74. Edcamp språk i Göteborg

cropped-cropped-edcampse_logo2-e1372019766861

Innan det är dags för en välförtjänt ledighet bjuder vi in till ett Edcamp med fokus på språk och med språk menar vi alla lärare som undervisar i något språk. Vi träffas på Folkuniversitetet vid Järntorget 17 juni klockan 17.00. Anmälan finns här.

Läs mer om Edcamp Sverige här.

Läs också:

73. Tänk ett varv till

”Klasstorlek har ingen betydelse”

Hur många gånger har vi inte hört det. Allt enligt Hattie. En liten, liten del av det Hattie säger. Nu ska vi (kanske därför) ha mellan 30 och 32 elever i nästa års sexor. Hattie säger också att klassrumsklimatet är oerhört viktigt. Hur bra blir klassrumsklimatet när 32 elever ska knös in i klassrum som inte är gjorda för så många?

Det är viktigt att eleverna snabbt bygger upp relationer med sina lärare och med varandra. Hur lätt är det om det finns 31 elever till i klassen?

Hattie säger också att acceleration, dvs. att duktiga elever får mer utmanande uppgifter, är bra för elevernas utveckling. Det är också viktigt att elever som har det svårt inkluderas i den ”vanliga” klassen och får uppgifter på sin nivå. Hur ska lärarna hinna ta fram individuellt anpassade uppgifter till alla om  klasserna innehåller så många elever som 30+?

Christian Lundahl talar om vikten att ge lärare tid att förbereda sin undervisning och säger också att det är ”kostnadsmässigt 15 gånger mer effektivare att låta lärare få den extratid de behöver för att kunna arbeta formativt än att minska klassernas storlek”. Så okej, låt säga att jag köper argumentet att klassernas storlek inte har någon betydelse. Då vill jag påminna om att undervisningstiden när den sk. ”usken” fanns var 17.5 klocktimmar på högstadiet. Nu ligger vår undervisningstid runt 21-22 klocktimmar, dvs en väsentlig ökning. Är det då inte rimligt att anta att de som vill följa forskningen också justerar lärarnas undervisningstid? Tyvärr är jag skeptisk till att det kommer att ske. Varför inte bara erkänna att forskning inte har ett skit med storleken på klasser att göra. Det handlar bara om ekonomi. Extremt kortsiktig ekonomi.

Så här står det nämligen i Skolverkets publikation Forskning för klassrummet:

Den starkaste skyddseffekten för unga är ett fullständigt slutbetyg från årskurs 9. Ett slutbetyg minskar risken för exempelvis grov kriminalitet, bidragsberoende, missbruk eller självmordsbeteende.

 

Om nu skolan är så viktig. Varför finns det inte pengar nog att investera i barnens framtid just nu. Istället för att pumpa in pengar när det redan gått snett?

I publikationen ovan går också att läsa om Kanadas inkluderande skolsystem och som lärare i svenska som andraspråk sneglar jag ofta år Kanada. Ett svenskt exempel där inkluderingen fungerat bra och som ofta tas upp är Nossebro och där satsade de bland annat på att vara 2 lärare i klassrummet samtidigt. Då kan man  möjligtvis nå 32 elever och jag kan hålla med om att fler lärare i klassrummet kan vara nog så bra, om inte bättre, än minskade klasser. Någonstans måste det liksom satsas. Att öka antalet elever i klasserna, samtidigt som undervisningstimmarna för lärarna blir fler, utan att ha en genomtänkt satsning som t.ex. ett tvålärarsystem leder bara till mer stress och därmed en sämre situation för såväl lärare som elever.

Kanske dags att tänka ett varv till, eller i alla fall förbi just det här budgetåret.

 

Läs också:

20. Edcampgbg

Har diskuterat EL, formativ bedömning och annat spännande. Som vanligt hamnade jag av en slump i en grupp och det var jag nöjd med.

Nu snart dags för pass två. Tror jag väljer att prata kollegialt lärande. Hur bra får man vara för jante?

Ni som aldrig varit på EdCamp förut ska definitivt testa.

20140320-183300.jpg

Läs också:

Spännande morgondag!

I morgon bär det av till Stockholm igen för att prata om IT-stöd i läs- och skrivutveckligen. Digitaliseringsnämnden ska lämna ett delbetänkande till regeringen under temat ”En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår”. Det är en massa höjdarfolk – Jan Hylén, fristående konsult i skolfrågor, Elza Dunkels, lärarutbildare och forskare på Umeå universitet, Åke Grönlund, professor vid Örebro universitet och så jag! I och för sig den enda som kommer direkt från verkligheten och det är ju en trygghet bara det. Delbetänkandet ska överlämnas till Anna-Karin Hatt. Oj vad jag önskar att herr Björklund också ska dyka upp! Det blir en späckad dag från morgon till kväll. Själva presentatonen och de följande samtalen äger rum mellan kl. 13.00 – 15.00. Redan halv 5 är jag på väg mot Göteborg igen!

Jag kommer att berätta om hur jag jobbar i min klass med läs och skrivinlärning. Eftersom vi är en En -till – en-klass där alla barn har en egen dator så skriver barnen på datorn och utnyttjar de möjligheter som finns när det gäller skrivutvecklingen.
Jag ska också visa en av mina elevers skrivutveckling, det är en av mina pojkar vars föräldrar kommer från Polen och de pratar polska hemma. Progressionen är mycket tydlig från den allra första texten i ettan där han skriver LOLOLOLOLOLOLO lololololololo lo lo  osv – vi hade pratat om bokstäverna L och O! Efter ytterligare 3 veckor skriver han kompisarnas namn med versaler. Sedan är det med en text från våren i 1:an, en faktatext från 2:an och en berättande text från hösten i 3:an!
Jag berättar om hur vi jobbar med BFL och formativ bedömning och jag visar vår utvärdering av arbetet. Jag ska också berätta om hur barnen arbetar med sina bloggar. Elevernas bloggar når man genom min klassblogg. Kika gärna in!http://bloggen.ale.se/brittmariehagman

Läs också:

Bryter tillfälligt pausen

Som ni märker har jag i det närmaste försvunnit härifrån. Eller förresten, det märker ni säkert inte då jag antar att de flesta försvunnit härifrån. Men jag finns fortfarande, lever men frodas knappast. Hösten har varit hysterisk. Jag jobbar heltid, läser halvtid och försöker samtidigt få ur mig sisådär 20 sidor lärobok varje månad. Det går sådär.

Så stressen är en anledning till att jag inte hängt här, men också att jag är väldigt trött på skoldebatten bland lärare på t.ex. twitter som under hösten blivit än mer polariserad. Det är illa nog att politikerna vänder och vrider på en massa meningslösa småsaker som knappast påverkar vår vardag, men att behöva läsa tweets som håller en minst lika låg nivå gör mig så trött.

Det som irriterar mig mest är det ”von-oben-perspektiv” som märks mer och mer där självutnämnda experter anser sig ha rätt och tycka vitt och brett om alla klassrum och alla lärare på alla stadier i alla ämnen, bara för att de själva råkar vara lärare (om ens det) på ett stadium i ett fåtal ämnen. Den diskussion, eller snarare det samtal, som fick mig att älska twitter har nu fått mig att mer eller mindre fly. Det är så mycket ironi, översitteri och låga kommentarer att jag inte ens orkar ge mig in i några som helst samtal. Det är synd.

Någon gång kanske jag ger mig in i skoldebatten igen, men just nu är jag helt ärligt spytrött på allt som har med den att göra. Skolutvecklingen har stannat av och blivit till en barnslig pajkastning som inte får någon annan effekt än att lärares status sjunker ännu mer.

På återseende. Hoppas jag.

Läs också:

Om neutrala arenor

När hösten började var en av dem mycket arg. Han var arg på alla. Ur hans mun kom den ena otrevligheten efter den andra och många handlade om hemska invandrare.

När hösten började kunde hon inte ett enda ord svenska. Hon fick gå i skolan för första gången på många år. Hennes mun försökte få ur sig vokalerna på det nya språket.

Idag var alla elever och lärare på vårt program på läger mitt ute i ingenstans, eller inte riktigt då det var så nära Landvetter flygplats att vi kunde ägna oss åt plane spotting, men näst intill. Idag möttes dessa två elever på riktigt för första gången. Han och hon tävlade i samma lag i femkampen och samarbetade helt fantastiskt. Han ansträngde sig för att hon skulle förstå och hon pratade mer än gärna med honom. Ett av alla fina möten idag.

En av mina kollegor brukar tala om vikten av neutrala arenor och då menar han egentligen tillfällen att mötas på en plats, i ett sammanhang utan krav. Just idag var en sådan dag. Alla skötte sig exemplariskt och elever och lärare fick verkligen tid att mötas. Vi spelade fotboll, boule och brännboll. Det var poängpromenad, femkamp, vattenkrig, bad och mycket god mat. Och överallt blandades elever ur olika grupper med lärare som de känner väl såväl som lärare de kanske bara sett någon gång. Så otroligt givande och trevligt. Lärarjobbet när det är som bäst helt klart!

Nu sover de förhoppningsvis snart. Jag slapp nattjänst i år och ska istället gå och lägga mig och mina röda axlar i min egen säng.

Läs också:

Kanske ska vi dela mer

Jag pratade med en kollega om hur jag genomfört ett prov med en gemensam elev som har dyslexi. På ett sätt som var självklart för mig.

För min kollega var det en ny idé.

Vilken tur att jag delade.

Nästa gång är det min kollega som berättar något självklart som blir en nyhet för mig.

Jag tänker att vi måste dela med oss mer så att vi får en chans att verkligen lära av varandra.

Läs också:

Skolan är inget företag utan ett moraliskt ansvar

Mitt i min vardag finns stora neddragningar. Det finns stressade lärare som försöker göra ett bra jobb utifrån de förutsättningar som getts. Det finns lärare som inte orkar utan blir sjukskrivna.

Det finns politiker som pratar om att satsa på skolan och lärarna.

Samtidigt finns det andra politiker som säger, spara 18 miljoner på skolorna i kommunen.

När jag började arbeta på Lerums gymnasium var Lars-Åke Rosenqvist min chef. Hans inlägg i skoldebatten i vår lokaltidning förtjänar att spridas längre.

Vår elevpeng ligger många tusenlappar under den elevpeng som finns i t.ex. Stockholm. Bland de lägsta i Sverige faktiskt. Är det då verkligen så att det är rektorerna som har budgetproblem, eller är det faktiskt en felaktig budget?

– Självklart ska man hålla budget. Men hur mycket som satsas på skolan är en politisk fråga.

Läs också: