Egentligen tycker jag att grundtanken med en kommunal skola är bra. Att besluten tas nära oss. I verkligheten fungerar det inte alls. Vi fick en genomgång av kommunens controller och det framgick att utbildning står för nästan 60% av kommunens budget. Klart att det sparas på skolan då. I en större, statlig budget går det lättare att spara på annat. Kanske är det dags för öronmärkta statliga pengar till skolan. Det har funnits Wernerssons-pengar, Baylan-pengar, ja till och med Persson-pengar men inga Björklund-pengar.
Jag kan ofta vara irriterad över att vår skolminister vet så lite om verkligheten i skolan och att han inte tar forskning på allvar. När vi mötte fyra våra allianspolitiker i kommunstyrelsen i torsdags var det tydligt att Björklund definitivt är expert på området i jämförelse. Kommunpolitiker är i nästan alla fall fritidspolitiker och de var definitivt inte insatta alls i hur skola och utbildning ser ut i praktiken. De hade någorlunda koll på den statistik som de fått presenterat för sig, men inte tillräcklig kunskap för att kunna se bakom statistiken. Jag är helt säker på att våra kommunpolitiker inte är sämre pålästa än några andra kommunpolitiker. Tyvärr. Sedan kan en tycka att de borde förberett sig inför ett möte med personalen på kommunens största arbetsplats, men det är en annan fråga.
Det håller inte att skylla på dålig ekonomi och att det ser lika illa ut överallt. Det går inte att offra våra barn med argumentet att det inte finns pengar. Om inte kommunerna tar sitt ansvar måste staten göra det. Det finns ingen annan lösning.
I ett längre perspektiv är det ingen besparing att dra ner på kostnader för utbildning. I rapporten Skolverkets lägesbedömning 2013 riktas hård kritik till kommunerna och andra huvudmän, då likvärdigheten på utbildningen i Sverige är riktigt dålig. Inte bara mellan kommuner, utan också inom.
Likvärdigheten är ett ansvar även för kommunala och enskilda huvudmän. Resurser i form av stöd, skickliga lärare och rektorer måste sättas in där de bäst behövs. För att motverka de ökade skillnaderna mellan elever och skolor krävs att huvudmän har en mer medveten användning av tillgängliga resurser och att de även på andra sätt arbetar för ökad likvärdighet.
Om vi ska ha en skola där alla kan lyckas utifrån sina förutsättningar kan man inte spara på Introduktionsprogrammen och Gymnasiesärskolan som de gör i vår kommun. Då kan man inte göra klasserna större varken inom förskolan, grundskolan eller på gymnasiet. De elever vi har på Introduktionsprogrammen har i många fall kostat kommunen massa pengar redan och visst kan man tycka att de borde kunna skärpa sig, men det funkar inte riktigt så. Det jag vet är att vi har ett bra Introduktionsprogram och en bra Gymnasiesärskola, men nästa år kommer det att bli mycket sämre.
I ett läge av nedskärningar borde ansvarsfulla politiker göra en konsekvensbeskrivning. Visst kan det vara så att det får ihop budgeten just i år, men hur blir det på sikt? De elever jag har kostar samhället det kan ingen säga något om. Förr insåg kommunstyrelsen att de måste få kosta under några år, då en elev som får jobb är en billigare medborgare på lång sikt än en som hoppar av skolan, hamnar i drogberoende eller kriminalitet. Och nej, det handlar inte om att svartmåla någon utan om den tuffa verklighet som väntar vissa av våra elever. Vi kan inte rädda alla, men vi kan rädda många och för varje elev som räddas sparar vi miljoner åt kommunen.
Tydligen kan man minska en budget för att elevkullarna är små under några år framöver, trots att det inte är färre elever som söker vår skola. Ännu. Däremot verkar det svårt att öka budgeten för att på sikt spara pengar. I Skolverkets lägesbedömning 2013 trycker Skolverket på hur viktigt det är att se utbildning som en investering för framtiden som på sikt leder till ekonomisk tillväxt. Vi kan kanske inte konkurrera med vår industri, men vi kan konkurrera med kunskap. Undersökningar visar att svenska elever är bland de bästa på engelska bland elever i andra OECD-länder och inte bara kassa på matte. Hur kan vi använda de kunskaperna väl?
Och så det kanske viktigaste i rapporten, som också talar för en långsiktighet istället för att göra sig av med lärare när elevkullarna tillfälligt går ner. När vi drygt 20 lärare lämnar gymnasiet finns bara en handfull lärare under 40 år kvar på skolan. Så ser det ut på många håll. Så här står det i Skolverkets rapport:
Ett andra utvecklingsområde som Skolverket vill uppmärksamma är att till- gången till kompetenta lärare måste säkras.
Den framtida tillgången till lärare och förskollärare är hotad. Stora pensionsavgångar är att vänta, svenska lärare är mindre nöjda med sitt yrkesval än genomsnittet för andra EU-/OECD-länder, allt fler lärare överväger att byta yrke, studenter med goda studieresultat väljer bort utbildningar som är inriktade mot pedagogiska yrken, och långsiktiga prognoser spår brist på lärare och förskollärare. Några ljusglimtar finns, till exempel att intresset för lärarut- bildningen ökar och att lärare som upplever stöd från rektor är mer nöjda med sitt karriärval.
Återkommande signaler tyder även på att det pedagogiska ledarskapet inte ges den prioritet som är nödvändig och att andra uppgifter upptar huvuddelen av rektorernas tid. Rektorers förtrogenhet med den dagliga praktiken i skolan, tydlighet i det pedagogiska ledarskapet och förmåga att kommunicera och förankra skolans mål är nödvändiga i en väl fungerande skola.
Det är lätt att säga att det är viktigt att satsa på lärare, men lite har blivit gjort. De stora löneökningarna lyser med sin frånvaro i de flesta kommuner och arbetsförhållandena försämras ständigt. Ännu ett skäl till att förstatliga skolan, då det då inte räcker med att riksdagspolitiker pratar. Då har de också möjlighet att påverka dessa frågor i praktiken.
Jag bjuder på ett sista citat från en rapport som jag tycker ni ska läsa. Den sammanfattar mycket av det som också jag ser som problematiska i dagens skola. Tyvärr finns inga förslag till lösning och risken är stor att det fortsätter med en kvasidebatt på nationell nivå som inte har någonting med vår verklighet att göra. Den verklighet där skolan och dess lärare är mycket mindre värd än den årliga kommunbudgeten.
Skolverket anser att en grundläggande princip i diskussionen om lärares yrkesvardag bör vara att lärare ska använda tiden till det som gynnar elevers kunskapsutveckling. För att lärare ska kunna genomföra undervisning av god kvalitet krävs att de har tid till planering av undervisningen och till bedömning av elevers arbete. Det krävs också att de har tid för analys och dokumentation av elevers kunskapsutveckling samt återkoppling av elevernas utveckling till elever och föräldrar. Skolverkets nationella studie av hur grundskollärare använder sin tid visar att lärare undervisar ungefär lika mycket som de förväntades göra innan den reglerade undervisningsskyldigheten försvann år 2000. Samtidigt som nya uppgifter tillkommit sedan dess i form av dokumentation, administration, kontakter med föräldrar, insatser för elevers hälsa och psyko- sociala miljö finns inget som tyder på att tidigare arbetsuppgifter tagits bort, eller nya stödfunktioner inrättats i skolan, i någon större omfattning.
