En fin inspirationsbok

Planen är att få igång mina elever att skriva och att faktiskt hjälpa dem finna lite inspiration. En skrivarblogg är igång och jag kommer helt klart att fylla på med övningar från fina Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson som belönades med Augustpriset 2009.

Det är verkligen en helt galen bok i ordets bästa bemärkelse. Egentligen är det en bok att äga, då det är omöjligt att återge den fantastiska lay-outen. Budskapet är att det egentligen går att skriva om  vad som helst, hur som helst, när som helst och definitivt var som helst.

Tärningen är ett viktigt hjälpmedel och det finns otaliga övningar där skribenten uppmanas att låta tärningen bestämma vad texten ska handla om.

Ålder? Slå tärningen två gång. En femma och en fyra ger åldern 54.

Den här övningen gillar jag:

Skriv upp 10 vackra ord. Det kan vara ord som är vackra för att de beskriver något vackert – vänskap, solnedgång, glasstårta. Eller ord som låter vackert – flimmer, skenben, sammelsurium.

Be att få 10 vackra ord från någon annan – pappa, moster, en kompis, din lärare, grannen…

Nu har du 20 vackra ord. Använd minst 10 i en dikt.

Gör likadant med fula ord. 10 egna + 10 från någon annan. Skriv sedan en dikt med minst 5 ord från vacker-listan och 5 ord från ful-listan.

Skriv om och om igen är en rolig och inspirerande bok. Övningarna är tydliga och inte sällan lite galna. Jag kommer definitivt att använda mig av den i mitt arbete, men ska nog faktiskt våga mig på att göra några övningar själv. Ordlistor ska jag definitivt göra. Det kan bli ett blogginlägg kanske.

Läs också:

Alla känner apan

Ibland känner jag verkligen för att byta yrke. Inte för att jag inte tycker om det, för det gör jag trots alla timmar som ägnas åt papper och möten. Eleverna gör mitt yrke till något speciellt och i 9 fall av 10 är det positivt.

Det som gör mig så trött är inte den låga lönen eller den höga arbetsbelastning. Istället blir jag förbannad av att alla tycks veta exakt hur vi lärare är och alla tycker dessutom att det är okej att hacka på en hel yrkeskår för att man själv gått i skolan och med all säkerhet råkat ut för någon dålig lärare.

Jag är trött på att ha ett yrke som dagligen diskuteras i media. Ett yrke vars utövare trycks ner på bästa sändningstid. Jag vill inte tillhöra en yrkesgrupp som det tydligen är okej att hacka på, skratta åt och behandla totalt respektlöst.

Ibland tänker jag att det är både konstigt och lite löjligt att de flesta jag umgås med är lärare, men så går jag på en fest där någon som fått lite för mycket i sig börjar diskutera sina gamla lärare som inte kunde sätta betyg, eller deras barns lärare som bara sätter betyg på de elever han eller hon tycker om, eller en inkompetens lärare som han eller hon hört talas om.

”Ska det verkligen vara så?” ”Får en lärare verkligen sätta dåligt betyg på någon för att h*n inte tycker om en elev?” ”Vet du vad mitt barns lärare sa när jag var på utvecklingssamtal förra gången?”

Och där sitter jag och ler lite stelt och säger att det låter ju konstigt och det är ingenting jag har upplevt och så blir jag plötsligt väldigt, väldigt kissnödig och ursäktar mig.

Ska det verkligen vara så?

Läs också:

De så kallade individuella lönerna

På eminenta skolbloggen Dagens skola kan du också läsa vad Rektor har att säga om lärarlöner. Han ställer frågan om en dålig lärare är värd lika mycket i lön som en bra.

Självklart inte. Frågan är bara vad en bra lärare är och om dagens rektorer har tid, möjlighet och förmåga att bedöma vem som är egentligen är bra? Nu blir det lätt så att de som är aktiv i skolgemensamma projekt premieras och inget fel i det, men det säger ju ingenting om hur läraren är i klassrummet och det måste väl ändå vara viktigast?

Tariffsystemet lämnades för femton år sedan, men det individuella lönesystemet har ännu inte börjat fungera fullt ut. I alla fall inte på de arbetsplatser jag haft, då de flesta får ungefär samma summa i löneökning. Nu skulle man kunna hävda att det är en individuell lönesättning då lärarna på en skola har olika löner och därför får procentuellt olika löneökningar även om de i kronor är i princip desamma. Jag fördrar att se på individuell lönesättning på annat sätt och hoppas att lön efter prestation kan ges. Frågan är bara vem som är värd mest lön. Läs vad Viveca Brozin Bohman skriver på Lärarnas nyheter.

Är alla lärare värda ett lönepåslag på sisådär tiotusen? Att generellt höja alla lärarlöner känns spontant som en lockande väg mot ökad status för yrket, men risken är att det blir tvärt om. Så länge potterna är små blir det dessutom löjligt låga summor att fördela och därmed minskar lönespridningen. Riktigt bra lärare ska tjäna mycket, men vad karaktäriserar egentligen en riktigt bra lärare och vem ska egentligen avgöra det? Kan vi enas om en beskrivning av en superpedagog som inte kräver att personen i fråga är en övermänniska?

 

 

Läs också:

Omläsning och bokcirkelsplanering

Just nu har jag tio elever i min grupp med de elever som kommit längst i svenska. De har varit i Sverige mellan 1,5 och 2 år och tre av dem klarade just nationella proven för år 9 i Svenska som andraspråk. Helt fantastiskt.

Ytterligare en klarade läsförståelsen, men inte uppsatsdelen och en femte skulle kanske ha klarat det om hon mått bättre än hon gör just nu. Lägg där till fyra elever som läser ganska bra och en som inte är så läsvan, men har en galet stark vilja.

Denna grupp elever ska läsa Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck, som jag valt för att det är en bra, vardaglig, hyfsat lättläst bok som passar elever mellan 16 och 19 år och dessutom borde funka för både killar och tjejer. Läs mer om boken i min bokblogg enligt O.

Nu när jag läste om den med ”elevögon” märkte jag att den innehåller en hel del klurigheter, men tanken är att alla ska försöka och att det är helt okej att byta bok om det inte funkar. Man gör så gott man kan gäller alltid i vår klass och det känns bra.

Jag kommer att guida dem ordentligt och det brukar vara lättare att läsa tillsammans med andra än att läsa själv.

Vi kör igång på torsdag med att gemensamt läsa ett eller två kapitel och se till att få koll på alla personer. Jag har också förberett en läsplanering och ett gäng bokfrågor som ska fungera som stöd för läsningen.En fråga ska besvaras skriftligt varje vecka i vår bokcirkelsblogg. I bloggen har jag också lagt upp information om Johanna Lindbäck och boken.

En gång i veckan har vi ett bokcirkelsmöte i mindre grupp. Det brukar vara ganska lagom att sitta 4-5 personer tillsammans. Under mötet diskuteras de frågor som besvarats och dessutom ett tema som kommer att var olika varje vecka.

 

Läs också:

Landlänk

Minns ni de små böckerna Länder i fickformat? De finns fortfarande. Böcker har dock en tendens att bli inaktuella snabbt. Bättre är att använda Landguiden där du hittar aktuell information om världens länder. Det är en vidareutveckling av fickformatsböckerna och uppdateras regelbundet av redaktörer från UI.

På Utrikespolitiska Institutets hemsida kan du förresten också hitta en hel del spännande information.

 

Läs också:

Länktips för lärare

UR:s pedagogweb är en guldgruva. För elever som läser svenska som andraspråk finns en hel del spännande här. Många andra ämnen finns representerade här.

Rimrum är en kul sajt om man vill leka med språket.

Temasidorna bjuder på material om t.ex. EU, Genus, klimat och mänskliga rättigheter.

Läs också:

Jag kan inte skrämma någon

Och vill inte heller. Därför tror jag inte på den auktoritet som går ut på att peka med hela handen och skrämma eleverna till tystnad. Jag har träffat lärare som använder den strategin och eleverna mår knappast bra av det. I Pedagogiska magasinet skriver Anneli Frelin, lektor i didaktik, om en annan sorts auktoritet.

Hon berättar om Lisa, eleven som inte vill komma in i klassrummet och Adrian, läraren som låter henne sitta kvar i korridoren och förklarar varför hon anser att Adrian lyckas trots att han inte får in eleven i klassrummet. Nyckelordet är ”just då”. Han får inte in eleven i klassrummet just då. Genom att inte tvinga, utan bygga ett förtroende når han på sikt ett bättre resultat. Anneli Frelin funderar dock på hur scenen i korridoren hade sett ut om den sänts i t.ex. 9A utan att bakgrunden och syftet förklarats.

Ett ensidigt fokus på lärande (att lära in eller att lära ut) resulterar i ett osynliggörande av undervisningens sociala dimension. Det är en av de dimensioner som har betydelse för lärares och skolans möjligheter att förverkliga sina syften […] Det innebär också att den tid och det arbete som lärare ägnar åt förhandlingar med eleverna, och som påverkar lärandet även av ämnesinnehållet, hamnar utanför det som är möjligt att föra upp på dagordningen.

Adrian tycker att det är viktigt att samtala med eleverna om andra saker än just matte som är hans ämne. Dessa samtal får han dock göra när han har rast vilket gör att högarna på hans skrivbord växer. Bra lärare som engagerar sig i sina elever får alltså en mycket högre arbetsbelastning och tyvärr är det enligt min erfarenhet ofta dessa lärare som inte orkar fortsätta i yrket. De jobbar helt enkelt för mycket med saker som inte syns, men som är otroligt viktiga.

Mentorssamtalet är det viktigaste i min undervisning. Att lära känna mina elever, veta vad de tycker om, vad de drömmer om, vad de är rädda för och vad de tycker är svårt är viktigt både när det gäller livet i skolan och det utanför. Viktigt är att låta eleverna själva komma på strategier för att förbättra och utveckla sitt lärande och sin skolsituation. De ska självklart komma till skolan i tid och var aktiva på lektionerna, men vägen dit kan vara lång och se väldigt olika ut. Jag ska också erkänna att jag pekar med hela handen. Det funkar bra för vissa elever. Är det något jag vill diskutera föredrar jag dock att göra det i enrum.

Jag kan inte skrämma någon, men jag kan bli rejält förbannad på elever som inte vill annat än att provocera. Många av de elever jag varit riktigt arg på är nu mina sötaste ungar som gärna kommer förbi skolan och snackar lite trots att de slutat. Troligen för att jag var och är tydlig med vad jag förväntar mig, men också för att jag är noga med att förklara vad som provocerar mig och att jag alltid visar att jag tycker om och respekterar mina elever.

Om jag vore Adrian och hade en Lisa i korridoren hade jag gjort precis som han gjorde. Jag hade låtit henne sitta kvar, men sett till att prata med henne efter lektionen och kanske varje rast under en period. Då hade vi kunnat sätta upp en första mål som kanske kunde vara att Lisa faktiskt ska komma in i klassrummet, men inte för att i första hand jobba, utan bara för att faktiskt känna att hon fixar att vara i klassrummet. Det är ett bra första steg och bygger man på med fler små delmål kan det förhoppningsvis sluta bra för Lisa och alla andra elever som inte riktigt vet hur de ska komma över alla rädslor de bär på.

 

Läs också:

Jag undervisar inte i svenska 2

Läs inlägget Svenska två ska i graven gå på bloggen Ny i svenska skolan och lär dig (om du inte redan gjort det) att det inte finns något ämne som heter svenska 2. Jag undervisar nyanlända elever i svenska som andraspråk. Vill du förkorta det fungerar både sva och sas, men svenska 2 är det inte.

Svenskan är inte det första språk mina elever lär sig. Visserligen sällan det andra heller, snarare det fjärde eller femte, men andraspråk fungerar bra. De har ingen lättare kurs i svenska, ingen light-version. De gör samma nationella prov i år nio, med enda skillnaden att de kan få lite mer tid på sig än de elever som talat svenska i hela sitt liv.

Så här skriver Anna:

Vi har länge haft stora problem med att höja statusen på svenska som andraspråksämnet. Vi har haft svårt att förklara för föräldrar och elever att de båda ämnena har samma status och att betygen i de båda svenskämnena är lika mycket värda. Dels har problemet handlat om att kursplanerna faktiskt varit lite för olika men framförallt handlar problemet om att vi som arbetar i och omkring den svenska skolan inte signalerat att svenska som andraspråk är tillräckligt viktigt att satsa på.

Läs också: