Nås av nyheten att en av mina gamla mentorselever valt att inte leva längre. Allt får perspektiv. Att en ung människa mår så dåligt att hen gör ett sådant val. Det finns inga ord.
Maj7
Tag Archives: Elever
Feb23
Stolt lärare och nöjd musikälskare
Igår var jag och maken och såg Chess på svenska, en mycket uppskattad julklapp. I föreställningen är en av mina gamla elever med som akrobat. Han syns i klippet då han är bröderna Rongedals katt.
Jag har varit en riktig musikalälskare, men nu var det väldigt länge sedan jag såg någon live eller ens lyssnade på något hemma. En härlig upplevelse var det helt klart.
Läs också:
Jan27
Vem provocerar dig?
Jag hoppas att ni upptäckt Novellix, små, vackra böcker som innehåller en novell. Till några av novellerna finns lärarhandledning.
Jag har laddat ner fler Novellix-noveller på min telefon och de passar utmärkt att läsa när en till exempel åker buss eller väntar på någon. Igår läste jag Cilla Naumanns novell Lära sig som utspelar sig i en grundskola. Huvudpersonen är läraren Ulf som får en ny elev, Ingrid, en elev som av någon anledning provocerar honom otroligt mycket. Egentligen gör Ingrid ingenting speciellt, men hela hennes uppenbarelse irriterar Ulf. Mest är han irriterad på hennes jäkla väska som hon alltid rotar i när lektionen ska börja. I stället för att ta fram det hon behöver när hon faktiskt sitter och väntar på att lektionen ska börja.
Det är en intressant novell som väcker frågor om hur en lärare egentligen får känna för en elev och hur hen kan och får agera. Det är ytterst sällan det dyker upp en elev som jag inte kan finna någonting att tycka om hos. Det finns alltid något. Att börja nysta i detta något och hitta gemensamma beröringspunkter brukar vara en bra väg att gå för att, förhoppningsvis, få en bättre relation till eleven.
För Ulf kommer samtalen inte naturligt. Han försöker förbereda sig inför de dagar då han har vakt i matsalen och tvingas sitta ner med eleverna och äta. Då gäller det att ha något att prata om. Det tycker Ulf är väldigt jobbigt. För mig är dessa samtalen något av det bästa med läraryrket. Visserligen blir dagarna väldigt kompakta då en äter med eleverna, men det är ofta trevliga stunder.
Men tillbaka till elever som provocerar. Jag kommer (tyvärr) faktiskt på en elev som jag hade otroligt svårt för. Jag kunde inte hitta någonting hos hen som jag kunde tycka om. En fruktansvärd känsla. Det var många år sedan, men jag tänker fortfarande på det ibland och mår fortfarande dåligt. Jag förstod elevens agerande, men kanske inte hens föräldrars. Föräldrar som medvetet och aktivt vänder sitt barn mot skolan ställer verkligen till det. Den här eleven hade en synnerligen jobbig skoltid, från första början. Mycket kunde skyllas på skolan, men inte allt. När eleven så dök upp i sjuan började det faktiskt hyfsat bra, men sedan gick det snabbt utför.
Det är en elev. En av tusentals jag undervisat. Fortfarande är det inte okej. Fortfarande tycker jag att jag borde kunnat ändra mina känslor. Jag dolde dem. Oftast. Men fortfarande var och är det ett misslyckande. Att jag inte var ensam gör knappast saken bättre.
Läs gärna Naumanns novell du också och dela gärna dina tankar kring elever som provocerar och hur vi som lärare ska agera.
Läs också:
Jun18
Om individuell hjälp
Nu blir det väldigt lösryckt, för jag råkade sätta på Nyhetsmorgon igår och då pratade en kvinna om något som jag tolkade som individuella insatser och hjälpmedel. Skitsamma, exemplet är bra i vilket fall. Hon sa ungefär såhär.
Om Lisa har ett par glasögon utprovade till henne skulle vi inte nöja oss med det paret om någon annan behövde glasögon. Vi skulle inte säga att vi redan har ett par och att en annan person med synfel lika gärna kan dela glasögon med Lisa.
En tanke som vi känner igen både när det gäller specialundervisning och hjälpmedel.
Läs också:
Aug22
Så kom de då äntligen…
En skola är ingen skola utan elever. Idag kom de med all den energi de för med sig. I vår grupp finns nu tolv gamla, erfarna elever som under året ska få pröva sina vingar mer och mer, samt två nya, som snart kommer att vara en del av denna härliga grupp. Två elever kommer också att komma in från sina nationella program för att studera svenska som andraspråk några timmar. En av dem började på Barn- och fritid idag. Hon satt bredvid mig i aulan och darrade, men kom sedan någon timme senare med ett leende på läpparna. Det blir bra!
De nya då, en som varit i Sverige i några månader, bor i svensk familj och klarar sig bra muntligt. En som kom hit för en månad sedan och endast kan några få ord, men som har en hyfsad engelska. En timmes tolk med henne idag och imorgon är det svenska som gäller. Det är alltid lika spännande och brukar, fascinerande nog, fungera riktigt bra.
Vi hade ju tänkt fira med tårta idag, men då alla elever utom tre fastar var det inte någon direkt bra idé. Det får bli efter Eid istället. De flesta, om inte alla, var i alla fall väldigt glada över att skolan hade börjat igen. Våra elever saknar skolan mycket när de inte är här.
Nu är alla lappar ifyllda. Imorgon kör vi igång rejält. Det känns gött!
Läs också:
Jul26
Något slags avtryck
Idag är det bokjobb som gäller och tanken var att jag skulle sitta på biblioteket för att få lugn och ro. Nu öppnade det inte förrän tolv och därför blev det ett café som fick fungera som arbetsplats först. Djupt försjunken i en grammatikövning hörde jag plötsligt en röst. Jag vaknade till, tittade upp, såg en leende karl, blev förvirrad, tittade igen och insåg att det var en gammal elev som stod framför mig.
”Oj, vad du har vuxit”, sa jag spontant och möttes av ett skratt och en jättekram. Den lilla spenslige killen, med fler myror i baken än de flesta jag träffat, såg nu både lugn och trygg ut.
Det var fortfarande en del skit berättade han, men det började lösa sig. Och ja, en hel del skit har det varit, det vet jag. Det fina i eländet är dock att det finns ett gott hjärta även hos denne pojke som livet inte varit så snällt mot.
Noll poäng hade han när han dök upp hos oss på Individuella Programmet för några år sedan. Ett år senare hade han 10, men hans självförtroende var på tillväxt och hans leende nådde ibland ögonen. Efter två år hade han 30 poäng och lämnade oss. Fortfarande var skolan inte den bästa platsen han visste och hans väg kommer kanske aldrig att bli spikrak.
Det är fint att träffa på gamla elever och se att det hänt något med dem trots skit. Att det finns något fint inom dem och att någonting lyser i deras ögon.
En stor kram till fick avsluta vårt samtal och det värmde i hjärtat. Jag tänkte på det som jag och mina kollegor faktiskt uträttar. Vi kan inte skydda våra elever mot livets skit, men vi kan ge dem kärlek och kanske också hopp.
Läs också:
Jun14
Det är eleverna som gör det
Idag har mina elever fått sommarlov. Jag ska jobba några dagar till, men den positiva energi som jag fått idag gör att jag känner mig piggare än på länge.
Jag har just kramat om ett par elever som jag undervisade mitt första år på Individuella Programmet. De var då två arga 16-åringar. En med en tunga vassare än de flesta jag mött och den andra med en inställning till skolan som knappast var positiv. Inställningen till sin egen kunskap och förmåga var dessutom ytterst liten.
Vi gick rätt många ronder de första månaderna. Inte sällan undrade jag vad jag gett mig in på. Någonstans runt höstlovet vände det och resten av året kämpade de båda för ett VG som en av dem nådde. Båda blev dock behöriga och har klarat sig bra på gymnasiet. I förra veckan tog de studenten.
Mina små flickor har blivit vuxna. Tyvärr lyckades jag inte hitta dem i röran på studentdagen, men idag fick jag chansen att gratulera dem. Tro mig när jag säger att jag känner mig lika stolt som vilken förälder som helst över vilka fina, unga människor de utvecklats till. Jag är glad att jag fått vara en liten del av deras liv och få uppleva denna utveckling.
Jag har också fått gratulera två IVIK-elever som nu är behöriga. De har redan gått ett år på gymnasiet, men fortsatt kämpa med att klara svenska som andraspråk för grundskolan. Jag har känt dem sedan de lärde sig sina första ord på svenska. I februari 2009 kom de till Sverige. Nu har de slutat ettan på gymnasiet. Är det inte fantastiskt?
En försiktig grabb, som blivit både vuxen och säker. En arg grabb, som blivit en lugn och trygg vuxen. Det är inte ofta elever tackar för god undervisning och stöd, men de gjorde det. Det värmer. Det är dagar som denna då jag är helt säker på att ingen annan i världen kan ha ett lika bra jobb som jag har.
Fick en så skön kommentar från den av dem som har ungefär lika mycket temperament som jag. Hjälp vad vi har skrikit på varandra. Han sa: ”I början tyckte jag bara att du var sträng och elak, men nu förstår jag att du tycker om mig och bara vill att jag ska lära mig mycket.”
Och ja, den bilden stämmer nog. Jag ställer krav, höga krav, på dem som har möjlighet att nå upp till dem. Det kan verka hårt, men för mig är det snällt. Att inte ställa rätt krav på varje elev är att svika. Nu har vi alla tre fått vad vi vill, betyg i svenska som andraspråk.
Skolavslutningar är speciella. I år mer än någonsin, då hösten innebär stora förändringar. Ny chef och ny organisation. Det känns galet bra. Samtidigt som jag är riktigt trött efter ett ganska tungt år är jag så glad över vad hösten ser ut att bjuda på. Vi har fått tillbaka en chef som vi tidigare haft och trivts med. Efter en omorganisation bytte hon program, men nu är hon tillbaka. Det kommer att bli så himla bra. Det var länge sedan jag kände så inför ett läsår och det är så skönt att få göra det.
Läs också:
Jun2
Vilka härliga dagar
Två dagar i Stockholm tog på krafterna. I natt har jag sovit 15 timmar och känner mig som en människa igen.
Men vad roligt vi hade! Vi kom till huvudstaden vid lunchtid på måndagen. Åkte till vandrarhemmet och sedan blev det lunch på Pizza Hut. Dagens gemensamma studiebesök var på TV4 och det var verkligen kul. Två tjejer som arbetar med Nyhetsmorgon berättade arbetet med programmet går till och vi fick se studion. Verkligen intressant.
Lite fri shoppingtid innan vi sågs för att gå ut och äta middag. Mycket god mat på Libanesen och efter en promenad hem hade klockan hunnit bli 23.00.
De sov inte mycket ungarna, men kom ändå upp i rätt tid och jag tror och hoppas att de inte störde någon. Dagens studiebesök var på Riksdagen och vi hann också med en liten tur till Slottet och Skansen. Riksdagsbesöket var riktigt bra. Eleverna ställde bra frågor och fick bra svar. När vi reste oss och gick från debatten ville flera av dem stanna kvar då det var så intressant. De är för söta.
Slutsatsen? Det är så himla kul att få lite kvalitetstid med sina elever, men hjälp vad trött jag var igår. Vi kom inte hem förrän 00.30 och då var jag så uppe i varv att jag hade svårt att sova. Igår var det dock student och det funkade att vara lite disträ. Mina första iv-elever tog studenten och jag var lika stolt som vilken mamma som helst. Mina små arga och osäkra elever var nu vuxna och stolta. Så häftigt!
Läs också:
Maj20
Himmel och helvete
Igår hade jag en helt suverän dag på jobbet. Eleverna jobbade hur bra som helst, jag hann gå runt och faktiskt prata ordentligt med alla vilket innebar en hel del intressanta språksamtal. Vi träffade de turkiska elever som besökt skolan i veckan och det var ett både roligt och intressant. Spännande dessutom hur flera av våra blyga och tysta elever levde upp totalt när de fick prata turkiska. En av de turkiska eleverna visade sig dessutom kunna ryska, så vår ryska tjej som ofta känner sig ensam blev hur glad som helst. Härligt med sådana möten.
Efter lunch bjöd esteteleverna på en föreställning av The Wall, en förkortad version, men den längre har de spelat i Dergårdsteatern under några kvällar den här veckan. Grymt imponerande show måste jag säga. Jag är definitivt inget fan av Pink Floyd, men det var ändå riktigt mäktigt.
Dagen avslutades med ännu en trevlig lektion där alla tränade svenska, några i sina böcker, andra med datorernas hjälp och ytterligare några spelade spel. Några av tjejerna satt kvar en liten stund efter lektionen och vi pratade och skrattade så mycket att jag nästan fick ont i magen. En av dem har helt galet rolig humor och det går inte att sluta skratta när hon drar igång.
Efter sådana dagar känner jag verkligen att jag har världens bästa jobb. Vilken lyx det är att få träffa ungdomar hela dagarna och dessutom ungdomar som har helt andra erfarenheter än vad jag har. Vi lär oss massor av varandra.
Och så kom fredagen. Allt var inte hemskt, absolut inte, men det har varit en riktigt jobbig och konfliktfylld dag. Det började med en gång på morgonen då många kom sent och det var svårt att komma igång med lektionen. Det blev stökigt och det är alltid irriterande när några stör resten av gruppen. Okej om man kommer sent, men då är det inte jättesmart att fortsätta snacka och störa.
Andra lektionen delade vi gruppen och jag hjälpte några elever med ett historieprov. Riktigt intressant att hinna sitta ner med dem och diskutera. Vi pratade om koloniernas frigörelse och vilka problem som följde med det i Afrika, Sydamerika och Indien. Mycket kom vi att tala om kolonisalism i allmänhet och vad det har betytt för dagens situation. Två elever kommer från östeuropa och vi kom därför in på Sovjetunionen och hur de kanske inte var en kolonialmakt, men hur både de och USA påverkat en hel del länder och varit delaktiga i många konflikter. Så mycket de kan trots sin lite knackiga svenska.
Efter lunch blev det dock tjafsigt igen. Kanske för att de senaste dagarna inte varit så fyrkantig som vissa behöver. Det är då lätt att det blir lite extra rörigt. De flesta elever tar en tillsägning, kanske behöver de påminnas en gång till, men det är sällan jag behöver höja rösten. Det ska inte heller behövas när eleverna är så gamla som mina är.
Idag behövde jag dock bli riktigt arg för första gången på flera år. Jag kan bli irriterad och jag kan låta arg, men att bli så arg att jag påverkas känslomässigt av det händer i princip aldrig. Nu sa jag till en elev vid ett flertal tillfällen då resten av klassen stördes. Ingen reaktion trots att jag upprepade det. Jag fick bara höra ett ”lägg av”. Då började jag bli lite smått förbannad. Så mycket att jag varnade eleven för att fortsätta provocera för att jag höll på att bli förbannad. Det brukar definitivt vara nog, men inte denna gång. Istället fick jag höra att jag skulle hålla käft och då jäklar var det långt ifrån okej. Jag bad eleven gå ut, ”gå ut själv” blev svaret och visst borde jag då kommit ihåg det jag läst, att ovanliga elever inte kan bemötas med vanliga tillsägelser och att bli arg i det tillfället är galet dumt. Nu blev jag det, eleven gick tillslut ut och en kollega tog över samtalet med vederbörande, medan jag fortsatte lektionen efter att ha bett klassen om ursäkt för att jag tappade humöret.
Ingen himmelsk dag alltså. Vilket inte betyder att jag har världens bästa jobb, för det hör jag. Ibland blir det bara för mycket.
Läs också:
Maj1
En varm bok om lärande
När jag skrev mitt inlägg om den relation jag och mina kollegor jobbar för att få med våra elever kom jag att tänka på en bok som jag läste förra året. En helt fantastisk bok om de elever många glömmer.
De frusna, utåt sett, tuffa pojkarna med mössa och vantar på i klassrummet blir varma först när frusenheten ersatts av trygghet och tillhörighet. De sköra fågelflickorna med ont i magen och huvudvärk flyger, flyr från skolan när det blir jobbigt. De väljer att inte synas. De hittar tillbaka till sina bon först när de fått hjälp att upptäcka att boträdet finns inom dem själva.
Jag har också mött dem, eleverna som gömmer sig i ytterkläder och kepsar och de som inte har mod, ork eller kanske lust att stanna till i skolan. Hur får vi dem med oss? Inte genom att skriva in skolk i betyget, förbjuda kepsar, beslagta mobiltelefoner, sätta betyg tidigare, tvinga dem att genomföra fler nationella prov eller för den delen köra stenhård katederundervisning. Tror knappast heller att de blir speciellt mycket mer studiemotiverade av att ha sina föräldrar häckande i klassrummet.
Vi måste istället försöka nå varje elev, hitta nyckel och låsa upp varenda unge. Hur? Genom att faktiskt vara intresserade av varför de gör som de gör och varför de är som de är. I svenskundervisningen är det till exempel väldigt viktigt att våga blanda in det personliga. Det betyder inte att undervisningen ska ske helt efter elevens önskemål, att vi ska ägna oss uteslutande åt navelskådning, eller att läraren ska ställa lägre krav. Det handlar helt enkelt om ett samspel mellan lärare och elev där stoffet ska användas för att foga dem samman.
Vem är jag? I den frågan startar Christina Monthan Axelsson sin kurs i svenska A. Boken startar dock redan i förordet där hon belyser lärares dilemma. Alla har gått i skolan, alla tror sig därmed veta allt om skolan och alla vill därför diskutera den samma. Jag är så trött på att läsa om Björklunds löjliga förslag som med all önskvärd tydlighet visar att han inte har någon som helst aning om vad elevers problematik beror på och vad som egentligen behövs för att skolan ska bli en bättre plats. Jag är också trött på att höra skräckhistorier från skoltiden där 15-åringar i vuxnas kroppar berättar om någon knäpp lärare som får symbolisera oss alla. Ännu mer trött blir jag på dem som träffat en bra obehörig person och därför menar att lärarutbildning är meningslös.
Christina Monthan Axelssons bok Fågelflickor och frusna pojkar – Om att se eleven gav mig hopp. Antagligen gillar jag boken så mycket för att Monthan Axelsson har samma elev- och kunskapssyn som jag har och dessutom arbetar på det sätt jag vill göra. En del har jag prövat, annat var nytt och i samma anda.
En viktig insikt som jag tycker att alla lärare (och gärna skolministern också) bör ha/få är att elever inte är behållare att fylla med kunskap. Inte heller beror allt oönskat beteende på att de vill jävlas med skolpersonalen eller att de är dumma, misslyckade, stökiga eller ens att de har dyslexi eller adhd eller någon annan diagnos. Det kanske helt enkelt är så att vi inte möter dem på sin nivå, vi talar inte med dem och inte ens till dem på ett språk som de förstår. Vi får dem inte att förstå vad meningen med allt är och det är kanske det de funderar mest över. Meningen med livet, vilka de är och var de är på väg.
Jag blev väldigt glad över att läsa Monthan Axelssons bok och min krypande jobbångest byttes mot en glädje över att jag faktiskt har ett helt fantastiskt jobb och en stilla förväntan. Det blir fler blogginlägg om denna fantastiska bok. Var så säker.