Jag var inte bättre förr

Ibland dyker en gammal elev upp. Det kan vara i person, men oftast i sociala medier eller som senast i en hälsning genom någon annan. Förra veckan fick jag en hälsning via min vfu-student från en elev i en av mina första klasser.  ”Jag var nog rätt stökig”, brukar vara en vanlig kommentar, men allt som oftast minns jag inte alls någon stökighet. Möjligen en myra eller fler i röven, men sällan mer. Frågan är om jag har förträngt, eller om eleven såg sig själv på ett annat sätt än jag gjorde.

När jag tänker tillbaka drygt femton år till mina första år som lärare inser jag hur mycket jag förändrats i min lärarroll. Mest handlar det om en känslomässig distans jag fått till eleverna, som inte handlar om att jag bryr mig mindre, men att jag inte längre tar åt mig lika mycket. I den klass där ovanstående elev gick minns jag så väl en utvärdering av ett arbetsområde, där 22 av 23 elever var positiva. Jag gick hem och grät över den enda elev som inte tyckte om arbetsområdet och tolkade det som att hen inte tyckte om mig. Jag hade svårare att skilja på mig som person och mig som lärare. Om 22 av 23 elever hade varit positiva idag hade jag utan tvekan sett det som ett mycket lyckat arbetsområde och kanske funderat över huruvida de egentligen vågade säga sanningen.

Mycket är likt. Jag har till exempel samma elevsyn, men jag har insett att det är svårt att få en elev att göra något genom att bli förbannad. Fortfarande har jag ganska nära till mina känslor och visst kan jag bli arg ibland, men väldigt sällan blir jag arg ”på riktigt”. Jag kan fejka irritation vid behov, men jag tappar inte kontrollen på samma sätt som jag kunde göra när jag var ny lärare. Nu ska det sägas att det är en stor skillnad mellan högstadiet, där jag började och gymnasiet, där jag är nu, men principerna är desamma. Att bli arg ”på riktigt” leder sällan någonstans.

Igår såg jag väldigt små delar av en diskussion om Bo Hejlskov på Twitter. Det är inte en författare jag läst mycket av och jag ska inte ge mig in i diskussionen, då jag inte har någon helhetsbild. Däremot delar jag hans åsikt att lågaffektivt bemötande är bra både för eleverna, men faktiskt också för mig som lärare. Mycket av mitt sätt att möta elever formades på Introduktionsprogrammen. De elever som går där är inte sällan ”sönderskällda” och att bli arg på dem leder absolut ingenstans. Mycket handlar om att få dem att tro att de kan och faktiskt vilja visa det. Ibland kunde det ta månader, men i princip alltid vände det. Alla nådde inte betyg, men fler än vad jag från början trodde var möjligt. Ett sådant bemötande kan vara svårt att överföra till en stor högstadieklass. Jag märkte dock när jag var tillbaka i grundskolan för några år sedan att det gick bättre än jag kunnat tro. Kanske hade det att göra med att jag är en mycket mer strukturerad lärare nu än jag var då jag var ny, men också att jag försökte att inte låta mig provoceras. Det lyckades inte alltid ska sägas, men jag har blivit bättre.

Jag blev argare förr. De stora känslorna påverkade mig negativt och säkert även mina elever. Jag är fortfarande en lärare som många uppfattar som sträng. Jag ställer höga krav och blir besviken om eleverna inte gör sitt bästa utifrån föruttsättningarna. Ibland ställer förutsättningarna till det och det handlar inte om att jag har börjat ursäkta ett dåligt beteende, snarare tvärtom. Istället har jag blivit bättre på att förstå var problemet ligger och att fråga om jag faktiskt inte förstår. Att fråga är ett sätt att bry sig och elever som känner att lärare bryr sig försöker ofta lite mer. Med en bra relation i bagaget kan jag sedan komma undan med en hel del som jag kanske inte hade kunnat komma undan med annars. Jag kan ställa riktigt höga krav, men jag är också noga med att inte skuldbelägga eleven om hen inte kan leva upp till kraven. Det är också något jag blivit bättre på.

Jag var inte en bättre lärare förr och det är precis som det ska vara. Vi pratar mycket om lärarroll och elevsyn jag och mina vfu-studenter, då jag tycker att det är viktigt att vara medveten om vem du är i klassrummet, hur du kan uppfattas och hur du vill uppfattas. För den som kliver in i mitt klassrum kan mitt bemötande av elever kanske kännas hårt. Jag hoppas också att de ska se att de krav jag ställer, ställs med kärlek. Att blanda skämt med allvar har alltid varit min grej, men balansen har blivit bättre med åren. Eller balans förresten, jag skulle säga att det är både mer skämt och om en följd av det också mer allvar. Jag ställer helt klart högre krav på mina elever nu, men jag tror att jag tydliggör kraven och gör dem mer rimliga. Inte bara ”gör de här 50 instuderingsfrågorna” utan en större nyfikenhet på vad eleverna egentligen funderar över kring just det här arbetsområdet eller en förståelse för varför vissa inte gör dem. Det bygger på att de flesta vet vad de ska göra och därför gör det under tystnad. Min struktur är bättre och det är grunden till mycket. Ingen elev mår dåligt av en tydligt strukturerad undervisning. Jag som lärare gör det definitivt inte.

Tidigare ställde jag höga krav, men var sämre på att stötta dem som inte riktigt förmådde leva upp till dem. Inte sällan talas det om stökiga elever eller ännu värre lata elever, eller ännu lite värre svaga elever. Visst finns de även i mitt klassrum och nej, det är inte så att jag kan trolla bort några svårigheter ens som erfaren lärare. Lösningen kan dock aldrig vara att sänka kraven och låtsas att elever kan det som kunskapskraven säger att de ska kunna om de faktiskt inte kan det. Det går inte att trolla, men det går att få i princip alla elever att nå längre än vad som först verkar möjligt. Det bygger självklart på att eleverna gör sin del, men också på att jag som lärare stöttar dem.

Ta det här med att läsa böcker till exempel. Det är otroligt jobbigt för många att ta sig igenom en hel bok. Alternativet kan inte vara att sluta läsa hela böcker, utan att göra det tillsammans och se till att eleverna vet vad de ska göra. Läs högt några kapitel, låt dem diskutera tillsammans vad de läst, ge skrivuppgifter under tiden och efteråt. Låt det ta tid. Det är inte så att 100% av mina elever kommer igenom alla böcker vi läser, men förvånansvärt många. De som inte läser allt får i alla fall en läsupplevelse som gör att de kanske läser hela boken nästa gång. Lättast att nå bra resultat är det om alla eller i alla fall flera läser samma bok. Just nu läser mina tvåor och treor sakprosa, som de valt själva och då ställs det nästan orimliga krav på mig som lärare att jag ska ha koll på alla böcker. Några standardfrågor är bra att ha då för att starta samtal om det lästa. Just den här gången har vi fokuserat på sanning och källkritik.

Mina råd till mig själv som ny lärare hade varit:

Fokusera på det som funkar och gör mer av det. Det betyder inte att allt som är jobbigt eller tråkigt ska tas bort, men att du troligen behöver stötta mer när krävande uppgifter ska genomföras. Sänk inte kraven, men se till att eleverna får den hjälp de behöver för att nå målen.

Visa känslor, men investera inte för mycket riktiga känslor i klassrummet. Då tar du slut.

De känslor du alltid tjänar på att visa är engagemang och glädje inför undervisningen och även inför elever. Om du signalerar att det ni gör är roligt, viktigt och intressant är det större chans att eleverna tycker det. Nej, allt behöver inte vara roligt i skolan, men som lärare behöver du kunna väcka engagemang.

Det går inte att skälla fram arbetsro och inte heller skälla fram förståelse hos elever. Att tappa ansiktet framför alla är inte kul varken för elever eller för dig. Så ja, jag tror på lågaffektivt bemötande i kombination med höga förväntningar på eleverna, utan skuldbeläggning.

Ställ frågor till elever om du inte förstår deras beteende. Ofta har de ett svar. Har de inte det kanske de i alla fall börjar tänka. ”Hur tänkte du nu?” är en standardfråga, liksom ”Vet du vad du ska börja med?” och ”Vad klarar du själv och vad behöver du hjälp med?”.

Struktur är riktigt viktigt. Se till att alla vet vad de ska göra, så finns det större möjlighet för de som kan att få lov att utvecklas utanför ramarna.

Be om hjälp. Det här har egentligen ingenting med mitt inlägg att göra, men är ändå mitt bästa råd. Tänk om jag inte hade försökt lösa allt själv.

 

Läs också:

Kanske en komplimang

Jag skämtar ofta med mina elever och gillar när de också vågar skämta tillbaka. När det handlar om väldigt nyanlända elever är det självklart viktigt att vara försiktig, så att missförstånd inte uppstår, eller det är det väl med alla elever förvisso. Jag har hittat en lärarroll som jag trivs med, höga krav, men också mycket skratt och kärlek. Det är en kombination som oftast är ett vinnande koncept, men den hårda och stränga delen kan göra att vissa elever kan vara svåra att vinna över. Då tror jag på ärlighet och brukar försöka hitta tillfälle att prata lite extra med eleven i fråga enskilt, för att höra vad jag kan göra för att vår relation ska bli bättre. Om jag gjort något fel är jag alltid snabb att ta på mig ansvaret och be om ursäkt, som vuxen måste du alltid vara den som backar när det är befogat.

Just nu undervisar jag estetelever och språkintroelever. På många sätt är de lika. De är i behov av struktur, men också mycket kärlek. Jag behöver som deras lärare se hela deras person, intressera mig för deras liv utanför svensklektionerna och alltid vara uppmärksam på deras mående. Kanske är det så för alla elever.

Idag hade jag engelska med en språkintrogrupp bestående av elever som är nybörjare på engelska och varit ganska kort tid i Sverige. Som alltid ville alla ha min hjälp hela tiden, trots att vi gått igenom mycket gemensamt. De har ännu inget självförtroende på engelska. En elev vinkade på hjälp och jag var upptagen med en av hens klasskamrater och vinkade tillbaka, men fortsatte att hjälpa den elev jag stod hos. En tredje elev blandade sig i och förklararade att elev 1 behövde hjälp. Självklart förstod jag det, men förklarade att jag skojade lite. Eleven som jag vinkade åt skrattade gott och eleven som förklarat situationen tittade allvarligt på mig och sa: Du är en lustig kvinna, Linda. Jag valde att ta det som en komplimang, då det allvarliga snart byttes i ett skratt.

Annars har det varit en ganska vanlig dag på språkintro, men många kramar, många skratt och en rad mer allvarliga samtal om mående, mardrömmar och saknad efter familjer som i många fall är borta. Att skapa ett öppet och tillåtande klimat är extra viktigt för elever som inte mår bra. Men förståelse, men inte nödvändigtvis ursäktande. Det gäller eleverna på båda de program där jag undervisar..

Läs också:

Kanske okej att blicka bakåt

Jan Björklund talar om katederundervisning, men den här bilden som delades på Twitter visar att det fanns vettiga tankar redan 1899. Förutom att det kanske inte är smidigt att kalla elever trögtänkta, så finns det en tanke om att lärare inte alls ska tala, utan lära sina elever att göra det. Helt enkelt lära elever att lära, inte trycka i dem kunskap som kanske går över huvudet på dem.

BkZq1uMIgAAqx3h

Läs också:

Tankar om lärarrollen

Jag har inte alltid varit en bra lärare. Faktum är att jag inte alltid är säker på att jag är det ens nu. Jag möter så många elever och ibland når jag dem inte. Då känner jag mig riktigt kass. Men ibland, ganska ofta faktiskt, så känner jag att jag gör ett riktigt bra jobb. Att jag gör skillnad. Det är de stunder jag är helt säker på att jag aldrig kommer att sluta vara lärare.

Jag tänker ibland på alla de ungar jag träffat. Det måste vara tusentals. En del kanske jag bara fått äran att vara med några dagar, medan andra hängt med i flera år. Bland dessa tusentals elever har jag svårt att hitta någon jag inte tyckt om men frågan är om jag alltid har förmedlat det? Kanske har det inte alltid varit det som stått i centrum. Det här med att tycka om har jag nämligen förstått storheten i med åren. För mig är det nu på många sätt kärnan. Förr hamnade jag ofta i konflikt med mig själv om mitt fokus, där typiska skolkunskaper ofta blev för viktiga.Alla elever behöver känna sig sedda och omtyckta. Det är minst lika viktigt som att de får alla betyg de behöver. Den som inte känner sig viktig kommer inte heller att lära sig lika mycket.

Jag glömde dessutom att alla elever är någons barn. Att alla vill att deras barn ska vara omtyckta. Att den lärare som försöker vara professionell och fokuserar helt på resultat och mål kanske uppfattas som opersonlig och till och med elak.

Det betyder inte att jag inte pratar läroplan och betyg. Jag älskar läroplanen och följer den självklart. Att ett betyg betyder tydlighet och ger konkret information om elevers kunskapsutveckling har jag dock svårt att se. Betyg är bara en förenkling av verkligheten som skapar en falsk tydlighet och därmed trygghet. Dessutom har den en biprodukt som stavas exkludering och i förlängningen kanske till och med utslagning. Bra som komplement kanske, men inte som facit.

Så tänker jag. Så hoppas jag att jag kommer att fortsätta tänka. För mig är nyckeln till en bättre skola inte fler nationella prov och hårdare kvar. Istället handlar det mer inkluderande, respekt och kanske en extra kram. Men så är jag också en flumpedagog deluxe.

Igår var vi på lägerskola med våra elever på IA och SI, dvs Individuellt alternativ och Språkintroduktion. Mycket prat, mycket mat, många skratt, prat om framtiden, prat om året som gått och många, många kramar. Det kallar jag en högkvalitativ undervisningsdag.

Läs också:

Hur tar man sig upp igen?

För någon vecka sedan eller så skrev jag på twitter om att många elever hade det så jobbigt privat att skolarbetet gick väldigt trögt. Jag fick tillbaka en kommentar som gick ut på att sådan information är för känslig för twitter. Vad skulle mina elever och deras föräldrar säga om de såg tweetet?

Jag har funderat en del på det här och insett att våra lärarverkligheter troligen är anledningen till att något som är min och mina elevers vardag är väldigt känsligt för någon annan.

Av de elever som går på IM skulle jag säga att minst 90% har problem som inte handlar om skolan som däremot påverkar skolresultaten väldigt mycket. Alltså privata problem. I min språkintrogrupp skulle jag säga att siffran är i princip 100%. Således skulle ingen av mina elever känna sig utpekad om hen läste mitt tweet. Snarare skulle hen vara glad över att jag visade att jag visste att hen inte bara sket i att plugga, utan att det faktiskt fanns en anledning. Och deras föräldrar? I de få fall där det finns föräldrar här och de faktiskt kan svenska, är jag tämligen säker på att reaktionen skulle vara densamma.

I en ”normal” klass (om nu sådana existerar) kanske det finns en eller ett par som lever i en sådan situation som mina elever gör. Hade jag varit lärare för en sådan klass och skrivit ett liknande tweet skulle eleverna och deras föräldrar säkerligen blivit upprörda. Då hade det handlat om att peka ut elever. Nu handlar det om ett konstaterande av att vissa perioder är väldigt tunga för i princip alla mina elever.

Min lärarvardag handlar inte om stora högar med inlämningsuppgifter eller nationella prov. I år har jag fyra elever som gör NP för år 9 i svenska som andraspråk. Istället handlar det mycket om att vara en katalysator för eleverna som hjälper dem att hitta sin motor och få igång sitt skolarbete. De lär sig ett helt nytt språk. Ibland går det lekande lätt, men ibland står det helt stilla.  De har alla flytt från ett land, de flesta från krig, många har lämnat sina föräldrar och/eller syskon kvar. Alla har lämnat sina vänner, sin skola och sitt gamla liv. Mycket handlar därför också om att vara en stabil vuxen som orkar lyssna. En vuxen som tycker om och som inte ställer orimliga krav.

Nummer ett är att alltid bli glad när eleverna kommer. Oavsett vad klockan är, oavsett hur länge de varit frånvarande. Att alltid höra av sig om de inte kommer på morgonen, visa att de är saknade. Inte skuldbelägga. Aldrig skuldbelägga.

Vid andra tillfällen är det på plats att tala om vikten av närvaro. Vikten av att alltid göra sitt bästa. Men just då, när det är svårt att ta sig upp på morgonen, när natten varit fylld av mardrömmar om krig. Då är det inte läge att göra annat än att krama och välkomna.

Nummer två är att delegera. Att se till att eleven får den hjälp de behöver av andra. Kurator, skolsköterska, socialtjänst, BUP, traumaenheten – det finns många andra som har kompetenser som vi lärare inte besitter. Vi måste hjälpas åt kring eleverna.

Nummer tre är att även lämna över det som gnager i dig. Vi har handledning varannan vecka där vi kan ta upp saker som är jobbiga att hantera. Det är guld värt. Ibland får jag veta saker jag önskar att jag inte visste. Det kan vara svårt att hantera.

Nummer fyra är att fokusera på att verksamheten vi arbetar i är en skola. Skolarbetet måste stå i centrum. Vi gör ingen  en tjänst genom att ta bort allt skolarbete och tycka synd om. Vi kan anpassa och ska anpassa, men aldrig ursäkta. Små, små steg framåt kan alla ta. Krav måste vi ställa. Alltid. Men kraven ska vara anpassade efter individen. Alltid.

Igår fick jag information om en ny bok som Liber ger ut som heter Nytt land och ny skola. Jag hoppas att den kan ge mig och mina kollegor lite fler tips om hur vi kan göra för att våra elever ska må så bra som möjligt.

Läs också: