81. Alla lösa trådar och en lista

Listan på saker jag ska ha gjort innan det är dags för semester är lång. Nationella prov för tre klasser ska sammanställas och resultaten rapporteras. Ytterligare en klass ska ha betyg och alla fyra klassers betyg ska skrivas in och självklart också diskuteras med eleverna. Innan de ens kan sättas måste jag gå igenom alla högar som finns kvar.

Elevmöten ska hållas, terminen ska utvärderas, nya mål ska sättas upp. Mina nior har redan fått tips från coachen (yours truly) om vad det kan behöva tänka på i höst, som vilken person och elev de vill vara. Många fastnar i en roll som de egentligen inte vill ha och nu har de chansen att göra något åt det. Några har fått i läxa över sommaren att övertyga sitt själva om att de är grymma i engelska (och i övrigt också) så att de hittar sitt engelskasjälvförtroende lagom till hösten.

Jag har också nästan en hel 7,5 hp kurs i engelska att ta tag i. Har haft absolut noll energi de senaste veckorna.

Och så det kanske viktigaste, att hitta ett jobb. Några lösa trådar finns även där och jag hoppas att jag kan få goda besked snart.

 

Läs också:

24. Lösningen på alla problem

Jag orkar inte riktigt kommentera dagens skolpolitiska utspel som Alliansen gjort. De säger sig vilja ha mer kunskap i skolan och svaret på hur det ska gå till är, som alltid, att ge betyg tidigare. Likt en papegoja upprepas detta mantra och nu har Björklund fått med sig sina polare.

Ja, det finns problem i dagens skola, men att hela tiden lägga förslag som baseras på tyckande, inte forskning lär inte lösa några som helst problem. Det handlar inte om att jag, eller mina lärarkollegor, inte ser vilka elever som behöver mer stöttning, men det finns inte förutsättningar att hjälpa alla elever på sin nivå. Det om något är galet.

Stöd ges i första hand till dem som skriker högt och det gäller både elever och föräldrar. Om betyg kan ge de andra stöd är det självklart bra, men jag tycker att det borde räcka med en skollag. Vi vet vilka elever som inte hänger med, ofta vet vi även vad som behöver göras. Låt oss få arbetsro och tid att göra det. Nu ägnar jag tid jag inte har åt att hjälpa elever utanför mina lektioner, för att jag vet att det behövs. Oftast hinner jag inte ändå och drabbas av dåligt samvete, som jag kanske inte borde ha.

Jag vill ha färre elever att ansvara för. Inte nödvändigtvis mindre klasser eller ens färre undervisningstimmar, men färre grupper och färre elever. Om jag ska hinna följa allas kunskapsutveckling och utmana dem på sin nivå behöver jag få tid att verkligen lära känna dem.

Nu i vår ägnar jag absurt mycket tid åt att förbereda, genomföra, rätta och bedöma nationella prov.  Jag ägnar också en massa tid åt att dokumentera annat eleverna gör, för att allt ska vara genomtänkt och tydligt inför betygssättningen. I den bästa av världar hinner jag med både formativ och summativ bedömning, men som det är nu hinner jag inte bedöma formativt och diskutera kunskap med eleverna lika mycket som jag önskar. Alla elever, alla, behöver stöttning för att utvecklas och utvecklas ska de få oavsett vilken bokstav de har i betyg.

Externa rättare av nationella prov då, hade inte det hjälpt en del. Jo, visst hade det gjort det. Frågan är bara vilka som ska rätta och hur proven behöver förändras för att bedömningen garanterat ska bli korrekt. Det där med att ta in bemanningsföretag gick ju inte direkt lysande förra gången och de behöriga lärare vi har behövs bättre i klassrummet med eleverna, än bland rättningshögarna. Det kan bli bra, men det är trots allt ännu ett förslag som känns mer populistiskt än genomtänkt. Tyvärr har det blivit lite av den svenska skolpolitikens melodi.

I lördags kväll diskuterade jag skolgranskning på twitter (ja, jag vet att det är knäppt att göra sådant en lördagskväll men det gjorde jag) och min debattmotståndare hade en annan definition av granskning än jag har. Jag saknar de mer komplexa utredningarna, de som kanske inte säljer lösnummer eller lockar tv-tittare, utan som faktiskt gör en analys och ger en helhetsbild. Alliansen saknar helt klart en sådan helhetsbild.

Jag håller med om att det är allt annat än seriöst att hela tiden föreslå förändringar av skolsystemet, utan att utvärdera de förändringar som redan genomförsts. Hur förändrade införandet av betyg i år 6 kunskapsutvecklingen? Hur ser det ut med arbetsbelastningen för lärare efter införandet av desamma? Vad tycker eleverna? Föräldrarna? I Björklunds mantra ingår också att lyfta fram betyg som ett sätt att öka tydligheten gentemot föräldrarna. Betyg är en bokstav som visserligen säger lite, men det behövs en dialog och en sådan måste det finnas tid med, inte bara med de föräldrar som har barn som riskerar att få F, utan med alla föräldrar.

Jag tror inte att vi vänder kunskapsutvecklingen i Sverige om vi inte börjar jobba med varandra och inte som nu när trenden är att vi jobbar mer och mer mot varandra. En anledning till det är att politiker förenklar problematiken och gör tydligt att lärare är inkompetenta. Varför skulle elever och föräldrar ha respekt för skolan då? Om deras barn får en bokstav stämplad i pannan ännu tidigare lär relationen knappast bli bättre. Betyg leder inte till dialog, utan till misstro och konflikt. Det är inte en skola jag vill ha.

 

 

 

Läs också:

Det är skillnad på kvotering och kvotering

Det finns många som är emot kvotering när det t.ex. handlar om att andelen kvinnor ska bli fler i bolagsstyrelser. Förutom den informella kvoteringen av män accepteras tydligen formell sådan också. Det är alltså skillnad på kvotering och kvotering. Eller är det bara så att det som gynnar pojkar och män är bra?

Så här skriver Birgitta Wistrand i SvD:

Vad många inte känner till är att pojkar kvoterats in till utbildningar sedan folkkolan infördes år 1842. Eftersom staten bestämt att lika många kvinnor som män skulle tas in, ratades kvinnor med högre kompetens. Liknande kvotering av män till högstatusutbildningar skedde ända fram till 2010 då det äntligen togs bort till läkarutbildningen. Intressant nog har män aldrig sett inkvoteringen som en nedvärdering av könet, ett argument som kvinnor ofta använder när diskussion om kvotering av dem aktualiseras.

 

Läs hela artikeln här.

Läs också:

Ett meddelande från verkligheten

Medan jag varit i en förskola och sett hur stress gör att arbetsglädjen försvinner har en annan ALP-grupp varit på en grundskola. Så här säger en av dem om stress och arbetsglädje där.

 

Skärmavbild 2013-03-16 kl. 19.13.32

 

 

 

 

Det här citatet visar på hur många plan det blir fel med tidigare betyg. Speciellt när det, som på allt för många ställen, kombineras med besparingar. Är det inte kreativitet och glädje vi vill ha? Och varför kan inte föräldrar acceptera att alla inte kan få A och att deras fantastiska ungar kanske inte når dit trots att de är fantastiska?

Läs också:

Låt barn få vara med på sina villkor

Idag läser jag Jenny Strömstedts krönika om elitsatsning inom idrotten och hur absurd den kan bli i många sammanhang. Hon berättar om toppning av lag med femåringar, då idrott bara borde handla om att leka och röra sig. Vår vilja att sortera tidigt är farlig. Risken är inte bara att vi missar en massa talang, som Strömstedt skriver om, utan att de utsorterade ger upp. Jag känner samma sak när det talas om betyg i år 3. Att sortering är onödig. I skolan räcker det att lärare vet och att de får möjlighet att stötta de barn som behöver det. Barnen behöver inte få veta att de inte duger.

Läs också:

Det är lätt att gnälla

Inser att det här blivit en riktigt gnällig blogg, men det förekommer så mycket galen debatt kring skolan att det kanske inte är så konstigt. Tänkte ändå fundera lite över vilka reformer jag skulle vilja se i skolan.

Lärare hinner inte med för- och efterarbete. Det är allvarligt. Om vi ska få hög kvalitet på lärandet måstre det finnas tid för reflektion. Minska undervisningstiden. Satsa på kvalitet.

Kvalitet blir det också om lärare hinner se eleverna och vara delaktig i deras lärande. Ständig formativ feedback är mer fruktbart än betyg en gång per termin. För att lärare ska hinna se krävs få elever och en lugn miljö. Satsa på mindre grupper, eller ännu hellre två lärare i varje klass på säg 25 elever. Det ger möjlighet till större flexibilitet.

Betyg är måhända ett bra utvalssystem, men i övrigt säger det väldigt lite om elevernas kunskaper. Att sätta betyg i år 3 innebär bara ökad administration och stämplande av elever. Problemet är inte att lärare inte vet vilka elever som behöver söt, utan att skolorna inte har råd med det. Riktade statliga pengar till stöd som är inkluderande. Ett tvålärarsystem vore t.ex. en bra väg att gå. Vi behöver självklart även speciallärares och specialpedagogers kompetens, men två lärare i klassrummet hinner mer än en.

Inkludera lärare i svenska som andraspråk i gruppen av specialpedagoger, som handledare för andra lärare. Svenska skolan behöver ett språklyft och den speciella kompetens som dessa lärare besitter behöver spridas till fler. Dessa skulle kunna få titeln språkhandledare.

För elever med annat modersmål än svenska behövs extra satsningar. Det måste också bli lättare för de sent anlända, utan betyg från hemlandet, att ta sig vidare in på gymnasiet. I grunden tycker jag att det är bra att kraven på antal godkända ämnen har höjts, men den här elevgruppen hamnar i kläm och riskerar utanförskap.

Läxhjälp ska inte finansieras med skatteavdrag utan pengarna ska tillföras varje skola. Istället för längre skoldagar förordnar jag läxhjälp. Sommarskola är också en bra idé, men för den som vill, inte bara som straff för den som riskerar att inte få betyg.

Erbjud inte bara fortbildning. Kräv det. Inte genom tvång, men nästan. Alla lärare behöver utbilda sig regelbundet för att utvecklas. Då räcker det inte med Lärarlyftet II som visserligen ger mig mycket kunskap, men också en sämre ekonomi. Jag bekostar min egen fortbildning. Det är fel. Avsätt pengar till ett lärarlyft värt namnet och se till att inte bara de redan engagerade fortsätter sitt lärande.

Lärares administrativa arbete behöver minskas. IUP i tidiga årskurser och betyg på högstadiet kan vara en väg att gå. Inför inte fler nationella prov, utan låt Skolverket arbeta fram en kunskapsbank med prov, bedömningsexempel och annat som lärare kan använda i sin bedömning.

Lärarhandledare är ett bra förslag. Vi behöver bli bättre på att lära av varandra. Förstelärare och andra karriärtjänster som Alliansen presenterat är inte lika fruktsamt för verksamheten. Istället för att fokusera på timplan och enskilda ämnen behövs samarbete.

Ungefär så här skulle jag önska att de skolpolitiska förslagen skulle se ut. Men vad vet jag. Jag är ju bara lärare.

 

Läs också:

Har du ångest lilla vän? Bra!

Nu är ångest ett relativt begrepp, men det är knappast upplyftande att läsa om psykologen Pia Rosanders forskning som visar att elever som känner är ordentliga och känner oro och ångest inför skolarbetet får bättre betyg. Troligen för att de då gör det de ska. Däremot oroas Rosander över att just oro och ångest inte direkt borgar för en god djupinlärning.

I en skola fylld av prov och läxor kan jag se att detta skulle stämma. Däremot tror jag inte att ordentliga elever automatiskt känner oro och ångst. Det är inget nytt fenomen det här. De ”duktiga” klarar skolan, medan de som är ”röriga” eller kanske egentligen kreativa och impulsiva, inte klarar sig lika bra. Fortfarande är det viktigt att sitta still, lyssna till läraren och jobba med samma sak som alla andra.

För ja, det är individualisering som krävs konstaterar Rosander. Självklart är det så. Elever är olika och att tro att de ska lära på samma sätt är inte rimligt. Fler nationella prov och betyg tidigare torde knappast vara bra för någon. De ”duktiga” får prestationsångest och ”de andra” fixar troligen inte heller den provfixerade skolan.

Just nu är ”eget arbete” det fulaste som finns. I alla fall för skolminister Björklund som verkar ta för givet att eleverna släpps vind för våg och får göra lite som de vill så fort läraren inte står i katedern, eller möjligen ger eleverna prov eller läxförhör. Mellantinget då? Finns det inte en gyllene medelväg?

Lärares arbetsbörda ökar. Mer än i andra yrken om man får tro Aftonbladet. Nu säger detta inte mycket egentligen, då det skulle kunna var fullt möjligt trots detta att läraryrket är totalglassigt i jämförelse med andra yrken. Jag har dock svårt att se att så är fallet. Samtalen  på lärarrummen talar sitt tydliga språk. De många sjukskrivningarna likaså. Många lärare mår väldigt dåligt.

Om alla elever ska tvingas in i samma mall kommer många att falla ifrån. Kring dessa elever ska extra mycket dokumentation göras. Om vi istället kunde minska på all förbannad mätning kanske situationen kunde varit en annan. Jag tror dessutom att många lärare tillhör den samvetsgranna och ångestdrivna gruppen som är rädda för att misslyckas. Kanske är det också därför det är lätt att klamra sig fast vid gamla strukturer istället för att våga nytt.

Jag pratar utveckling och strategier med mina elever så gott som dagligen. Jag sätter inga betyg på enskilda uppgifter, utan på helheten. Tillsammans med eleverna gör jag bedömningen. Det finns ett visst intresse i att ha nationellt prov i såväl svenska som andraspråk som engelska helt klart, men det kostar många gånger mer än det smakar. Den nya information jag får om mina elevers kunskaper är ytterst begränsad.

Så hur vänder vi detta? Så länge skolpolitiken ser ut som den gör är jag rädd att det inte kommer att vända alls, utan istället fortsätta utför. Resultatet blir troligen fler elever med ångest, fler elever utan betyg och fler sjukskrivna lärare.

Vad vill jag ha? En flumskola där alla ungar gör precis som de vill? Självklart inte. Motsatsen till en skola som testar allt med hjälp av prov eller mäter allt möjligt och omöjligt  är inte en skola som inte har koll på vad eleverna kan. Jag är glad att jag har mitt twitter-flöde som till stor del befolkas av lärare med visioner. Lärare som sätter elevernas lärande i centrum och gärna använder ny teknik för att kunna erbjuda eleverna fler sätt att lära på. För det måste finnas alternativ.

Hur tänker du?

 

Läs också:

Två böcker om studier och betyg.

Alla vill ha bra betyg. I alla fall alla elever jag har mött under mina snart 14 år som lärare. Alla tror sig inte kunna få betygen de drömmer om, alla orkar eller kan inte lägga ner den tid de behöver för att nå dit de vill, men alla vill lyckas bra. Det här inlägget publicerades ursprungligen i min bokblogg enligt O, men passar bra här också.

Jag har läst två böcker som båda handlar om att få högsta betyg i alla ämnen. En heter A i alla ämnen och är skriven av Raman Mehrzad. Den andra heter En lat jävels guide till MVG i alla ämnen och är skriven av Douglas Berglund. Tyvärr har jag inte senaste upplaganEn lat jävels guide till A i alla ämnen, men jag ska ändå försöka mig på en jämförelse mellan de två böckerna.

Det nya betygssystemet skiljer sig från det gamla, något som Raman Mehrzad tar upp i den nya upplagan av sin bok. Om Douglas Berglund gör detsamma kan jag alltså tyvärr inte svara på, men jag utgår ifrån att han i alla fall påpekar det grundläggande att alla moment är viktigare nu. Förr kunde man få MVG trots att något mål inte nådde MVG-nivå, men nu ska du nå A på alla kunskapskrav.

Raman Merzads bok är mer omfattande och går tydligt igenom vad som behövs för att lyckas i skolan. Grundidén är att du måste vara motiverad, ha ett tydligt mål som du bryter ner i delmål, planera dina studier väl och dessutom lägga en hel del tid på skolarbete. Budskapet är att alla kan få A i alla ämnen, men det kommer att krävas tid.

Douglas Berglund satsar på effektivitet. Kvalitet snarare än kvantitet. Han har en del smarta tips, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att den här boken är främst för dem som har det lätt för sig i skolan. För den som behöver konkret studiehjälp är Raman Merzads bok ett bättre val. Samtidigt är Berglunds bok ett nätt liten sak, som är lätt att läsa, vilket gör att fler troligen orkar igenom den. Det är helt klart en fördel.

Lat eller effektiv? Gränsen är hårfin menar Berglund. Själv har han inte haft mycket tid till skolan och har därför varit tvungen att vara effektiv. ”Effektivitet är nyckeln till en avslappnad skolgång”, skriver han, medan Mehrzad trycker på hur viktigt det är att dela upp stora uppgifter i små moment och att börja i tid. Jag skulle säga att även Merzads metod bidrar till effektivitet och man skulle kunna säga att båda ge samma råd, men på olika sätt. Berglunds effektiva pluggande sker dock i sista stund, då planering inte är hans grej. Istället taggas han av en deadline.

Jag fungerar som Berglund. Ofta går jag och småfunderar på en uppgift länge, länge, för att sedan göra den väldigt snabbt, inte sällan i sista stund. Det funkar för mig, men så har jag aldrig haft speciellt svårt att lära mig heller. För dem som inte är lika studievana skulle jag inte rekommendera att skjuta upp saker. Risken är att uppgiften då blir övermäktig.

Tänk att du fått i uppgift att skriva en uppsats. Den ska vara fem sidor lång och du har två veckor på dig. Mehrzad säger att du ska göra en plan för vad du ska göra varje dag, så att du inte behöver jobba mer än en liten stund i taget. Berglund säger att du lika gärna kan skriva uppsatsen under ett par timmar sista natten.

Återigen vänder sig den senare till de elever som vet exakt vad de ska göra, som är studievana och självständiga. För dem som behöver mer stöd är det mycket troligt att uppsatsen blir riktigt dålig. Om ämnet var svenska skulle dessutom en tvåtimmaruppsats inte vara en färdig produkt, då det i den nya kursplanen fokuserar mycket på respons och bearbetning av texter. Det är processen lika mycket som produkten som ska bedömas. Formativ bedömning kallas det också. Det är möjligt att Berglund tar upp detta i den reviderade upplagan.

Däremot har Berglund en bra poäng då han påpekar att engagemang och delaktighet på lektionerna är lika viktig som resultaten. Även Mehrzad skriver om vikten av närvaro. Genom att lyssna och delta aktivt på lektioner lär du dig dessutom mer och slipper lägga lika mycket tid på studier hemma.

Språket är nyckeln, skriver Berglund och påpekar att det är enkelt att få ett korrekt språk. Inte för alla. Även här vänder han sig till dem som redan fixar det mesta med lätthet. Anteckna inte, lyssna istället är ett råd som kan funka för de som är auditiva inlärare. För mig hade det inte fungerat alls. Jag kan inte lyssna utan att skriva (eller möjligen rita små blommor).

Att inställningen är viktig är de båda författarna eniga om. Tänk att du ska bli bäst och agera därefter. Hur du ska agera tycker de dock olika om.

Jag skulle säga att En lat jävels guide till MVG i alla ämnen är en ganska underhållande bok, som innehåller en del konkreta tips på hur du kan strukturera ditt skolarbete. Vill du ha mer matnyttiga råd och tips tycker jag dock att du ska läsa A i alla ämnen istället. Lite torrare, lite tråkigare, men fylld av bra tips.

Fundera på vem du är och välj den bok du tror kan hjälpa dig bäst. Oavsett vilken du väljer måste du göra jobbet i skolan själv.

Jag skulle ge dig tipset att fundera på vilka mål du har, hur du lär dig bäst och inte minst, se till att vara i skolan så mycket som möjligt. Det är väl investerad tid. Jag håller också med Berglund om att språket är nyckeln. För att kunna plugga effektivt måste du få upp din läshastighet. Hur ska du bära dig åt för att göra det?

Du ska lästräna på samma sätt som du tränar på att t.ex. springa. Är målet att springa en mil på 45 minuter? Har du aldrig sprungit så långt förut? Då börjar du säkert inte med att försöka springa en mil så snabbt du kan. Det är dömt att misslyckas. Om du ens orkar en mil kommer du troligen att ha vansinnig träningsvärk dagen efter och du är säkert inte sugen på att springa en mil till samma kväll.

Ska du bli en bra läsare kan du inte börja med världens tjockaste bok. Välj istället något enklare, men läs varje dag. Räkna hur många sidor du hinner på t.ex. 20 minuter och försök att slå ditt rekord nästa dag. Välj svårare och svårare böcker och fortsätt läsa varje dag. Jag lovar att du kommer att bli en bättre läsare och då blir också skolarbetet tusen gånger enklare. Att läsa 30 sidor i en historiebok fixar du på ett kick. Jobbar du sedan också med studieteknik kommer det att bli mycket enklare att lyckas på t.ex. prov.

Snart är höstterminen igång på riktigt. Stort lycka till önskar jag alla elever. Gör som Raman Mehrzad eller Douglas Berglund, men gör det som passar dig bäst.

 

Läs också:

Tankar om lärarrollen

Jag har inte alltid varit en bra lärare. Faktum är att jag inte alltid är säker på att jag är det ens nu. Jag möter så många elever och ibland når jag dem inte. Då känner jag mig riktigt kass. Men ibland, ganska ofta faktiskt, så känner jag att jag gör ett riktigt bra jobb. Att jag gör skillnad. Det är de stunder jag är helt säker på att jag aldrig kommer att sluta vara lärare.

Jag tänker ibland på alla de ungar jag träffat. Det måste vara tusentals. En del kanske jag bara fått äran att vara med några dagar, medan andra hängt med i flera år. Bland dessa tusentals elever har jag svårt att hitta någon jag inte tyckt om men frågan är om jag alltid har förmedlat det? Kanske har det inte alltid varit det som stått i centrum. Det här med att tycka om har jag nämligen förstått storheten i med åren. För mig är det nu på många sätt kärnan. Förr hamnade jag ofta i konflikt med mig själv om mitt fokus, där typiska skolkunskaper ofta blev för viktiga.Alla elever behöver känna sig sedda och omtyckta. Det är minst lika viktigt som att de får alla betyg de behöver. Den som inte känner sig viktig kommer inte heller att lära sig lika mycket.

Jag glömde dessutom att alla elever är någons barn. Att alla vill att deras barn ska vara omtyckta. Att den lärare som försöker vara professionell och fokuserar helt på resultat och mål kanske uppfattas som opersonlig och till och med elak.

Det betyder inte att jag inte pratar läroplan och betyg. Jag älskar läroplanen och följer den självklart. Att ett betyg betyder tydlighet och ger konkret information om elevers kunskapsutveckling har jag dock svårt att se. Betyg är bara en förenkling av verkligheten som skapar en falsk tydlighet och därmed trygghet. Dessutom har den en biprodukt som stavas exkludering och i förlängningen kanske till och med utslagning. Bra som komplement kanske, men inte som facit.

Så tänker jag. Så hoppas jag att jag kommer att fortsätta tänka. För mig är nyckeln till en bättre skola inte fler nationella prov och hårdare kvar. Istället handlar det mer inkluderande, respekt och kanske en extra kram. Men så är jag också en flumpedagog deluxe.

Igår var vi på lägerskola med våra elever på IA och SI, dvs Individuellt alternativ och Språkintroduktion. Mycket prat, mycket mat, många skratt, prat om framtiden, prat om året som gått och många, många kramar. Det kallar jag en högkvalitativ undervisningsdag.

Läs också:

Vägen till ett språk är lång

När jag träffar mina elever kan de ofta inte säga mer än hej på svenska. Läs Annelis fina inlägg om den första tidens kommunikation. Just sådär i början går allt ändå ganska bra. Eleverna upplever att de lär sig saker varje dag och trots att de ibland blir lite ledsna och tänker att de aldrig kommer att lära sig, så är humöret ofta gott. Så även självförtroendet.

Så går veckorna och blir till månader och någonstans kommer en hemsk period då allt står stilla. Självklart är det inte så, men känslan av hopplöshet börjar komma krypande hos många. Kanske börjar språket att fungera ganska bra i vanliga samtal, men som skolspråk är det knackigt och till målen för grundskolan är det långt kvar.

För det är dem de ska nå, målen för år 9 som innebär att de ska kunna skriva, läsa och tala tämligen obehindrat. Ja, det finns steg på vägen både i form av den Europeiska Språkportfolion med självskattningen som visar vad du lärt dig och så finns ju de nationella proven i SFI som kan visa på utveckling. Nu är våra SFI-lärare inte direkt pigga på att vi använder ”deras” nationella prov i vår verksamhet och visst kan vi visa elever att de nått nivå A2 i svenska, men det blir inte på riktigt.

Igår började vi diskutera detta på twitter. Jag minns egentligen inte hur det började, men många tankar väcktes. Idag pratade jag och en kollega vidare och landade i att det skulle vara väldigt bra om det fanns nationellt utvecklade kursplaner för svenska för nybörjare som skulle kunna benämnas svenska steg 1, steg 2 och kanske upp till steg 4 eller 5 innan betyg E för grundskolan tar vid. Visst kan detta göras lokalt och görs säkert redan, men för våra elever brister det i rättssäkerhet. Ingen vet egentligen hur mycket svenska de kan, utan bara att de inte har grundskolebehörighet.

Vi löser det oftast med att våra elever får gå till SFI och göra proven, men de har sämre förutsättningar än andra. Dels för att vår utbildning inte alls inriktar sig på hur lappar i trappuppgångar kan se ut, hur man gör när man kontaktar arbetsförmedlingen osv. Vi har vardagssvenska, men våra elever är inte vuxna och har inte den vuxnes språkliga behov. Istället behöver vi sikta mot att de tränas i t.ex. genrepedagogik och får ett fungerande skolspråk.

När vi nu inte ens får ta del av tidigare nationella prov för SFI kan våra elever inte ens träna på dem och på så sätt förberedas. Ändå behöver de i alla fall i vår kommun har klarat SFI-D för att få gå vidare till Komvux. Det räcker inte att lärare på Språkintroduktion bedömer elevens kunskaper utifrån den Europeiska referensramen. Visst finns dedt digitala prov på nätet som eleverna kan träna på, men de får inget resultat och jag behöver i så fall sitta bredvid de elever som gör provet och rätta under tiden. Det funkar inte alls.

Det här blir ett dilemma helt klart. Alltså behövs andra nivåer än SFI:s för våra elever. I engelska och moderna språk är utbildningen indelad i steg. Varför inte även i svenska? Min kollega liknande det med att det förr fanns färre simmärken och att barnen behövde träna mycket innan de fick det första, medan det nu finns en hel drös märken på vägen.

Att nå betyg E för svenska som andraspråk år 9 är ett avlägset mål för en nybörjare på svenska. När hen trots stor utveckling och mycket möda inte når dit är det lätt att ge upp. Det räcker nämligen inte med ett språk som fungerar i vardagliga situationer för att nå ett betyg, utan det krävs så mycket mer.

Hur gör ni andra som arbetar med nyanlända elever som är tonåringar när de kommer hit?

Läs också: