En intressant rättningsupplevelse

Idag rättade jag prov som mina elever skrev i fredags. Det var ett analysprov och uppgiften var att analysera en för dem (förhoppningsvis) ny dikt eller novell. En lista på litteraturvetenskapliga begrepp som skulle finnas med var egentligen den enda instruktion de fick. Att kalla det prov och låta dem skriva så mycket de hinner på 90 minuter har visat sig vara bästa sättet för många av mina elever att prestera.

Nu var det intressanta med rättningen som gjordes idag inte analyserna i sig, utan att de var anonymiserade och jag alltså inte visste vem som skrivit texterna jag läste och bedömde. Självklart hoppas jag att min rättning är korrekt även då jag vet vem som lämnat in uppgifter, men det märktes idag hur beroende jag ändå är att veta vem som får den bedömning och kanske ännu mer den respons jag ger. En elev kan ha skrivit den bästa text hen någonsin skrivit och då vill jag inte ge en hård kommentar, medan en annan kanske underpresterat och då behöver få höra det. Eller? Idag blev jag lite osäker och insåg att det kanske inte skiljer på min bedömning av texter för att jag vet vem som skrivit, men definitivt på den respons jag ger.

Fortfarande vet jag inte vem som fått vilket resulat och det känns riktigt spännande. När jag vet det kan jag säkert få ännu mer ledtrådar till huruvida min bedömning brukar vara rättvis eller inte. Det ska bli väldigt intressant. Tyvärr är det program eleverna skrev i lite för buggigt och alla elever lyckades inte skriva i det. Deras texter fick istället skrivas på Classroom och skickas till Urkund. Det är lite synd.

Läs också:

85. Ett yttepyttelitet problem

Det händer mycket just nu, som vanligt den här tiden på året. Att knyta ihop alla lösa trådar på jobbet görs inte i en handvändning. Nästa vecka är tre dagar och då måste alla högar gås genom, då betygen ska vara satta på fredag. Sedan är det ”bara” alla matriser i Unikum kvar. Egentligen har jag ingenting emot all så kallad administration. Jag gillar att läsa och bedöma elevernas arbeten, tycker om att läsa kursplanerna fram och tillbaka och verkligen fundera över hur långt alla elever har nått. Jag tycker ännu mer om att fundera över vilken utmaning de behöver för att komma vidare. Faktum är att jag inte ens har speciellt mycket emot att rätta nationella prov, eller ens att fylla i resultaten från desamma i otaliga sammanställningar. Jag tycker också att det är otroligt viktigt och givande att ha extra utvecklingssamtal med de elever som ännu inte nått målen i alla ämnen.

Det finns bara ett yttepyttelitet problem. Samtidigt som jag ska hinna med alla dessa tidskrävande uppgifter ska jag hinna med att undervisa precis som vanligt och dessutom fixa för alla schemabrytande dagar som det vimlar av de sista veckorna på skolan. Aktiviteter som betyder att den planeringstid jag i vanliga fall har (och som i vanliga fall inte räcker långt) nu försvinner helt.

Läs också:

81. Alla lösa trådar och en lista

Listan på saker jag ska ha gjort innan det är dags för semester är lång. Nationella prov för tre klasser ska sammanställas och resultaten rapporteras. Ytterligare en klass ska ha betyg och alla fyra klassers betyg ska skrivas in och självklart också diskuteras med eleverna. Innan de ens kan sättas måste jag gå igenom alla högar som finns kvar.

Elevmöten ska hållas, terminen ska utvärderas, nya mål ska sättas upp. Mina nior har redan fått tips från coachen (yours truly) om vad det kan behöva tänka på i höst, som vilken person och elev de vill vara. Många fastnar i en roll som de egentligen inte vill ha och nu har de chansen att göra något åt det. Några har fått i läxa över sommaren att övertyga sitt själva om att de är grymma i engelska (och i övrigt också) så att de hittar sitt engelskasjälvförtroende lagom till hösten.

Jag har också nästan en hel 7,5 hp kurs i engelska att ta tag i. Har haft absolut noll energi de senaste veckorna.

Och så det kanske viktigaste, att hitta ett jobb. Några lösa trådar finns även där och jag hoppas att jag kan få goda besked snart.

 

Läs också:

73. Tänk ett varv till

”Klasstorlek har ingen betydelse”

Hur många gånger har vi inte hört det. Allt enligt Hattie. En liten, liten del av det Hattie säger. Nu ska vi (kanske därför) ha mellan 30 och 32 elever i nästa års sexor. Hattie säger också att klassrumsklimatet är oerhört viktigt. Hur bra blir klassrumsklimatet när 32 elever ska knös in i klassrum som inte är gjorda för så många?

Det är viktigt att eleverna snabbt bygger upp relationer med sina lärare och med varandra. Hur lätt är det om det finns 31 elever till i klassen?

Hattie säger också att acceleration, dvs. att duktiga elever får mer utmanande uppgifter, är bra för elevernas utveckling. Det är också viktigt att elever som har det svårt inkluderas i den ”vanliga” klassen och får uppgifter på sin nivå. Hur ska lärarna hinna ta fram individuellt anpassade uppgifter till alla om  klasserna innehåller så många elever som 30+?

Christian Lundahl talar om vikten att ge lärare tid att förbereda sin undervisning och säger också att det är ”kostnadsmässigt 15 gånger mer effektivare att låta lärare få den extratid de behöver för att kunna arbeta formativt än att minska klassernas storlek”. Så okej, låt säga att jag köper argumentet att klassernas storlek inte har någon betydelse. Då vill jag påminna om att undervisningstiden när den sk. ”usken” fanns var 17.5 klocktimmar på högstadiet. Nu ligger vår undervisningstid runt 21-22 klocktimmar, dvs en väsentlig ökning. Är det då inte rimligt att anta att de som vill följa forskningen också justerar lärarnas undervisningstid? Tyvärr är jag skeptisk till att det kommer att ske. Varför inte bara erkänna att forskning inte har ett skit med storleken på klasser att göra. Det handlar bara om ekonomi. Extremt kortsiktig ekonomi.

Så här står det nämligen i Skolverkets publikation Forskning för klassrummet:

Den starkaste skyddseffekten för unga är ett fullständigt slutbetyg från årskurs 9. Ett slutbetyg minskar risken för exempelvis grov kriminalitet, bidragsberoende, missbruk eller självmordsbeteende.

 

Om nu skolan är så viktig. Varför finns det inte pengar nog att investera i barnens framtid just nu. Istället för att pumpa in pengar när det redan gått snett?

I publikationen ovan går också att läsa om Kanadas inkluderande skolsystem och som lärare i svenska som andraspråk sneglar jag ofta år Kanada. Ett svenskt exempel där inkluderingen fungerat bra och som ofta tas upp är Nossebro och där satsade de bland annat på att vara 2 lärare i klassrummet samtidigt. Då kan man  möjligtvis nå 32 elever och jag kan hålla med om att fler lärare i klassrummet kan vara nog så bra, om inte bättre, än minskade klasser. Någonstans måste det liksom satsas. Att öka antalet elever i klasserna, samtidigt som undervisningstimmarna för lärarna blir fler, utan att ha en genomtänkt satsning som t.ex. ett tvålärarsystem leder bara till mer stress och därmed en sämre situation för såväl lärare som elever.

Kanske dags att tänka ett varv till, eller i alla fall förbi just det här budgetåret.

 

Läs också:

2. Det här med arbetstid

Jag bestämde mig för ganska länge sedan att minimera mitt arbete hemma. Jobb är jobb och ska göras på jobbet. Riktigt så enkelt är det inte, men jag bär i alla fall mycket sällan, faktiskt i princip aldrig, med mig rättning hem. Däremot kan jag ägna kvällar åt att leta material och diskutera skola på twitter eller Facebook.

Stressen jag kan känna över att inte hinna förbereda och efterarbeta min undervisning handlar främt om bristen på tid för detta under min arbetsplatsförlagda tid. Speciellt nu när jag ägnat många eftermiddagar åt utvecklingssamtal, just haft tema vecka och dessutom har högar med NP som argt stirrar på mig så fort jag närmar mig mitt skrivbord.

(Mitt skrivbord är för övrigt ett kapitel för sig. Det finns så mycket papper där att jag blir rädd. )

Konstigt nog känner jag mig ändå sällan stressad numera. Jag har insett att förutsättningarna för att göra ett fullt så bra jobb som jag skulle önska inte finns. Det är tragiskt, men det är inte mitt fel. I skoldebatten glöms ofta detta bort. Visst talas det om att administrationen ska bli mindre, men rent konkret hade min arbetsvecka underlättats mest av att möta färre elever. Inte nödvändigtvis mindre klasser, trots att det med all säkerhet skulle förbättra både min och elevernas arbetsmiljö, men färre elever totalt.

Att engagera sig i en elev tar tid och ska ta tid. För att jag som lärare ska känna till varje elevs utveckling och kunna utmana på rätt nivå, ge feedback som hjälper vidare och en extra push när det behövs, krävs att jag träffar färre elever varje vecka. Bedömningen har förändrats och den har förändrats till det bättre. Bra bedömning kräver tid, men tiden till bedömning har snarare blivit mindre, inte mer. Alltså skulle jag behöva lägga långt mer än 45 timmar varje vecka för att kunna göra ett riktigt bra jobb. Det har jag slutat med.

Är det så vi vill ha det?

Läs också:

Låt barn få vara med på sina villkor

Idag läser jag Jenny Strömstedts krönika om elitsatsning inom idrotten och hur absurd den kan bli i många sammanhang. Hon berättar om toppning av lag med femåringar, då idrott bara borde handla om att leka och röra sig. Vår vilja att sortera tidigt är farlig. Risken är inte bara att vi missar en massa talang, som Strömstedt skriver om, utan att de utsorterade ger upp. Jag känner samma sak när det talas om betyg i år 3. Att sortering är onödig. I skolan räcker det att lärare vet och att de får möjlighet att stötta de barn som behöver det. Barnen behöver inte få veta att de inte duger.

Läs också:

Det är lätt att gnälla

Inser att det här blivit en riktigt gnällig blogg, men det förekommer så mycket galen debatt kring skolan att det kanske inte är så konstigt. Tänkte ändå fundera lite över vilka reformer jag skulle vilja se i skolan.

Lärare hinner inte med för- och efterarbete. Det är allvarligt. Om vi ska få hög kvalitet på lärandet måstre det finnas tid för reflektion. Minska undervisningstiden. Satsa på kvalitet.

Kvalitet blir det också om lärare hinner se eleverna och vara delaktig i deras lärande. Ständig formativ feedback är mer fruktbart än betyg en gång per termin. För att lärare ska hinna se krävs få elever och en lugn miljö. Satsa på mindre grupper, eller ännu hellre två lärare i varje klass på säg 25 elever. Det ger möjlighet till större flexibilitet.

Betyg är måhända ett bra utvalssystem, men i övrigt säger det väldigt lite om elevernas kunskaper. Att sätta betyg i år 3 innebär bara ökad administration och stämplande av elever. Problemet är inte att lärare inte vet vilka elever som behöver söt, utan att skolorna inte har råd med det. Riktade statliga pengar till stöd som är inkluderande. Ett tvålärarsystem vore t.ex. en bra väg att gå. Vi behöver självklart även speciallärares och specialpedagogers kompetens, men två lärare i klassrummet hinner mer än en.

Inkludera lärare i svenska som andraspråk i gruppen av specialpedagoger, som handledare för andra lärare. Svenska skolan behöver ett språklyft och den speciella kompetens som dessa lärare besitter behöver spridas till fler. Dessa skulle kunna få titeln språkhandledare.

För elever med annat modersmål än svenska behövs extra satsningar. Det måste också bli lättare för de sent anlända, utan betyg från hemlandet, att ta sig vidare in på gymnasiet. I grunden tycker jag att det är bra att kraven på antal godkända ämnen har höjts, men den här elevgruppen hamnar i kläm och riskerar utanförskap.

Läxhjälp ska inte finansieras med skatteavdrag utan pengarna ska tillföras varje skola. Istället för längre skoldagar förordnar jag läxhjälp. Sommarskola är också en bra idé, men för den som vill, inte bara som straff för den som riskerar att inte få betyg.

Erbjud inte bara fortbildning. Kräv det. Inte genom tvång, men nästan. Alla lärare behöver utbilda sig regelbundet för att utvecklas. Då räcker det inte med Lärarlyftet II som visserligen ger mig mycket kunskap, men också en sämre ekonomi. Jag bekostar min egen fortbildning. Det är fel. Avsätt pengar till ett lärarlyft värt namnet och se till att inte bara de redan engagerade fortsätter sitt lärande.

Lärares administrativa arbete behöver minskas. IUP i tidiga årskurser och betyg på högstadiet kan vara en väg att gå. Inför inte fler nationella prov, utan låt Skolverket arbeta fram en kunskapsbank med prov, bedömningsexempel och annat som lärare kan använda i sin bedömning.

Lärarhandledare är ett bra förslag. Vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Förstelärare och andra karriärtjänster som Alliansen presenterat är inte lika fruktsamt för verksamheten. Istället för att fokusera på timplan och enskilda ämnen behövs samarbete.

Ungefär så här skulle jag önska att de skolpolitiska förslagen skulle se ut. Men vad vet jag. Jag är ju bara lärare.

 

Läs också:

Har du ångest lilla vän? Bra!

Nu är ångest ett relativt begrepp, men det är knappast upplyftande att läsa om psykologen Pia Rosanders forskning som visar att elever som känner är ordentliga och känner oro och ångest inför skolarbetet får bättre betyg. Troligen för att de då gör det de ska. Däremot oroas Rosander över att just oro och ångest inte direkt borgar för en god djupinlärning.

I en skola fylld av prov och läxor kan jag se att detta skulle stämma. Däremot tror jag inte att ordentliga elever automatiskt känner oro och ångst. Det är inget nytt fenomen det här. De ”duktiga” klarar skolan, medan de som är ”röriga” eller kanske egentligen kreativa och impulsiva, inte klarar sig lika bra. Fortfarande är det viktigt att sitta still, lyssna till läraren och jobba med samma sak som alla andra.

För ja, det är individualisering som krävs konstaterar Rosander. Självklart är det så. Elever är olika och att tro att de ska lära på samma sätt är inte rimligt. Fler nationella prov och betyg tidigare torde knappast vara bra för någon. De ”duktiga” får prestationsångest och ”de andra” fixar troligen inte heller den provfixerade skolan.

Just nu är ”eget arbete” det fulaste som finns. I alla fall för skolminister Björklund som verkar ta för givet att eleverna släpps vind för våg och får göra lite som de vill så fort läraren inte står i katedern, eller möjligen ger eleverna prov eller läxförhör. Mellantinget då? Finns det inte en gyllene medelväg?

Lärares arbetsbörda ökar. Mer än i andra yrken om man får tro Aftonbladet. Nu säger detta inte mycket egentligen, då det skulle kunna var fullt möjligt trots detta att läraryrket är totalglassigt i jämförelse med andra yrken. Jag har dock svårt att se att så är fallet. Samtalen  på lärarrummen talar sitt tydliga språk. De många sjukskrivningarna likaså. Många lärare mår väldigt dåligt.

Om alla elever ska tvingas in i samma mall kommer många att falla ifrån. Kring dessa elever ska extra mycket dokumentation göras. Om vi istället kunde minska på all förbannad mätning kanske situationen kunde varit en annan. Jag tror dessutom att många lärare tillhör den samvetsgranna och ångestdrivna gruppen som är rädda för att misslyckas. Kanske är det också därför det är lätt att klamra sig fast vid gamla strukturer istället för att våga nytt.

Jag pratar utveckling och strategier med mina elever så gott som dagligen. Jag sätter inga betyg på enskilda uppgifter, utan på helheten. Tillsammans med eleverna gör jag bedömningen. Det finns ett visst intresse i att ha nationellt prov i såväl svenska som andraspråk som engelska helt klart, men det kostar många gånger mer än det smakar. Den nya information jag får om mina elevers kunskaper är ytterst begränsad.

Så hur vänder vi detta? Så länge skolpolitiken ser ut som den gör är jag rädd att det inte kommer att vända alls, utan istället fortsätta utför. Resultatet blir troligen fler elever med ångest, fler elever utan betyg och fler sjukskrivna lärare.

Vad vill jag ha? En flumskola där alla ungar gör precis som de vill? Självklart inte. Motsatsen till en skola som testar allt med hjälp av prov eller mäter allt möjligt och omöjligt  är inte en skola som inte har koll på vad eleverna kan. Jag är glad att jag har mitt twitter-flöde som till stor del befolkas av lärare med visioner. Lärare som sätter elevernas lärande i centrum och gärna använder ny teknik för att kunna erbjuda eleverna fler sätt att lära på. För det måste finnas alternativ.

Hur tänker du?

 

Läs också:

Ska alla få en rimlig chans?

Även jag hamnade igår in en diskussion kring språk och ämne på twitter. Anna Kaya skriver mer specifikt om den här och jag tänte istället diskutera lite mer allmänt.

Går det som ämneslärare att välja bort ett språkutvecklande arbetssätt? Att bara fokusera på ämneskunskaper? Mitt svar är ett klockrent nej. Jag förstår inte ens hur man som lärare kan tycka att det räcker att uppdatera sina ämneskunskaper. Inte heller hur man kan anse sig komepetent utan att också blanda in pedagogisk forskning kring hur elever lär. Är inte ämneskunskaperna dessutom relativt meningslösa om de inte kommer eleverna till godo?

Jag har förut skrivit om de två ytterligheter som brukar få exemplifiera lärares vilja till anpassning efter elever med annat modeersmål, eller för den del elever som av andra orsaker kan ha svårt att språkligt fixa ämnesstudier. En ytterlighet är läraren som helt kör på den undervisning som hen tycker att eleverna bör fixa, med ämneskunskaper i fokus och helt utan anpassning till elevernas förutsättningar. Vill de så kan de och fixar de inte kursen finns det en brist hos eleverna. Lite svinn för man räkna med. Som en lärare igår som menade att det är helt okej med ett svinn på 20%.

Den andra ytterligheten är läraren som anpassar och anpassar och anpassar, tills det till slut inte finns mycket ämne kvar alls. Inte heller detta gör att eleverna når målen och läraren försöker vrida sig några varv till för att eleverna ska klara sig. I värsta fall får eleverna ett betyg ändå, för att hen kämpat så mycket. Vissa kallar den här urvattningen av ämnet och lärarens akrobatkonster för individualisering och menar att det är ett bevis på att individualisering inte fungerar.

Jag menar att individualisering är något helt annat. Att det istället handlar om att som lärare veta hur en elev lär på bästa sätt och att, tillsammans med eleven, synliggöra lärandeprocesser. Det handlar också om att som lärare variera sin undervisning för att därmed nå så många som möjligt, erbjuda olika redovisningssätt så att så många som möjligt lyckas och inte minst ge eleverna verktyg för att själva ta kontroll över sitt lärande. Det betydet inte att alla ska sitta själva och arbeta med varsin planering, men att arbetet inte heller nödvändigtvis måste se likadant ut för alla.

När det gäller språkinriktad undervisning handlar det också om att lyfta fram den terminologi och de texttyper som ingår i ämnet. Det handlar allstå långt ifrån om att sänka nivån på undervisningen, utan snarare att förtydliga den. Även elever som vill, kan och ska nå A tjänar på att få klart för sig vad det egentligen är som förväntas av dem.

Det jag också funderade över under gårdagens diskussion var hur någon kan se en undervisning där språket står i fokus som ”en sak till”. Något som ligger utanför den ordinarie undervisningen. Det går inte att undervisa en grupp där det finns elever som inte behärskar svenska fullt ut, utan att undervisningen på något sätt anpassar och förändras.

Det framgår också med all önskvärd tydlighet i den nya läroplanen att alla lärare har ett ansvar för alla elevers kunskapsutveckling och språkutveckling.

ur Läroplanen för Gymnasiet, Övergripande mål och riktlinjer

Alla som arbetar i skolan ska

  • ge stöd och stimulans till alla elever så att de utvecklas så långt som möjligt
  • uppmärksamma och stödja elever som är i behov av särskilt stöd

[…]

Läraren ska

  • i undervisningen beakta resultat av utvecklingen inom ämnesområdet och för undervisningen relevant pedagogisk och annan forskning, och
  • organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina egna förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla sin förmåga, […]

– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling

 

För grundskolan finns exakt samma formuleringar, förutom den om forskning. Det trycks också mycket mer på att vårdnadshavare ska inkluderas. I båda läroplanerna trycks det särkilt på att alla elever har rätt att utvecklas, men att elever i behov av särskilt stöd ska uppmärksammas extra.

Ganska tydligt, eller hur? Det står visserligen inte att alla elever måste nå E, men det går knappast att tolka läroplanens text som  att det är okej att inte alla elever får den undervisning och det stöd de är i behov av. Det handlar inte om att göra en sak till, utan om att göra en massa olika saker för att hela tiden förbättra sin undervisning så att den passar fler.

Allt börjar med en bra lärare. Hattie menar till och med att det är en av de mest avgörande faktorerna för skolframgång. En bra lärare finns till för alla sina elever. Eller som det står i sammafattningen av Greppa Språket (som jag för övrigt rekommenderar alla lärare att läsa):

Lärarens förhållningssätt, attityder och val av arbetssätt har en avgörande betydelse för all kunskapsutveckling och kanske i synnerhet för flerspråkiga elever.

 

Visst inser också jag att vägen till ett E är lång för vissa elever. Jag vet också att alla inte kommer att nå dit. Däremot skulle jag aldrig tänka tanken att nöja mig med att 80% lyckas. Det är som om svenska landslaget i fotboll skulle gå ut med att de är nöjda om de tar sig till VM och möjligen vinner någon match i gruppspelet. De måste drömma om guld. De måste till och med satsa på guld. Att det sedan är näst intill omöjligt för dem att verkligen ta guld är underordnat.

Vi kan inte bara skylla på att vi har mycket att göra och att tiden inte räcker till. En så viktig sak som att ge alla elever en förutsättning att nå målen kan man inte dribbla bort. Det är både oansvarigt och sorgligt att åsikter som den att alla elever inte räknas, finns i lärarkåren. Tyvärr är jag medveten om att sådana lärare finns. Det gör mig ledsen.

Läs också: