När jobbet gör att hjärtat brister

Att jobba med nyanlända har hur många fördelar som helst. Att få bli en del i dessa ambitiösa och fina ungdomars liv är en ynnest. Det finns dock en stor nackdel. Något jag aldrig vänjer mig vid. Jag talar om utvisningsbesked. Nu när mina elever varit här ett tag börjar Migrationsverket ta beslut om deras framtid. Vissa får beslutet de längtat efter och de fyra eftertraktade sista siffrorna i personnumret. För andra blir beskedet ett annat. De får veta att de inte är välkomna här. Att landet de hoppats skulle vara en del av deras framtid, en ljus sådan, inte längre kommer att vara det.

Jag blir alltid förkrossad, men vet att jag måste hålla känslorna ifrån mig så mycket som möjligt. Min viktigaste uppgift är att fortsätta vara en trygg punkt i en värld där allting rasar samman. Ibland är det bara så otroligt svårt. Som idag. Vissa elever tar en större bit av hjärtat än andra och idag blev det för mycket.

Jag lyckades hålla tårarna borta, men under kvällens yogapass började de rinna. Under avslappningen rann de okontrollerat. Ibland måste även den med ganska välfungerande teflonlager få släppa ut alla känslor.

De närmaste månaderna kommer att bli tuffa, Främst för de som får negativa besked, men också för de som ännu inte vet om de är välkomna här. Det märks att Migrationsverket blivit hårdare. Reglerna är omänskliga och jag hör om regelrätta förhör som passerat alla gränser för vad som är okej. Jag skäms över att det land jag sett som humanistiskt helt har tappat greppet om de mänskliga rättigheterna.

Läs också:

What would Morrica do?

När jag började blogga om skolan upptäckte jag en lång rad fantastiska lärare som gjorde detsamma. Som älskade att vänta och vrida på sin vardag och se hur den kunde bli ännu bättre. En av lärarna som jag mötte i kommentarsfälten och senare på Twitter var Ingela, eller Morrica som hon också kallade sig. Och hon var en Morrica mer än en Ingela. Ovanlig och speciell. Hon beskrev sig själv som ”en liten tant på äventyr” och även om jag älskar tanter skulle jag inte kalla henne tant. Morrica var mer karismatisk än alla tanter tillsammans.

Jag träffade bara Morrica en gång i 3D och det var på Symposium 2012 i Stockholm. Det var som att träffa en gammal vän, för visst är det som hon själv sa att sociala medier absolut är irl det med. Jag var ganska ny som lärare i svenska som andraspråk och det Morrica bekräftade var att det funkade lika bra att sätta eleven i centrum även i detta ämne. Där fanns hon alltid, på en plats där eleven stod i centrum. I höstas talade vi om möjligheten att ses trots att det inte blev någon Symposium för henne. Det blev aldrig så.

Morrica på Twitter var den som alltid ställde frågan ”varför?” och hon tvingade mig många gånger att tänka ett varv till. Nu får jag ställa mig frågan själv: ”What would Morrica do?”.

Mina tankar går till Morricas nära och kära. Om hon lämnar ett hål i mitt liv, måste det vara tusen gånger värre för er.

Läs också:

100. Slutspurt

Läsåret 13/14 är snart slut. Ett läsår jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning, men som blivit riktigt bra. Jag har lärt känns en massa fina elever och många goda kollegor. Nu träffar jag eleverna i tre dagar till (förutom de tre som får stå ut med mig under nästa år också) och på torsdag åker vi i arbetslaget till en kollegas hus i Provence. Vi kommer åter på söndag och sedan handlar det mest om att städa och flytta för min del, innan det är dags för semester. En efterlängtad sådan.

Det är också slutspurt på #blogg100 och det här är det sista utmaningsinlägget. Jag kan lova att jag inte kommer att blogga varje dag de närmaste hundra dagarna. Nu går jag istället ner på sommartempo, för att förhoppningsvis komma åter med full energi i höst.

Läs också:

99. Bucket list

Mina elever har fått i uppgift att göra en bucket list. Niorna om tio saker de vill göra under sitt första år på gymnasiet och de andra om tio saker de vill göra i sommar.

Här kommer min lista på tio saker, små och stora,  jag vill göra under sommaren:

1. Sitta ensam på ett utecafé med en bok och en kopp kaffe som sällskap.

2. Dansa i regnet.

3. Göra något jag egentligen inte vågar.

4. Turista i min egen närmiljö.

5. Träffa någon jag inte sett på länge.

6. Läsa en bok av en författare jag länge tänkt läsa.

7. Göra ingenting.

8. Göra glass.

9. Maratontitta på en tv-serie.

10. Se en film jag länge tänkt se.

Läs också:

87. Besviken

Jag är glad att MP går framåt i EU-valet. Att F! kommer in. Däremot är jag otroligt besviken på att så många tycker att SD är ett parti värt att rösta på. Ett parti som på valvakan jublar när de får veta att Front National fått ofattbara 25% av rösterna i Frankrike. Som tycker att det rasistiska och antisemitiska partiet är fräscht och modernt. De högerextrema vindarna som blåser i Europa skrämmer mig.

Det oroar mig också att nästan 15% av mina grannar röstade på SD i gårdagens val. För ett tag sedan talades det om att kommunen skulle lägga ett boende för tio ensamkommande flyktingbarn i samhället där jag bor. Motståndarna menade att det skulle vara förödande för huspriserna i området. Jag är tvärtom rädd för att huspriserna rasar när det står klart att det är ett samhälle fullt av rasister. Är det verkligen en plats där jag vill att mina barn ska växa upp? Det känns inte alls bra. Faktum är att det känns riktigt dåligt. Glädjande nog är det dock inte så att F! och MP är små, så det är snarare ett delat samhälle än något annat. Min förhoppning är att det handlar om en protest mot EU om än en ganska korkad sådan, och att det ser annorlunda ut i  valet i september. Tyvärr är jag rädd att jag har fel.

Fiasko, skräll och chock. Ja, det är en ganska bra sammanfattning.

 

Läs också:

86. Superfin cover

1985 var jag vansinnigt kär i Morten Harket. Det höll i sig ett tag. Jag minns med nostalgi den coola tecknade videon till Take on me och älskar fortfarande låten. När jag såg sista avsnittet för säsongen av Grey’s anatomy spelades en cover på låten. En fantastisk sådan av Aqualung. Den vill jag dela med er idag.

 

Läs också:

83. Kompisar från förr

Har tillbringat eftermiddagen med två gymnasievänner. En av dem bor vanligtvis i Schweiz och det var många år sedan och många barn sedan vi sågs. Stoltheten när mina stora grabbar tog hand om deras små, lekte med dem, spelade fotboll, höll i handen och låtsades bli omsprungna. De är allt fina de där grabbarna O.

Läs också: