Kreativt kaos

Schemat ändras fortfarande och det är lite snurrigt, men mest är nya jobbet så himla roligt och inspirerande. En massa nya elever och galet många namn att lära sig. Ett gäng i varje klass som kommer att behöva jobba lite extra hårt, några som behöver få en spark i baken ibland och några som behöver bromsas. De är dock alla lugna, de lyssnar (oftast) och jag har inte ens behövs tänka på att höja rösten. Jag har redan insett att jag behöver se över min tidspessimistiska sätt att planera. Eleverna gör det de ska, några är redan borta mycket och kommer att få svårt att hålla tempot, men alla kör på när de finns på plats. Alltså blir det tid över. Tid som förra året gick till att skapa lugn ägnas nu åt skolarbete.

Roligt är också att få umgås med kreativa ungdomar, som har en passion. Även om den handlar om musik, teater, bild, foto eller film och inte svenska smittar det liksom av sig. Ettorna och tvåorna har fått spåna idéer på vad vi kan göra i år, utifrån ämnes- och kursplaner och måmnga förslag är riktigt bra. Treorna är lite skärrade ska sägas, de vet att Svenska 3 är svår och har dessutom lite vuxenångest inför studenten, men de flesta gick igång på att studera politisk retorik och argumentera utifrån olika ämnesområden som är viktiga i valrörelsen.

Om resten av terminen blir hälften så rolig och trevlig som de här första veckorn har varit, kommer det att blir en kanonhöst. Det känns gött.

Läs också:

Det börjar pirra

Hängde på biblioteket idag, som ligger i anslutning till gymnasieskolan jag snart ska återvända till. Det känns i hela kroppen att det kommer att bli kanon. Träffade på min nygamla chef, enhetschefen, skolbibliotekarien som tyvärr ska sluta, några kollegor, en av administratörerna och en vaktmästare. Allt känns så rätt.

Det blev några timmars skrivande och det känns som om det börjar flyta på lite. Första utkastet behöver inte vara perfekt direkt, men det gäller att hitta en bra nivå, en lagom personlig ton, balans mellan instruktioner och övningar, samt en logisk följd.

Träffade min käre make vid lunch och sprang då på en elev som jag hade förra året och kommer att undervisa även i höst. Hen var sådär härligt, pirrigt nervös inför skolstarten och det smittade av sig. Jag är alltid lite nervös då jag träffar nya kollegor och elever. Inte så mycket som i början av min lärarkarriär, men det pirrar allt i magen. Jag känner en del blivande kollegor lite, men jag har inte jobbat nära dem tidigare. Lägg där till sisådär 150 elever.

Vi diskuterade rädslor under lunchen och konstaterade att alla säkert har någon. Makens rädsla var att inte ses som kompetent nog, jag är mer rädd för att inte bli omtyckt. Andra kanske oroar sig för att göra fel.

På tisdag smäller det, men tills dess ska jag försöka få lite ordning på vårt kaotiska hus.

Läs också:

Sitter och gråter en skvätt

Då sonen var magsjuk i fredags och det var min tur att vara hemma missade jag tyvärr uppvaktningen av mina fem elever som tog examen. Fyra på vårt gymnasium och en på en folkhögskola i närheten. Elever som jag mötte för första gången då de knappt kunde ett ord svenska. Två av dem har jag följt sedan deras första skoldag i Sverige. Två av dem var jag i början ibland ovän med,  mest för att de inte accepterade en kvinnlig lärare. Konflikten, om det nu kan kallas så, löstes snabbt då de märkte hur viktigt det var för mig att de skulle lyckas. Jag ställde höga krav på dem för att jag trodde på dem. De sade sig vilja bli poliser, läkare, tandläkare, ingenjörer och civilekonom. Jag sa till dem att det kunde bli vad de ville, men att det krävdes en jäkla massa jobb. Ansvaret var deras, men jag fanns där för att hjälpa och stötta. Även efter de gått vidare har mitt klassrum alltid varit öppet. Ibland har de knackat på och fått hjälp med samhällskunskap, historia, engelska, psykologi eller vad de nu behövde för hjälp just då.

Nu fylls min mailbox på Facebook med de allra sötaste meddelanden. De tackar för presenten jag och mina kollegor köpte, men mest för att jag alltid trott på dem och alltid fått dem att kämpa mer och göra bättre resultat. De tackar för att jag engagerat mig, för att jag alltid tagit mig tid för dem och för att jag lärt dem att ta eget ansvar för sitt skolarbete. De skickar kramar, önskar mig en trevlig sommar och skriver att jag varit en av deras absolut viktigaste lärare.

Glädjetårarna kommer och jag är glad att mitt arbete hjälp dem. Jag är så otroligt stolt över dessa unga människor som kämpat så otroligt mycket för att komma dit de är idag. Det bästa med att vara lärare är att få möta dem!

 

Läs också:

Stolt lärare och nöjd musikälskare

Igår var jag och maken och såg Chess på svenska, en mycket uppskattad julklapp. I föreställningen är en av mina gamla elever med som akrobat. Han syns i klippet då han är bröderna Rongedals katt.

Jag har varit en riktig musikalälskare, men nu var det väldigt länge sedan jag såg någon live eller ens lyssnade på något hemma. En härlig upplevelse var det helt klart.

 

Läs också:

Vem provocerar dig?

Cilla-Naumann

Jag hoppas att ni upptäckt Novellix, små, vackra böcker som innehåller en novell. Till några av novellerna finns lärarhandledning.

Jag har laddat ner fler Novellix-noveller på min telefon och de passar utmärkt att läsa när en till exempel åker buss eller väntar på någon. Igår läste jag Cilla Naumanns novell Lära sig som utspelar sig i en grundskola. Huvudpersonen är läraren Ulf som får en ny elev, Ingrid, en elev som av någon anledning provocerar honom otroligt mycket. Egentligen gör Ingrid ingenting speciellt, men hela hennes uppenbarelse irriterar Ulf. Mest är han irriterad på hennes jäkla väska som hon alltid rotar i när lektionen ska börja. I stället för att ta fram det hon behöver när hon faktiskt sitter och väntar på att lektionen ska börja.

Det är en intressant novell som väcker frågor om hur en lärare egentligen får känna för en elev och hur hen kan och får agera. Det är ytterst sällan det dyker upp en elev som jag inte kan finna någonting att tycka om hos. Det finns alltid något. Att börja nysta i detta något och hitta gemensamma beröringspunkter brukar vara en bra väg att gå för att, förhoppningsvis, få en bättre relation till eleven.

För Ulf kommer samtalen inte naturligt. Han försöker förbereda sig inför de dagar då han har vakt i matsalen och tvingas sitta ner med eleverna och äta. Då gäller det att ha något att prata om. Det tycker Ulf är väldigt jobbigt. För mig är dessa samtalen något av det bästa med läraryrket. Visserligen blir dagarna väldigt kompakta då en äter med eleverna, men det är ofta trevliga stunder.

Men tillbaka till elever som provocerar. Jag kommer (tyvärr) faktiskt på en elev som jag hade otroligt svårt för. Jag kunde inte hitta någonting hos hen som jag kunde tycka om. En fruktansvärd känsla. Det var många år sedan, men jag tänker fortfarande på det ibland och mår fortfarande dåligt. Jag förstod elevens agerande, men kanske inte hens föräldrars. Föräldrar som medvetet och aktivt vänder sitt barn mot skolan ställer verkligen till det. Den här eleven hade en synnerligen jobbig skoltid, från första början. Mycket kunde skyllas på skolan, men inte allt. När eleven så dök upp i sjuan började det faktiskt hyfsat bra, men sedan gick det snabbt utför.

Det är en elev. En av tusentals jag undervisat. Fortfarande är det inte okej. Fortfarande tycker jag att jag borde kunnat ändra mina känslor. Jag dolde dem. Oftast. Men fortfarande var och är det ett misslyckande. Att jag inte var ensam gör knappast saken bättre.

Läs gärna Naumanns novell du också och dela gärna dina tankar kring elever som provocerar och hur vi som lärare ska agera.

Läs också:

Om individuell hjälp

Nu blir det väldigt lösryckt, för jag råkade sätta på Nyhetsmorgon igår och då pratade en kvinna om något som jag tolkade som individuella insatser och hjälpmedel. Skitsamma, exemplet är bra i vilket fall. Hon sa ungefär såhär.

Om Lisa har ett par glasögon utprovade till henne skulle vi inte nöja oss med det paret om någon annan behövde glasögon. Vi skulle inte säga att vi redan har ett par och att en annan person med synfel lika gärna kan dela glasögon med Lisa.

En tanke som vi känner igen både när det gäller specialundervisning och hjälpmedel.

 

 

Läs också:

Så kom de då äntligen…

En skola är ingen skola utan elever. Idag kom de med all den energi de för med sig. I vår grupp finns nu tolv gamla, erfarna elever som under året ska få pröva sina vingar mer och mer, samt två nya, som snart kommer att vara en del av denna härliga grupp. Två elever kommer också att komma in från sina nationella program för att studera svenska som andraspråk några timmar. En av dem började på Barn- och fritid idag. Hon satt bredvid mig i aulan och darrade, men kom sedan någon timme senare med ett leende på läpparna. Det blir bra!

De nya då, en som varit i Sverige i några månader, bor i svensk familj och klarar sig bra muntligt. En som kom hit för en månad sedan och endast kan några få ord, men som har en hyfsad engelska. En timmes tolk med henne idag och imorgon är det svenska som gäller. Det är alltid lika spännande och brukar, fascinerande nog, fungera riktigt bra.

Vi hade ju tänkt fira med tårta idag, men då alla elever utom tre fastar var det inte någon direkt bra idé. Det får bli efter Eid istället. De flesta, om inte alla, var i alla fall väldigt glada över att skolan hade börjat igen. Våra elever saknar skolan mycket när de inte är här.

Nu är alla lappar ifyllda. Imorgon kör vi igång rejält. Det känns gött!

Läs också:

Något slags avtryck

Idag är det bokjobb som gäller och tanken var att jag skulle sitta på biblioteket för att få lugn och ro. Nu öppnade det inte förrän tolv och därför blev det ett café som fick fungera som arbetsplats först. Djupt försjunken i en grammatikövning hörde jag plötsligt en röst. Jag vaknade till, tittade upp, såg en leende karl, blev förvirrad, tittade igen och insåg att det var en gammal elev som stod framför mig.

”Oj, vad du har vuxit”, sa jag spontant och möttes av ett skratt och en jättekram. Den lilla spenslige killen, med fler myror i baken än de flesta jag träffat, såg nu både lugn och trygg ut.

Det var fortfarande en del skit berättade han, men det började lösa sig. Och ja, en hel del skit har det varit, det vet jag. Det fina i eländet är dock att det finns ett gott hjärta även hos denne pojke som livet inte varit så snällt mot.

Noll poäng hade han när han dök upp hos oss på Individuella Programmet för några år sedan. Ett år senare hade han 10, men hans självförtroende var på tillväxt och hans leende nådde ibland ögonen. Efter två år hade han 30 poäng och lämnade oss. Fortfarande var skolan inte den bästa platsen han visste och hans väg kommer kanske aldrig att bli spikrak.

Det är fint att träffa på gamla elever och se att det hänt något med dem trots skit. Att det finns något fint inom dem och att någonting lyser i deras ögon.

En stor kram till fick avsluta vårt samtal och det värmde i hjärtat. Jag tänkte på det som jag och mina kollegor faktiskt uträttar. Vi kan inte skydda våra elever mot livets skit, men vi kan ge dem kärlek och kanske också hopp.

 

Läs också:

Det är eleverna som gör det

Idag har mina elever fått sommarlov. Jag ska jobba några dagar till, men den positiva energi som jag fått idag gör att jag känner mig piggare än på länge.

Jag har just kramat om ett par elever som jag undervisade mitt första år på Individuella Programmet. De var då två arga 16-åringar. En med en tunga vassare än de flesta jag mött och den andra med en inställning till skolan som knappast var positiv. Inställningen till sin egen kunskap och förmåga var dessutom ytterst liten.

Vi gick rätt många ronder de första månaderna. Inte sällan undrade jag vad jag gett mig in på. Någonstans runt höstlovet vände det och resten av året kämpade de båda för ett VG som en av dem nådde. Båda blev dock behöriga och har klarat sig bra på gymnasiet. I förra veckan tog de studenten.

Mina små flickor har blivit vuxna. Tyvärr lyckades jag inte hitta dem i röran på studentdagen, men idag fick jag chansen att gratulera dem. Tro mig när jag säger att jag känner mig lika stolt som vilken förälder som helst över vilka fina, unga människor de utvecklats till. Jag är glad att jag fått vara en liten del av deras liv och få uppleva denna utveckling.

Jag har också fått gratulera två IVIK-elever som nu är behöriga. De har redan gått ett år på gymnasiet, men fortsatt kämpa med att klara svenska som andraspråk för grundskolan. Jag har känt dem sedan de lärde sig sina första ord på svenska. I februari 2009 kom de till Sverige. Nu har de slutat ettan på gymnasiet. Är det inte fantastiskt?

En försiktig grabb, som blivit både vuxen och säker. En arg grabb, som blivit en lugn och trygg vuxen. Det är inte ofta elever tackar för god undervisning och stöd, men de gjorde det. Det värmer. Det är dagar som denna då jag är helt säker på att ingen annan i världen kan ha ett lika bra jobb som jag har.

Fick en så skön kommentar från den av dem som har ungefär lika mycket temperament som jag. Hjälp vad vi har skrikit på varandra. Han sa: ”I början tyckte jag bara att du var sträng och elak, men nu förstår jag att du tycker om mig och bara vill att jag ska lära mig mycket.”

Och ja, den bilden stämmer nog. Jag ställer krav, höga krav, på dem som har möjlighet att nå upp till dem. Det kan verka hårt, men för mig är det snällt. Att inte ställa rätt krav på varje elev är att svika. Nu har vi alla tre fått vad vi vill, betyg i svenska som andraspråk.

Skolavslutningar är speciella. I år mer än någonsin, då hösten innebär stora förändringar. Ny chef och ny organisation. Det känns galet bra. Samtidigt som jag är riktigt trött efter ett ganska tungt år är jag så glad över vad hösten ser ut att bjuda på. Vi har fått tillbaka en chef som vi tidigare haft och trivts med. Efter en omorganisation bytte hon program, men nu är hon tillbaka. Det kommer att bli så himla bra. Det var länge sedan jag kände så inför ett läsår och det är så skönt att få göra det.

 

Läs också: