Betyg ger inte automatiskt tydlighet

De som förordar att betyg ska sättas tidigt brukar tala om hur viktigt det är att eleverna och deras föräldrar vet ”var de ligger” alltså vad de kan och vad de behöver förbättra. Jag tror på tydlighet. Information från skolan till elever och föräldrar är extremt viktig. Professionell information som inte handlar om hur eleven är ”snäll, trevlig, lat” eller allt annat som jag läst i överlämnanden från lärare om elever jag ska undervisa. Jag skiter i hur de är som personer. Istället vill jag veta om de når de mål de ska, om de behöver extra hjälp med något moment, om de bäst redovisar sina kunskaper i tal eller skrift, vad de tycker är kul och vad de kan behöva trugas för att göra.

Nu kan man ju tycka att betyg från år 6 skulle vara svaret på dessa frågor, men jag skulle säga att själva betyget är mer eller mindre ointressant. En liten bokstav säger väldigt lite om  eleven och ger inte mig som lärare den information jag behöver för att ge eleven bästa tänkbara utbildning. Att sätta betyg tidigt är att gömma sig bakom en bokstav.

När elever kommer till introduktionsprogrammen är de ofta stukade. I intervjuer och samtal framkommer att skolan var ganska bra fram till fyran eller femman. Där började det bli för svårt. I sexan bytte de skola och ofta var det här de riktiga problemen började.

Skulle de mått bättre med betyg i år 6? Knappast? Skulle det fått dem att skärpa sig och prestera bättre? Knappast. Jag är tämligen säker på att resultatet skulle bli precis tvärt om. Det finns bättre sätt att stötta dessa elever än genom att sätta en bokstav på dem och nöja sig med att placera dem i facket ”hopplösa”.

Nu läser jag om Alli Klapps forskning och blir inte förvånad. Vi diskuterade artikeln på jobbet i fredags och var överens om att detta är en ganska självklar slutsats. De högpresterande blir bättre av betyg i år 6 och de som har det svårt presterar ännu sämre. Pojkar får det ännu svårare, medan flickorna klarar sig ungefär lika bra.

Min erfarenhet säger att en fokusering på betyg inte alltid är en fokusering på kunskap. Att betyget blir en stämpel snarare än en informationskälla. Vi ska ha en ständig dialog om kunskap och lärande med främst eleverna, men även deras föräldrar. Vi ska tydliggöra, vrida och vända och individanpassa, men vi ska också ställa krav, rätt krav på varje elev. Alla ska utvecklas, men inte lära sig på samma sätt. Att sätta tidiga betyg är en enkel lösning som ger oss en imaginär tydlighet, men det räcker inte långt om det är skolans kvalitet vi vill förbättra. Istället behöver vi satsa på en varierad undervisning som sätter eleven i centrum. Vi behöver alltså lärarlyfta oss mer, inte bara inom våra ämnen utan också gällande nya eller framför allt olika sätt att undervisa för att nå fler elever.

Vår skolminister förordar både betyg och katederundervisning. Inte konstigt då att han får kritik. Jag saknar en skoldebatt som ser framåt istället för att återanvända gamla idéer i en lite ny kostym. På det sättet sker ingen skolutveckling.

Läs också:

Att alla ska tycka om skolan…

Det har (som vanligt) varit mycket skola i mediadebatten i veckan och främst har det handlat om nationella prov och betyg. Här finns ett inlägg från en trött och lite ledsen lärare som publicerats i GP.

Signaturen är ”Älskar undervisning men är trött på att vara lärare” och lite så känner jag ibland också.

Läs också:

Betyg både här och där

Det har diskuterats en hel del kring betygssättning det senaste efter att skolinspektionen kontrollrättat ett gäng nationella prov i bland annat svenska B och kommit fram till att väldigt många lärare sätter för höga betyg jämfört med de lärare som kontrollrättat.

Mest skrämmande är att var nionde uppsats fått IG av skolinspektionen, men MVG av läraren. Jag kan tänka mig fall där en elev skrivit en briljant text, men missuppfattat ämnet. En sådan uppsats ska inte betygsättas, men jag skulle tro att detta ofta ses mellan fingrarna på om texten trots detta håller god kvalitet. Det gör det inte rätt, men jag tror att det är en förklaring.

Det faktum att lärare pressats av rektorer, elever och föräldrar att sätta högre betyg har också lyfts fram. En gång har jag uppmanats av en chef att sätta betyg på en elev, mina argument för varför jag inte gjort det accepterades dock. Att elever pressar händer ofta, det är lättare att hantera än att föräldrarna gör det. Eleverna är nämligen mer insatta i styrdokumenten och det går därmed att ha en mer sansad diskussion med dem.

Metta Fjellkner skriver på DN Debatt om att var femte lärare pressats av sin chef att sätta högre betyg än eleverna förtjänat. Den betygsinflation vi upplevt de senaste åren visar med all önskvärd tydlighet att betygen säger väldigt lite om elevernas faktiska kunskaper.

Att det skulle gå att sätta helt objektiva och rättvisa betyg är en myt skulle jag säga. Vi är känslomässigt engagerade i våra elever och kan inte vara objektiva. Alternativet att endast ge eleverna flervalsfrågor med rätta svar som sedan rättas centralt är dock ett helt meningslöst alternativ. Allt är inte svart eller vitt och därmed inte rätt eller fel. Jag har svårt att se vitsen med betyg som urvalssystem för högre studier och därmed försvinner också själva meningen med betygssättningen i sig.

Som det står i dagens ledare i GP är det allt för vanligt med ”snälle-betyg” som inte gör något annat än att lura eleverna och deras föräldrar. Betyg sätts på kunskaper som inte uppvisats och någon gång slår detta tillbaka på eleven. Som det är nu har eleverna som lämnar gymnasiet högre betyg än eleverna hade för några år sedan, men kunskaperna tycks snarare ha minskat om man får tro lärarna på Universitet och Högskolor.

Per Acke Orstadius skriver på GP Debatt om att  betygen aldrig kan bli rättvisa. Han menar att det största skälet till detta är att skolors anseende och ekonomi är beroende av de betyg som eleverna på skolan får.

Så här skriver han bland annat:

Eftersom betygen inte fyller några funktioner utöver urvalet, är det hög tid att låta varje utbildning utforma sina egna urvalsmetoder som särskilda högskoleprov, intervjuer eller förberedande kurser med fri intagning och senare sållning. De fördelar man skulle vinna är att de lämpligaste studenterna väljs ut. Viktigast av allt är dock att eleverna skulle må så mycket bättre om de slapp betygsstressen.

Han menar också att det är meningslöst att lägga tid och resurser på att få lärare att sätta rättvisa betyg, då det är helt omöjligt. Istället borde tiden och pengarna läggas på att utveckla undervisningen.  Intressant tanke, för vad ska vi egentligen ha betygen till om de inte mäter elevernas kunskaper?

 

Läs också:

Skolan i fokus

Det är Almedalsvecka och igår var det de nya språkrören som stod i centrum. De talade en hel del om skolan och jag tycker att det är bra att fler politiker blandar sig i den skoldebatt där Jan Björklund har fått styra som han vill.

En ny chans att ta igen gymnasiestudier, där ett års studielån skulle erbjudas utan återbetalningskrav, är bra för mina elever. Ännu bättre om studierna kan genomföras både på folkhögsskola och komvux. Jag önskar att det fanns fler individuella lösningar för gymnasiestudier än det finns nu. Alla elever är definitivt inte lika och när vi försöker stöpa dem i samma form är det inte konstigt att många hoppar av studierna. Ännu värre lär det bli i höst, då väldigt, väldigt många valt de få högskoleförberedande programmen, framför de yrkesförberedande.

Fler elever än tidigare kommer dock att stå utanför de nationella programmen. Inte konstigt då behörighetskraven höjts och det nu behövs 8 godkända ämnen för de yrkesförberedande programmen och 12 för de studieförberedande.

Vi har också rekordmånga elever som behöver gå fler år på individuella programmet, eller introduktionsprogrammen som de nu heter. Lämnar man grundskolan helt utan betyg tar det tid att bli redo för vidare studier och långt ifrån alla kommer att gå gymnasiet. Bra då om det finns andra möjligheter både till studier och arbetsliv.

Läs också:

Det är eleverna som gör det

Idag har mina elever fått sommarlov. Jag ska jobba några dagar till, men den positiva energi som jag fått idag gör att jag känner mig piggare än på länge.

Jag har just kramat om ett par elever som jag undervisade mitt första år på Individuella Programmet. De var då två arga 16-åringar. En med en tunga vassare än de flesta jag mött och den andra med en inställning till skolan som knappast var positiv. Inställningen till sin egen kunskap och förmåga var dessutom ytterst liten.

Vi gick rätt många ronder de första månaderna. Inte sällan undrade jag vad jag gett mig in på. Någonstans runt höstlovet vände det och resten av året kämpade de båda för ett VG som en av dem nådde. Båda blev dock behöriga och har klarat sig bra på gymnasiet. I förra veckan tog de studenten.

Mina små flickor har blivit vuxna. Tyvärr lyckades jag inte hitta dem i röran på studentdagen, men idag fick jag chansen att gratulera dem. Tro mig när jag säger att jag känner mig lika stolt som vilken förälder som helst över vilka fina, unga människor de utvecklats till. Jag är glad att jag fått vara en liten del av deras liv och få uppleva denna utveckling.

Jag har också fått gratulera två IVIK-elever som nu är behöriga. De har redan gått ett år på gymnasiet, men fortsatt kämpa med att klara svenska som andraspråk för grundskolan. Jag har känt dem sedan de lärde sig sina första ord på svenska. I februari 2009 kom de till Sverige. Nu har de slutat ettan på gymnasiet. Är det inte fantastiskt?

En försiktig grabb, som blivit både vuxen och säker. En arg grabb, som blivit en lugn och trygg vuxen. Det är inte ofta elever tackar för god undervisning och stöd, men de gjorde det. Det värmer. Det är dagar som denna då jag är helt säker på att ingen annan i världen kan ha ett lika bra jobb som jag har.

Fick en så skön kommentar från den av dem som har ungefär lika mycket temperament som jag. Hjälp vad vi har skrikit på varandra. Han sa: ”I början tyckte jag bara att du var sträng och elak, men nu förstår jag att du tycker om mig och bara vill att jag ska lära mig mycket.”

Och ja, den bilden stämmer nog. Jag ställer krav, höga krav, på dem som har möjlighet att nå upp till dem. Det kan verka hårt, men för mig är det snällt. Att inte ställa rätt krav på varje elev är att svika. Nu har vi alla tre fått vad vi vill, betyg i svenska som andraspråk.

Skolavslutningar är speciella. I år mer än någonsin, då hösten innebär stora förändringar. Ny chef och ny organisation. Det känns galet bra. Samtidigt som jag är riktigt trött efter ett ganska tungt år är jag så glad över vad hösten ser ut att bjuda på. Vi har fått tillbaka en chef som vi tidigare haft och trivts med. Efter en omorganisation bytte hon program, men nu är hon tillbaka. Det kommer att bli så himla bra. Det var länge sedan jag kände så inför ett läsår och det är så skönt att få göra det.

 

Läs också:

Det är nyttigt att debattera

I dagens DN skriver Helena von Schantz på debattsidan under rubriken ”Dags att svenska skolan återinför studentexamen”. Ett bra debattinlägg, med en lösning som möjligen kan vara en lösning på de problem svenska skolan har, men jag är inte helt övertygad.

Helena von Schantz skriver om sista tidens skoldebatt, där till och med lärarna diskuterat och varit oense och verkar tycka att det är problematiskt. Jag tycker tvärtom att det är väldigt viktigt att lärarnas olika röster hörs i debatten. Vi tycker inte alla samma och det är absolut sunt. Jag håller till exempel med von Schantz i större delen av hennes problemanalys, men inte på alla delar av hennes lösning.

Enligt von Schantz började problemen i svenska skolan inte med kommunaliseringen, utan när studentexamen togs bort 1968. Det är därför den hon vill återinföra. En modern sådan, kanske liknande Finlands. Här ser jag tre problem. Dels att studentexamens i Finland bara testar få ämnen, liknande brittiska A-levels, men också att det är lite väl sent med nationella tester då det är dags för eleven att ta studenten. Dessutom reagerar jag på lärarnas del i det hela. Först ska de rätta proven, sedan ska det göras centralt och utifrån hur resultaten sammanfaller ska lärarens arbete värderas. Nu tolkar jag det som att von Schantz även vill centralrätta de nationella proven i år 3, 5 och 9, alla lärare skulle alltså få genomgå denna test och eleverna skulle ha fler chanser under hela skoltiden.

Det jag mest hakar upp mig på är tron på att en central rättning är objektiv.  Nu genomför jag bara nationella prov i engelska och svenska för år 9, men i dessa prov ser jag stora svårigheter med objektivitet. I engelskans läs- och hördel är det tämligen glasklart vilket svar som ska godkännas. Där ifrågasätter jag alltså vad en central rättning ska tillföra. När det gäller en uppsats så går det inte att säga att en central rättare är mer objektiv än en lärare. Jag skulle tycka att det var grymt intressant att se mina egna elevers  uppsatser betygsatta av någon annan. Det gör jag redan nu då kollegor läser mina elevers alster. Det är dock säkert avgöra vem som sitter inne med den korrekta rättningsmallen. Är det jag, min kollega eller en central rättare?

Samma problem finns i provet för svenska och svenska som andraspråk. En central rättning skulle alltså vara intressant, men inte mer. Samarbete och diskussion om bedömning måste hela tiden finnas bland lärare och den varken kan eller bör inte ersättas med en central rättning.

Nationella prov i all ära, men det måste finnas en formativ bedömning av elevernas kunskaper som kompletterar den summativa som de nationella proven står för.

Betygsinflation är dock ett stort problem. Där är jag helt med Helena von Schantz. Jag har bland annat skrivit om det här, då jag diskuterar huruvida det faktiskt inte kan vara bra för många att gå ett extra år i skolan istället för att skickas vidare med betyg som de egentligen inte har förtjänat. Det är där en stor del av problemet ligger, vilket von Schantz också skriver. Lärares professionalitet ifrågasätts och alla andra runt eleven, inklusive eleven själv tycker sig kunna bedöma kunskaper bättre än läraren. Återigen handlar det om status. Lärarens status.

 

I alla skolsystem gagnas lärare av att sätta höga betyg. Det ger nöjdare elever, föräldrar och chefer. I Sverige har vi dessutom en starkt konkurrensutsatt skola och en i många fall hunsad och rädd­hågad lärarkår. Två faktorer som båda ökar risken för fusk och glädjebetyg. Starkast är risken i friskolorna där man har mest att förlora, men den finns överallt. Vi har också en yrkeskår med många obehöriga, otillräckligt utbildade och oerfarna lärare som helt enkelt inte har tillräcklig kompetens för bedömning och betygsättning.

 

Vi ser alltså samma problem, men jag tror inte att ett återinförande av studentexamen löser problemen. Status för lärare, tid till sambedömning, tid för samarbete, bra fortbildning, behöriga kollegor och en arbetsgivare som ser lärare som en tillgång istället för en börda. Det finns mycket vi behöver mer än en studentexamen. Det vi definitivt behöver är elever som inte fått glädjebetyg, så att undervisningsnivån inte sjunker med dem. Det är ett delikat problem att lösa.

 

Läs också:

Vad är ett extra år?

Jag arbetar på programmet som skrämmer många. Straffet för dem som misslyckats i skolan. Ett misslyckande inte bara för eleven märk väl, utan även för skolan och för Sverige. Alla ska gå ut nian med fullständiga betyg och vara behöriga att börja gymnasiet hösten därefter. Tittar man på söksiffrorna i årets gymnasieval inser man också att studieförberedande program är bäst och efter tre år där ska alla elever självklart ta studenten med fullständiga betyg och en gymnasieexamen.

Ibland tror jag att det här är definitionen av en skola för alla. En skola där alla gör samma sak. För att avvika från det här är tydligen hemskt för både eleven och dess föräldrar, att inte sätta ett G ett misslyckande för läraren och dessutom för skolans rykte.

Låt mig säga att jag håller med och samtidigt inte.

Alla elever kommer inte att nå målen för G i år 9 i alla ämnen. Alla blir inte behöriga på gymnasiet. Det kan bero på att skolan inte satt in adekvata resurser och då är det hemskt. Det kan också bero på att eleven i fråga faktiskt behöver ett extra år att befästa sina kunskaper och därefter kunna lyckas bättre på gymnasiet. Det kan också hända att eleven behöver mer än ett år extra, men kanske bestämmer sig för att inte gå gymnasiet alls. Det finns andra alternativ som Folkhögsskolor.

År efter år lämnar elever grundskolan med G i ämnen där de kanske inte alls nått målen. De kallas ibland ”snäll-G” men jag skulle vilja säga att ett betyg som egentligen satts för att eleven försökt och kämpat, inte för att målen är uppnådda är ett svek. Kanske går det hyfsat, eller till och med bra för elever med dessa betyg, men troligen hade det gått ännu bättre med ett års extra studier på Individuella Programmet.

I höst startar fem introduktionsprogram, men alla fokuserar på att göra eleverna till säkrare och mer kompetenta människor. Vissa kanske befäster sina kunskaper och säker ett nationellt program året efter, andra kanske får en praktikplats som de trivs på som sedan kan leda till en yrkesintroduktion och på sikt ett jobb.

Efter årets överlämnande av elever från grundskolan till gymnasiet i vår kommun är det klart att de elever som ”ligger på gränsen” men ändå får ett G är väldigt, väldigt många. Jag har funderat mycket på om vi verkligen gör eleverna en tjänst när de får betyg som de bara nästan förtjänat. Jag kan säga att många lärare på gymnasiet är oroade över de bristfälliga kunskaper många elever har med sig trots betyg.

Jag har arbetat i grundskolan i åtta år och vet själv hur gärna man vill godkänna elever och hur stor pressen är både från föräldrar och inte sällan arbetsgivaren att ”hellre fria än fälla”. Det är ingen lätt situation.

Vad tänker du?

Läs också:

Kort om presskonferensen

”Min bedömning är att skolket kommer att minska avsevärt”, säger Jan Björklund, men han har svårt att berätta hur det egentligen sett ut på de platser och i de perioder då skolket faktiskt skrevs in i betyget.  I mitt studentbetyg från 1993 står mina ogiltiga frånvaro med.  Då jag var expert på ursäkter och en jäkel på att fixa läkarintyg blev timmarna ganska få.

Vi måste visa att det inte är okej att skolka och visst har Björklund rätt i det. Det är inte okej att skolka och det är bekymmersamt att det sker. Att han i nästa andetag menar att den nya reformen betyder att lärare måste ha koll på att en elev är frånvarande och faktiskt fråga ”lille Kalle” var han varit visar att han återigen inte drar sig för att bunta ihop den svenska lärarkåren till en inkompetent massa.

Vi har ett frånvarosystem, frånvaron rapporteras och tas upp med eleverna. Närmar sig frånvaron 20% skickas en varning till hemmet och förbättras inte situationen dras studiebidraget in. Jag förstår därför inte vad den nya reformen ska tillföra.

Som vanligt låter Björklund säker, men tvingas ändå medge att det inte är så enkelt som det först låter. Vad är egentligen skolk? Det ska lärare och rektor avgöra. Intyg från läkare gör att sjukfrånvaron är okej, man kan också genom intyg beviljas frånvaro från moment eller ämnen och en sjukanmälan räcker för att frånvaron inte ska räknas som skolk.

Återigen undrar jag vilka reella skillnader det nya lagförslaget medför då det genomförs på gymnasiet i höst och i grundskolan 2012. Hur tänker du kring förslaget?

Läs också:

Hur motarbetar vi skolk?

Visst ska målet vara att alla elever är i skolan under alla lektioner. Där är jag helt på samma linje som Jan Björklund. Frågan är bara hur vi ska nå dit. Genom att skriva in olovlig frånvaro i slutbetyget, säger Björklund. Knappast, säger jag.

Jag håller helt med ChristerMagister om att all olovlig frånvaro ska rapportera och, om eleven inte är myndig, meddelas föräldrarna. Jag håller också med honom om att betyget är fel ställe att redovisa dessa timmar.

Så här skriver Christer:

Närvaro är inte betygsgrundande, inte heller flit eller lojalitet. Betygen är helt enkelt fel dokument för detta; de ska endast spegla de kunskaper som eleven har tillägnat sig, varken mer eller mindre. (Om all frånvaro skulle anges skulle saken komma i delvis annan dager; det skulle visserligen fortfarande vara fel dokument, men ändå kunna ses som en del i en förklaring till varför betygen ser ut på ett visst sätt.)

Kanske kunde man förr få en 3:a för att man kämpade och försökte, men dagens betyg bygger på vilka kunskaper man faktiskt når och ännu viktigare hur man når dem. I realiteten är det ändå så att närvaron finns med i betyget då det självklart är lättare för en elev att nå ett bra betyg om han eller hon befinner sig i skolan. Visst kan man nå betyg utan full närvaro, men med största sannolikhet inte nå de resultat man skulle kunna ha nått om man verkligen närvarat och jobbat hårt.

Jag förstår ärligt talat inte alls meningen med att skriva in skolk i betyget. Det är en typisk pseudoreform i klass med lärares rätt att beslagta mobiltelefoner. Svensson jublar över att Björklund är så modig och vågar kräva ordning och reda, men i realiteten har skolktimmar i betyget absolut ingen betydelse. Hot är dessutom aldrig rätt väg att gå. Redan nu kan vi, om vi så vill, hota med indraget studiebidrag och det biter på dem som verkligen behöver pengarna, men inte på dem vars föräldrar kan skjuta till de extrapengar i vilket fall.

Det handlar inte om att eleverna ska få ”komma och gå som de vill” vilket Björklund tar för givet att de som kritiserar förslaget tycker. Varför är det så svårt för honom att inse att enkla lösningar inte kan lösa komplicerade problem? Frågan vi måste ställa oss är också varför en elev skolkar. Att få in en elev i undervisning är som sagt viktigt, men hot funkar definitivt inte på alla. Ge oss lärare tid att se alla elever och vi kommer att kunna bygga en relation som gör att det går lättare att lirka även de mest ovilliga till skolan. Jag håller med barnombudsmannen Fredrik Malmberg om att den här reformen trycker ner de redan nedtryckta än mer.

Är det inte också en aningens obehagligt med en minister som är så självgod att han kör över Skolverket och barnombudsmannen med följande aningens arroganta kommentar:

Jag skulle inte säga att det är kritikerna som har fel attityd, utan Björklund som har gjort till vana att göra lite som han känner för utan att tänka ett extra varv.  I den stora världen, utanför Riksdagshuset, finns det elever av alla de slag och att tro att denna lilla reform ska få dem alla att få 100% närvaro är en aningens naivt. Och tänk alla ursäkter och alla sjukintyg som kommer att uppfinnas för att frånvaron inte ska räknas som olovlig. Många ursäkter blir det.

Vi måste också komma fram till vad som är olovlig frånvaro och vad som inte är det. Hur länge är det till exempel okej att vara frånvarande i samband med ett tandläkarbesök? Är det okej eller inte att ha ett möte med t.ex. socialtjänsten under skoldagen? Är det skolk om man inte har med kläder till gympan? Är det skolk om man inte har med läroböcker till de andra lektionerna? Är det skolk om man visserligen sitter i sin bänk, men inte jobbar alls?

Många regler och undantag blir det.

 

 

 

Läs också:

Vad är bra resultat?

Stockholmsmodellen ska ge lärare som genom sitt arbete förbättrar elevernas resultat högre lön. Det låter väl bra? De bästa lärarna får de bästa lönerna.

Frågan är vad ett bra resultat är och vem som ska avgöra det.

Förutom höga betyg i år 9 och/eller bra resultat på de nationella proven i årskurs 5 och 9 i förhållande till jämförbara skolor väger man in hur många elever som:

– kommer från ett annat land och endast bott 2,4 eller 6 år i Sverige.
– har föräldrar utan gymnasieutbildning.
– bor med en ensam vårdnads­havare.

Det låter ju bra, men just betyg kopplat till lön gör alltid att jag blir skeptisk. Det är illa nog som det är nu med en skenande betygsinflation och påfund som detta riskerar att göra saken värre.

För mina elever gäller att de bott kort tid i Sverige. Ett bristande språk är en svårighet, men även de upplevelser de har med sig i bagaget. Vissa perioder mår de så dåligt att de har svårt att fokusera på skolarbetet. Att de ens tar sig till skolan är en prestation och dessutom ett bra betyg på vår verksamhet. Detta är dock inte mätbart.

Bra resultat för någon kan vara att ens gå upp på morgonen och detta utan att falla inom de tre punkter som ska tas hänsyn till. På samma sätt kan det vara dåligt om en elev inte når högsta betyg. Allt är relativt och att försöka förenkla allt som sker i skolan och bara fokusera på måluppfyllelse är lurigt.

Vem ska då avgöra om det arbete jag gör är av bra kvalitet? Ja, det ska ju vara min närmaste chef. En rektor som ansvarar för runt 50 lärare om inte mer, som inte har tid eller möjlighet att vara en pedagogisk lärare och som varit i mitt klassrum endast vid ett par tillfällen. Inget ont om honom, han har en omöjlig arbetssituation, något han delar med många rektorer i landet.

I den nya skollagen framgår med all önskvärd tydlighet att rektorn ska fungera som pedagogisk ledare och dessutom ha en pedagogisk utbildning på universitetsnivå. Bra att det framförs, men kanske är det dags att titta över hur det ser ut i verkligheten istället för att gång på gång söka efter enkla lösningar.

De bästa lärarna ska helt klart ha de bästa lönerna, men att bara titta på en så liten sak som slutbetyg och NP är att förenkla och förminska lärarnas uppdrag.

 

Läs också: