Tag Archives: Bedömning

Mar9

Låt barn få vara med på sina villkor

Posted on by
Låt barn få vara med på sina villkor

Idag läser jag Jenny Strömstedts krönika om elitsatsning inom idrotten och hur absurd den kan bli i många sammanhang. Hon berättar om toppning av lag med femåringar, då idrott bara borde handla om att leka och röra sig. Vår vilja att sortera tidigt är farlig. Risken är inte bara att vi missar en massa talang, som Strömstedt skriver om, utan att de utsorterade ger upp. Jag känner samma sak när det talas om betyg i år 3. Att sortering är onödig. I skolan räcker det att lärare vet och att de får möjlighet att stötta de barn som behöver det. Barnen behöver inte få veta att de inte duger.

Läs också:

Feb14

Det är lätt att gnälla

Posted on by
Det är lätt att gnälla

Inser att det här blivit en riktigt gnällig blogg, men det förekommer så mycket galen debatt kring skolan att det kanske inte är så konstigt. Tänkte ändå fundera lite över vilka reformer jag skulle vilja se i skolan.

Lärare hinner inte med för- och efterarbete. Det är allvarligt. Om vi ska få hög kvalitet på lärandet måstre det finnas tid för reflektion. Minska undervisningstiden. Satsa på kvalitet.

Kvalitet blir det också om lärare hinner se eleverna och vara delaktig i deras lärande. Ständig formativ feedback är mer fruktbart än betyg en gång per termin. För att lärare ska hinna se krävs få elever och en lugn miljö. Satsa på mindre grupper, eller ännu hellre två lärare i varje klass på säg 25 elever. Det ger möjlighet till större flexibilitet.

Betyg är måhända ett bra utvalssystem, men i övrigt säger det väldigt lite om elevernas kunskaper. Att sätta betyg i år 3 innebär bara ökad administration och stämplande av elever. Problemet är inte att lärare inte vet vilka elever som behöver söt, utan att skolorna inte har råd med det. Riktade statliga pengar till stöd som är inkluderande. Ett tvålärarsystem vore t.ex. en bra väg att gå. Vi behöver självklart även speciallärares och specialpedagogers kompetens, men två lärare i klassrummet hinner mer än en.

Inkludera lärare i svenska som andraspråk i gruppen av specialpedagoger, som handledare för andra lärare. Svenska skolan behöver ett språklyft och den speciella kompetens som dessa lärare besitter behöver spridas till fler. Dessa skulle kunna få titeln språkhandledare.

För elever med annat modersmål än svenska behövs extra satsningar. Det måste också bli lättare för de sent anlända, utan betyg från hemlandet, att ta sig vidare in på gymnasiet. I grunden tycker jag att det är bra att kraven på antal godkända ämnen har höjts, men den här elevgruppen hamnar i kläm och riskerar utanförskap.

Läxhjälp ska inte finansieras med skatteavdrag utan pengarna ska tillföras varje skola. Istället för längre skoldagar förordnar jag läxhjälp. Sommarskola är också en bra idé, men för den som vill, inte bara som straff för den som riskerar att inte få betyg.

Erbjud inte bara fortbildning. Kräv det. Inte genom tvång, men nästan. Alla lärare behöver utbilda sig regelbundet för att utvecklas. Då räcker det inte med Lärarlyftet II som visserligen ger mig mycket kunskap, men också en sämre ekonomi. Jag bekostar min egen fortbildning. Det är fel. Avsätt pengar till ett lärarlyft värt namnet och se till att inte bara de redan engagerade fortsätter sitt lärande.

Lärares administrativa arbete behöver minskas. IUP i tidiga årskurser och betyg på högstadiet kan vara en väg att gå. Inför inte fler nationella prov, utan låt Skolverket arbeta fram en kunskapsbank med prov, bedömningsexempel och annat som lärare kan använda i sin bedömning.

Lärarhandledare är ett bra förslag. Vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Förstelärare och andra karriärtjänster som Alliansen presenterat är inte lika fruktsamt för verksamheten. Istället för att fokusera på timplan och enskilda ämnen behövs samarbete.

Ungefär så här skulle jag önska att de skolpolitiska förslagen skulle se ut. Men vad vet jag. Jag är ju bara lärare.

 

Läs också:

Jan25

Har du ångest lilla vän? Bra!

Posted on by
Har du ångest lilla vän? Bra!

Nu är ångest ett relativt begrepp, men det är knappast upplyftande att läsa om psykologen Pia Rosanders forskning som visar att elever som känner är ordentliga och känner oro och ångest inför skolarbetet får bättre betyg. Troligen för att de då gör det de ska. Däremot oroas Rosander över att just oro och ångest inte direkt borgar för en god djupinlärning.

I en skola fylld av prov och läxor kan jag se att detta skulle stämma. Däremot tror jag inte att ordentliga elever automatiskt känner oro och ångst. Det är inget nytt fenomen det här. De ”duktiga” klarar skolan, medan de som är ”röriga” eller kanske egentligen kreativa och impulsiva, inte klarar sig lika bra. Fortfarande är det viktigt att sitta still, lyssna till läraren och jobba med samma sak som alla andra.

För ja, det är individualisering som krävs konstaterar Rosander. Självklart är det så. Elever är olika och att tro att de ska lära på samma sätt är inte rimligt. Fler nationella prov och betyg tidigare torde knappast vara bra för någon. De ”duktiga” får prestationsångest och ”de andra” fixar troligen inte heller den provfixerade skolan.

Just nu är ”eget arbete” det fulaste som finns. I alla fall för skolminister Björklund som verkar ta för givet att eleverna släpps vind för våg och får göra lite som de vill så fort läraren inte står i katedern, eller möjligen ger eleverna prov eller läxförhör. Mellantinget då? Finns det inte en gyllene medelväg?

Lärares arbetsbörda ökar. Mer än i andra yrken om man får tro Aftonbladet. Nu säger detta inte mycket egentligen, då det skulle kunna var fullt möjligt trots detta att läraryrket är totalglassigt i jämförelse med andra yrken. Jag har dock svårt att se att så är fallet. Samtalen  på lärarrummen talar sitt tydliga språk. De många sjukskrivningarna likaså. Många lärare mår väldigt dåligt.

Om alla elever ska tvingas in i samma mall kommer många att falla ifrån. Kring dessa elever ska extra mycket dokumentation göras. Om vi istället kunde minska på all förbannad mätning kanske situationen kunde varit en annan. Jag tror dessutom att många lärare tillhör den samvetsgranna och ångestdrivna gruppen som är rädda för att misslyckas. Kanske är det också därför det är lätt att klamra sig fast vid gamla strukturer istället för att våga nytt.

Jag pratar utveckling och strategier med mina elever så gott som dagligen. Jag sätter inga betyg på enskilda uppgifter, utan på helheten. Tillsammans med eleverna gör jag bedömningen. Det finns ett visst intresse i att ha nationellt prov i såväl svenska som andraspråk som engelska helt klart, men det kostar många gånger mer än det smakar. Den nya information jag får om mina elevers kunskaper är ytterst begränsad.

Så hur vänder vi detta? Så länge skolpolitiken ser ut som den gör är jag rädd att det inte kommer att vända alls, utan istället fortsätta utför. Resultatet blir troligen fler elever med ångest, fler elever utan betyg och fler sjukskrivna lärare.

Vad vill jag ha? En flumskola där alla ungar gör precis som de vill? Självklart inte. Motsatsen till en skola som testar allt med hjälp av prov eller mäter allt möjligt och omöjligt  är inte en skola som inte har koll på vad eleverna kan. Jag är glad att jag har mitt twitter-flöde som till stor del befolkas av lärare med visioner. Lärare som sätter elevernas lärande i centrum och gärna använder ny teknik för att kunna erbjuda eleverna fler sätt att lära på. För det måste finnas alternativ.

Hur tänker du?

 

Läs också:

Okt22

Ska alla få en rimlig chans?

Posted on by
Ska alla få en rimlig chans?

Även jag hamnade igår in en diskussion kring språk och ämne på twitter. Anna Kaya skriver mer specifikt om den här och jag tänte istället diskutera lite mer allmänt.

Går det som ämneslärare att välja bort ett språkutvecklande arbetssätt? Att bara fokusera på ämneskunskaper? Mitt svar är ett klockrent nej. Jag förstår inte ens hur man som lärare kan tycka att det räcker att uppdatera sina ämneskunskaper. Inte heller hur man kan anse sig komepetent utan att också blanda in pedagogisk forskning kring hur elever lär. Är inte ämneskunskaperna dessutom relativt meningslösa om de inte kommer eleverna till godo?

Jag har förut skrivit om de två ytterligheter som brukar få exemplifiera lärares vilja till anpassning efter elever med annat modeersmål, eller för den del elever som av andra orsaker kan ha svårt att språkligt fixa ämnesstudier. En ytterlighet är läraren som helt kör på den undervisning som hen tycker att eleverna bör fixa, med ämneskunskaper i fokus och helt utan anpassning till elevernas förutsättningar. Vill de så kan de och fixar de inte kursen finns det en brist hos eleverna. Lite svinn för man räkna med. Som en lärare igår som menade att det är helt okej med ett svinn på 20%.

Den andra ytterligheten är läraren som anpassar och anpassar och anpassar, tills det till slut inte finns mycket ämne kvar alls. Inte heller detta gör att eleverna når målen och läraren försöker vrida sig några varv till för att eleverna ska klara sig. I värsta fall får eleverna ett betyg ändå, för att hen kämpat så mycket. Vissa kallar den här urvattningen av ämnet och lärarens akrobatkonster för individualisering och menar att det är ett bevis på att individualisering inte fungerar.

Jag menar att individualisering är något helt annat. Att det istället handlar om att som lärare veta hur en elev lär på bästa sätt och att, tillsammans med eleven, synliggöra lärandeprocesser. Det handlar också om att som lärare variera sin undervisning för att därmed nå så många som möjligt, erbjuda olika redovisningssätt så att så många som möjligt lyckas och inte minst ge eleverna verktyg för att själva ta kontroll över sitt lärande. Det betydet inte att alla ska sitta själva och arbeta med varsin planering, men att arbetet inte heller nödvändigtvis måste se likadant ut för alla.

När det gäller språkinriktad undervisning handlar det också om att lyfta fram den terminologi och de texttyper som ingår i ämnet. Det handlar allstå långt ifrån om att sänka nivån på undervisningen, utan snarare att förtydliga den. Även elever som vill, kan och ska nå A tjänar på att få klart för sig vad det egentligen är som förväntas av dem.

Det jag också funderade över under gårdagens diskussion var hur någon kan se en undervisning där språket står i fokus som ”en sak till”. Något som ligger utanför den ordinarie undervisningen. Det går inte att undervisa en grupp där det finns elever som inte behärskar svenska fullt ut, utan att undervisningen på något sätt anpassar och förändras.

Det framgår också med all önskvärd tydlighet i den nya läroplanen att alla lärare har ett ansvar för alla elevers kunskapsutveckling och språkutveckling.

ur Läroplanen för Gymnasiet, Övergripande mål och riktlinjer

Alla som arbetar i skolan ska

  • ge stöd och stimulans till alla elever så att de utvecklas så långt som möjligt
  • uppmärksamma och stödja elever som är i behov av särskilt stöd

[...]

Läraren ska

  • i undervisningen beakta resultat av utvecklingen inom ämnesområdet och för undervisningen relevant pedagogisk och annan forskning, och
  • organisera och genomföra arbetet så att eleven

- utvecklas efter sina egna förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla sin förmåga, [...]

- får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling

 

För grundskolan finns exakt samma formuleringar, förutom den om forskning. Det trycks också mycket mer på att vårdnadshavare ska inkluderas. I båda läroplanerna trycks det särkilt på att alla elever har rätt att utvecklas, men att elever i behov av särskilt stöd ska uppmärksammas extra.

Ganska tydligt, eller hur? Det står visserligen inte att alla elever måste nå E, men det går knappast att tolka läroplanens text som  att det är okej att inte alla elever får den undervisning och det stöd de är i behov av. Det handlar inte om att göra en sak till, utan om att göra en massa olika saker för att hela tiden förbättra sin undervisning så att den passar fler.

Allt börjar med en bra lärare. Hattie menar till och med att det är en av de mest avgörande faktorerna för skolframgång. En bra lärare finns till för alla sina elever. Eller som det står i sammafattningen av Greppa Språket (som jag för övrigt rekommenderar alla lärare att läsa):

Lärarens förhållningssätt, attityder och val av arbetssätt har en avgörande betydelse för all kunskapsutveckling och kanske i synnerhet för flerspråkiga elever.

 

Visst inser också jag att vägen till ett E är lång för vissa elever. Jag vet också att alla inte kommer att nå dit. Däremot skulle jag aldrig tänka tanken att nöja mig med att 80% lyckas. Det är som om svenska landslaget i fotboll skulle gå ut med att de är nöjda om de tar sig till VM och möjligen vinner någon match i gruppspelet. De måste drömma om guld. De måste till och med satsa på guld. Att det sedan är näst intill omöjligt för dem att verkligen ta guld är underordnat.

Vi kan inte bara skylla på att vi har mycket att göra och att tiden inte räcker till. En så viktig sak som att ge alla elever en förutsättning att nå målen kan man inte dribbla bort. Det är både oansvarigt och sorgligt att åsikter som den att alla elever inte räknas, finns i lärarkåren. Tyvärr är jag medveten om att sådana lärare finns. Det gör mig ledsen.

Läs också:

Sep27

Att jobba ensam

Posted on by
Att jobba ensam

Jag studerar nu på Lärarlyftet för att bli behörig i svenska på gymnasienivå. Mycket för min egen skull, jag behöver egentligen inte behörigheten för det jobb jag gör just nu, men också för att det finns ett behov på skolan av behöriga svensklärare. Första delkursen handlar om bedömning i allmänhet och formativ bedömning i synnerhet. Mycket intressant och matnyttigt.

Igår var jag dock väldigt frustrerad, då uppgiften var att bedöma autentiska uppsatser enligt kriterierna för NP i svenska B. Lite tror jag att frustrationen handlade om att jag inte undervisat i kursen och därmed var osäker på vad som egentligen kunde krävas. Många uppsatser hamnade på G, visserligen på gränsen till både högre och lägre betyg, men ändå G. Problemet med den gamla betygsskalan antar jag.

I det läget vill jag ha bedömningshjälp. Jag har verkligen väldigt svårt att bedöma själv, utan att sedan få chans att dela mina tankar med någon annan. Egentligen är det väl en bra insikt, men just igår var det lite jobbigt.

Brukar du bedöma tillsammans med dina kollegor?

Läs också:

Apr3

Vem vet mest?

Posted on by
Vem vet mest?

Om man en gång gått i grundskolan och sedan fått en position inom näringslivet är man tydligen expert på hur svenska grundskolan ska bli bättre. Som vanligt är det inte de som vet någonting om verksamheten som får uttala sig, utan personer som inte har en aning. Personer som tycker, för vem som helst får tycka om skolan.

Två sådana personer är Tobias Krantz (som visserligen kan vara lite förlåten då han arbetar med utbildning, men en helt annan sådan) och Johan Olsson, som på Newsmill kommer med sk lösningar och dessutom skriver med sin egen grundskoletid som en merit.

De har sex lösningar.

1. Fokusera på resultat. Nej, fokusera på kunskap. Två olika saker. Det handlar om unga människor och att bara mäta och bedöma i tid och otid tror jag inte på. Vi lyssnade på en företrädare från projektet GR Drop Outs som påpekade att en anledning till avhopp är just det ständiga mätandet. Att inte bli sedd, utan bedömd. Därmed inte sagt att vi inte ska ha koll på vad ungarna kan, det ska vi och det har vi. Fråga vilken lärare som helst som undervisar små barn om hen vet huruvida de kan läsa och skriva. Fråga sedan om eleven får den hjälp hen behöver. Jag lovar att problemet inte är att att läraren inte vet. Och detta funkar utmärkt utan fler nationella prov. I Finland klarar man sig utmärkt utan nationella prov. Där har man tilltro till sina lärares kompetens.

Väldigt  intressant var det att läsa artikeln om skriftliga omdömen på yrkesetik.se  där skribenten diskuterade det faktum att yttre aktörer formar mallar för skriftliga omdömen som knappast handlar om att eleverna ska kunna läsa dem och utvecklas av dem. De kan knappt läsa dem. Istället verkar det handla om att det ska finnas dokumentation, men frågan är för vem.

Vi ska absolut mäta elevernas kunskaper och vi ska definitivt fundera över varför det inte alltid blir som det borde. Vi måste analysera resultaten mer och inte stanna vi att skylla på lärarna eller ännu värre eleverna. Detta handlar också om respekt för en yrkeskår som inte kan beskyllas för allt.

 

2. Uppvärdera ledarskapets betydelse

Det skulle kunna handla om att läraren som ledare uppvärderas. Vi behöver ses som ledare. Där håller jag med. Att rektorerna ska hinna vara ledare skulle också vara bra, men då måste uppdraget ses över. Vi har en fantastiskt bra rektor, men hen är så sönderstressad och splittrad i sitt uppdrag att det är svårt att se hur hen ska hinna vara den ledare hen vill vara och som vi behöver.

Så inte bara uppvärdera, utan omvärdera.

Åter till kunskapsmålen. Eleverna känner inte till dem. Det ska de göra, i alla fall på högre stadier. Samtidigt är läroplanen inte direkt lättläst och mina elever som varit kort tid i Sverige har definitivt svårt att tyda dem. Jag tror inte att de är ensamma. Där kan man välja väg. Att konkretisera eller bara delge kursplanerna. I båda fall finns risken att eleverna inte kan redogöra för vad som står i kursplanen med rätt ord, men jag tror på det förstnämnda. Åter till omdömena som ingen elev kan läsa alltså. Detsamma gäller läroplanen och så måste det vara. Vi behöver ett dokument som är för lärare, de som har utbildning och som förhoppningsvis har koll på vad orden betyder. Det kanske räcker så.

Läraren som ledare. Jag är helt på. Då krävs att utomstående litar på ledaren, att rektorn kontrollerar hen och att ledaren inte gömmer sig i sitt klassrum, utan samarbetar med andra ledare.

3. Det klassiska. De som är duktigare måste få springa före. Vi måste individualisera mera. Jag säger ja och nej. Alla elever måste utmanas på sin nivå. Alla elever behöver också en slags gemenskap. Individualiseringen behöver därför ske inom gemenskapen. Ofta plocka vi ut dem som behöver extra hjälp. Ofta kan det behövas, men inte hela tiden. Kanske kan man ha profilklasser, men hellre extra utmaningar för de elever som behöver det. Någon som är grym i matte är det kanske inte i historia och tvärtom.

En bra lärare kan individualisera inom klassen. Konstruera uppgifter som kan lösas på olika nivåer. Hen behöver kanske hjälp ibland. Hjälp i klassrummet, istället för att elever plockas bort. Det tror jag på snarare än något annat, att två lärare finns i gruppen för att kunna stötta olika elever, utmana eller hjälpa.

Vi behöver individualisering, men inte mer särskiljande av elever. Detsamma gäller det faktum att skolor tillåts ha så olika förutsättningar och därmed så varierande kvalitet. Det är inte okej och kan knappast vara bra för den svenska grundskolan i stort.

4. Stärk läraryrket

Ja tack, men hur. Artikelförfattarna och väldigt många andra idiotförklarar dem som arbetar inom skolan. Lärarutbildningar ändras alldeles för ofta, reformerna duggar tätt, besparingskraven ännu tätare och ingenstans finns arbetsro. Tid att fundera över vad det är för skola vi vill ha. Egentligen.

Ja, läraryrket ska uppvärderas. Bra lärare ska premieras. Det måste dock räcka att vara en bra lärare just där man är. I klassrummet. För att få högre lön premieras nu det som görs utanför klassrummet, de grupper man är med i, det man gör för skolan. Förslag är också att vidareutbildning ska ge extra pengar i plånboken. Kanske forskning. Allt som sker utanför det klassrum som behöver de bästa lärarna. Karriärmöjligheter i all ära, men vill vi inte ha kvar de bästa lärarna hos eleverna?

Och nej, privata aktörer är inte lösningen på alla problem. Titta på grunskolan. Knappast något att sträva efter.

5. Bejaka mångfald – valfrihet är kvalitet

Nej, valfrihet är inte kvalitet. Inte automatiskt. Vi kan inte backa och jag vill inte förbjuda friskolor, absolut inte, men kvaliteten som den ser ut idag är inte eftersträvansvärd. Mer och mer lutar jag åt att en statlig skola är det enda rätta. Som det ser ut nu att kommunens skolor ska finnas som en back-up för friskolor fungerar inte. Alla här rätt till en bra skola. Ja, vi ska bejaka mångfald, men bara så länge alla skolor har möjlighet att hjälpa sina elever att nå målen på det sätt som de anser vara bäst. Så är det inte idag. Det handlar inte om mångfald, utan om utslagning av vissa. Skolan är viktigare än så. Elevernas framtid är viktigare än så.

6. Stärk samverkan skola-näringsliv

Absolut. Gärna praktik. Gärna integrerad med undervisningen. I’m all for it.

Min skola är en skola för alla. Inte samma för alla, då det är en stor skillnad.  Jag är inte helt säker på att artikelförfattarna ser samma skola som jag. Kanske för att det  var länge sedan de själva gick i grundskolan och nu mest tycker. Eller för att vi har olika syn på vad grundskolans uppgift egentligen är, nämligen en skolform som ska ge alla elever en stabil grund att stå på, oavsett var de bor eller hur deras bakgrund ser ut.

 

Läs också:

Okt19

Rätt så självklara råd

Posted on by
Rätt så självklara råd

Idag presenterade Skolverket Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen (smidig titel) och mycket var självklart om än bra.

Introduktionsprogrammen lyder under grundskolan, trots att vi rent fysiskt håller till på gymnasieskolan, i alla fall i min kommun. Skolverket trycker på vikten av att individualisera undervisningen, men att detta inte är detsamma som att eleverna ska sitta för sig själva och söka kunskap utan stöd och instruktioner från läraren. Viktigt är också att undervisningen varieras, så att eleverna får arbeta på olika sätt, pröva olika former av redovisning och arbeta både själva och i grupp. Tydligt är också att de ska få pröva på ämnesintegrerad undervisning, där kunskapsmål från olika kursplaner ingår i ett större sammanhang. Variation och tydlighet alltså. Eleverna ska både få lära och redovisa sina kunskaper på olika sätt. Bra att Skolverket trycker på detta.

Vad ska bedömas och varför? Hur ska eleverna lära sig och hur lär de sig? Tydlighet återigen och fokus på processen snarare än produkten Skolverket trycker också mycket på hur viktigt det är med kommunikation och transparens mellan lärare-elev-vårdnadshavare. En planering är inte lärarens, utan även elevens och vårdnadshavarnas. I de ska det tydligt framgå syfte och mål med arbetet. Eleverna ska också vara delaktiga i planeringen, vilket jag tyvärr tror är allt för ovanligt.

Klart och rakt på sak konstateras ”det finns ingen fastställd relation mellan provresultat och betyg” vilket både handlar om de nationella proven, men också om de andra prov som eleverna gör.

Bedömning ska ske kontinuerligt, inte bara produkter ska bedömas, men det får inte heller vara så att eleven känner att han eller hon ständigt blir bedömd och därför inte kan koppla av. Så här står det på s.18:

När läraren analyserar elevernas kunskaper måste hon eller han använda sig av olika underlag som tillsammans ger en bred och nyanserad bild av elevernas kunskaper. Det är därför inte tillräckligt att endast använda sig av skriftliga bedömningsformer.

och längre ner:

Om bedömningstillfällena integreras som en naturlig del i undervisningen blir elevernas resultat mer rättvisande i förhållande till deras faktiska förmåga. Detta beror på att många elever presterar sämre vid bedömningstillfällen som de upplever som allt för avgörande och pressande som till exempel större prov eller redovisningar kan göra.

Några andra citat jag gillar:

Det centrala innehållet anger inte hur mycket tid som ska ägnas åt olika delar av innehållet. Detta är något som läraren måste avgöra utifrån den aktuella elevgruppen och med stöd av kunskapskraven. Det är inte möjligt att utelämna eller flytta delar av det centrala innehållet än vad som anges i kursplanen.

(s.6)

Detta [utvecklingen av skolan min kommentar] kräver att verksamheten ständigt prövas, resultat följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som det omgivande samhället. (s.22)

 

 

Läs också:

Okt8

Vad vill vi ha?

Posted on by
Vad vill vi ha?

Det talas mycket om att den så kallade flumskolan gjort att svenskarna får sämre kunskaper och då baserat på att vi inte ligger i topp i undersökningar som PISA. Nu läser jag om de kreativa svenskarna och funderar över vilken skola som skapat denna kreativitet.

Vad är det för skola vi vill ha?

Vad vill vi att eleverna ska lära sig?

Hur vill vi att framtidens yrkesverksamma ska vara?

Läs också:

Jun12

Det är nyttigt att debattera

Posted on by
Det är nyttigt att debattera

I dagens DN skriver Helena von Schantz på debattsidan under rubriken ”Dags att svenska skolan återinför studentexamen”. Ett bra debattinlägg, med en lösning som möjligen kan vara en lösning på de problem svenska skolan har, men jag är inte helt övertygad.

Helena von Schantz skriver om sista tidens skoldebatt, där till och med lärarna diskuterat och varit oense och verkar tycka att det är problematiskt. Jag tycker tvärtom att det är väldigt viktigt att lärarnas olika röster hörs i debatten. Vi tycker inte alla samma och det är absolut sunt. Jag håller till exempel med von Schantz i större delen av hennes problemanalys, men inte på alla delar av hennes lösning.

Enligt von Schantz började problemen i svenska skolan inte med kommunaliseringen, utan när studentexamen togs bort 1968. Det är därför den hon vill återinföra. En modern sådan, kanske liknande Finlands. Här ser jag tre problem. Dels att studentexamens i Finland bara testar få ämnen, liknande brittiska A-levels, men också att det är lite väl sent med nationella tester då det är dags för eleven att ta studenten. Dessutom reagerar jag på lärarnas del i det hela. Först ska de rätta proven, sedan ska det göras centralt och utifrån hur resultaten sammanfaller ska lärarens arbete värderas. Nu tolkar jag det som att von Schantz även vill centralrätta de nationella proven i år 3, 5 och 9, alla lärare skulle alltså få genomgå denna test och eleverna skulle ha fler chanser under hela skoltiden.

Det jag mest hakar upp mig på är tron på att en central rättning är objektiv.  Nu genomför jag bara nationella prov i engelska och svenska för år 9, men i dessa prov ser jag stora svårigheter med objektivitet. I engelskans läs- och hördel är det tämligen glasklart vilket svar som ska godkännas. Där ifrågasätter jag alltså vad en central rättning ska tillföra. När det gäller en uppsats så går det inte att säga att en central rättare är mer objektiv än en lärare. Jag skulle tycka att det var grymt intressant att se mina egna elevers  uppsatser betygsatta av någon annan. Det gör jag redan nu då kollegor läser mina elevers alster. Det är dock säkert avgöra vem som sitter inne med den korrekta rättningsmallen. Är det jag, min kollega eller en central rättare?

Samma problem finns i provet för svenska och svenska som andraspråk. En central rättning skulle alltså vara intressant, men inte mer. Samarbete och diskussion om bedömning måste hela tiden finnas bland lärare och den varken kan eller bör inte ersättas med en central rättning.

Nationella prov i all ära, men det måste finnas en formativ bedömning av elevernas kunskaper som kompletterar den summativa som de nationella proven står för.

Betygsinflation är dock ett stort problem. Där är jag helt med Helena von Schantz. Jag har bland annat skrivit om det här, då jag diskuterar huruvida det faktiskt inte kan vara bra för många att gå ett extra år i skolan istället för att skickas vidare med betyg som de egentligen inte har förtjänat. Det är där en stor del av problemet ligger, vilket von Schantz också skriver. Lärares professionalitet ifrågasätts och alla andra runt eleven, inklusive eleven själv tycker sig kunna bedöma kunskaper bättre än läraren. Återigen handlar det om status. Lärarens status.

 

I alla skolsystem gagnas lärare av att sätta höga betyg. Det ger nöjdare elever, föräldrar och chefer. I Sverige har vi dessutom en starkt konkurrensutsatt skola och en i många fall hunsad och rädd­hågad lärarkår. Två faktorer som båda ökar risken för fusk och glädjebetyg. Starkast är risken i friskolorna där man har mest att förlora, men den finns överallt. Vi har också en yrkeskår med många obehöriga, otillräckligt utbildade och oerfarna lärare som helt enkelt inte har tillräcklig kompetens för bedömning och betygsättning.

 

Vi ser alltså samma problem, men jag tror inte att ett återinförande av studentexamen löser problemen. Status för lärare, tid till sambedömning, tid för samarbete, bra fortbildning, behöriga kollegor och en arbetsgivare som ser lärare som en tillgång istället för en börda. Det finns mycket vi behöver mer än en studentexamen. Det vi definitivt behöver är elever som inte fått glädjebetyg, så att undervisningsnivån inte sjunker med dem. Det är ett delikat problem att lösa.

 

Läs också: