14. En vanlig fredag

29684247_O_1

Eller i alla fall en ganska vanlig fredag, som inleddes med Nationellt Prov för sexorna i engelska. Skrivdelen och konstigt nog mer nervösa elever. Eller i alla fall fler. Att prestera själv kändes läskigare än att svara på frågor.

Fredagar betyder fredagsfika och en av få gånger jag sitter ner och fikar ordentligt under veckan. Det betyder 20 minuters rast. Trevligt, trots att det ofta handlar om att informera om sådant som alla behäver informera varandra om.

Därefter fortsatte jag dagen med samma sexor i engelska. Vi håller på och spelar in en film inspirerad av I am eleven, som ganska naturigt har fått namnet We are twelve and thirteen. Igår fixade vi skyltar som ska vara med i filmen, de fixade det sista idag och därefter började vi med filmens inledning. Hela klassen drog ut på skolgården och skrek ”we are twelve and thirteen”. Det kan ha sett lite märkligt ut, men vi hade väldigt kul. Bra att passa på att filma gruppen en dag då alla är närvarande.

Hann med lite planeringstid innan lunchen. Fixade det sista inför starten av läsprojektet kring Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius i min andra sexa. Jag har nästan tre timmars lektion med samma klass från 12.20 till 15.05 på fredagar och då gäller det att ha koll på varje minut.

Lunchen åt jag som vanligt med eleverna. Passade på att lära mig namn på några elever i andra arbetslag, som kan vara taktiskt att ha koll på. Min egna lunch blev idag ungefär en kvart och runt 15-20 minuter är vad den brukar bli. Det där att dra av 30 minuter från det som räknas som arbetstid varje dag känns lite som ett hån. Exklusive lunch har jag gjort nästan exakt 45 timmar den här veckan. Ungefär 41 av dem i skolan. Men egentligen är det mer tid, då jag inte haft riktig lunchpaus någon av dagarna.

Eftermiddagslektionen delas i två. Vi inledde med ungefär 20 minuters tyst läsning. Därefter fortsatte eleverna med sina tal. De har nu fått respons av mig och i vissa fall även av kompisar och nu håller de på att bearbetar. Det blir riktigt fina tal om kändisar som Håkan Hellström och en hel del fina mammor, pappor, systrar och bröder.

Sista lektionen presenterade jag boken vi ska läsa, men jag sa inte så mycket mer om den än att den handlar om Agnes som har en mamma som är same. De fick börja med att skriva det de vet om samer och det de vill veta, samt utifrån bokens omslag och titel fundera över vad den kommer att handla om. Därefter talade jag lite om samerna och vi lyssnade på första delen av UR:s serie där Maxida Märak läser och jojkar berättelsen. Texten är något förkortad, men jag ville ändå att de skulle få höra samiska och jojk på riktigt. Nu läser de vidare några kapitel i veckan och svarar skriftligt på frågor, som vi också ska diskutera. Idag funderade vi över hur språk och identitet hör ihop och det var svårt för många. Förhoppningsvis har de mer att säga efter läsningen.

Jag drog direkt från jobbet till grabbarna O:s skola och sedan till simskolan. Nu har jag äntligen landat i soffan efter en ganska bra och hyfsat lugn vecka.

 

Läs också:

Att träffa en författare

Verkligheten kom till skolan igår, då eleverna fick träffa författaren Ann-Helén Laestadius som skrivit boken vi just nu läser tillsammans. Alla elever utom en fanns på plats och med tanke på senaste tidens frånvaro var fantastiskt. De vågade inte ställa frågor inför alla andra, men efteråt gick ett par av tjejerna med mig fram och stammade fram några frågor.

Inför författarpratet hann jag och min kollega byta några ord med Ann-Helén och vi pratade om hur bra boken funkat med våra elever, trots att de egentligen är för gamla för att tillhöra målgruppen. Inget sex eller våld, varken alkohol eller droger. Istället två lillfingrar som möts i en scen som alla älskade. Det är romantik och pirr, precis vad våra elever vill ha. Dessutom en spännande historia kring ursprung, språk, identitet och andras reaktioner på vem man är och/eller bör vara.

Ann-Helén talade mycket om identitet och vem man är. Kan man vara halv eller till och med kvarts av någonting? Är det inte bättre att säga att man är dubbel? När blir man svensk är det vi diskuterat mest och hur ska eleverna göra med sina barn, vilka språk kommer de att tala med dem, vilka traditioner kommer de att föra vidare? Många intressanta saker att diskutera helt klart.

Mer om Ann-Heléns besök kan du läsa på min bokblogg enligt O.

Läs också:

Att läsa en bok gemensamt

Det går sakta med säkert framåt med vår gemensamma läsning av Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius, som jag tidigare skrivit om här. Vi kommer inte att hinna läsa ut hela boken innan onsdag då författaren kommer på besök, men eleverna har ändå fått med sig en hel del redan, så det känns okej.

Den här veckan har vi valt att låta eleverna jobba ganska mycket själva, men de har också fått läsa högt en och en för oss lärare. Då har vi närläst texten och pratat om alla okända ord och uttryck. Att hinna ägna tid åt varje elev är värdefullt.

Idag har jag läst ett kapitel högt och vi har pratat om det utanförskap som Agnes känner då alla ungdomar i Soppero pratar samiska med varandra och hon inte förstår.

Vad är syftet med läsningen? För vissa elever blir det att svara rätt på våra frågor och jag försökte idag (igen) få dem att förstå att det är en väldigt liten del av läsningen. Att läsa handlar om att utöka sitt ordförråd och att uppleva en miljö som i detta fall är väldigt ny. Viktigt är att förstå och att kunna läsa mellan raderna. I avsnittet vi läste idag fick vi veta att de inte alltid åker helikopter till renarna i Norge, utan att de ibland tar sig dit landvägen med bil eller kanske moped. Nu när farfar åker med tar de dock helikoptern ändå fram.

Ingenstans står det att farfar har svårt att gå, eller att han inte kan åka moped. Vi kan bara dra slutsatsen av den information vi fått att han är gammal och troligen inte orkar med längre resor. Att lära sig läsa mellan raderna är viktigt och är man inte van vid det är det väldigt viktigt att få hjälp med strategier.

Läs också:

Vi läser vidare gemensamt

Det här att läsa samma bok en hel grupp är himla kul. Visserligen blir det extremt lärarstyrt, men eleverna gillar en tydlig struktur och de gör sina uppgifter. Efter varje kapitel får de ett antal frågor och några ord. Frågorna kan handla om ren läs- eller ordförståelse eller vara av det mer analyserande slaget.

Ibland läser vi lärare ett kapitel högt för att vara säkra på att fånga in hela gruppen. Vårt tempo nu i början är väldigt lågt, bara två kapitel i veckan, men snart kör vi på i lite snabbare takt. Det absolut viktigaste för att en gemensam läsning ska fungera är att alla kommer med från början. Speciellt när boken är lite svårare än vad eleverna egentligen klarar av, vilket är fallet för oss.

Det som är så himla bra med Sms från Soppero är att det finns mycket att prata om. Beskrivningarna av vad som händer och vad personerna gör och tänker är tydliga och saker upprepas ibland något kapitel senare, vilket gör läsningen enklare. Förra veckan handlade våra samtal mycket om mobilens betydelse, både för Agnes i boken och för eleverna själva. Vi har också talat om vad ett eget språk betyder och huruvida de kommer att föra sitt modersmål vidare till sina barn, eller som Agnes mamma Anna-Sara ta avstånd från det.

Att samernas situation tyvärr inte är unik har vi också talat en del om. Kurderna är aktuella, då vi har både kurdiska och irakiska elever i gruppen. Romerna togs också upp av någon och vi har pratat om hur deras hemländer ser ut gällande olika folkgruppers situation.

Sedan har vi självklart pratat kärlek också. Vad betyder egentligen ordet flirta och hur känns det att få ett sting i hjärtat? Är det viktigt att den man är kär i talar samma språk och har samma ursprung? Hur är en person som är ouppnåelig eller kanske överlägsen? Ordkunskap satt i ett sammanhang är den klart bästa!

Det bästa av allt är att vi har ett mål med vår gemensamma läsning. I slutet av mars kommer nämligen Ann-Helén Laestadius på besök. Kanske kommer någon att fråga henne varför hon har ett dubbelnamn och då är det av intresse, inte för att vara otrevlig. Just fenomenet dubbelnamn kom vi in på idag. Agnes mamma heter ju Anna-Sara och eleverna kunde rabbla upp en hel del andra liknande namn. Varför sätter man ihop två namn så? Jag hade inget bättre svar än att det är fint. Har ni?

En annan sak vi pratat en del om är huruvida Ann-Helén är Agnes eller kanske Anna-Sara eller någon annan i boken. Vi tror mer på att hon är en blandning, men är nyfikna på att få ett svar.

Har du haft lyckade läsprojekt med eleverna? Berätta gärna!

Läs också:

Dags för gemensam läsning

Idag har vi startat upp ett läsprojekt kring boken Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius. Anledningen är dels att det är en väldigt bra bok, men också att författaren kommer till vår skola i slutet av mars. Tyvärr fanns inte alla de 15 böcker som vi köpt in kvar när vi skulle dela ut dem till eleverna. Några verkade ha fått fötter och knallat iväg. Lite surt. Ännu surare är det att boken verkar vara slut överallt och idag har jag mailat alla möjliga och omöjliga som kan tänkas sitta på ett lager. Till och med Ann-Helén själv. Vi får se hur det går.

Dagen började med att min kollega presenterade en power-point för eleverna om samerna. Vi tittade också på en kort film för att de skulle få lite inre bilder av den miljö som de sedan kommer att möta under läsningen. Vi pratade om vikten av ett land och ett språk och jämförde med t.ex. kurderna och romerna. Just kring Kurdistan råder delade meningar i gruppen, då några är från Kurdistan och självklart menar att det är ett land, medan alla irakier inte håller med. Eleverna från östra Europa exemplifierade istället med romernas situation i deras länder. Ett mycket intressant samtal.

Lektion 2 berättade jag lite mer om Sms från Soppero och därefter läste jag och min kollega första kapitlet högt. Alla fick sak som de tyckte var viktigt och tillsammans fick vi en ganska bra bild av vad som hände. Vi kör back to basic under just detta projekt och eleverna kommer att få frågor till varje kapitel att besvara för hand i en skrivbok.  Detta för att google översättningen gjort lite väl mycket av jobbet den senaste tiden, men också för att träna på att skriva för hand. Har du t.ex. arabiska som modersmål är det inte direkt busenkelt att skriva i linjerade böcker.

Mycket av diskussionen kring kapitlet kom att handla om mobiltelefoner och hur viktiga de egentligen är. Att vissa elever skickar runt 100 sms under ett dygn känns helt galet för mig och lika galet var det för dem när jag sa att jag kanske får runt 5 sms i veckan och skickar ungefär lika många.

 

Läs också:

Det är mycket nu

Jag har faktiskt unnat mig flera dagars ledighet under lovet. Detta trots att jag har saker att göra både med lektionsplanering och lärhandledningsskrivande. Det får vänta och jag är glad att jag tog det beslutet, trots att nästa vecka kommer att rivstarta.

Nu är det då söndag och lovet är över. Jag tittar på första gången på Den övervakade skolan och känner igen mycket av mitt eget jobb. Nu är vi kanske inte alltid lika tålmodig som Mr Drew, men mycket av tiden under veckan går åt till samtal med mina elever. Vi övervakar kanske inte varje steg de tar, men många av dem. Det är fördelen med att ha få elever. De får mycket av min tid. Nackdelen är att det är svårt att smita. Eller kanske är det också en fördel?

Varje elev behöver få krav ställda på sig, men det ska vara rimliga krav. Dessutom är det min uppgift som lärare och mentor att lyfta fram det som är bra och omformulera det negativa till något positivt. Som Mr Drew som säger att eleven inte är dum utan beter sig dumt. Det är viktigt.

Ikväll ska jag läsa en bok. Inte planera och inte tänka på jobbet. Morgondagen börjar med en halv studiedag så jag har bara en lektion och därmed tid att planera resten av veckan efter den. Mycket är redan planerat, då vi är mitt i ett projekt om kärlek och sex.

Vecka 9 ska vi börja läsa en gemensam bok, Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius, som besöker skolan i slutet av mars. Det ska bli riktigt kul och det är uppgifter till boken jag ska göra imorgon. Det mesta finns i huvudet redan, men det behöver struktureras och skrivas ner.

 

Läs också:

Upptäck en ny värld

Bild: Stefan Tell

Veckans boktips är faktiskt tre, Sms från Soppero, Hej vacker och helt nya Ingen annan är som du. Tre böcker om Agnes, samen från Solna, som vuxit upp utanför den samiska kulturen på många sätt. Hennes mamma har aldrig pratat samiska hemma och Agnes har egentligen aldrig känt sig som same. Nu när hon är tonåring börjar dock nyfikenheten växa mer och mer och hon har i hemlighet lärt sig några ord på samiska.

Tur är väl det, då hon en dag får ett sms från samiska. Det är från Henrik, en kompis till Agnes kusin Kristin, som bor i Soppero. De börjar skriva fler sms till varandra och blir vänner på Facebook. Henrik är en “riktig” same som sköter renar och åker skoter. Agnes blir mer och mer förälskad och räknar dagarna tills hon och mamma Anna-Sara ska åka upp och hälsa på mormor och morfar.

I första boken är Agnes i Soppero under några få dagar, men det är tillräckligt för att hon verkligen ska få smak på det. Mest är det så klart Henrik som lockar, men också den samiska kulturen som fascinerar henne.

Hej vacker har det blivit sommar och Agnes ska tillbringa sex veckor hos mormor och morfar. Med sig får hon av misstag ett brev adresserat till henne som hennes mamma har gömt. Brevet hittar hon när kompisen Jenny kommit upp till Soppero och de båda ger sig iväg på äventyr. Inget populärt sådant, faktum är att mamma Anna-Sara lämnar Stockholm och beger sig till Soppero hals över huvud för att stoppa det.

För mig är dock det största äventyret att få följa med till en, för mig, väldigt exotisk värld. En värld fylld av renar och koltar, som jag vet pinsamt lite om. Jag är tämligen säker på att jag inte är ensam om detta. Jag njuter av att få bli en del av gemenskapen i Soppero, men lider med Agnes då det inte är så lätt att bli accepterad som same om man kommer från Solna och knappt talar samiska.

Den tredje boken om Agnes och Henrik kom alldeles nyss. Den heter Ingen annan är som du och utspelar sig en sommar senare, då Agnes och Kristin ska på ett samiskt konfaläger i Nikkaluokta. I den här boken handlar det verkligen om att Agnes försöker forma sin identitet, både som same och som tonåring.

Böckerna om Agnes borde läsas på alla skolor i landet. Dels för att många behöver lära sig mer om samerna, men också för att det är tre riktigt bra böcker. För mina elever, som också kämpar med sitt språk och för att passa in, kan de ge en annorlunda och spännande vinkling.

Författaren Ann-Helén Laestadius föddes i Kiruna 1971 och bor numera i Solna. Hon har alltså gjort Agnes resa, men åt andra hållet. Även hennes mamma är same och hennes pappa svensk. Liksom Agnes fick hon inte lära sig samiska hemma. Hon stod med fötterna i två kultur, som många andra ungdomar gör. Hon vet också hur det är att inte behärska ett språk och hur viktigt språket är för identiteten.

Många ungdomsböcker handlar om just identitet och jag gillar sättet Laestadius tar sig an ämnet. Det hade kanske varit lockande att skriva en bok om samer som råkar vara ungdomar, men istället har hon valt att skriva en bok om ungdomar som råkar vara samer, vilket gör stor skillnad. Agnes och Kristin har kärleksproblem som alla andra, funderar över skola och föräldrar som alla andra. Att de är samer gör det hela bra mycket mer intressant och Laestadius ”lurar” läsaren att  lära sig en massa om samisk kultur, tradition och historia, utan att historien känns tung och faktaspäckad. Det är skickligt gjort helt klart.

På Ann-Helén Laestadius hemsida kan du läsa mer.

Läs också:

Kan det vara en lärare?

Jag läser ungdomsboken Ingen annan är som du av Ann-Helén Laestadius opch fastar för några rader där Agnes beskriver sitt förhållande till den mycket äldre Ella som varit hennes ledsagare i Agnes jakt på sin samiska identitet.

Ella hade varit hennes vägvisare. Ingen som pekade med hela handen, men den som ständigt var beredd att fånga när man släppte taget och föll. Och så lyfte hon upp henne, puttade henne lite lätt, fick henne att tänka och byta väg.

Tycker att det är en så fin beskrivning av vad en bra lärare kan vara för en elev.

 

Läs också: