet.

Det kan tyckas oskyldigt det här och som enstaka händelse är det kanske så. Problemet är att det finns så otroligt många  liknande tillfällen varje dag, både i skolan och utanför, som tillsammans bidrar till att cementera de begränsande könsroller som både flickor och pojkar mår bättre utan.

Så vad borde lärdomen vara? Tänk ett varv till och bli medveten om dina egna fördomar och hur du motarbetar dem. Inse att det inte primärt handlar om planerande av fritidsaktiviteter, utan om så mycket mer.

 

Läs också:

Tankar om genuspedagogik

En del tänker att genuspedagogik handlar om att pracka på barnen motbilder som de inte vill ha. Man ska liksom göra alla likadana, fösa in dem i politiskt korrekta fållor. Men det är precis tvärtom. Det handlar om att erbjuda alternativ, öppna fållorna, låta barn använda hela paletten. Först då har de en chans att bli mer individer och mindre kön, inte tvärtom.

 

Niklas Hellgren skriver med ett annorlunda perspektiv om vårt behov av att sortera människor efter kön. Det första vi registrerar när vi möter en person handlar varken om hudfärg eller klädstil, utan om kön.  Vi klarar inte riktigt av att inte kunna katalogisera människor, stoppa ner dem i rätt lilla fack. Det är, som Niklas skriver, viktigt att vuxna blir medvetna om hur vi tänker och hur vi agerar. Det är vad genuspedagogik för vuxna handlar om.

När det kommer till barn märker jag tydligt att lillebror som är drygt sex och började i förskoleklass i höstas inte alltid vågar ha på sig det han vill av rädsla för vad andra ska säga. Han har alltid älskat starka färger, men medan rött, orange och lila fortfarande funkar är det sällan de rosa kläderna åker på. Rosa strumpor funkar och ett par shorts, men helt rosa är han aldrig längre. Mer nu än i september visserligen, så förhoppningsvis vågar han snart vara som han vill. Om inte annat kanske Yohio bidrar till att utseende och kön inte måste begränsas så mycket.

Storebror som går i ettan och fyller 8 i sommar har börjat inse att det går att vidga den mycket snäva roll en liten pojke tilldelats. Han tyckte att Yohio var cool och har den senaste tiden pratat en del om vikten att vara sig själv. Det är bra.

Läsa hela inlägget av Niklas Hellgren här. Bra och tänkvärt.

Läs också:

Klart jag nominerar!

Amanda Hellberg har fått en lysande idé. Varje år delar Luleå kommun ut ett jämställdhetspris och nu har Hellberg mailat Luleå kommuns jämställdhetshandläggare Ing-Mari Åberg och nominerat Astrid Johansson till priset.

Denna 14-årig som visade sig i veckans debatt ha bra mycket mer insikt och vett än både sina lärare och son rektor. Målningen, som fanns utanför en personaltoalett i Tunaskolan, kan inte avfärdas som ”ett skämt” eller ”en kul grej”. Det värsta i historien är nästan att rektorn Agneta Hedenström, inte ens efter att det beslutats att målningen ska tas bort, verkar förstått problemet. Hon försvarar sig med att målningen är ”humoristisk”. Hur tänker hon då?

Bilden i fråga är inte bara förnedrande mot killar, utan avfärdar också sexuella trakasserier som något som bara är på skoj. Något ”humoristiskt”.  Det är som Astrid säger:

Ingen reagerar när man påpekar det. Det finns så mycket sexism i vardagen.

För ja, tyvärr är vi så vana vid sexism och ojämlikhet att vi inte reagerar. Det onormala har helt enkelt blivit normalt. Ojämlikheten har blivit norm.

Så nej, det här är inte bara en målning, en kul grej eller något humoristiskt. Att ungdomar inte ser det må vara hänt, men att lärare och rektor inte heller verkar förstå det är skrämmande och inte minst pinsamt. Och nej, det spelar absolut ingen roll att skolan inte har toaletter där det går att kika in på det här sättet. Det har faktiskt ingen betydelse alls i sammanhanget.

Nu tänker jag göra som Amanda Hellberg och nominera Astrid Johansson till Luleå kommuns jämställdhetspris. Maila till Ing-Mari Åberg du också. Här finns adressen:  ingmari.aberg@lulea.se

 

 

 

 

Läs också:

Att få vara sig själv

”Jag vill ha andra regnkläder”, sa Lillebror. Jag undrade varför. Han berättade att några killar hade sagt till honom att man blir tjej om man har rosa kläder. Hans regnkläder är rosa.

Lillebror är snart sex år. Jag anade att den här kommentaren skulle komma, men är ändå besviken på att den gjorde det.

Vi hade andra regnkläder hemma. Han har fått dem istället. Den rosa ryggsäcken och de rosa strumporna har han kvar. Rosa är en av hans många favoritfärger. Jag hoppas att den fortsätter vara det.

Jag pratade med hans lärare. Hon blev ännu mer upprörd än jag. Jag bad henne att inte göra en jättesak av det och nämna Lillebrors oro för andra. Men jag bad henne att hålla ögon och öron öppna för saker som verkar begränsa barnen.

Jag, Lillebror och Storebror pratade om färger, kläder, killar och tjejer idag. Tjejer har snippa och killar har snopp. Det lär inte förändras av vilken färg de har på sina kläder. Inte heller av vad de leker med, eller hur långt deras hår är. Vi enades om att det var viktigt att få se ut som man vill, leka med vem man vill och med vad man vill. Så länge man är snäll. Det är viktigt att vara snäll. Storebror konstaterade att de som sa så till Lillebror måste tänkt fel.

Jag hoppas att mina barn vågar vara sig själva och att ingen annan begränsar dem. Visst, det handlar bara om regnkläder, men vad blir det nästa gång?

Läs också:

Skapar vi pluggrädda killar?

Jag har två söner. Den äldste fyller sju i sommar och har just lärt sig läsa. Den yngste är snart 5,5 och helt ointresserad av allt som har med bokstäver att göra. Möjligen skriver han sitt namn om han måste, men knappt det. Däremot har de båda ett stort intresse av att läsa sig nya saker, älskar att bli lästa för och räknar riktigt bra. De är nyfikna och det är bra.

Som mamma och svensklärare försöker jag undvika att pressa dem. Jag tänker att de kommer att lära sig utmärkt utan att jag tjatar på dem. Det lämnar jag till lärarna i skolan. Och läxor, ja det kommer jag självklart att hjälpa dem med, men än så länge har de inga.

Nu har jag märkt att de omkring mig som har barn i samma ålder gör lite olika. Olika är bra, men jag anar en tendens som skrämmer lite. De som har döttrar lyfter oftare fram hur de läser och skriver hemma tillsammans och hur viktigt det är att de lär sig ordentligt innan de börjar skolan. De som har söner tänker sällan likadant. Alla blir lästa för, men alla uppmuntras inte att läsa, räkna eller skriva hemma. Eller uppmuntras är kanske fel ord, tvinga också, men någonstans däremellan.

Jag uppmuntrar mina ungar till allt detta, men på deras initiativ. Kanske är det inte tillräckligt. Min rädsla för att de ska bli prestationsprinsar finns dock i bakhuvudet. Jag vill att deras nyfikenhet ska leva och är livrädd för att de ska tro att de måste vara duktiga för att vara bra.

Kanske är oron obefogad. Finns uttrycket prestationsprinsar ens? Och varför är det så gott om prestationsprinsessor? Behandlar vi våra barn olika från början, eller är det bara jag som tycker mig se det? Lär vi våra söner att undvika att plugga och bara gå på lust?

Jag gillar inte press och tvång och hoppas verkligen att jag skulle ha samma avslappnade stil mot en dotter. Jag är dock medveten om hur lätt jag skulle ha för att att trilla dit. Jag är nära nu med. Idag lånade jag till exempel lättlästa böcker till storebror om han skulle känna för att läsa och lillebror har nästan fastnat i bokstavsappen Ordens magi med talsyntes.

Inget tvång, men möjligheterna finns. Jag tror det räcker. Vad tror du?

 

Läs också: